Avveckla konstmusiken – men med förnuft!

16 december 2006

Eric Schüldt och Joshua Mehr får ett eget program i P2 i vår. Kul tycker jag, inte bara för att jag råkar vara bekant med dem och har medverkat några av deras radioprogram som blivit både kul och tankeväckande. Utan också för att deras ambition att lyfta ”den klassiska musiken” ur stagnationen är både befogad, angelägen och ärligt menad.
Tyvärr har den saken förvirrats av en märklig ”högkulturdebatt” som snurrat iväg under hösten. Kulmen var en pinsam SvD-artikel där det förkunnades att högkultur är det nya svart, en hipp statusmarkör. Inledande impulsen sägs dock ha varit ”Det skarpkulturella manifestet” som Eric Schüldt skrev i Odd at large (sedermera fortsatt i DN). Allt blandades samman, och snart hade vissa bestämt sig för att envar som brydde sig det minsta om till exempel operans framtida ställning, bara kunde vara en posör som tafatt försökte hävda sitt kulturella kapital genom att stoltsera med l’art pour l’art-idéer.

Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt.

skriver bloggen Sondera (vars ljuvliga musiktips brukar få mig att hetssoulseeka). Jag instämmer verkligen inte.
Rodeo får väl svara för sig själva, men det är ju förbannat tråkigt om det inte ska gå att prata om klassisk musik i ett decennieperspektiv utan att det ska inordnas under höstens snart bortglömda trend.
Att den ”klassiska musiken” har en oklar framtid, som det trots allt finns skäl att bry sig om, det var vi överens om när vi samlades en kväll på Edenborgs – ett antal skolade och oskolade yrkesmusiker och andra med relation till den ”klassiska musiken”, inklusive någon musiklärare och dirigent, och så radiomakarna Eric och Joshua. Det var för kanske ett år sedan, innan någon ”högkulturtrend” proklamerats, och då som nu finns fler frågor än svar.

Bland andra Sondera invänder dock att det alls inte finns någon konstmusikkris:

För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. /…/
Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. /…/
ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant.

Här föreligger nog ett missförstånd. Visst, vad Sondera träffande beskriver som ”högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk” frodas i långsvansklimatet. Väldigt mycket är väldigt bra.

Nyproduktionen av högklassiga inspelningar av spännande musikaliska ljud mår alldeles utmärkt. Problemet – i den mån vi kommer fram till att det är ett problem – ligger snarare i förvaltandet av den långa traditionen, alltså den noterade konstmusiken. Alltså den musik som inte producerats som ett definitivt fonogram, utan skrivits som noter i syfte att framföras om och om igen av olika musiker.

genrebegreppet är problematiskt /…/
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.

Tänkvärda ord från Orkesterutredningen, som Copyriot skrev om i våras och som inte lämnar några tvivel om att åtminstone delar av ”den klassiska musiken” går mot kärvare tider.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i Sverige. Samtidigt sjunker antalet betalda konsertbesök som en sten, ”färre betalar mer för ungefär samma utbud”; kärnan av konsertbesökare börjar närma sig det biologiska slutstrecket. Visst går det att locka publik, men då är det med säkra kort som Mozart, Beethoven och Brahms. Samtida kompositörer framförs en gång och aldrig mer, och deras andel av reportoaren har sedan länge sjunkit stadigt.
Problematiken är inte bara sociologisk, det handlar inte enbart om medieutbud eller senarelagd vuxenhet. Eftersom orkestermusik till skillnad från många andra samhällssektorer inte kan tillgodogöra sig arbetssparande maskiner, kommer dess relativa kostnad att öka i takt med att den övriga ekonomin ökar sin produktivitet. Tesen brukar förknippas med ekonomen William Baumol och är svår att helt slå ifrån sig.
År för år stiger alltså prislappen på var och en av de hundratals musikerna i de sju symfoniorkestrar som svenska staten finansierar, samtidigt som publiken åldras. Man får vara bra naiv för att inte se vilken kritisk punkt kurvorna pekar på. Än så länge hörs inga politiker som säger att det är orimligt att Gävle ska ha en egen orkester när pengarna gör bättre nytta i vården. Men den dagen kommer, och då är isen bruten. Med Eric Schüldts ord:

i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag?

Den frågan är långsiktig och förtjänar inte att viftas bort som en tillfällig trendnyck – inte ens om man skulle vilja besvara den med ”inga alls, staten borde ta sin hand från konstmusiken”. Frågan har också föga att göra med hur många som fyller sina playlists med Steve Reich, ty den amerikanska repetiva konstmusiken har en lite speciell roll i sammanhanget. Även om Steve Reich skriver noter, blir slutprodukten ofta en officiell inspelning – den gitarrist som idag ger sig på kan spela Electric Counterpoint gör de facto en coverPat Metheny-versionen – vilket funktionellt sett har mer gemensamt med poplåtar eller EAM-kompositioner.

Lyssnare är en sak. Om det finns för många eller få som lyssnar på inspelade operaarior i sina hem är ointressant. Att musikhögskoleutbildade instrumentalister bildar ensembler som når ny publik med fantastisk egenkomponerad musik som varken kan klassas som finkultur eller populärkultur – sorry, inte heller det förändrar själva huvudfrågan om den klassiska musikens osäkra framtid.
Skifta fokus, från lyssnare till utövare! Ska skattepengar subventionera hundratals anställda orkestermusiker som spelar en allt mer 1800-talscentrerad repertoar för en krympande och åldrande publik? I så fall varför?
Jag tycker ju, kulturkonservativt nog, att det finns en poäng. Men jag skulle akta mig för att formulera argumentet utifrån konsertbesökarens synvinkel, genom att försöka hävda att konstmusiken ger publiken ”något” som populärmusiken saknar. En kulturpolitik som lutar sig på en sådan tudelning är kortsiktig, ohistorisk och ovisionär. En vacker dag kläms ekonomin åt och allt faller som ett korthus.

Nej, i stället skulle jag nog drista mig till något som visserligen kan likna ett cirkelargument: klassiskt skolade musiker ska understödjas för att det är bra att det finns klassiskt skolade musiker. Det är något annat än l’art pour l’art, men förstås ändå inte oproblematiskt. Men man slipper ändå att postulera en tvivelaktig åtskillnad mellan konstmusik och populärmusik.

Utgångspunkten blir då i stället åtskillnaden mellan musikens bägge ”kraftfält” – den improvisationsbaserade musiktraditionen och den skriftspråkliga – och den produktiva interaktionen däremellan.

Om alltså förekomsten av klassiskt skolade musiker och kompositörer är en resurs som främjar även den musik som ligger utanför den klassiska traditionen, är det ett gott skäl i sig till att bibehålla institutioner som kan förvalta den långa traditionen. Inklusive symfoniorkestrar.
Institutionerna ska då alltså inte i första hand betraktas som producenter av ett visst antal konserter per år, vars framgång mäts av antal besökare som kan noteras i årsredovisningen, utan som upprätthållare av en tradition vars uppgift mest av allt är att reproducera sig själv – men till nytta även för ett bredare musikliv.

Dock kvarstår frågan om hur länge man kan motivera att staten finansierar sju symfoniorkestrar i landet, vilka ju i enlighet med Baumols lag blir allt dyrare. Den som hittar ett verkligt bra argument för att det inte räcker med 2-3 fullskaliga symfoniorkestrar i vårt lilla land får gärna skriva dem nedan.
Som Eric Schüldt säger: Kanske det måste till en rejäl decimering – men innan det måste debatten väckas, så att vi vet vad vi behåller och varför. Och den debatten måste förstås kunna väckas utan att blandas ihop med något desperat sökande efter hipphet.
Frågan om den klassiska musikens framtid kan alltså kokas ned till frågan om vad som ska ske med den noterade musiktraditionen, och dess knepigaste bit gäller den ekonomiskt ineffektiva orkestermusiken. Här gäller det att gå varsamt fram, samtidigt som det bara är att inse att symfoniorkestern knappast är en evig institution. Den är inte särskilt många människogenerationer gammal, men under den tiden har orkestrarna svällt i storlek för att tillgodose kraven från en viss (kanske främst högromantisk) epoks kompositörer.
Exempelvis måste man då fråga sig om det är rimligt att högskoleutbilda kompositörer i att skriva musik för symfoniorkester. Samtida svenska kompositörer skriver visserligen musik som de kan förvänta sig att få framförd. Men bara en gång, som Orkesterutredningen visar. (Och då gärna efter paus, så att publiken har möjlighet att fly fältet efter att ha fått sitt lystmäte av Beethoven och Brahms.) Frågan kan ställas varför fler ska uppmuntras att gå in i en sådan alibiroll.

Rimligen borde det fåtal kompositörer som utbildas få sin skolning inom kammarmusik och/eller elektroniskt komponerad musik. De varianterna fungerar uppenbarligen bättre, och har tätare kopplingar till den ”ickeklassiska” musiken. På så vis underlättas en smärtfri uppluckring av det konstmusikaliska fältets gränser, vilket ter sig som en både oundviklig och lovande utveckling, på lång sikt.
Samtidigt måste man inse att det finns ett konstmusikfält, som är avgränsat från den övriga musiken på ett sätt som helt saknar motsvarighet inom t.ex. litteraturen, där skalan från ”hög” till ”låg” är glidande. Konstmusikfältet definieras utifrån en noterad tradition, som historiskt har uppstått genom musikens specifika medietekniska villkor (tryckpressen kom före grammofonen). Fältet kommer inte att bara försvinna, och alla kulturpedagogiska försök att ”överbrygga gränserna” genom ”poppa till” klassisk musik eller förse den med ”häftiga” musikvideos för att locka ungdomar (som någon pinsam tant föreslog i P2 idag) kommer ofrånkomligen att sluta i kitsch.
Uppluckringen måste därför ske varsamt!
Som sagt pågår denna uppluckring redan för fullt, med en hel del goda resultat där klassiskt skolade musiker utforskar musikaliska gränstrakter. Men att ”den isländske konstmusikern Jóhann Jóhannsson har gjort en av höstens mest uppmärksammade skivor”, som Johan Wirfält anför i SvD, betyder inte att ”den moderna konstmusiken mår bättre än någonsin”. För konstmusikens kris handlar inte om skivor, utan om konstmusikens traditionella medium och arbetsordning: Kompositör skriver musik som olika orkestrar/dirigenter/musiker sedan uttolkar i olika versioner.
(Johan Wirfält känner jag inte, så jag har svårare att säga vad han egentligen vill. Däremot har jag känt honom, men det var för typ 23 år sedan när vi bägge hängde på Dragonens daghem i Halmstad…)

Avveckla konstmusiken – men med förnuft! Parollen är tillspetsad, för att inte säga missvisande. ”Avveckla” ska inte tolkas som en musiktraditions långsamma borttynande, utan tvärtom som det enda sättet att förhindra stagnation. Vad som ska avvecklas är inte spelandet av klassisk musik, än mindre de klassiskt skolade musikerna, utan skapandet av ny noterad konstmusik inom ett fält helt separat från populärmusiken. Men uppluckrandet måste få ta (lång) tid!
Omplantering med förnuft, kanske är mer träffande. Låt oss testa en Linje 2-remix:

Kärnkraften Den noterade konstmusiken avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft klassiskt skolade musiker för upprätthållande av sysselsättning och välfärd en livaktig musikkultur. För att bl.a. minska oljekitschberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga att konstmusiken upplöses som eget fält används högst de 12 kärnkraftsreaktorer 7 symfoniorkestrar som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsorkesterutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter Hänsyn till de skolade musikerna blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna orkestrarna tas ur drift.

About these ads

7 Responses to “Avveckla konstmusiken – men med förnuft!”

  1. Fabian Says:

    Vad var syftet med det här? Kom till saken i stället för att skryta om att du är först och bäst och känner (eller har känt) alla.

  2. Rasmus Says:

    Fabian: Syfte? Nå, nu råkar jag vara en smula intresserad av ”en klassiska musikens” framtid, eftersom jag själv ägnade ett antal år av mitt liv åt att skaffa mig klassisk skolning och spela barockmusik och annat.
    Det står envar fullständigt fritt att läsa eller inte läsa texten; om det inte intresserar rekommenderar jag tvärtom att inte läsa den.
    Och som jag sagt innan; här gäller inte att varje inlägg har ett klart ”syfte”, syftet kan lika gärna växa fram med flera inlägg.
    Jag förstår verkligen inte vad du klagar på, Fabian.
    Och skryt? Öh? Tycker snarare det vore oärligt att undanhålla att jag känner vissa inblandade, för övrigt tycker jag det är min förbannade rätt att gratulera vänner i min blogg.

    Nihilisten: Jaha. OK.


  3. [...] börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för “konstmusiken” var ytterst [...]


  4. [...] alltid fungerande – som förutom nyss nämnda P1 låter en lyssna på en egen kanal med klassisk musik. Uppenbarligen tyckte SJ att P2 var för vågat. I stället låter man produktionsbolaget Habanera [...]


  5. [...] Rasmus Faber, tonsättaren Kristina Forsman samt undertecknad. Delvis spinner det vidare på tidigare Copyriot-diskussioner om konstmusikens kris. Drar stora historiska växlar och spekulerar kring vilken roll den noterade musiktraditionen kan [...]


  6. [...] uppnås kvalitet inom klassisk orkestermusik? Genom att 100 personer arbetar heltid som musiker i en symfoniorkester? Eller att 500 brevbärare [...]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: