Metamusikåret

Momus, den enögde musikmakaren som har många tänkvärda saker att säga om fejk och sånt, sammanfattar musikåret 2006 på sin blogg:

If music didn’t exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture. /…/ From where I stand /…/, visual culture now occupies the central position music once did.
/…/
Meanwhile, new institutions came along to replace the old mastodonts. /…/ If someone mentioned a band, YouTube was the place I went first to hear their music. /…/ Note, again, in the YouTube-ization of music, the sly upstaging of audio by visual content.
MySpace (which I refuse to have a presence on, but can’t avoid consulting) continued the ”famous for 15 people” trend.

Musiktröttman, om det nu är det rätta ordet, delar Momus (f. 1960) med Bill Drummond (f. 1953); tankarna går givetvis till No Music Day.
Vidare berättar Momus att hans allierade Anne Laplantine har lagt av med musiken till förmån för att förkovra sig i det extraordinära spelet go:

I think we’re also living now in a transitional period which I’m not sure I can define. All I know is that I feel the need to wait a bit.

En musikalisk transitperiod… jo, jag tror att jag kan förstå hennes aning (till skillnad från Momus jämförelse mellan musik och de påstått vitalare visuella konsterna, som om de vore två sätt att uttrycka ”samma sak”, en för mig obegriplig tanke).
Transitperioden kan beskrivas såväl optimistiskt som pessimistiskt, och antagligen behövs bägge delar i sina mest utpräglade former, för optimism och pessimism är inga motsatser.

Musikens eventuella kris (i ordets egentliga bemärkelse) är förstås knuten till digitaliseringen, som inte bara möjliggör global massreproduktion av inspelad musik utan kvalitetsförlust, utan också (och kanske ännu viktigare!) att samma datakanaler som musiken överförs i även kan utbyta standardiserade metadata (ID3-taggar, torrentindexering, MP3-bloggar…). Preliminärt kan vi nämna några konsekvenser som tycks uppenbara: exklusivitetsförlust för den tidigare lilla klicken tyckare, fragmentariserad men samtidigt eklektiserad smak, samt förstås en brutal auraförlust för den inspelade musiken när den blivit gratis åtkomlig och alltså inte innebär en ekonomisk prioritering.
Tillbaka till Momus, som uttrycker saker som även Copyriot tagit upp i flera av årets musikrelaterade inlägg:

I think one reason is that the old centralized mass market, broken forever by the internet, thrived on a relatively democratic model for the sale of cultural products, ie you mass manufactured pop records, promoted them on TV, and sold them at an affordable price to anyone who wanted them. Now, with the emergence of a gulf between the super-poor and the super-rich classes, culture is either free (ie bits being file-shared, this blog, etc) or very expensive, one-off products, ie unique works of art, architecture, etc.

Som någon genast påpekade, kan man förstås undra varför Momus inte nämner konsertbiljetter i kategorin ”very expensive, one-off products”. Dyra eller ej; levande musik äger som sitt främsta kännetecken en einmaligkeit (vet inte hur man ska översätta detta tyska ord, vill minnas att Benjamin använder det); den sker bara en gång, nästa framträdande är ett annat.

Då är det inte bara logiskt att musikekonomin flyttar tillbaka från reproducerbara (gratis) objekt till ögonblickens förgängliga upplevelser; det må vara konserter, festivaler eller Last.fm-radion, gemensamt för dem är att det faktiskt går att ta betalt.
Tendensen pengarna nu finns i levande musik, som har uppmärksammats en hel del under 2006, borde också medföra en ökad efterfrågan på musikartister, – och, eftersom varje artist bara kan befinna sig på en plats åt gången, en tyngdförskjutning längre ut på den långa svansen.
Samma sak skulle kanske också kunna uttryckas som att musiken har blivit mindre universell, som en kommentator skriver på Momus blogg:

But is it really music that’s dying, or is it the illusion of homogenous, unified sub-cultures surrounding individual styles of music that is starting to come unraveled? /…/
I wonder at times if there aren’t an increasing number of these micro-cultures, distributed about the Internet. It may be that music has become less universal.

Musikaliska mikrokulturernas mecka är förstås Last.fm, med sitt magnetiska sammandragande av musikaliska grannar och sina allt mer imponerande algoritmer för var och en att vidga sin egen lyssnandehorisont. Mest signifikant är hur MP3-lyssnandet blir dubbelriktat: Samtidigt som ljudet strömmar ur våra högtalare, skickas metadata om musiken till en central server och bidrar på ett väldigt synligt sätt till kontinuerligt utveckla både de personliga profilerna och generella rekommendationssystemen. Lyssnandet blir därigenom performativt, det övertar alltså drag från det artistiska framförandet, om än i begränsad omfattning – något som jag inte tror att någon av oss ännu riktigt har förstått vidden av.

Om jag skulle skriva en bloggpost om ”musikåret 2006” så skulle jag förvisso kunna räkna upp ett antal riktigt bra nya album som utgavs, även av rätt stora artister (Ellen Allien & Apparat förstås, liksom Sonic Youth och Regina Spektor). Men en skivlista, särskilt en som inskränkte sig till ett utgivningsår, skulle kännas så ofantligt krystat.
Så om musikaliska realtidsupplevelser inkluderades? Visst skulle jag kunna räkna upp fina minnen: små och stora konserter, Norbergsfestivalen, dansen under soluppgångstimmarna på en illegal technofest på Hammarbytoppen. Fast det vore ju löjligt att låtsas som att sådana listor kunde bedöma någon slags ”ren” musikalisk kvalitet, som skivrecensenter gör när de bedömer årets bästa inspelningar. Dels för att det förstås inte går att separera livemusiken från dess omgivning och ens egen person, dels för att man omöjligen kan vara på ”alla” livearrangemang.
Nej, musikårets lysande stjärna var varken en inspelning eller en tillställning, utan just Last.fm och dess mikroeffekter på vårt musiklyssnandes sociala inramning. Betalar glatt någon euro per månad för att få en aning bättre tjänster, och erkänner gärna att jag blivit statistiknörd (vilket även gäller den lokala lyssningsstatistiken i min dator).

Förra veckan drog slutligen min MP3-hårddisk sin sista suck, efter lång och trogen tjänst i fildelningsnätverken. Ett par hundra gigabyte musik borta. Skulle nog faktiskt ha känts hårdare om jag inte visste att metadatan om mina lyssningsvanor ändå fanns lagrad hos Last.fm, och fortfarande kunde bygga en personlig radioström. Ärligt talat tycker jag det känns aningen befriande att ha blivit av med det mesta. Med en ny hårddisk kostade under tusenlappen står min dator redo att andas in nya ljudfiler, via Soulseek och Oink.
(Undrar förresten hur sådana som köper sina musikfiler från Apples onlinebutik gör när hårddisken kraschar. Köper nya?)