Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken

10 oktober 2006

Utnämnandet av kulturminister Cecilia Stegö-Chiló förorsakade en del ganska häftiga reaktioner; Isobel skriver läsvärt.
Utan att ge sig in i principdiskussionen om statens roll, går det att observera hur värnare av och principiella motståndare till statliga understöd tycks dela ett märkligt grundantagande. Bägge utgår från att kulturpolitik enbart består i att finansiera professionella kulturutövare som annars inte skulle klara sig på en fri marknad. (Jag tror att bägge sidor i polemiken, om de håller sina argument inom sådana trånga ramar, kommer få ett försumbart inflytande. Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra.)

Sänd mina rötter regn (en liberal blogg som varit skönt befriad från den tröttsamma ”hö hö”-retorik är allt vad de flesta övriga i genren rapat ur sig i sina försök att formulera åsikter kring kulturministervalet) ifrågasätter Dennis konsekvensen i en åsikt som i dagarna framkastats av ett par av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro: ”Avskaffa kulturpolitiken!”
Mattias Svensson uppmanar kulturministern att lägga ned sitt departement, med motiveringen att

ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. /…/
En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att ”korrigera” människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.

I samma spår går Henrik Alexandersson, ordförande i Frihetsfronten:

Enligt min mening är ”kulturpolitik” en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen? /…/
Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är ”bra” och ”viktig”. Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig.

”Men det känns lite halvgjort”, konstaterar Dennis, hintar om att den som verkligen vill avveckla all statlig kulturpolitik nog måste stega in på justitiedepartementet också, och förtydligar:

Bidrag är förstås endast en sorts stöd, skattelättnader är en annan och upphovsrätten är en tredje.

Vilket naturligtvis stämmer. Upphovsrätten är ur det perspektivet inte bara jämförbart med en allmän subvention till ”kulturen”; tittar man närmare ser man också att den är full av normativa mekanismer som priviligierar vissa kulturyttringar på andras bekostnad. Inte bara genom att organisationer som Stim (som får betraktas som semi-statlig) tillämpar kantiga kriterier som ger ”konstmusik” mångfalt mer per minut, i kombination med lika kantiga beräkningsschabloner som ger topplistan nästan allt och den långa svansen inget.Även gränsdragningarna mellan vad som innefattas av upphovsrätt och inte utgör en slags normativ kulturpolitik.
Uppdelningen i rollerna skapare/tolkare är ett exempel. Citaträttens godtyckligt olika giltighet för musik och text en annan. Gränsdragningen mellan en idé och dess framställning är en tredje. Någon stabilitet har aldrig funnits i upphovsrätten, utan varje kulturell och teknisk innovation har inneburit nya omfördelningar, där besluten som fattats av politiker och jurister har varit just avvägningar om vilken slags kultur som ska omfattas av upphovsmannafunktionen.

Bakom det hela lurar förstås konstarternas moderna system som slog igenom samtidigt med den moderna upphovsrätten; urskiljandet av ett antal ”sköna konster” har varit förutsättningen för att utvidga upphovsrätten till att omfatta annat än litterär text.
Länge fanns separata kopieringsregleringar för olika konstarter. Först sedan några decennier tillbaka har man börjat pratat om ”intellektuell egendom” som vore det en enhetlig reglering som kunde tillämpas icke-normativt – något som många liberaler, även de mest upphovsrättskritiska, ofta glömmer bort.
Hur man än väljer att tala om den, så är och förblir upphovsrätten ”räfflad”, dess tillämpning fylld av kvarlevande praxis och ofta överspelade kulturella normer.

Allra mest fundamentalt kan vi se det i det talade ordets status. På ord som talas finns inget av den upphovsrätt som tilldelas skrivna ord. Om jag är inbjuden till en radiostudio och pratar i en minut, eller om en tevekamera filmar mig när jag på eget bevåg går ner till torget och håller samma utläggning i en megafon, så kan inspelningen sändas och repriseras ohämmat i radio och teve. Jag har inget att säga till om, såtillvida jag inte sjöng fram mitt budskap, för då är det inte talade ord utan ett musikaliskt verk som måste rapporteras in till Stim…
Ponera istället att jag i stället för att framföra dem muntligt skriver ner exakt samma ord, och låter publicera dem som en tidningsartikel eller en bloggpost. Då är det inget snack om upphovsrätten. Inte ens om tidningen betalt mig för att skriva texten, får de återpublicera den utan mitt tillstånd.

Minns ni debattboken Fittstim? Där publicerades bland annat ett kort brev som en bitter Ulf Lundell skickat till Karolina Ramqvist. Ulf Lundell stämde förlaget för upphovsrättsbrott, och vann. Säg att Uffe i stället hade sluddrat in samma harang på Karolinas telefonsvarare, och hon använt inspelningen i ett radioprogram. Då hade han inte haft en chans att hävda några rättigheter – förutsett att han inte varit slug nog att först tonsätta sina kanske inte helt väl valda ord.
Att det talade ordet i hög grad står utanför upphovsrätten är en förutsättning för att vanlig journalistik ska kunna bedrivas. Vi är så vana vid det att vi inte ens ställer frågan ”Men hur ska intervjuobjekten klara sig?” (Utom jag, jag har undrat det några gånger när jag flängt runt mellan mikrofoner och gratis bidragit med content till massmedier medan jag knappt kunnat betala hyran.)
Alltså är det ingen idé att eftersträva en ”slät” upphovsrätt; så länge staten delar ut ensamrätter till immateriella skapelser kommer det att implicera ett komplex av normativa uppfattningar om vilka verbala och estetiska uttryck som ska omfattas och inte, i ständig omförhandling. Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken…

18 Responses to “Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”

  1. Anonymous Says:

    mycket lyckat vattenmärke!

  2. jimpan Says:

    Ja… Jag kan bara instämma med föregående kommentatorer!

  3. s Says:

    Håller med om att kulturpolitik är problematiskt, men jag förstår inte riktigt dina slutsatser. Alltså, jag förstår inte exakt vart du vill komma. Politik handlar väl om något om normering, det är liksom en del av spelet och det kommer vi aldrig undan.

    Eftersom jag är osäker på dina slutsatser så riktas inte detta inlägg mot dig, utan är mer egna reflektioner.

    Personligen har jag inget problem med att någon konstnär får en lägenhet på Götgatsbacken eller att någon annan för statlig lön för sin poesi. Eller för den delen av Stockholms stad finansierar Lava, ett ungdomscenter dit förortskids kan åka för att exprimentera med sin kreativitet, vare sig det är musik eller måleri.

    Många liberaler, och även postmoderna tänkare som Antonio Negri, förefaller det mig, verkar se avreglering som det moderna samhällets naturliga tillstånd. För mig är detta sätt att tänka fullständigt odialektiskt. Även avreglering är en FORM av reglering. Att en ”marknad” är avreglerad i populär bemärkelse betyder inte att den saknar reglering, normer, strukturer, hierarkier, arbetsdelning, ojämställda ägandeförhållanden, osv osv.

    All politisk analys måste ha detta i beaktande.

  4. charlotte Says:

    Förstår inte heller vart du vill komma. Menar du att kulturpolitiker idag skulle vara helt omedvetna om att regelverk som upphovsrätten har en normerande verkan? Att förändra upphovsrätten åt det ena ena andra hållet, eller ta bort den, det är ju just ett kulturpolitiskt projekt. Jag tror inte kulturpolitiker i allmänhet är så omedvetna som du vill göra gällande (jag har f ö själv varit fritidskulturpolitruk under en tid).

  5. rasmus Says:

    charlotte: Jag påstår inte att kulturpolitiker är omedvetna av upphovsrättens kulturnormerande verkan, jag menar att den liberala kritiken av kulturpolitiken (och för den delen den liberala kritiken av upphovsrätten) ofta är det. Därifrån tog jag avstamp.
    Men vill komma och vill komma, förresten. Jag skriver inte så mycket med riktning på en klar destination i den här bloggen. I det här fallet började jag reflektera lite utifrån en aktuell debattartikel och landade nån helt annan stans i frågan om det muntliga ordets status. Jag gillar när det blir så, och måstye erkänna att jag är smått obekväm med läsare som är alltför intresserade av ”vart jag vill komma”…

  6. Blämbla Says:

    s: Märk väl att det är skillnad på att ge bidrag till enskilda konstnärer och att skapa allmänna grogrunder för kreativitet.

    PS. Om någon letar efter Uffe den Tuffes brev så finns det självklart på intraweben.

  7. charlotte Says:

    Nähä, då slutar jag läsa den här bloggen eftersom jag tydligen inte tillhör den initierade skara som du känner dig bekväm med.

  8. Anonymous Says:

    En genuint nyfiken fråga: får du aldrig någonsin betalt för att vara med i något mediesammanhang? T.ex. någon paneldebatt. Jag tar för givet att SVT betalar t.ex. resa om det är debattprogram på en annan ort, men ger de ersättning utöver det?

    Charlotte: Rasmus menade väl mest att det måste vara ok med postningar som inte driver en viss tydlig poäng utan som nystar lite mer disparat i en fråga. Det var väl ingen gliring till dig om att sluta läsa.

  9. rasmus Says:

    Anonymous: Muntliga mediesammanhang kan jag aldrig minnas att jag fått betalt för. Däremot är t.ex. SVT frikostiga med hotell och resa när så behövs. Den outtalade premissen tycks vara att etermedier är att se som marknadsföring av sin person.
    Däremot får jag i allmänhet rätt bra betalt för debattartiklar jag skriver för dagstidningar.
    Muntliga icke-mediesammanhang (dvs. föredrag etc) är lite olika: Normalt sett tar jag betalt, på en nivå beroende på arrangörens förmåga.

    Charlotte: Som anonymous mycket riktigt påpekar, så finns det inget skäl att tjura. Jag berättade bara att jag inte tänker mina inlägg som ett sätt att komma fram till en ”poäng”, utan som work in progress-kommentarer som börjar i en ända och slutar i en okänd. Vidare avslöjade jag att jag kan känna mig obekväm av tanken på läsare som går in för att hitta ”vart jag vill komma”. (Jag är säker på att alla som skriver en blogg med lite större läsekrets har sina nojor.)

  10. Andreas Says:

    Apropå konstarter och finansiering: läs högkulturdebatten på http://detljuvalivet.blogspot.com/

  11. charlotte Says:

    OK, vi börjar om från början.:)
    Jag fick ändå inte fram huvudpoängen igår eftersom jag var så irriterad. Jo, såhär, du skriver att

    ”Utan att ge sig in i principdiskussionen om statens roll, går det att observera hur värnare av och principiella motståndare till statliga understöd tycks dela ett märkligt grundantagande. Bägge utgår från att kulturpolitik enbart består i att finansiera professionella kulturutövare som annars inte skulle klara sig på en fri marknad. (Jag tror att bägge sidor i polemiken, om de håller sina argument inom sådana trånga ramar, kommer få ett försumbart inflytande. Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra.)”

    Det var detta med ”värnare av” understöd som fick mig att tänka på dagens kulturpolitiker. De hör nästan alltid till värnarna – t o m moderater. Och jag tror du har fel i att man inte ser att det finns andra dimensioner av kulturpolitik. Men jag tror också du har fel i att anta, som du tycks göra, att bidragsfrågan, eller frågan om offentlig finansiering av konstkultur kanske man borde säga eftersom ”bidrag” är ett så belastat ord för många, i längden kommer att bli perifer. Man kan förändra upphovsrätten hur mycket som helst, man kan t o m ta bort den helt, det kommer inte att förändra faktum att frågan om kulturlivets finansiering och om huruvida enskilda konstkulturproducenter ska ges möjlighet att ägna sig fullt ut åt sin verksamhet med hjälp av offentligt stöd är central, denna prolematik ligger i kulturpolitikens själva hjärterötter och så kommer det att förbli försåvitt att vi inte inför en helt annan typ av ekonomiskt system – eller helt enkelt avskaffar ekonomi.

  12. s Says:

    Men du gör ju en serie påståenden i alla dina bloginlägg. I ett inlägg menade du att hizbollah var roten till problemet mellan Israel-Libanon, i ett annat att STIM agerar efter (enligt dig) godtyckliga lagar.

    Well, man kan såklart se det som en serie ”work in progress”, men det är ett väldigt bekvämt sätt att ducka för en debatt/diskussion.

    Personligen tycker jag att fritt tillträde till social välfärd, vare sig det är skolor, sjukhus, kultur eller vad du nu vill, är ett uttryck för ett samhälles högre utvecklingsstadium. Att där finns något förutom varuekonomin som skiljer oss från aporna liksom.

    Jag tolkar dig som om att du är emot skattefinansierat stöd till kulturlivet, då detta verkar ”normerande”. Stämmer detta? Eller är det bara en serie tankar som snart övergår i något annat?

    Och om ja, hur kan vi nå ett samhälle som inte verkar normerande? Foucault menade att detta är omöjligt, men du kanske har någon idé?

    Återigen, mina reflektioner emannerar ifrån det att ditt inlägg inte är jättetydligt på denna centrala punkt (kring vilken debatten i Sverige kretsar).


  13. PRESSMEDDELANDE: HELA REGERINGEN AVGÅR. SNART.

    Krigskrönikegruppen

    Mediekontakt: Asturias Legenda
    asturias punkt legenda kanelbulle gmail punkt com

    telefonkontakter är av uppenbara skäl omöjliga
    de är än mindre önskvärda. var god och använd email.

    Medan svensk media granskar TV-licenser har bloggaren Thomas Lindström helt på egen hand avslöjat långt värre missförhållanden i samband med valet 2006. Han väljer att jämföra med de ”Oranga Revolutioner” som skett i Östeuropa, men anser att det är så mycket värre och mer djupgående i Sverige att han myntat begreppet ”Den SVARTA septemberrevolutionen”.

    Som författaren och forskaren Hans Abrahamsson visat i boken ”En delad värld” (se Aftonbladet 5/10, 2006) lät sig den svenska polisen kontrolleras av den svenska militära underrättellsetjänsten (MURT) som i sin tur tog order från Pentagon/Vita Huset via amerikanska spionorgan. Exakt vilka organisationer som kan tänkas ligga bakom detta i USA är svårt att med säkerhet fastställa, då landet har ett drygt 20-tal inbördes konkurrerande ”byråer”. Det blir en uppgift för amerikanska kongressen att ta itu med, då efter valet i november när republikanerna sparkats ut.

    Nu var händelserna i Göteborg endast toppen på ett gigantiskt isberg där utländska intressen köpt upp i stort sett alla de organ i Sverige som skall skydda VÄR Demokrati. Den svenska polisen är t.ex. fortfarande helt i händerna på dessa krafter och vägrar att ta emot de anmälningar som Thomas Lindström lämnat in sedan tidigt i somras. Man antingen ”slarvar bort” anmälningar eller på olika omöjliggör att han ens kan få kontakt med polisen överhuvudtaget. 15 minuters telefonkö på 112? Osannolikt, men uppenbarligen sant.

    Detta är en lång historia som Thomas Lindström ägnat fem (5) år för att utreda. När nu varken JK, JO, Regeringen eller Rikspolisstyrelsen vill ta itu med dessa grava missförhållanden så har Thomas Lindström bara ett kort budskap:

    I Stalinryssland kunde invånarna läsa. Tänka fritt. Visa nu att Sverige är annorlunda.

    Läs http://theWarChronicle.blogspot.com/ (den mest detaljerade sammanfattningen. På engelska.)
    Läs: http://theWarChronicle2007.blogspot.com/

    Läs: http://krigskronikan.blogspot.com/
    Läs: http://krigskronikan-2007.blogspot.com/

    Och våra specialsajter:

    http://sjalvantandning-fp.blogspot.com/
    http://demokratibloggen.blogspot.com/
    http://liberalyttrandefrihet.blogspot.com/

    Hela Thomas Lindströms ursprungliga arbete – stoppat bl.a. av ”vänsterbloggaren” Jan-Inge Flucht ( jinge.se) – finns f.n. endast tillgängligt på

    http://krigskronikan.lege.net/

    En stor del av den aktivitet som lett fram till DEN SVARTA SEPTEMBERREVOLUTIONEN startades på en liten mailinglista på Yahoo, en lista som var ett tillbehör till den mer kända sajten MEDIEKRITIK.NU. De personer som varit mest verksamma i dessa demokratifientliga aktiviteter har antingen från början varit direkt knutna till Timbro – som t.ex. Dick Erixon och Johan Norberg – eller också senare fått fast anställning under Svenskt Näringslivs beskydd: Mikael Nussdorf, Michael Moynihan och Billy McCormac. (NMI)

    http://groups.yahoo.com/group/mediekritik/

    Som t.ex. Jan Winter, TT visat så är detta med ”infiltration” – från främmande makt – av mailinglistor inget nytt utan har förekommit och systematiskt genomförts sedan långt tidigare. Så här började en viss ”alicio” sin karriär som sabotör av Listan För Mediekritik den 4/4, 2004:
    Re: Betr. skändade civila

    Bo Modén skrev:

    ”Efter min tid som Rädda Barnens repr. i Centralamerika
    intervjuades jag av Boris Ersson under
    rubriken ”Objektiva journalister och andra lögnare”.
    Rapporteringen från den blodiga konflikten under
    Reaganåren tolkades så washingtontroget att Sverige
    framstod som lydstat.”

    – Då vet vi hur neutral och oberoende du var som humanitär
    medarbetare i Rädda Barnen-representant.

    Dina åsikter gällande morden på de fyra amerikanerna i Fallujah är
    också ganska avslöjande. Du verkar anse att det barbariska massmordet
    kan ursäktas med att de fyra skulle vara ”legosoldater”. Du ljuger
    också och påstår att de var beväpnade, när så inte var fallet.

    De ingick i ett privat företag som betalats av den amerikanska
    administrationen för att övervaka leveranser och uppbyggnad av civil
    infrastruktur i Irak. Dvs till irakiernas hjälp.

    Att rationalisera det bestialiska mordet och likskändningen på dessa
    oskyldiga och helt försvarslösa människorna säger lika mycket om dig
    som dådet säger om den irakiska mobben i Fallujah.

    Alicio

    http://groups.yahoo.com/group/mediekritik/message/855

    Detta eskalerar omgående till en slags inbördeskrig på listan där denne ”alicio” slåss med två medlemmar av FIB Kulturfront, Gunnar Thorell och Hans B Svensson om konflikten Palestina/Israel. Snart har alla vanliga medlemmar flytt listan eller tystnat. Thomas Lindtröm ställer i juli, 2004 en enkel fråga till ”alicio”: ”Vem är du?” och blir sedan föremål för en internationellt baserad hatkampanj, som ännu idag inte är slut. Två dryga års konstant TERROR.

    Genom att ”alicio” lämnade in en anmälan till Granskningsnämnden där han klagade över ”kommunistpropaganda” på bästa sändningstid så blev också hans rätta identitet offentlig egendom: Mikael Nussdorf, sedermera en av Cecilia Timbros, f.d. kulturministerns, skyddslingar vars främsta uppgift var att terrorisera ideologiskt obekväma människor så att dessa tystnade av ren självbevarelsedrift.

    Thomas Lindström låter sig dock inte skrämmas till tystnad. Krigskrönikan fortsätter 2007, 2008 …….

    mvh
    Asturias Legenda, pressansvarig.

  14. Anonymous Says:

    charlotte: tror vad rasmus försöker säga är att han inte har någon poäng. Att fritt flumma med svåra ord kan väl vara kul men inte så värst användbart. Varför rasmus inte tar steget ut och slutar skriva rubriker på sina poster förstår jag inte.

  15. Anonymous Says:

    fritt flummande kan vara en poäng i sig. mot teleologi, mot dialektik.


  16. […] [crp] såg du http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/cafet_hgst_upp_.html(Café högst upp på Åhlens City. En fjortis sitter med sin kompis och pratar högljutt.)Fjortis 2: Men vem är Linda Skugge då?Fjortis 1: Det är ju hon i fittstim!Fjortis 2: Eh, va?Fjortis 1: Ja du vet, de som ger lön till artister.[crp] fitt-STIM :oD[kringell] haha, nu hajade jag[crp] undrar vad gubb-SLEM samlar in pengar till[monki] Ger Ut BasBidrag för Sveriges Levande ElektronMusiker(Angående boken Fittstim och Ulf Lundells upphovsslemsattack, se tidigare inlägget “Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken“). Posted by copyriot Filed in indrivning […]


  17. […] valt en liknande rubrik, “Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”, till ett inlägg som han skrev då. Och att det kan vara värt att påminna om hans artikel i förra numret av Neo. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: