Progghistoria

12 mars 2007

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman…

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen ”progg”, kulminerade den våren, i och med motståndet mot ”slaskjippot” på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng ”Doin’ The Omoralisk Schlagerfestival”, kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, ”med fioler och nyckelharpor i täten”.

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de ”bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen”.
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /…/
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke ”Hållis” Wiktorsson, som ifrågasatte ”rätten” att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp ‘etablerade’ band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första ”musikerkongress för progressiva musiker”. Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /…/
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /…/ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste ‘lågprislinjen’ inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var ”jävligt beklämmande” att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.


Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar ”mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag” – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av ”populärmusik” börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för ”konstmusiken” var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

STIM reformerar sitt system för fördelning av pengar till kompositörer, dödsbon och musikförlag. Ambitionen att ”stödja god tonkonst” stryks, och ersätts med de allmännare målet att stödja ”den svenska musikkulturen”. I praktiken: Tidigare har ett antal miljoner av de licenspengar som inhämtats på t.ex. dansgolv och frisörsaloner överförts till området för ”seriösa konserter” och kyrkokonserter.
Det senare området har hittills gett tre gånger så mycket pengar per minut. Med det nya systemet avsätts i stället fem miljoner kronor per år för att stödja ”marknadsmässigt eftersatta genrer” (vilket inte utesluter sådan musik som i dessa sammanhang räknas som ”populär”, däremot utesluts döda rättighetsinnehavare). Man skiljer alltså ut det kulturpolitiskt motiverade stödet från avräkningssystemet.

Det gamla systemet gynnade framför allt komponister av (eller deras dödsbon) och förläggare till verk som kan betraktas som “populära klassiker” – till exempel Sibelius, Ravel, Prokofieff, med flera. Med en hög gradering och /…/ “livemultipeln” kunde dessa få inte mindre än 15 gånger högre ersättning per minut än vad som normalt gäller när ett verk framförs på skiva i P3 eller P4.

Att STIM:s kvotsystem inte ska subventionera vissa sorters musik är ett krav som drivits ända sedan 1960-talet av föreningen Svenska kompositörer av populärmusik (Skap), som är en STIM:s tre huvudmän. Dock utan framgång då även de andra två huvudmännen – som representerar konstmusiktonsättare och musikförlag – har vetorätt. Att saker nu plötsligt lossnar nu beror, enligt Skap-ordföranden Roger Wallis [pdf], på att indrivningsorganisationerna i Europa börjat konkurrera med varandra och dessutom synas av EU-kommissionen.

Reformen genomförs gradvis under fem år, med start i december månads utbetalning. Rättighetsinnehavare till musik inom alla de ”genrer som betecknas som ”populära” (i motsats till ”seriösa”) är överlag vinnare. Ersättningen per minut för den som spelas i P3 ökar från 60 till 85 kronor. Såhär sammanfattas förändringarna på formaliaspråk:

– Den så kallade ”live-multipeln” på radioområdet avskaffas (idag räknas liveframföranden i radio upp med en särskild multipel)
– Den så kallade ”visuellt-multipeln” inom tv avskaffas (idag räknas framföranden i tv där det faktiska framförandet visas i tv-rutan upp med en särskild multipel)
– Förstärkningen av avräkningen för seriösa konserter och kyrkokonserter avskaffas (idag försärks sådana avräkningen med en x3-uppräkning)
– Förstärkningen av avräkningar av verk med gradering B eller högre inom liveområdet avskaffas (idag förstärks sådana verk i avräkningen med särskilda multiplar).
– Skapande av nya verk inom marknadsmässigt eftersatta musikområden stimuleras genom ett särskilt stödsystem. Verk som avräknas inom sådana musikområden (det vill säga områden som saknar en normal kommersiell marknad) erhåller ett särskilt stöd vid sidan av avräkningen.

Vad jag förstår så handlar det inte om ett fullständigt avskaffande av graderingssystemet – där STIM:s ”musikkonsulenter” rangordnar musikens komplexitetsgrad så att vissa genrer får mer än andra – utan om att graderingens betydelse minskar. Men den information som finns tillgänglig är inte helt lätt att tyda.

Ännu en ändring gäller vad STIM ska göra med alla de pengar som inkasseras för konserter utan musikrapporter – cirka 18 miljoner kronor varje år. Hittills har de fördelats i enlighet med vad som spelas på Sveriges Radio P3 och P4. Nu har man insett att det inte går att låtsas som att det breda musiklivet är så smalt, och ska i stället använda övriga liverapporter som bas.
Kassettersättningen” fördelas dock även fortsättningsvis med utgångspunkt i vad som kan höras på radio och tv. Licenspengarna för nätradio (området ”Online och nya media”) fördelas med ett underlag från kommersiell radio samt ringsignaler.

Inga skäl finns att vare sig hylla eller förkasta de reformer som nu genomförts. Klart är att systemet för att skilja på ”seriös” och ”populär” musik hade blivit ohållbart. Om ändringarna kan leda till att levande musikskapare får mer pengar och mindre äts upp av Sibelius dödsbo är det förstås bra, men på det stora hela är det nog en omfördelning som betyder föga för låtskrivare som inte hörs ofta i radio.

Islossning

9 juni 2006

Att förslaget om bredbandsskatt igår gjorde offentlig entré i den partipolitiska diskursen har satt saker i rörelse. Inte så mycket på grund av förslaget i sig – dess praktiska konsekvenser är det fortfarande bara upphovsrättskritiker som nagelfar – men för att tillkomsten av ”linje tre” medför att alla som diskuterar fildelning nu tvingas ha fler parametrar i sitt RAM, så att säga. Och det är bra. Framför allt går det att ta sig ur ”teknikneutralismens” låsning, och börja prata om skillnaden mellan internet och de gamla envägsmedierna i stället för om tomma principer.

Ungdomsförbunden driver på och enligt DN står nu partierna v, c, mp och m bakom kravet på att tillsätta en utredning med sikte på någon slags upphovsrättsreform, i riktning mot allmänt legaliserad fildelning (eller kanske bara nedladdning), under någon form av skatt eller licensavgift. Bodströms respons är avvaktande positiv.
Tidningen påpekar problemet av avgöra ”vilken artist som faktiskt laddats ner mest” (men inte den större frågan hur man mäter avvägningen mellan musik, film och text, eller vad som egentligen vore en rättvis ”ersättning” för utbyte av text via datornätverk).

Tasso Stafilidis säger sig dock ha fått forskaruppgifter på att det går att avgöra hur mycket olika låttitlar laddas ner från nätet. Han jämför också med den så kallade kassettersättningen

Forskaruppgifter torde innebära Roger Wallis, den ende i Sverige som har sysslat med att utreda genomförbarheten. Redan innan explosionen den sista maj frågade Copyriot honom vad för slags ersättningssystem han tänkte sig, och fick snabbt svar. Roger Wallis ville inte basera fördelningen på radions smala utbud, utan på mätningar av vad som fildelas:

Analysering av denna trafik är inte omöjligt även om metoderna måste finslipas, diverse vattenmärkningsteknik införas med mera.

Peppelorum skrev i en kommentar:

Vi förutsätter att dessa vattenmärken blir verklighet. En annan aspekt av det hela blir då av vem de här vattenmärkena ska hanteras/sättas/etc, jag suger just hem en skiva av ett brasilianskt ska-band, ska min svenska ISP skicka en logg med de vattenmärkena till vår svenska Vattenmärkesmyndighet som sen skickar vidare till den brasilianska motsvarigheten. Och vart i kedjan ska det rapporteras om dessa vattenmärken? Är det itt fildelningsprogram som ska göra det? Min ISP ska sniffa all min trafik? Känns mer och mer som en allmän straffskatt blir verklighet då dessa problem i princip inte kan lösas.

Piratpartiet avfärdar bredbandsskatt genom att peka på samma obesvarade frågor som Piratbyrån och Copyriot brukar lyfta fram.
Skarpt kritiska är även Waldemar Ingdahl och Oscar Swartz när gårdagens förslag ges svar på tal: ”Skatt på fildelning är ett steg tillbaka”.

om man med automatik slussar pengar vidare i förhållande till skivförsäljningen konserverar man den struktur i industrin som byggdes upp under helt andra förutsättningar, det vill säga att man premierar dem som passerar ”nålsögat” hos några stora skivbolag med de ekonomiska musklerna att marknadsföra sig.
Digital produktion och distribution innebär ju väldigt små kostnader och kan släppa lös en oanad mänsklig kreativitet där faktiskt alla dessa miljontals duktiga musiker och kreatörer som kämpar jorden runt får en chans att finna sin publik.
Men skivbolagen och etablerade artister och låtskrivare vill absolut inte ha en jämnare inkomstfördelning där fler kan leva på kultur. Förslaget anammar inte nätets potential, utan lagstiftar mot dess logik.

Landsortspressens ledarsidor hakar också på idag. Alla ivriga att formulera en politisk linje, utan att någon verkar ha riktig koll på vad t.ex. internetprotokoll är. Centertidningarna är luddiga men lutar åt bredbandsskatt. Smålandsposten (ob. moderat) är lika luddig, men mot både bredbandsskatt, piratkopiering och dåliga affärsstrategier. Östran (s) skriker i högan sky om att piratkopiering är stöld, för att slutligen resignera trött inför sistahandsvalet bredbandsskatt. Och Göran Greider menar att Marx hade gillat bredbandsskatt.Frida Boisen på gratistidningen City briljerar knappast i sin argumentation för att ”låta bredbandsleverantörerna betala”, men å andra sidan är hennes beskrivning av musiklivet faktiskt radikalt verklighetsförankrad:

Det är ingen katastrof. För någon annan än direktörerna i musikindustrin.
Det var länge sedan artisterna tjänade stora pengar på sina skivor. Jag snackade med Ebbot, sångare i The Soundtrack of our lives, ett av Sveriges största band, för några veckor sedan om frågan.
– Jag brukar få ett par tusenlappar en gång om året till jul, det är vad jag tjänar på våra plattor. Resten går till skivbolagen och deras marknadsföring av oss, sa Ebbot.Vad Ebbot och hans musikerkollegor tjänar pengar på är spelningar.
Konserter. Ebbot och Soundtrack är ute och spelar jorden runt hundratals dagar om året.
CD-skivor är något man i framtiden helt enkelt får betrakta som PR-material. Just nu lever den dödsdömda CD-skivan på övertid. Med hjälp av konstgjord andning, med respirator i form av en och annan teknikidiot och musiknörd.
Lika illa ser prognosen ut för skivbolagen. Vem behöver dem i framtiden? Deras dinosaurietid är över. Nu när vem som helst kan spela in sin platta i källaren direkt på datorn, lex Laleh, vår största svenska artist just nu.

Just precis: Det är ingen katastrof. Fildelningen är en del av större kulturella och tekniska processer, där radikalt sjunkande produktionskostnader måste tas med i beräkningen. Just nu talar alla om att upphovsrättslagen måste reformeras, att principerna på ett eller annat sätt ska skrivas om för att komma i takt med verkligheten. Och det är ju en fantastisk öppning.
Fast personligen tror jag att en viss skepsis är att tillråda. Alla de där möjligheterna det talas om är ju inga eventuella framtidsutsikter, utan en verklighet som är i fullt bubblande redan här och nu. Ibland i strid med upphovsrätten, men ofta helt oberörd. Egentligen är det mest angelägna inte att ändra i upphovsrättslagarna. Tryckpressarna, dessa lagars ursprungliga objekt, tenderar att följa dem utan att det väcker några större konflikter. Utbyte av kassettband och brända cd sker i strid med lagarna, men accepteras i praktiken på grund av den praktiska omöjligheten att stopppa det.
Uppgiften just nu är snarare att stoppa de desperata försöken att påtvinga internet de enkelriktade massmediernas logik och reglera det utifrån helt nätfrämmande premisser i stället för att acceptera det som det kommunikationsmedium det är. Med hjälp av detta kommunikationsmedium, och dess möjligheter att statuera exempel, kommer diskussionen om upphovsrättsreform att ha bästa tänkbara förutsättningar.
Som tidigare sagts här, förtjänar tillbakarullandet och upplösandet av upphovsrätten att ses som en riktning snarare än en ståndpunkt.

För nästan precis två år sedan skrev Copyriot det första inlägget om ”alternativa kompensationssystem”, ett slags kompromissförslag för att legalisera fildelning som väl knappt någon hade hört talas om i Sverige.
Men då, i juni 2004 på Berlinkonferensen Wizards of OS, hade just en allians av tyska och amerikanska aktivister och forskare hade precis förordat vad man kallade ”content flatrate”.

Copyriot började i ett antal bloggposter att kritiskt skärskåda förslaget och dess premisser, och blev nog faktiskt först i Sverige med att presentera själva idén. Samma sommar utmynnade detta i en längre artikel på engelska som blev diskuterad och återpublicerad runt om i Europa och sedermera översatt till svenska och tryckt i Copy Me [PDF] förra sommaren. Ännu då var det ingen i Sverige som på mer systematiskt vis argumenterade för denna ”tredje väg”.

Men i början av året observerades hur positionerna finslipades inför årets fildelningsdebatt. Hillevi Larsson (s) flaggade den 8 februari för ”någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner” efter modell av kassettersättningen. Samtidigt satt Roger Wallis och hans kollegor på KTH och slipade argument i samma riktning.
Den 11 april sändes Uppdrag granskning om ”piratkriget”, som helt enligt läroboken i journalistik renodlade två sidor som stod mot varandra, för att sedan lyfta fram ”bredbandsskatt” och ”alternativa kompensationssystem” som den rimliga och förnuftiga tredje vägen. Roger Wallis uttalade sig och har fortsatt driva förslaget via Sami, och miljöpartiet har anslutit sig, liksom sympatiske IT-sossen Lars Ilshammar. Copyriot har hela tiden ställt frågorna som förespråkare av bredbandsskatt glider undan från: vad och vem ska ”kompenseras”?

Men det riktiga genombrottet kom nu, en vecka efter plundringen av piratbukten. Partier börjar skruva på sig, moderaterna (av alla) börjar tala löst om ”andra sätt att kompensera”, och i dagens SvD dunkar Jeanette Gustafsdotter och Lars Ilshammar in ”den tredje linjen” med en debattartikel som följs upp.
Bodström välkomnar diskussionen, och det gör Copyriot också! Förslaget om bredbandsskatt har tillräckligt med fiender för att inte slinka igenom friktionsfritt. Med tanke på att Piratbyrån under lång tid – innan det egentligen diskuterades i den svenska tidningsoffentligheten – har pekat på problemen med ”kompensationssystem” borde det finnas förutsättning för att fildelningsdiskussionen i helhet fördjupas.
Fast då vill det till att frågan ställs: Vem ska kompenseras? Politiker och andra ska inte komma undan med att säga ”artisterna” eller ”rättighetsinnehavarna”, för det är inget svar. Genom att insistera på den frågan (snarare än att bedriva antiskattegnäll) går det att vidga problematiken till att handla om hur vi bäst skapar förutsättningar för ett kulturliv som är betydligt mer svårfångat och pluralistiskt än vad upphovsrättens grundvalar kan vara. Får vi bara till en sådan diskussion är jag ganska säker på att bredbandsskattens praktiska omöjlighet kommer att belysas tillräckligt för att den inte ska kunna genomföras.

Och där ger bloggare värdefulla bidrag. Inte minst som de till skillnad från pappers- och etermedierna på ett naturligt sätt kan anknyta till de högst personliga erfarenheterna av musikhantering i dator och utgå från vad de personligen lyssnar på, i stället för att bolla med abstrakta kategorier som ”artisterna”. Kort sagt: Få dåliga idéer kan dissas på så fruktbara och fördjupande sätt.
Ett blogginlägg av Floodis som kritiserar idén om bredbandsskatt är förresten lägligt nog tryckt i antologin Läs mig som släpps imorgon!

För den som vill kasta sig in i diskussionen om bredbandsskatter, idén om ”kompensation”, mainstream vs. underground, musikmonopolens fördelningsprinciper, musikskapares villkor, sammanställer vi här allt som Copyriot har skrivit om ämnet under de två år som gått sedan den första kritiken mot det tyska ”content flatrate”-förslaget:

Nu påstås det att ”Miljöpartiet går till val på legaliserad fildelning”.
Fast skrivelsen under valmanifestets punkt 27, Kultur för alla, säger ingenting om att avkriminalisera utbytet av filer, som naturligtvis går exakt lika mycket ”uppåt” och ”nedåt” (så varför envisas med dessa vertikala metaforer?):

Nedladdning av exempelvis musik och filmer för privatbruk ska vara tillåtet, men musikerna måste få kompensation.

Johanna Nylander (fp) och Rick Falkvinge (pp) har skrivit läsvärda och kritiska kommentarer.Miljöpartiet förespråkar alltså någon slags ”bredbandsskatt”, vilket egentligen inte är någon nyhet, utan något de flera gånger tidigare uttalat sig om. Av allt att döma tänker de sig att företag som erbjuder tillgång till datornätverket internet ska få betala en avgift, som på ett eller annat sätt ska ”kompensera” … ja, vem?
Valmanifestet talar om ”musikerna”, vilket väl får tolkas som direkta upphovsmän i allmänhet, eller (snarare) som ett försåtligt kodord för alla möjliga slags rättighetshavare (dödsbon, skivbolag, musikförlag…)

För att bringa klarhet i oredan, skickade Copyriot redan för några veckor sedan ut en enkät till de partier vars företrädare i oftast luddiga formuleringar sagt att avkriminalisering och ”ersättning” till rättighetsinnehavare är en önskvärd väg framåt. Varken vänsterpartiet eller Hillevi Larsson (s) har svarat. Föredömligt snabb respons kom däremot från miljöpartiet, via den ovanligt kunnige Johan Schiff.
Han förklarade (9 maj) att miljöpartiet inte tagit ställning till hur ett fördelningssystem skulle utformas, men delade med sig av en principiell utgångspunkt:

Fildelningen betyder inte tvunget att det är samma musik som laddas ner och lyssnas på som annars säljs i skivbutikerna. Det finns också en möjlighet för andra artister att komma fram. Därför tycker vi att det är felaktigt att bara fördela pengarna till de artister som spelas på radio eller filmer som visas på tv. Alltså är den fördelning som idag sker av kassettersättning inte en bra modell för en eventuell bredbandsskatt.
Vi vill att fler kulturskapare ska ges möjligheten att försörja sig på sitt kulturskapande. Det finns dock klara svårigheter med de flesta fördelningsmodeller som diskuteras idag, eftersom det är svårt att mäta vad som faktiskt laddas ner och lyssnas på och att inte alla artister har andra aktiviteter som filmvisningar, konserter eller liknande som går att mäta och jämföra med varandra. Vi tror att det behövs mer än en fördelningsmodell för en bredbandsskatt och att tonvikten ska ligga på att finansiera kulturskapande, inte på att kompensera försäljningsminskningar.

Väl genomtänkt, får man ändå säga. Särskilt sista meningen, som väl någonstans implicerar att man inte bara vill överlåta till Stim & co. att fördela efter enligt godtycke. Men miljöpartiet är långt från att närma sig ett konkret förslag. Konceptet känns minst sagt preliminärt. Det positiva, som ändå kan nämnas, är att om en öppen diskussion kom till stånd (i stället för fraser om att kompensera det odefinierade kollektivet ”musikerna”) skulle den på ett positivt sätt kunna visa på alla de kulturella gråzoner som inte kan infångas i systemet – och sannolikt skjuta förslaget ännu längre på framtiden…Snabbt svar kom även från Roger Wallis som är ordförande i Skap, styrelseledamot i Stim, gästforskare vid KTH och sannolikt den i Sverige som ägnat mest tankemöda åt att hitta ett sätt att kombinera fri fildelning med pengar till rättighetshavare.

Precis som miljöpartiet skriver han att det behövas mer än ett sätt att fördela pengarna från en bredbandsskatt. Han erkänner att Stims fördelning som bygger på radions spellistor blir allt mer problematisk:

Detta system togs fram innan man ens hade hört talas om fildelning eller visste något om vad som skulle delas mellan musikentusiaster på nätet. Det har fungerat men bör ständigt ses över. Med den likrikning som finns framför allt i radioutbudet blir denna lösning allt mindre lämplig – allt för mycket går till ett fåtal större aktörer.

Därför menar Roger Wallis att det mest önskvärda vore att i huvudsak låta mätningar av det faktiska filutbytet ligga till grund för fördelningen.

Analysering av denna trafik är inte omöjligt även om metoderna måste finslipas, diverse vattenmärkningsteknik införas med mera. Studier visar att trafiken på nätet karaktariseras av en stor mångfald, samt flera äldre verk, och verk inom smalare genrer än de som normalt säljs via tio-i-topp-listor.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både Johan Schiff (mp) och Roger Wallis visst är medvetna om och har funderat en hel del över kompensationssystemens dilemma – i vart fall på musikområdet – men utan att komma i närheten av en praktisk lösning. Men nog vore det spännande om den frågan kom upp oftare?Förespråkarna för bredbandsskatt kan dock inte komma undan med att enbart prata om musik. Om vi förutsätter att mjukvara inte inkluderas, måste de fortfarande kunna uttrycka åtminstone vaga önskemål om hur systemet ska funka på två andra områden: film och text.
Film: Här vore det förstås intressant att höra om miljöpartiet kan tänka sig att ”kompensera” upphovsrättsinnehavarna till pornografiska filmer i proportion till dessas andel av filmutbytet. Det torde nämligen innebära en rejäl penninginjektion i porrindustrin.
Text är nog ändå det mest spännande området att diskutera. Där dras nämligen frågan om vilket skapande som förtjänar ”kompensation” till sin spets. Som Magnus Eriksson skriver i sin uppsats:

Här får vi anta att tanken är att en författare, vars bok fildelas som PDF-dokument, ska ha ersättning för den, antagligen även om den fildelas som txt-fil, och eventuellt även som html. Hur ska man då skilja mellan vad som är en författares verk, ett foruminlägg eller en dagbok i ett community. För all text på nätet kan väl inte kompenseras? Precis som all text i form av programkod inte kan kompenseras för då skulle varje webbsida räknas som ett Verk av programkod. Olika protokoll måste då behandlas olika, ändå pågår fildelning överallt på Internet.

Om, mot förmodan, konkreta steg börjar tas i riktning mot en bredbandsskatt, ja då är det dags att smida planer. Förutsatt att nedladdningar från www-sidor inte ska berättiga till del av de insamlade pengarna, borde det knappast vara svårt att implementera en teknik som sprider t.ex. delar av bloggtext via de ersättningsberättigade kanalerna. Vips, så kan tusentals bloggare se fram mot att få utbetalningskort i brevlådan. Antagligen på större belopp än vad många etablerade författare får.
Ett collecting society som försörjer bloggare vore förstås i längden vare sig hållbart eller önskvärt, men på kort sikt ett utmärkt sätt att rikta ljuset på den svaga punkten i dagens system – och få betalt för besväret!

Som utlovat kommer här en rappport från det seminarium om fildelning som i onsdags ordnades av Skap (Sveriges kompositörer av populärmusik).
Publiken bestod av uppemot 100 personer, huvudsakligen musikskapare men även andra branschfolk av olika slag. Det framgick att merparten inte hade tagit klar ställning till hur de ville relatera till fildelningen. Utifrån vad som sades gavs ännu en bra provkarta över diskussionens aktuella positioner.

Seminariets initiativtagare Roger Wallis, ordförande i Skap, dolde inte sitt ogillande av IFPI och deras antipiratverksamhet. Enligt honom visar sig en ”allt större diskrepans” mellan artister och skivbolag, i frågan om hur internet ska hanteras. Sådant försökte förstås IFPI:s ordförande Ludwig Werner sopa under mattan. En skicklig debattör som driver den linje han har betalt för att driva, och håller sitt pokerfejs när han ställs mot väggen (vilket skedde ofta under kvällen).
Ludwig Werners uttalande ”IFPI Sverige är dominerat av independentbolagen” fick inte stå obesvarat. Han räknade förstås kvantitativt, men i full vetskap om att det är fyra storbolag som dominerar totalt, och det vittnades också om hur independentbolagens indirekta IFPI-medlemskap (via SOM) i praktiken knappt är en observatörsroll.
Hopplösaste fallet i panelen var – föga förvånande – Musikerförbundets ordförande Jan Granvik. Suck, suck, suck. Han upprepade fraserna ”måste få betalt” och ”våra prestationer”, och blev utskrattad när han fullständigt misstolkade vad skivbolagsdirektören Terry McBride sagt över telefon, men ändå vägrade ändra sig. Jan Granvik jämförde internet med ”tobak och alkohol”, såtillvida att ”staten har ett ansvar att informera”. Men danskarna hade minsann löst det, förklarade han, de har nämligen gjort så att det ”kommer upp på skärmen om man gör något olagligt”(!?). Musikerförbundets officiella inställning till fildelning definierades på ett sätt som enklast beskrivs som att både äta kakan och behålla den: å ena sidan måste den individuella rätten vara okränkbar, men ”där pengarna finns ska vi också ha intäkter” (läs: bredbandsskatt).

Bredbandsskatt/fildelningslicens var den ”tredje väg” som arrangerande Roger Wallis tagit ställning för. I panelen fick han uppbackning av Lars Ilshammar, ledamot av Sveriges Radios styrelse och något av en socialdemokratisk IT-ideolog. Bredbandsavgift är ”ingen dum idé” eller åtminstone ”det minst dåliga” och hur som helst är en licenslösning en reformlösning ”i svensk anda”, sade han.
Alldeles i slutet av samtalet tog även riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) till orda, upprepandes exakt samma ”teknikneutralistiska” budskap som tidigare i våras. ”Fildelningslicens är en spännande tanke” sade hon, det kanske kan vara en lösning ”sen i framtiden”. Men hon förutspådde att ”när lagliga alternativ växer fram” kommer de att konkurrera ut fildelningsnätverken. Totalt på huvudet! Först ska fildelningen trängas bort genom enkelriktade DRM-modeller, för att sedan legaliseras? Behöver jag tillägga att alla de jag snackade med efteråt – inklusive skivbolagsbossar, jurister, artister – bara skakade på huvudet på hennes dumhet? Den andra riksdagsrepresentanten, Tasso (v), imponerade knappast mer med sitt mysko snack om hur generösa politikerna ändå varit eftersom ”man får göra tillfälliga kopior” (eh, allt annat hade kriminaliserat www).

Vi kan i alla fall konstatera att april 2006 blev månaden då idén om en ”bredbandsskatt” som kompromisslösning i fildelningsstriden fick sitt svenska genombrott. Tyvärr blev det inte mycket diskussion om vem som ska ”kompenseras” av licenspengarna. Men Mattias Lövkvist som driver popskivbolaget Hybris gav inte mycket för inrättandet av en fördelningsbyråkrati för internet, väl medveten både om att ”hans” något smalare artister knappast skulle få se mer än ett rött korvöre, och om att människor faktiskt använder internet för annat än att fildela musik.

Mattias Lövkvist hade kanske lite svårt att få fram sina både framåtblickande och verklighetsnära idéer om musiklivets relation till internet när flera andra fortsatte att upprepa dogmer. I alla fall förklarades att Hybris bygger på fri spridning och fri fildelning som en marknadsföringsmekanism. Fansen laddar ner 30000 låtar per månad från bolagets hemsida, och räknar man därtill in vidarespridningen via P2P så kanske det rör sig om 100000 kopior – och om detta leder till att 2000-3000 skivor med musiken säljs under samma månad, är Mattias Lövkvist mer än nöjd.
Hybris betalar inte till Stim för detta. Men på direkt fråga, svarade Stim:s representant i publiken att de kräver betalt av bolag sprider fritt på nätet – minst 0,1 euro per nedladdad låt! Alltså kräver Stim (även om de tills vidare tycks kunna se mellan fingrarna i just detta fallet) minst 3000 euro per månad av Hybris. Snacka om att belägga det friska med straffavgifter för att belöna det sjuka!

Den manliga övervikten var total i panelen och rätt kraftig även i publiken, men efter en dryg timme tog den första kvinnorösten till orda, med den dittills klokaste kommentaren: Själva idén med skivbolag måste tänkas om helt, för oss som artister är det viktiga att kunna ge något direkt till publiken. Då avbröts hon bryskt av Per Sundin från SonyBMG! Denne menade att hela samtalets perspektiv var för pessimistiskt: ”Släpp de kommersiella krafterna fria så löser sig allt – bara upphovsrätten skyddas”, var hans budskap. Per Sundin menade att försäljning av digital musik för mobiltelefoner var den verkligt intressanta frågan, och lockades föga av idén om en bredbandsskatt. IFPI:s Ludwig Werner förklarade skivbolagens tveksamhet till en fildelninglicens inte handlade om den ekonomiska frågan, utan om kontroll, att kunna kontrollera vilken musik som sprids. På vilket Roger Wallis replikerade att han och andra musikskapare ändå aldrig sett något av den där kontrollen från den dag de kontrakterat över sina rättigheter på ett bolag.

Avslutningsvis ställde Per Sinding-Larsen, utmärkt som moderator, frågan om hur situationen kommer att se ut om tio år. Panelens fyra svar gav en intressant provkarta!
IFPI: Om tio år så ”kanske vi har nått vissa lösningar”, så att man kan ”betala på olika sätt, för kort tid eller för lång tid. Kanske det inte kostar att provlyssna första gången, utan man betalar först andra gången…” Här råder det i vart fall inget tvivel om vilken den våta drömmen är: DRM-spärrar inbyggda i all hårdvara!
Svenska Musikerförbundet: Tror/hoppas att skivbolag i dagens form inte kommer att behövas, utan artister spelar in och ger ut själva, ”och det kommer utvecklas till att man också säljer filer naturligtvis”. SMF uppger sig hålla på att utveckla en lösning för denna filförsäljning, men det förklarades inte varför just deras DRM, till skillnad från alla andras, faktiskt skulle funka. Därför slängde man även in en avvaktande helgardering: Fildelningslicens/bredbandsskatt vill man också ha, i alla fall om det går igenom i Frankrike.
Hybris: Om tio år kommer fildelningen att flöda fritt, den kommer att vara helt normaliserad och fungera som den grund på vilken olika andra verksamheter kan stå. Nätets killer app är inte försäljning av filer, utan communities: Last.fm, Skunk, Myspace. Och upphovsmännen kommer på ett eller annat sätt att tjäna mer pengar än idag – dock inte genom något licensssystem.

Tisdagens Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt gav plats för en större bredd av vinklingar än vad som var brukligt, men bjöd inte på några större nyheter. Jo, en: Iden om att ”kompensera” rättighetsinnehavare genom att lägga avgifter på internetuppkopplingar hårdlanserades som ett alternativ till kriminalisering.

Reportaget drev två teser: Fildelningen är ett etablerat beteende, understött av en teknisk utvecklingen som går inte att stoppa. Samt att vissa aktörer tjänar ansenliga summor pengar på denna utveckling, nämligen de företag som säljer internetabbonemang, hårddiskar och MP3-spelare, produkter som i hög grad används för piratkopierat material.
Bägge teserna, i sig helt korrekta, lade grunden för vad Uppdrag Granskning-redaktionen presenterade som en gyllene medelväg. Nämligen ett system som omfördelar pengar från internetleverantörer till upphovsrättsinnehavare. Att ta från vinnarna och ge till förlorarna, beskrevs av reportaget som den mest förnuftiga ”lösningen”.
Modellen har kallats för ”nedladdningslicens”, ”flatrate”, ”alternativt kompensationssystem”, ”kollektiv rättighetshantering” och ”kassettersättning på nätet”. I praktiken innebär den att en lagstadgad avgift läggs på varje internetuppkoppling, pengar som går direkt till Copyswede för fördelning via rättighetsbyråkratier som Stim.

Härvid tog man hjälp av Roger Wallis, forskare i projektet Music Lessons, tillika ordförande i Skap och styrelseledamot i Stim. (Under sin tid som proggare vid mitten av 1970-talet riktade han dock hård kritik mot både Stim och Skap, i musikrörelsens tidning Musikens makt – en kul detalj.)
Genom att säga att vi ska ha både fri fildelning och ersättning till upphovsrättsinnehavare, genom omfördelning av pengar från bredbandsbolagen, kunde Roger Wallis framställas som en kompromissens röst i en polariserad fråga. Henrik Pontén ställde sig inte helt främmande till modellen, och IFPI:s Magnus Mårtensson ville inte heller utesluta möjligheten när jag frågade honom tidigare ikväll, även om han lär väldigt skeptisk.
Den 19 april ordnar Skap ett seminarium för medlemmar (popartister) och branschfolk, där forskarna Anders Edsträm och Olle Findahl kommer att tala för en licens av samma slag. Slutligen minns vi hur en socialdemokrat i riksdagens lagutskott nyligen talade sig varm för ”någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner”.
Vi kan räkna med att denna ”tredje väg” kommer att bli figurera regelbundet i den svenska fildelningsdebatten framöver. I Tyskland och USA har vissa grupper fört fram idén en längre tid, och nyligen avslog parlamentet i Frankrike ett lagförslag med samma innebörd.

Efter programmet satt jag, bistådd av Pirate Bay-Peter, i en timme på SVT-huset i så kallad tittarchatt.
Några av frågorna och mina hastigt nedsmattrade svar:

Fråga: Hej! Jag jobbar som producent och låtskrivare och jobbar enormt hårt för att skapa musik som förhoppningsvis ger glädje åt andra människor. Jag tycker att det är helt fel att gå på den vanliga fildelaren och skulle väldigt gärna se er stötta alla oss som redan jobbar hårt för väldigt lite lön. Det är ju uppenbart att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna tjänar miljarder på att fildelningen existerar. Låt oss alla låtskrivare, artister och fildelare gå samman och kräva att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna betalar en del utav sin vinst till låtskrivarna och artisterna. Fildelarna betalar ju redan stora pengar för bredbandsuppkopplingen varje månad och det skulle vara det bästa sättet att få alla nöjda. Jag kommer med glädje stå och demonstrera tillsammans med er utanför Jonas Birgerssons och andra bredbandsmagnaters lyxvillor. Christian
Svar: Hej producent! Jag förstår hur du tänker, men nu är det inte så lätt. En avgift till ”artisterna” innebär en avgift till Stim och liknande organisationer. Deras utbetalningar baserar sig på vilka som hörs på radio. Och jag kan upplysa om att radioutbudet i Sverige är rätt enkelriktat. Mycket pengar till några få alltså, och knappt något till resten. Trots att bredden på internet är ofantligt mycket större än på radio! Rasmus

Fråga: Vad tycker ni om kassetavgiften som lagts på cd och dvd skivor? Nicke
Svar: Jag tycker den är ett problem. Jag bränner ofta musik på cd och ger bort till vänner. Men pengarna från kassettavgiften går ju inte till de artisterna. De går till de topplisteartister som spelas mest på radio! Rasmus

Fråga: Vad tycker du om Roger Wallis förslag, att leverantörerna av tjänsterna ska betala artisterna (precis som radion betalar STIM-pengar till artister när de spelar deras låtar)? Själv tycker jag det förslaget är det mest konstruktiva hittils i den här debatten. Jonas
Svar: Jag har redan svarat på den frågan flera gånger i chatten. Nej, för ”artisterna” är ingen enhetlig grupp, och det finns inget sätt att ta reda på vilka det är som fildelas. Rasmus

Viktigaste skälet att bestämt avfärda förslag om att tvinga internetleverantörer att ”kompensera artisterna”, är just att ”artisterna” inte existerar. Inte som enhetlig grupp.
Miljontals artister har spelat in sådant som sedan har spridits på internet, men vilka det är som kopieras mellan datorer och till MP3-spelare, det är omöjligt att ta reda på. STIM med vänner tvingas därför förlita sig på siffror över vilka som spelas på radio, det vill säga merparten av pengarna går till en liten klick topplistemusik.
Ytterligare ett par skäl finns till att avfärda flatrate-lösningar. Dels i namn av ”den vanliga internetanvändaren”: Varför ska hon betala en fast straffavgift till rättighetsorganisationerna, när hennes snabba uppkoppling lika gärna kan användas till nättelefoni eller till att sprida hennes egna fotografier? Dels i namn av den innovative IT-företagaren: Det är fel att hetsa mot dem som hittat lyckade affärsmetoder. Om de mindre lyckligt lottade nödvändigtvis ska ”kompenseras”, borde de hotade vagntillverkarna rimligen ha fått ta del av järnvägsbolagens intäkter.
Bägge dessa motargument, IT-användarens och IT-företagarens, är fullt befogade. Men när Roger Wallis och andras förslag om att legalisera fildelningen och i stället ge ”artisterna” rätt att få del av vad vi alla betalar för våra internetuppkopplingar, tycker jag det är livsviktigt att argumentet om orättvis fördelning förs fram kraftigt. För även om det må låta konstruktivt och moraliskt rätt att ge sig på ”de som tjänar miljoner” i stället för ”vanliga tonåringar”, riskerar vi en kulturell mardröm om vi ska låta topplisteartisterna koppla in sig som ekonomiska parasiter på internets hela kulturliv. Vi måste helt enkelt krossa vrångbilden av att ”artisterna” skulle vara en grupp man kan gynna på samma sätt som politiker under valrörelser gillar att gynna ”barnfamiljerna”.

Vi måste helt enkelt inse att musiklivet är något enormt mångfacetterat, något som aldrig kan representeras av enskilda artister, eftersom villkoren är så olika.
IFPI vill få oss att tro annorlunda. De hävdade lögnaktigt i tittarchatten att ”De allra flesta artister lever idag på skivförsäljning”. Sanningen är att de flesta artister inte har skivkontrakt, och oavsett vilket inte kan försörja sig på att sälja inspelningar, utan i allmänhet har både ett och två andra jobb.
Timbuktu, rapparen som i reportaget fick representera den icke ifrågasatta kategorin ”artisterna”, hade dock en vettig inställning:

Jag har insett, precis som många andra i branchen som jag pratar med, att det är såhär det är. Det är så det funkar. […] Jag är inte förbannad, jag har aldrig varit förbannad eftersom jag själv laddar ner så jäkla mycket. […] Snart inser folk att det är såhär det är. Man kan inte uppfinna hjulet och sen förbjuda alla att använda det.
Sistnämnda mening råkade dock ut för dagens mest kreativa felhörning. Dessi skrev på sin blogg (för att sedan tyvärr radera) att Timbuktu hade sagt följande:
Man kan inte uppfinna ljudet och sen säga att man inte får använda det.
Vackert! Vilken kontrast till vad statssekreterare Dan Eliasson – som först framstod som fullständigt tappad bakom en vagn, innan man märkte att han var medvetet undanglidande – yttrade:
Staten kan ju aldrig kapitulera.

Fundera på vad man har som folk skulle kunna efterfråga? Eller förutsätta en produkt och sen försöka få folk att köpa den? Ett företag som ser sig som ”innehållsindustri” har bestämt sig för den andra av dessa affärsstrategier, alltså att vara öppen för förändringar i marknadsföring och distributionskanaler men krampaktigt hålla fast vid en viss produkt.
Medan de företag som sysslar med exempelvis livemusik, dagstidningar och datorspel har förstått att leverera tjänster, betecknar ”innehållsindustrin” ett litet antal stora företag som koncentrerat sina investeringar i projektet att sälja musik- och filminspelningar som varor.

En representant för de senare är Lars Håkansson, vd för Warner Bros Entertainment Nordic. Om en knapp månad tänker han, på en konferens anordnad av Dataföreningen, demonstrera hur denna fixa idé leder till att hans ”innehållsindustri” drivs till att försöka klampa in och domdera hos de mer lyckade tjänstelevererande kollegorna i ISP-branschen, i jakt på vinster att suga åt sig. Trollformeln lyder Content is King.

– Påståendet är mer sant än kanske någonsin tidigare. Vad ska bredbandsoperatörerna göra om de bara kan erbjuda bredband, utan innehåll? Vi ser i framtiden en starkare koppling mellan infrastrukturen och det innehåll den förmedlar. Operatörerna behöver samverka med dem som gör bredband meningsfullt, annars riskerar de att skära av grenen de sitter på.
Är det inte så man häpnar? Så bredbandet är ”utan innehåll” tills vi får Warner-servrar att köpa filmfiler från? Så internetleverantörerna lider av kundbrist eftersom det finns för lite ”innehåll” på nätet?
Nä, man undrar vad Lars Håkansson vill uppnå. Tror han verkligen att ISP-företagen skulle köpa hans lägesbeskrivning? Vet han inte att de vet att deras kunder efterfrågar snabbare uppkopplingar för att de vill kunna köra webcam, fildela musik, blogga, lyssna på P2, spela onlinespel, ladda upp sina foton och göra tusen andra saker? Internetleverantörernas kunder vill ha en tjänst att använda enligt personliga preferenser, inte ”en starkare koppling mellan infrastrukturen och det innehåll den förmedlar” – vilket för övrigt låter som en förskönande beteckning på ett nät präglat av spärrar, filter och assymetriska uppkopplingar.

Internetleverantörerna kan strikt talat inte drivas in i ”innehållsindustrins” famn (eller kanske svalg) annat än med ett visst mått av våld. Exempelvis signaler från statsmaktens sida om att de i framtiden kan riskera att hållas ansvariga för vad kunderna använder deras kommunikationstjänst till. Sådana signaler skulle betyda ”alliera era företag med företag i innehållsindustrin – eller löp risken att straffas ut”. Detta är precis den strategi som Antipiratbyrån satsar på. Och det är ju populärt för tillfället att inskränka operatörers rätt att leverera en simpel kommunikationstjänst, även om just inte Antipiratbyråns önskelagstiftning verkar vara på gång.
Senaste uttalandena från Hillevi Larsson (s) i Lagutskottet lugnar knappast: hon menar att samma villkor måste gälla för producenter av immateriella såväl som av materiella produkter, ”annars blir det orättvist mellan filmtillverkare och kylskåpstillverkare”. Med den inställningen borde det inte vara så svårt att bli omkullsnackad av Warner och Antipiratbyrån till att stifta lagar som tvingar internetleverantörernas affärsmodeller att ändras så att mer pengar skvalpar ner i ”innehållsindustrins” fickor.
Målsättningen om ”teknikneutralitet” utmynnar i en perverterad idé om att staten ska jämna ut konkurrensen mellan varor och tjänster.

Nåväl – den som vill höra Lars Håkanssons baklängesprata och Henrik Pontén evangelisera kan kolla in konferensprogrammet. Där ryms även nån säkerhetstyp snackar om ”att anställda har otillåtet material på företagets datorer – hur agera?”. Roger Wallis kritiserar upphovsrättsindustrins försök att hindra utbytet av filer, och lutar själv åt att förespråka ett flatrate-system. Jonas Birgersson förespråkar allt utom att vara ”defensiv” och tycker om innovation och konkurrens, men verkar som vanligt låta bli att ge upphovsrättsindustrin de konkreta besked om ”innehålssskydd” som de begär. Alltihopa för bara 4950 SEK exkl. moms, som hittat!

Uppdatering: Inte ens ett helt dygn hann förflyta, innan Copyriot nåddes av uppgifter om att danska domstolar hädanefter kan tvinga internetleverantörer att stänga av kunder om kunderna sprider upphovsrättsskyddat material…

The topic of ”alternative compensation systems” are getting more attention in european debate. This week’s issue of Der Spiegel had an article by a member of the german section of Attac, about their upcoming campaign for a ”flatrate”-fee for legal P2P. Also CCC and EFF are amongst the supporters.

This text was first published on Nettime. A hypertexted version is here. Discussions on the text can be found on in the list archives for WOS, Oekonux and Nettime, and on the website of De:Bug.

”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons

Recently, the communities of IP critics and P2P filesharers has been hit by a wave of demands for an ”alternative compensation system”. June 2004 was a month of European breakthrough for the idea of ”content flatrate”, as a solution intended to save filesharing, whilst ”compensating” copyright holders who feel that their traditional means of income are slipping out of hand due to technological development.

Here I will discuss this new tendency, its premises, weaknesses and its relation to anti-copyright-activism, polemically arguing that ”flatrateism” is a mistake. My observations are based mainly on German discussions, but also on Swedish, French and American proposals of ”alternative compensation systems”.

Of all the different topics on the conference program for Wizards of OS 3 (WOS3), held in Berlin 10-12 June, two things stood out as objects of some hype. The first was the launch of Creative Commons in Germany, and the other was the ”Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights”. [1] Both these projects can be regarded as examples of what one could term the ”social democracy of the digital commons”. But despite their many similarities, they demarcate two clearly incompatible strategies.

”DRM and mass-prosecution of filesharers is not a solution acceptable to an open and equitable society”. That’s the opening statement of the Berlin Declaration, which was finalized at WOS under direction from its two ”fathers”: Nettime moderator Felix Stalder and Volker Grassmuck, project lead for Wizards of OS. It is in order to stop DRM (Digital Rights/Restrictions Management) that the signers of the declaration recognize an imminent need to come up with a plausible ”alternative compensation system”.

The authors of the declaration compare the current development of P2P with what happened when the tape recorder hit the consumer market in the 1950s. Instead of trying to control its use, many European countries chose to levy the sales of empty audio tapes, letting collecting societies (like the German GEMA, Swedish STIM or American ASCAP) channel the collected money to copyright holders. ”This system that worked well for forty years holds the solution for the digital online realm as well”, writes Volker Grassmuck. [2] Today, the flatrate supporters say, the situation is actually not so different – so let’s cool the whole thing down and try to make a compromise that prevents full-scale confrontation between filesharers and the copyright industry.

According to the Berlin Declaration, the ”Primary goal of copyright lawmaking must be a balance between the rights of creators and those of the public.” Well, the problem with such a premise is not only that one will have to ignore the consequences of an evolution that Walter Benjamin as early as 70 years ago described as that ”the distinction between author and public is about to lose its basic character”, becoming ”merely functional; varying from case to case”. [3] More problematic is that the authors of the Berlin Declaration do not stop at trying to balance ”the rights of creators and those of the public”, but also want to ”compensate” the whole crowd of non-creative copyright holders, from music publishers to heirs of dead creators. A ”compensation” system channeling money from Internet infrastructure to dinosaurs from a past era – isn’t that exactly ”to protect an outmoded business model of a handful of players in a relatively small industry”, something that the same declaration text defines as ”bad policy”?

There are many more questions regarding who to ”compensate”. In the declaration sketches written before Wizards of OS, the concept was named ”music flatrate”, but then in some weeks it underwent a change. ”Content flatrate” is the new term, as well as the name of an upcoming campaign to collect signatures for the Berlin Declaration. [4] Well, What is ”content”? Music and film seem obvious. What about Oracle software at $10.000, should sharing of that be legalized as well as covered by a flatrate? Of course not, as such a flatrate would be damn expensive.

All kinds of pictures and textz, from lolita_anal_teen.jpg to adorno.txt via PDF versions of daily newspapers, are already being distributed in P2P networks. Consequently, those copyright holders must also have their part of the money. The proposed collecting societies must include an array of book publishers, magazines, picture bureaus, music publishers, journalists, media conglomerates… Now it appears that quite a high flatrate must be put on every Internet connection, every CD burner and every iPod in order to please them all. And the economic question of how to weigh all those types of digital ”content” against each other – the download quantity in kilobytes obviously would not work as measure – that question has not even been raised yet.

”Content” seems to be a category entirely defined by the cultural industry, to which it simply means anything that you can fill one-directional mass media with. But, as Florian Cramer has pointed out on the German WOS-list in some very critical posts about the Berlin Declaration [5], all talk about ”content” is really diffuse.

What about music in the shape of generative software? Does it really make sense not to classify a videogame as content, but do it with an interactive DVD? Why distinguish between form and content anyway, and how to? Florian Cramer also refers to works like the circumventionist ”The Conceptual Crisis of Private Property as a Crisis in Practice”, as examples of how any kind of digital media can be packaged into any other kind – making the ”content”-category even harder to define. [6]

While the flatrateists want to compensate for reproduced ”content”, ”free culture” is a key term for the other kind of ”social democracy of the digital commons” mentioned earlier. The latter tendency could be noticed at many parts of Wizards of OS 3, from Lawrence Lessig’s and Eben Moglen’s pompous speeches to small workshops on free media projects. Broadening the concepts of free software onto other cultural and social domains has in fact been one of WOS’ characteristics from its start. This year’s conference also, as an initiative from its own project lead, became a forum for introducing quite a different set of ideas. Unfortunately, the tensions between two strategies ”free culture” and ”flatrate” do not seem to have been discussed there at depth, nor recognized in the scheduling. Neither did De:Bug, the monthly Berlin “magazine for electronic life-aspects”, in their issue on filesharing and Creative Commons that came out just prior to WOS3. [7] After presenting a scenario where one has to choose between the two sole alternatives DRM and ”Pauschalvergütung”, De:Bug of course comes to the conclusion to support the latter.

The incompatibility may in fact be a reason for why we today have free software, but almost no music that may be freely distributed and legally sampled. One important reason is that we do not have a software monopoly, but in practice a music monopoly.

The present situation for ”free culture” is tantamount to this hypothetical scenario: Imagine if every time someone installed any kind of free software on a computer, s/he would have to pay a special fee. The collected money (minus the share consumed by a pretty big bureaucracy) would then be given to programmers that had registered themselves at the collecting society, divided in accordance with statistics over what software most people use. That would mean, every time you would install Linux, you would have to pay a flatrate fee going mainly to Microsoft. It’s obvious that such an ”alternative compensation system” would not provide a productive climate for the Free Software-movement.

The scenario may sound unrealistic, but resembles the current state of the music business. If a song is played on radio, the radio station has to pay a fee to the collecting society, representing different kinds of copyright holders. It makes no difference if the song is in the public domain. Neither if the author of the song actually wants to allow non-profit radio stations to play his song without charge – the radio station will in any case receive a bill from the music monopoly with a fixed sum of money printed on it.

If the artist thinks that this situation sucks and chooses not to be a member of these monopolistic organizations, it will still not change the status of her/his music much: S/he will earn a little less, while Elvis’ grandchildren and other big copyright holders will get a little bigger piece of the cake. The non-profit radio station will still have to pay the same amount, and they can’t really choose to play exclusively free music – simply because there almost is none. There is almost none because the state-sanctioned music monopoly makes it quite dumb for a musician not to join a collecting society. As a member, your copyrights are impossible to restrict, you can’t just tell your friend running a café that she can play your music for free is she wants – no, now the collecting society is responsible for enforcement of your copyrights. This rigid system makes it harder to build an infrastructure around ”freer” culture, e.g. every ”free radio station” must pay something of a penalty fee – going directly to the ”unfree” big copyright holders.
The paradox with collecting societies is that the greater part of the played/downloaded content that is ”free” (public domain or GPL-style licensed), the more money will go to the remainders in the shrinking ”proprietary” part.

Think about the situation for a while. What I am trying to say is that the possibility to offer culture ”free as in free beer” can sometimes be a necessary prerequisite to achieve the ”free as in freedom” position.

According to Creative Commons international coordinator Christiane Aschenfeldt, the collecting societies are the biggest obstacles for the spread of freer licensing in Europe. [8] The Berlin Declaration, on the other hand, praises the music monopolies as an ideal solution, able to chill down every clash between the development of digital reproduction and the prevailing socio-economic structures. ”We encourage the [European] Commission in its efforts to strengthen the role of collecting societies in the digital age”, they write.

Even if ”Free culture” and ”flatrate” are both at the moment gaining weight, and that largely through the same channels, they seem like incompatible strategies in the long run. What happened last month was that quite a lot of people chose to prioritize the latter at expense of the former.

June 2004 was a veritable come-out month for the flatrate supporters, maybe culminating the 25th when The New York Times published not one but two op-eds by American professors calling for music flatrate. Referring to a flatrate paper put forward by the EFF in February this year, Kembrew McLeod proposed a monthly Internet license fee at about $5 that would legalize filesharing while ”compensating” the music industry with the same amount of money as that they claim they are losing. [9]

At the same time, support for the Berlin Declaration was given by a ”coalition of German civil society”, featuring the globalization critics Attac, the hacker-alliance CCC, Privatkopie.net and others, in the statement ”Kompensation ohne Kontrolle”. [10] Also this year, a German Grüne Jugend (Young Greens) campaign demands a flatrate and calls for ”safeguarding the balance between authors and consumers”. [11] Just a couple of days after WOS3, the German section of Attac declared its intention to begin a huge informational campaign for a content flatrate. [12] That was precisely the same day as another conference was held in Paris, where the two French collecting societies for performing musicians, Spedidam and Adami, made a common proposal for an ”alternative compensation system” utilizing a music flatrate. While Spedidam wants to legalize P2P uploads too, Adami wants to keep them illegal but still collect ”compensation” for legalized downloads. Anyway, the other representatives of the music industry at the conference were against the idea, preferring DRM-protected downloading services. [13]

The same positions within the music sector were taken in Sweden last year, when Roger Wallis, chairman of the Swedish performing rights society SKAP, proposed a kind of flatrate solution, saying that the record industry should demand compensation through the ISPs instead of attacking filesharers. But also in Sweden, representatives of the record industry’s IFPI aggressively opposed the idea (with a typical Swedish formulation about the terrible dangers of ”legitimizing” morally objectionable behavior).

Commenting a recent university study on the topic, Roger Wallis however noted, somewhat resigned, that ”The stupid thing to do was to stop Napster, where the traffic was registered. With new P2P-varieties, it is much harder to get a grip of what’s actually happening.” [14]
The surveillance part is just another really problematic part of the flatrate concept. P2P filesharing has become much more diverse and decentralized since the fall of Napster. Even if companies like BigChampagne make statistics on what is downloaded through the dominant protocols, the demands for accuracy would be much greater if the surveillance provided the economic basis for the entire ”content” industry. Under a flatrate, it’s quite sure that some people would like to hide some of their transactions in ”darknets”, and some would even try to manipulate the statistics for profit, raising their own download count. And then the industry probably would demand a ban on P2P programs without state certification. (In such a hypothetical situation we would have to ask ourselves how far from the current DRM discourse the flatrate actually gets us.)

According to Florian Cramer, the flatrate demands are based upon outdated technical categories. It’s getting harder to distinguish between local transfers of data, e.g. in wireless environments, and ”filesharing” between different systems. [15] One could also point at the development of portable MP3 devices designed for wireless P2P streaming of music between users in public spaces [16] – should those downloads also be counted and those WiFi-connections also be taxed with monthly fees?

But flatrateism is not characterized by its interest for possible advances of P2P technology. If anything it is a relatively resigned position; a good illustration is when Felix Stalder explains why he finds the flatrate strategy necessary on WOS’ German mailing list. [17] He depicts a very pessimistic view of the future, where it is quite certain that the industry really succeeds eliminating big-scale P2P filesharing in five years, at the same time calling himself ”relatively optimistic” regarding the possibilities to stop DRM.

Felix Stalder writes: ”The usefulness of the Declaration is, in my opinion, not so much that it proposes a formulated solution, but more that it opens a door for the argument, that there is an acting space [Gestaltungsraum] beyond DRM and piracy.”

The only question left for him now is how to introduce this ”alternative system” – ”through lobbying or through a radical practice”. It seems implicit that other kinds of anti-copyright-activism should be subsumed under the party line of ”content flatrate”, and not mess too much with the music monopoly.

According to Felix Stalder, there is a lack of alternatives to our current copyright regime. Except for ”content flatrate”, the only one that has been presented is a rather silly one about ”alternative value production” and a ”clear separation between copyright and copyleft as two communication-universes, which run parallel to each other”. (He mentions as an example the ideas of Oekonux, a German Marxist group standing close to the ex-communist party PDS. Oekonux regards the GNU GPL as a model for the transformation of society, and their front-man Stefan Merten has been very critical of the Berlin Declaration. Some ”techies” anyway regards Oekonux as mere political infiltrators trying to use the free software movement.[18])

This ”other alternative” of copyleft as a communication-sphere external to traditional copyright, and more explicitly the hype around Creative Commons, was also discussed at the seminar ”Art as anti-copyright activism” at Wizards of OS 3, where Sebastian Lütgert said something like this: ”Personally, I understand Creative Commons more like a part of the social democracy of the digital commons. Kind of ‘Let us keep some rights and not be too dramatic’.”

I think that is perfectly valid also for the Berlin Declaration and the ”content flatrate” tendency. Flatrate and ”free culture” constitutes two similar kinds of ”social democracy for the digital commons” – but that is not to say that they can be allies. Both currents promise that they provide methods for mediating the social/economic conflicts set off by the rise of digital reproduction. Like always, social democracy is about preventing capital from committing suicide in the pursuit of short-term profit.

It is characteristic of many flatrateists to downplay the revolutionary aspects of digital reproduction, placing P2P on a par with older, analogue copying techniques like the cassette recorder. The ”creative commies”, on the other hand, tend to go in the other direction, expanding licensing concepts from the field of free software onto other ”old” forms of culture.

Flatrateism also is keener to demand political action from the state, while the people believing more in juridically based licenses like Creative Commons and GPL have more of a tendency to oppose every political intervention in form of new legislation. They prefer letting the technological evolution realize its own immanent potential, sometimes described as a return to a previous ”pure” state of free information flows (Eben Moglen’s keynote at WOS3 was an example of this).
To say the least, these are sweeping generalizations between two tendencies. I am not trying to say that these are two distinct groups of people. Rather two different discourses that sometimes flow together, but in a near future presumably more often will find themselves contradicting each other.

While the ”free culture/free software” wing, has rapidly gained strength in countries like India and Brazil (whose minister of culture is an outspoken supporter of Creative Commons), I have never heard about any demands for ”flatrate” raised outside Europe and North America. That’s not strange at all, as Europe and the US would remain net exporters of musical ”intellectual property” also under a flatrate system. The online collecting societies proposed by the Berlin Declaration would constitute ideal institutions for channeling large amounts of money from Internet users in developing countries, to the copyright industry. I don’t know if the flatrateists have discussed this, although lobbying for flatrate in WIPO has been considered by them as a strategy. Anyway, all the processes of copyright law and ”compensation”, piracy and anti-piracy already are global, and will continue to be.

The declaration of support for the flatrate, composed by an ”alliance of German civil society”, is impregnated with an astonishing degree of nationalism. ”The German copyright has the character of an ideal”, they write, aiming at the system with collecting societies and fees on recording media that now exists in most of Europe. In fact, they don’t seem to have words enough to describe how fantastic conditions this ”unique innovation of German copyright”, maintaining a ”tradition of socially committed regulations”, have managed to produce (that is, before the age of digital reproduction). ”The federal government … should live up to their role as ideal and work for the preservation of the progressive traditions of German copyright in EU and WIPO.” [19]

Oh, this old boring copyright nationalism! Americans praises their ”fair use” as universal principle, Germans their ”Pauschalvergütung” and the French the particularities of their ”droit d’auteur”…

”Why do you want to intervene in our business?”, was the spontaneous reaction of German IFPI chairman Gerd Gebhardt when confronted with the flatrate proposal, in a debate with Attac arranged by die Tageszeitung. [20] Indeed, the Berlin Declaration slogan ”compensation without control” does not seem to please some of the ones that the ”compensation” was aimed to please. And if we agree not to please the music industry, one could ask, why then propose a new system for channeling them money?

The record industry builds its power and its business model upon the ability to control people’s musical preferences, and it’s damn important for them not to loose their grip over that. It seems unsure how long they could go on motivating their existence in a situation where they do not themselves control how music is packaged and presented, what kinds of collection albums and boxes are marketed, when the different singles of an album is released in different parts of the world etc. In fact, one could say that the music industry needs the money that current copyright laws grant them precisely in order to exercise control. Filesharing undermines the industry’s control not less than its source of income. If this loss of control would be legalized under a flatrate, as the Berlin Declaration suggests, it seems really strange why one should keep ”compensating” the record industry.

The call for ”Compensation without control” also seems to connect to the problem definition of the Free Bitflows conference in Vienna, held just one week before WOS3 and co-produced by Felix Stalder. The conference was supposed to depart from a problematic that I find very well formulated: ”there is lots of sharing, but little in terms of making a living. Money remains squarely in the hands of the old industry. … In short, the question is how do innovative production and distribution come together to support each other. Free Software seems to have found a way to do just that, but what about the rest of cultural production?” A seminar on ”Alternative compensation systems” was held there, with Volker Grassmunck holding a lecture titled ”In Favor of Collectively Managed Online Rights” and EFFs Wendy Selzer speaking for their similar but voluntarily based model. [21]

But I’m afraid that this talk about ”compensation” obscures the truth about the social production of culture, and replaces it with the already all-to-common myth that copyright money is functioning (or at least functioned, until P2P came into play) as a ”wage” for today’s artists. In fact, nothing could be more wrong. The payments from the collecting societies are huge for people holding rights to several radio hits made some years ago, but they are insignificant for most of the living people involved in ”innovative production” of culture right now. Nothing of this would be changed by a flatrate.

Cultural producers are making their living in a true multitude of ways. The sale of reproductions is just one. People have other jobs part- or full-time, they have subsidies of different kinds, some are students, many get money by performing live and giving lessons. In general, ”workfare”-type political measures on the labor market [22] is a far bigger threat against most artists than any new reproduction technique. That is the far from perfect situation of today, but one has to make some conclusions from that: The problems with copyright can’t be ”solved” inside the copyright system. The problems of how to support innovative production of culture can’t be solved just through reforming the distribution of culture.

Other workshops at Wizards of OS probably succeeded better than the flatrate workshop in promoting economic support of ”innovative production and distribution”. E.g. the free networks movement, represented at WOS3 with workshops on how to set-up wireless mesh-routed networks, exemplified with projects already connected to Berlin independent art institutions. A possibility for some free culture producers to get the necessary Internet connection cheap or without cost, eliminating some of those monthly bills that are the greatest enemy of all culture. The Berlin Declaration, in contrast, demands more expensive Internet connections, so that money can be re-distributed to a smaller group of culture producers who has already succeeded in making their living.

Bifo, asking ”What is the Meaning of Autonomy Today?”, puts some light on this whole problematic. The ongoing process of strengthening the conditions for a ”self-organization of cognitive work” is, according to Bifo, ”so complex that it cannot be governed by human reason … We cannot know, we cannot control, we cannot govern the entire force of the global mind.” [23]
This argument is not only based on a radical refusal of cybernetics, but also (reminding of Walter Benjamin) on the premise that we are not facing a problem to be ”solved”, but an expression of a social conflict encompassing all of society, all kinds of production, reproduction and distribution. The authors of the Berlin Declaration, on the other hand, seem to suggest the opposite: That human reason can and should propose economic ”solutions”, based on re-organizing the ”content”-producing sector. The result is a strategy that has a totalizing character, proposing a strengthening of the music monopoly rather than its elimination.

RASMUS FLEISCHER
rasmus.fleischer AT post.utfors.se

FOOTNOTES:

[1]
Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights: Compensation without Control
http://wizards-of-os.org/index.php?id=1699

[2]
Compensation Decentral, workshop at Free Bitflows
http://freebitflows.t0.or.at/f/conference/compensationdecentral

[3]
Walter Benjamin: Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit (Suhrkamp 2003), p. 29
English version:
http://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/ge/
benjamin.htm
Remixed verion:
http://www.textz.com/adorno/work_of_art.txt

[4]
http://www.contentflatrate.org/

[5]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000845.html
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000848.html
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000850.html

[6]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-July/000862.html

Robert Luxemburg: The Conceptual Crisis of Private Property as a Crisis in Practice
http://rolux.net/crisis/index.php?crisis=documentation

[7]
De:Bug #83. The whole section ”Lizenzen ohnr Grenzen”, including the text ”Filesharing zwischen DRM und Pauschalabgabe” is now online at:
http://www.de-bug.de/cgi-bin/debug.pl?what=show&part=news&ID=2639

[8]
ibid.

[9]
The New York Times, June 25. Kembrew McLeod: Share the Music; William Fisher: Don’t Beat Them, Join Them

EFF: A Better Way Forward: Voluntary Collective Licensing of Music File Sharing.
http://www.eff.org/share/collective_lic_wp.php
The EFF proposal is similar to the Berlin Declaration in its demands. Except that EFF talks about ”music” and not ”content”, the only substantial difference is that EFF emphasizes an ambition to minimize state intervention, preferring to make the flatrate voluntary. EFF also wants the compensation for rights holders to be ”based on the popularity of their music”, while the Berlin Declaration formulation is: ”based on the actual use of their files by end users”.

[10]
Kompensation ohne Kontrolle
http://privatkopie.net/files/Stellungnahme-ACS.pdf

[11]
”Copy for freedom”, the campaign website of the Grüne Jugend: http://www.c4f.org

[12]
Attac: Informationskampagne über alternatives Vergütungssystem geplant. Stiftung ”bridge” fördert Attac-Kampagne zur ”Music-Flatrate”, 2004-06-16
http://www.attac.de/presse/presse_ausgabe.php?id=332

[13]
”Franzosen wollen P2P legalisieren”, 2004-06-21
http://www.mediabiz.de/newsvoll.afp?
Nnr=156693&Biz=musicbiz&Premium=N&Navi=00000000&T=1

”Musikerverbände wollen Tauschbörsen legalisieren”, 2004-06-22
http://www.mp3-world.net/news/66446-musikerverbaende-wollen-
tauschboersen-legalisieren.html

Adami:
http://www.adami.fr/portail/affiche_article.php?
arti_id=188&rubr_lien_int=174

[14]
Dagens Nyheter: ”Gratis nätmusik långt från gratis”, 2003-03-18
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?
d=1058&a=120116&previousRenderType=6

”Telia vägrar betala för nätmusik”, 2003-03-19
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?
d=1058&a=120509&previousRenderType=6

This year in Canada, the music industry has in fact tried to demand ”compensation” from ISP:s. However the Supreme Court rejected their claim on June 30.
Wired: ”Canada Nixes Internet Royalties”
http://www.wired.com/news/business/0,1367,64062,00.html

[15]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000845.html

[16]
Wired: ”TunA Lets Users Fish for Music”, 2003-12-04
http://www.wired.com/news/digiwood/0,1412,61427,00.html

[17]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000855.html

[18]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-July/000857.html

[19]
Kompensation ohne Kontrolle
http://privatkopie.net/files/Stellungnahme-ACS.pdf

Quoted in a footnote of this civil society declaration is this piece from a study (Hugenholtz et al., 2003): ”The notion of ‘equitable remuneration’, which is rooted in notions of natural justice and based on the theory, developed particularly in German copyright doctrine, that authors have a right to remuneration for each and every act of usage of their copyrighted works (‘Vergütungsprinzip’).”

[20]
Die Tageszeitung: ”Gläsern sind wir schon längst”. 2004-05-25
http://www.taz.de/pt/2004/05/25/a0178.nf/text
In the same article, Gerd Gebhardt also makes an astonishly stupid statement, trying to compare MP3 piracy with car theft.

[21]
http://freebitflows.t0.or.at/f/about/introduction
http://freebitflows.t0.or.at/f/conference/compensationdecentral

[22]
See for example Aufheben: ”Dole Autonomy versus the Re-imposition of Work: Analysis of the Current Tendency to Workfare in the UK”
http://www.geocities.com/aufheben2/dole.html

[23]
Franco Berardi Bifo: ”What is the Meaning of Autonomy Today? Subjectivation, Social Composition, Refusal of Work”
http://www.makeworlds.org/node/view/69