Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken

Utnämnandet av kulturminister Cecilia Stegö-Chiló förorsakade en del ganska häftiga reaktioner; Isobel skriver läsvärt.
Utan att ge sig in i principdiskussionen om statens roll, går det att observera hur värnare av och principiella motståndare till statliga understöd tycks dela ett märkligt grundantagande. Bägge utgår från att kulturpolitik enbart består i att finansiera professionella kulturutövare som annars inte skulle klara sig på en fri marknad. (Jag tror att bägge sidor i polemiken, om de håller sina argument inom sådana trånga ramar, kommer få ett försumbart inflytande. Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra.)

På Sänd mina rötter regn (en liberal blogg som varit skönt befriad från den tröttsamma ”hö hö”-retorik är allt vad de flesta övriga i genren rapat ur sig i sina försök att formulera åsikter kring kulturministervalet) ifrågasätter Dennis konsekvensen i en åsikt som i dagarna framkastats av ett par av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro: ”Avskaffa kulturpolitiken!”
Mattias Svensson uppmanar kulturministern att lägga ned sitt departement, med motiveringen att

ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. /…/
En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att ”korrigera” människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.

I samma spår går Henrik Alexandersson, ordförande i Frihetsfronten:

Enligt min mening är ”kulturpolitik” en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen? /…/
Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är ”bra” och ”viktig”. Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig.

”Men det känns lite halvgjort”, konstaterar Dennis, hintar om att den som verkligen vill avveckla all statlig kulturpolitik nog måste stega in på justitiedepartementet också, och förtydligar:

Bidrag är förstås endast en sorts stöd, skattelättnader är en annan och upphovsrätten är en tredje.

Vilket naturligtvis stämmer. Upphovsrätten är ur det perspektivet inte bara jämförbart med en allmän subvention till ”kulturen”; tittar man närmare ser man också att den är full av normativa mekanismer som priviligierar vissa kulturyttringar på andras bekostnad. Inte bara genom att organisationer som Stim (som får betraktas som semi-statlig) tillämpar kantiga kriterier som ger ”konstmusik” mångfalt mer per minut, i kombination med lika kantiga beräkningsschabloner som ger topplistan nästan allt och den långa svansen inget.Även gränsdragningarna mellan vad som innefattas av upphovsrätt och inte utgör en slags normativ kulturpolitik.
Uppdelningen i rollerna skapare/tolkare är ett exempel. Citaträttens godtyckligt olika giltighet för musik och text en annan. Gränsdragningen mellan en idé och dess framställning är en tredje. Någon stabilitet har aldrig funnits i upphovsrätten, utan varje kulturell och teknisk innovation har inneburit nya omfördelningar, där besluten som fattats av politiker och jurister har varit just avvägningar om vilken slags kultur som ska omfattas av upphovsmannafunktionen.

Bakom det hela lurar förstås konstarternas moderna system som slog igenom samtidigt med den moderna upphovsrätten; urskiljandet av ett antal ”sköna konster” har varit förutsättningen för att utvidga upphovsrätten till att omfatta annat än litterär text.
Länge fanns separata kopieringsregleringar för olika konstarter. Först sedan några decennier tillbaka har man börjat pratat om ”intellektuell egendom” som vore det en enhetlig reglering som kunde tillämpas icke-normativt – något som många liberaler, även de mest upphovsrättskritiska, ofta glömmer bort.
Hur man än väljer att tala om den, så är och förblir upphovsrätten ”räfflad”, dess tillämpning fylld av kvarlevande praxis och ofta överspelade kulturella normer.

Allra mest fundamentalt kan vi se det i det talade ordets status. På ord som talas finns inget av den upphovsrätt som tilldelas skrivna ord. Om jag är inbjuden till en radiostudio och pratar i en minut, eller om en tevekamera filmar mig när jag på eget bevåg går ner till torget och håller samma utläggning i en megafon, så kan inspelningen sändas och repriseras ohämmat i radio och teve. Jag har inget att säga till om, såtillvida jag inte sjöng fram mitt budskap, för då är det inte talade ord utan ett musikaliskt verk som måste rapporteras in till Stim…
Ponera istället att jag i stället för att framföra dem muntligt skriver ner exakt samma ord, och låter publicera dem som en tidningsartikel eller en bloggpost. Då är det inget snack om upphovsrätten. Inte ens om tidningen betalt mig för att skriva texten, får de återpublicera den utan mitt tillstånd.

Minns ni debattboken Fittstim? Där publicerades bland annat ett kort brev som en bitter Ulf Lundell skickat till Karolina Ramqvist. Ulf Lundell stämde förlaget för upphovsrättsbrott, och vann. Säg att Uffe i stället hade sluddrat in samma harang på Karolinas telefonsvarare, och hon använt inspelningen i ett radioprogram. Då hade han inte haft en chans att hävda några rättigheter – förutsett att han inte varit slug nog att först tonsätta sina kanske inte helt väl valda ord.
Att det talade ordet i hög grad står utanför upphovsrätten är en förutsättning för att vanlig journalistik ska kunna bedrivas. Vi är så vana vid det att vi inte ens ställer frågan ”Men hur ska intervjuobjekten klara sig?” (Utom jag, jag har undrat det några gånger när jag flängt runt mellan mikrofoner och gratis bidragit med content till massmedier medan jag knappt kunnat betala hyran.)
Alltså är det ingen idé att eftersträva en ”slät” upphovsrätt; så länge staten delar ut ensamrätter till immateriella skapelser kommer det att implicera ett komplex av normativa uppfattningar om vilka verbala och estetiska uttryck som ska omfattas och inte, i ständig omförhandling. Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken…