Angående orkestermusikens framtid

10 april 2006

I fredags överlämnade Orkesterutredningen sitt betänkande till Leif Pagrotsky: SOU 2006:34 Den professionella orkestermusiken i Sverige.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i landet. Samtidigt pekar siffrorna på betalda konsertbesök brant nedåt. Utredningen konstaterar att ”färre betalar mer för ungefär samma utbud”. Nog får man tala om ”kris”.

Från att ha befunnit sig i mitten av en musikalisk konstnärlig diskurs, riskerar orkestrarna i dag att hamna i periferin av sin egen konstforms utveckling, i såväl Sverige som i resten av världen.
Här handlar det alltså om företrädesvis ”klassisk musik”, i stort sett helt beroende av offentligt understöd. Orkesterverksamhet är kostnadsintensiv, det går inte att komma ifrån. Bland de 28 orkestrar som berörs finns ett antal kammarensembler runt om i landet samt sju symfoniorkestrar, varav fyra med över 100 musiker (Kungliga hovkapellet, Göteborgssymfonikerna, Kungliga filharmonin samt Sveriges Radios symfoniorkester).

Så vad spelar symfoniorkestrarna? Mozart, Beethoven och Brahms står stadigt i topp. Överlag kraftig koncentration på tonsättare födda under 1800-talet. Den mer eller mindre samtida musikens andel av repertoaren har länge minskat stadigt. Nu levande kompositörers musik uruppförs, men sedan plockas den sällan fram igen.
Tendensen till likriktning av repertoaren tycks obeveklig. Klassiska ”örhängen” drar helt enkelt mer folk till konserhusen än vad nyskriven musik förmår göra. Även kända solister och dirigenter fungerar som publikmagneter. Orkestrarnas rörliga kostnaderna för dessa har skenat iväg betydligt snabbare än de fasta kostnaderna för anställda musiker. ”Kostnaderna för dirigenter och solister fordrar att konserthusen drar fulla hus för att i någon mån täcka gager och motivera sina val.

Symfoniorkestrarnas storlek har haft en långsiktigt svällande tendens. Ett fyrtiotal musiker må räcka utmärkt för att spela Mozart, men:

Orkestrarna har svällt i storlek sedan 1800-talet. Många skäl anges till varför orkestrarnas storlekar vuxit sedan Mendelsohns, Beethovens och Schumanns dagar. Några av orsakerna har sin grund i tonsättares idéer (Berlioz, Wagner, Mahler m.fl.) som i samspel med framväxten av allt större konsertlokaler skrev verk för allt större besättningar. Orkesterns storlek kan sägas ha följt med de estetiska riktningar och moden som gällt fram till 1900-talets början. (…)
Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare: man ser det som sitt uppdrag att kunna täcka in en så stor del av den symfoniska repertoaren som möjligt. (…)
Med de utgångspunkter man i dag tar för givna för verksamheterna, fordras med andra ord möjligheten att växla mellan cirka 40 och 100 musiker på podiet. Detta betyder att alla anställda musiker inte behövs hela tiden.
Utredningen noterar också att orkestermusikernas kollektivavtal föreskriver att kammarmusik (mindre ensembler utan dirigent), räknas som en aktivitet utanför kärnområdet. Orkesterledningarna måste således betala sina anställda musiker extra om de ska spela kammarmusik.
Det betyder att man i avtalen i princip låst den musikerresurs som orkestern utgör till en verksamhet som alltid måste inkludera en ofta kostsam dirigent.
Samtidigt som svenska symfoniorkestrar blir större, hävdar klassisk kulturekonomisk forskning att kostnaden för musikernas löner har en obeveklig tendens att stiga snabbare än intäkterna eller ekonomin i stort. Orkestermusik kan ju till skillnad från många andra samhällssektorer inte tillgodogöra sig arbetssparande ny teknik.

Till detta prekära utgångsläge ska läggas publikbortfallet. Antalet betalande besökare hos de fem statligt stödda symfoniorkestrarna har minskat med hela 40 % bara mellan 1998 och 2003 (hos kammarorkestrarna syns ingen lika dramatisk minskning).

Kärnan av konsertbesökare är i hög grad en äldre grupp, som krasst uttryck snart har dött bort. Musikervänner talar sarkastiskt om konserthusen de spelar på som institutioner för passiv dödshjälp. ”Dagens femtio- och sextioåringar har inte samma relation till den institutionaliserade orkesterverksamheten som tidigare generationer”, konstaterar utredningen. Följande slutsats kan knappast kallas för våghalsig:

Att göra publikundersökningar och utarbeta strategier för hur man i framtiden ska kunna finna en ny publik torde vara en framtida huvudfråga för de svenska orkestrarna.
Men samtidigt är siffrorna i en orkesters årsredovisning beroende av antalet betalande besökare, och större besökarskaror lockas – på kort sikt – med vad man uppfattar som säkra kort.
Så befästs tendensen till likriktning av repertoaren till kända gamla klassiker. Mozart, Beethoven, Brahms. Och genom att hålla fast vid nedärvda konsertformer, frack och långklänning, hur gärna orkesterföreträdarna själva vill komma bort från ”finkulturstämpeln”.
Utan att gå in närmare på Orkesterutredningens rekommendationer, råder det inget tvivel om att orkestermusikens framtid inte bara hänger på hur stora penningsummor den tilldelas. Vilken repertoar prioriteras, och vilken är den publik som man vill locka? Hur stora ensembler? Vilka ritualer kring konserterna?

Ytterst får symfoniorkestrarnas kris härledas ända till the Edison rupture.
De förvaltar en tradition rotad i 1800-talets diskursnätverk, och samspelet med publikens önskemål har fått repertoaren att gravitera extremt kraftigt just det seklets musik (plus/minus ett par decennier).
Friedrich Kittler skriver att ”1800-talet uppfinner dirigenten som surrogat för den omöjliga klangreproducerbarheten”. Innan ljudinspelningens epok kunde ju musik bara lagras i symbolisk form, som noter – vilket för övrigt var det medietekniska förhållande som fick upphovsrätten att utvidgas till musikens område.

Tänkvärt är att utredaren Astrid Assefa konstaterar att den ”klassiska musiken” inte bör ses som en ”genre”, vid sidan om jazz, pop och kanske house. I stället för den problematiska genreuppdelningen, särskilt med dess luddiga gränser i den elektroniska musikvärlden, tar hon fasta på orkestermusikens särdrag: att den är skriven med noter.

Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.
Nöten som borde knäckas av den statliga musikpolitiken är att utröna vilka (högkvalitativa) uttryck för dessa båda kraftfält som kan utgöra levande komplement till de musikaliska uttryck som dominerar såväl statligt stödda media som kommersiella kanaler, och därmed värda ett statligt stöd.
Bonus: MP3-ackompanjemang till detta inlägg. Ett par satser av Heiner Goebbels, för sampler och orkester.

7 Responses to “Angående orkestermusikens framtid”

  1. agaton Says:

    Jag tycker det känns konstigt att se 100 musiker som för mycket i en symfoniorkester.

    De orkestrarna du nämner finns där för att bevara den kulturskatt som våran generation annars aldrig skulle få möjlighet att uppleva på ett lika bra sätt.

    Felet ligger inte i orkestrarna. Visst ska de vara lite mer öppna för modern musik, men ett tusenårigt musikarv räcker för att göra publiken nöjd…

  2. rasmus Says:

    Agaton: ”Tusenårigt musikarv”? Haha, inte riktigt. Musik för symfoniorkestrar har funnits i mindre än tre sekel. Räknar vi in (betydligt mindre) barockorkestrar kanske kan vi säga 400 år. Men OK, got your point.

    Kan ju understryka, om någon läser slarvigt, att jag inte sagt att 100 musiker (alltid) är ”för mycket” i en symfoniorkester.

    Drar ingen slutsats om vad som bör göras öht. Är som alltid skeptisk till att ordinera en ”lösning” när man står inför problem. Däremot konstateras att det inte går att smita undan från fråga om vilken riktning orkestermusiken i stort ska ta sig framöver. Att ”göra publiken nöjd”, som Agaton skriver, duger inte när det publiksegment som i huvudsak står att förnöja är en generation på väg att dö av inom kort.

  3. Anonymous Says:

    Exakt; lösningen blir i stället at göra den befintliga publiken missnöjd och föregående generation strikt nyfiken.

    Och, som sagt: ritualerna! Ritualerna!

  4. RexM Says:

    Måste bara nämna att jag med stor entusiasm ser fram emot att besöka Play! i juni, som kommer koncentrera sig på att spela datorspelsmusik. Framför allt musiken från final fantasty serien är helt fantastisk, och jag anser att jag kom billigt undan, lite drygt en tusenlapp för fyra platser. Det kanske är det som är orkestrarnas framtid.


  5. …du skulle inte kunna tänka dig att skala ner bilder i stället för att posta bilder på 800kB i 2362×1858 pixlar?

    Jag läser via RSS, jag ser dem i full storlek.

  6. Anonymous Says:

    Mer öppen för modern musik. Det beror på vilken musik. Om man laddar ner de stycken som finns länkade hittar man modern klassisk musik. Sådan tycker jag är mycket tråkig att lyssna på och man måste ”lära” sig att tycka om den. Modern musik av den typen tror jag inte skulle locka ny publik.

    Jag har en del inblick i orkestervärlden och vet att det är svårt att få publik på konserterna (spelar själv i flera orkesterar). Blev faktiskt mycket förvånad när biljetterna till Play! tog slut på så kort tid. Det förklarade jag dock med att budskapet om Play! har spridits via nätet och till fildelarna. Det är ju dessa som går på konserter! :)

  7. agaton Says:

    Även du kanske uppskattar klassisk musik när du blir äldre…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: