Absurda licensavgifter, netlabels och en Stim-fri musikscen

4 september 2006

Rättighetskakan växer. Organisationer för kollektiv upphovsrättsförvaltning strävar efter att successivt lägga under sig fler och fler verksamheter. I Sverige har vi Sami som sedan mitten av 1980-talet har rätt att inkassera licenspengar där musik hörs offentligt, utöver de licenser som Stim redan tar ut. Sami började med att sluta ett kollektivavtal med transport- och handelsbranscherna, för att sedan skicka ut sina kontrollanter till mindre pizzerior och frisörer. På senare år har de jobbat hårdare på att få varenda idrottsanläggning i Sverige att betala till dem för musiken som hörs i högtalarna. Allt fler miljoner fördelas på så vis årligen till topplisteartister (eftersom det är radions musiklistor som styr). Någon nämndvärd debatt om insamlingssällskapens verksamhet märks dock inte av i Sverige. Annat är det i Tyskland, där Stim-motsvarigheten Gema och dess stelbenta regler länge har kritiserats, inte minst av musiker själva.

Tageszeitung skriver om hur en vänsteraktivist i Berlin nyligen förvånades av en faktura i sin brevlåda, för utnyttjande av upphovsrättsskyddad musik vid en demonstration som han nyligen stått som ansvarig för. Det visade sig att en av polismännen som övervakade demonstrationen övernitiskt nog hade nedtecknat titlarna på samtliga låtar spelats från högtalarbilen, och skickat listan till Gema. (Enligt polismannens överordnade hade han dock därigenom gått utöver sina befogenheter.)
Avgiften är beroende på publikens storlek, så vid välbesökta demonstrationer kan fakturan hamna på flera hundra euro – trots att Gema ger politiska evenemang en särskild rabatt på 25 procent.
Den parollmusik som det väl i praktiken handlar om på demonstrationer som dessa är förstås gjord av politiskt likasinnade upphovsmän. Alldeles säkert har de inget emot att den framförs utan licens. Men själva grejen med kollektiv rättighetsförvaltning är ju att den tillämpas skoningslöst, utan möjlighet för den individ som väl anslutit sig att få sitt ord med i spelet.
Inte ens genom att helt avstå från högtalarbil kan arrangörerna vara säkra på att slippa licensavgiften. För om demonstranter börjar sjunga upphovsrättsskyddade sånger, ”inte spontant utifrån arrangemangets dynamik, utan planerat, då är utförandet betalningsskyldigt [vergütungspflichtig]”, enligt Gemas talesman.

Gränsen mellan kulturevenemang och demonstrationer har blivit luddigare, vilket i Berlin visat sig i dispyter kring demonstrationsstatus (och den ekonomiska förmån som därav följer) för såväl Love Parade som antiarrangemanget Fuckparade. Om detta skriver nättidningen Telepolis, som också uppger att allt fler subkulturellt inriktade klubbar och kaféer i Tyskland har fått musikfogdarna på halsen. Vissa ställen har tvingats bomma igen, som följd av de höga ersättningskrav som kommer från musikmonopolet.
Artikeln i Telepolis avslutar dock med att lyfta fram positiva exempel:

På senaste tiden har det ibland börjat påpekas på konsertaffischer att enbart Gema-fri musik spelas. Initiativet kommer från DJ:s inom den elektroniska musikens område, vilka inte känner sig företrädda av Gema. En stor andel av den scenens skivbolag anmäler inte sin musik till Gema, och den är därför inte heller licenspliktig. Med tiden har även musiker från andra genrer anslutit sig till initiativet.

Under helgen som just passerade hölls musikfestivalen Net-lag i Friedrichshain, med enbart Gema-fri musik. Alltså i praktiken elektronisk musik från den myriad av berlinska netlabels som blommat upp på senare år, och som vanligtvis använder sig av Creative Commons-licenser som tillåter både fri spridning och fritt framförande.Fenomenet har börjat uppmärksammas en del i tysk press, exempelvis i Berliner Zeitung och även av japanska Goethe-institutet. På ett uppslag i Hannoversche Allgemeine Zeitung nämns netlabels som 12rec.net, Pentagonik.de och Textone.org. Nyfikna hänvisas vidare till portaler som Rowolo.de och Jamendo.com. Hannover-tidningen tar även upp ”Das Entweder-oder-Problem”: Att registrering hos Gema (eller Stim) är absolut inkompatibelt med Creative Commons-licenser. Vill man ta del av den ersättning som man ändå får exempelvis vid radiospelningar, går det inte att samtidigt säga att det är fritt fram för fildelning eller att den lokala klubben kan få spela ens musik utan licens.
Gema viftar bort det hela med följande kommentar: ”Man måste bestämma sig om man vill göra musik professionellt eller som hobbyverksamhet”.

Sverige må ligga i frontlinjen när det gäller fildelning och fildelningsdebatt. Men både vad gäller netlabel-praktik, liksom kritiken av hur musikmonopolets licenspolitik snedvrider kulturlivet, så tycks Tyskland (eller kanske snarare Berlin) ha hunnit längst. Antagligen på grund av en livlig elektronisk musikkultur. Nu närmar sig Wizards of OS-konferensen som har potential att bli extremt givande just i dessa frågor. Nästa vecka är det dags, 14-16 september – vi kanske ses i Berlin!

8 Responses to “Absurda licensavgifter, netlabels och en Stim-fri musikscen”

  1. Anonymous Says:

    Var kan jag läsa mer om inkompatibilitet mellan CC och STIM? De flesta CC-licenserna är ändå ganska ofria, och den överväldigande majoriteten av verk under CC är under de mest restriktiva licenserna.

    Ett verk under Sampling-licensen till exempel, där man får låna lite mer än i vanliga fall, kan jag inte förstå varför den skulle vara olämplig för STIM.

  2. rasmus Says:

    Anonymous: Vad man gör när man går med i Stim eller motsvarande är att man skriver under ett papper där man överlåter all rättighetshantering inom området offentligt framförande på dem. Från deras sida accepteras inga inskränkningar. De verkar inte heller intresserade av att vika på den punkten, eftersom det i förlängningen skulle kunna försvaga deras ställning om en friare musikkultur tilläts växa fram vid sidan av huvudfåran.
    Copyriot har tidigare påpekat att svenska staten kan och blr agera i fallet, då man de facto ger Stim ett slags privilegiebrev idag, utöver att man pumpar in miljonbelopp. Bara att villkora!

    Läs till att börja med mer genom att gå till inläggen som länkas sist i inlägget, och följ länkarna vidare därifrån.

  3. ulf Says:

    ”…svenska staten kan och blr agera i fallet, då man de facto ger Stim ett slags privilegiebrev idag, utöver att man pumpar in miljonbelopp. Bara att villkora!”

    Helt rätt. Den makt insamlingssällskapen har är stor – samtidigt ställs det inga som helst motkrav på dem. Inte ens minimala krav på insyn. När jag sökte forska om inkomster från upphovsrätt var insamlingssällskapen fullständigt arroganta.

    Staten hade tidigare en av platserna i Stims styrelse, det är en stor skandal att den gavs upp 2003.

  4. rasmus Says:

    Ulf: Å andra sidan är jag lite kluven. Ska verkligen staten återta sin makt över insamlingssällskapen, om det innebär att de får en starkare priviligierad position? Ska de inte snarare börja behandlas som särintressen?

    Rent principiellt tycker jag att STIM representerar musikskaparna ungefär lika mycket som TCO representerar Sveriges löntagare. Eller nåt. Ni fattar kanske vad jag menar.

    Det befintliga stöd som staden ger bör däremot villkoras: I första hand med att insamlingsorganisationerna måste bli fullständigt öppna med hur de fördelar pengar, i andra hand med att de måste tvingas omvärdera sina schablonfördelningar som gör att t.ex. kassettersättningen bara går till topplistemusiken.

  5. ulf Says:

    ”…om det innebär att de får en starkare priviligierad position? Ska de inte snarare börja behandlas som särintressen?”

    De skall behandlas mer som särintressen, ja. Istället för att insamlingssällskapen styr staten, bör staten styra insamlingssällskapen, efter hela befolkningens bästa. Staten är ju allmänintressets uttryck/representant.

    Bara för att förtydliga; lite vanskligt jämföra Stim med fackförbund som TCO. 1. TCO har inte monopolrätt till något som liknar upphovsrättsinsamling. 2. TCO är svaga gentemot sin motpart, arbetsgivarna (samlar många fattiga, splittrade = collective action problem). Stim är starka gentemot sin [främsta] motpart, musikkonsumenterna (samlar få+enade, varav några rika = lätt att koordinera).

    ”stöd som staden ger bör däremot villkoras… omvärdera fördelningar…”

    Just så, ja.


  6. […] var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle […]


  7. […] ljudjägareUpphovsrättskotteriet samlat i riksdagen: Höjdpunkter och förutsägbarheterAbsurda licensavgifter, netlabels och en Stim-fri musikscenPiratbio laddar upp i […]


  8. […] Här ska ingen energi ödslas på att dryfta huruvida “millimeterrättvisa” är önskvärt, eller om serveringsbranschens skatter i allmänhet är för höga eller för låga eller för krångliga eller för okrångliga. Vi kan kallt konstatera att en massa krogägare kommer att gå i konkurs om staten blir bättre på att klämma ur skatt, men i vilken mån detta är bra eller dåligt är inte ämne för detta inlägg. I stället håller vi oss i de gränsområden vi gillar så mycket. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: