A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)

21 november 2006

°
Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken ”Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn”. Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del.
Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som ”kommunistsmörja!”. Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:
1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.
Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när ”fusk” av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att ”konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels ”skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka ”utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels ”utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka ”gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan ”definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna ”fuskare”, men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med ”inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön” etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera ”det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och ”smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

2 Responses to “A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)”


  1. […] att bero på faktorer utanför det område som brukar räknas som “kulturpolitik“; farhågor om att deras villkor försämras kan inte bemötas med att en minoritet av frilansmusikerna får […]

  2. Anders Says:

    … och därför bör konstnöärsinkomsten finnas kvar, men ges till unga lovanden talanger istället för föredettingar som ett bevis på sina tidigare stordåd

    // Anders – blogg.aftonbladet.se/aceeo/2009/09/konstnarsinkomsten-kapas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: