CCC II: Kulturflatrate, upphovsrätt och P2P-teknologier

Andra dagen på Chaos Communication Congress hölls seminariet Fight for your Right to Fileshare. Utgångspunkten var förslaget, deklarerat i samma kongresshall ett halvår tidigare, om att legalisera P2P-nätverkens utbyte av musik, film, text och bild (men inte mjukvara) mot att en avgift läggs på varje internetuppkoppling från vilken upphovsrättsinnehavarna ”kompenseras” efter hur många gånger de har kopierats.
Volket Grassmuck, rätt känd tysk sociolog och en av initiativtagarna bakom denna ”content flatrate”-kampanj, började med att gå igenom olika tankar bakom vad som kan uppnås och hur. Både frivilliga modeller och obligatoriska, med olika system för fördelning av ”ersättningen”, har föreslagits. Eftersom fildelning till sin natur sker mer oberoende av musikindustrins konsumtionskontroll hoppas man att med systemet i hög grad kunna undvika vad som kan kallas ”Britney-effekten” som hänger samman med fördelningsorganisationer som STIM: att ett fåtal extremt stora artister lägger beslag på större delen av den ekonomiska kakan medan flertalet artister knappt får se några pengar alls.

Efter honom var det dags för mig att ta över ordet i egenskap av kritiker av förslaget. Det hela hade börjat lite försent och föregående talare hade dragit över sin tid en hel del, vilket gjorde att jag blev tvungen att improviserat hoppa över lite saker vilket gjorde att det kändes lite osammanhängande. Efter att i ett dygn försökt tala en massa tyska var det inte heller helt smidigt att plötsligt sitta på ett podium och försöka snacka engelska inför publik.
Mitt tal varnade för att köpa den populära myten om upphovsrätt som ett fungerande system för ”artistlön”, och för att anta en ”harm reduction”-retorik där fildelning de facto stämplas som något skadligt genom ord som ”kompensation” och ”Entschädigung” (ung. ”de-damaging”). Drog också några exempel på den ekonomiska situationen hos musikskapare jag själv känner och hur den skulle kunna påverkas av en flatrate.
Angående frågan om ”Britney-effekten” tog jag upp att även om den skulle kunna avta, skulle den i online-sammanhanget bara ersättas av en potentiellt värre problematik: att en mycket stor del av de insamlade pengarna skulle få utbetalas till rättighetshavare till porrfilmer snarare än till de oberoende kulturproducenter man önskar gynna. Då kunde en tänkbar respons vara att låta ”online-STIM” införa kategorisering som ska ge ”bra” kultur mer pengar än ”dålig” – vilket faktiskt dagens insamlingsorganisationer för musikrättigheter gör. Men den vägen är knappast lyckad. Likväl blir stora kontroversiella avvägningsproblem oundvikliga för ett system som ska ”kompensera” digitalt kopierat material. Hur mycket ska film få i förhållande till musik, och hur bär vi oss åt om stillbilder och text också ska ha del?
Manuskriptet jag försökte snacka efter postas förhoppningsvis alldeles snart i redigerad form här på Copyriot, det har något annorlunda infallsvinklar än den tidigare texten ”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons.
Mitt intryck av diskussionen var att många i publiken intresserade sig av dessa problematiska aspekter och inte minst för att angripa själva grundtanken för traditionella fördelningsorganisationer som GEMA (tyska STIM). Bland de som engagerat sig i den tyska flatrate-kampanjen är förstås intresset mindre, då man sannolikt ser det som taktiskt fel att undergräva ”partilinjen” som föreskriver ett färdigdefinierat system för hur fildelning kan legaliseras utan att upphovsrätten i sig undergrävs. Som tidigare blir flatrate-diskussionerna lätt en smula splittrade, då idéns förfäktare faktiskt har två målsättningar som skiljer sig åt: å ena sidan stoppa DRM och kriminaliseringen av fildelare, å andra sidan genom ”kompensation” skapa bättre villkor för kulturproduktion.

Ett annat seminarium hölls under tisdagen, med bland andra Oliver Moldenhauer från Attac och med tyska som språk, om den tyska flatrate-kampanjen Fair Sharing. Detta framstod som mer kampanjinternt och värvningsinriktat, men ett aningen överdetaljerat berättande om hur man tänker sig hantera pressen etc. Man planerar att ordna ett copyparty där man tar betalt för inträdet och skänker pengarna till de upphovsrättsinnehavare vars musik man kopierat, och en ”virtual flatrate” där folk frivilligt går samman och betalar för att de fildelar, rapporterar kopieringarna och på samma sätt betalar rättighetsinnehavarna (i bägge fall för att få medieuppmärksamhet). Huruvida man vid dessa aktioner även ska betala avlidna arvingar till musiker, musikförlag och andra icke-kreativa rättighetsinnehavare, förblir oklart.
Utgångsperspektivet är i alla fall att ”staten kan sätta stopp för hela den digitala revolutionen i namn av att skydda musik och film”, och att en eskalering av konflikterna kring upphovsrätt därför måste hindras genom uppslutning kring en kompromissförslag. Men som en person i publiken uttryckte det, och fick rejäla applåder för: Varför samla in pengar till rättighetshavarna? Vore inte en försäkring för de enstaka av Tysklands 20 miljoner aktiva fildelare som drabbas av upphovsrättsindustrins åtal ett bättre syfte att samla pengar till? Generellt var nästan alla frågor från publiken mycket kritiska, även om kampanjens namnlistor för intresserade samtidigt samlade många namn i den överfulla salen.

Presentationen av anonymiseringsnätverket Tor, som eventuellt kan passa för att anonymisera fildelning, skall ha varit intressant men jag var själv inte där.
Towards next-generation peer-to-peer systems var rubriken på ett föredrag av Magnus Kolweyh som forskar kring P2P-tillämpningar vid universitetet i Bremen. Inget vansinnigt spännande, men hans utgångspunkt var att man måste vara öppen för fler tillämpningar av P2P-tekniker än de tre som sker idag – fildelning, distributed computing och kommunikation – och att sättet att gå framåt var att betrakta folks faktiska beteendemönster på de stora fildelningsnätverken. Dessas utveckling går alltså hand i hand med utvecklingen av P2P-system som alls inte är förknippade med upphovsrättsintrång utan kanske snarare med utbildningsväsendet.

Ur en helt annan infallsvinkel, den juridiska, berördes frågor om upphovsrätt och P2P av advokaten Ulrike Mahlmann. Hon talade om European Directive on the Enforcement of Intellectual Property Rights (2004/48/EC). Direktivet, som ska vara implementerat i EU-ländernas nationella lagar den 29 april 2006 och sätter en minimistandard för vilka befogenheter piratjägare av olika slag ska ha gentemot misstänkta inkräktare på deras rättigheter. Direktivet klubbades i största hast strax innan de nya medlemsstaternas EU-inträde våren 2004, då det uppges ha befarats att dessa inte skulle stödja direktivet. Dess innehåll präglas av oklarheter som är intressanta ur advokatsynpunkt – exempelvis att det omfattar ”alla intellektuella egendomsrätter”, trots att någon allmänt accepterad lista över dessa inte finns.
Den som menar att den fått sin upphovsrätt kränkt, ska kunna ansöka hos domstol om att inhämta information inte bara från den misstänka förbrytaren, utan även mot företag som ”i kommersiella skala erbjuder tjänster som använts i upphovsrättsintrång (internetleverantörer och P2P-företag kommer i tankarna). När det handlar om konkurrerande företag som strider mot varandra, vilket är vad direktivet antagligen främst av all berör, är möjligheten för den klagande att låta konkurrentens varor beslagtas och bankpapper offentliggöras.
Liknande regler (Anton Piller-order) i Storbritannien ledde till mycket missbruk innan en grupp domare sparkade bakut. Men hur det vaga EU-direktivet kommer att implementeras i nationell lag och rättspraxis är omöjligt att säga förrän om några år, enligt Ulrike Mahlmann.

Vad innebär direktivet för en typisk tysk fildelare? frågade någon i publiken.
– Om han begår upphovsrättsintrång, kan det bli lättare för rättsinnehavaren att hitta honom, svarade Ulrike Mahlmann.
Kan ISP:s tvingas blockera viss trafik?
– Sådan blockering kan vara mycket svår och dyr, där måste finnas en kommersiell gräns. ISP:s måste nog helt enkelt vänta och kanske lobba ett tag, innan direktivet implementerats i nationell lag, går det inte att uppskatta konsekvenserna.
Säg att mjukvarupatent införs och ett företag säger att ditt fria operativsystem gör intrång i dess patent, villka åtgärder kan företaget då vidta för att hindra distributionen av detta operativsystem?
– I princip kommer de vara i stånd att använda alla de åtgärder jag har berättat om. Rättsinnehavaren kan begära en domstolsorder om att få fram bevismaterial. Frågan är vad som kommer krävas för att få ett sådant tillstånd, om det kommer räcka att rättighetsinnehavaren säger ”mitt patent har blivit kränkt, nu vill jag ha alla bevis” eller, troligare, att mer utförliga belägg kommer att krävas. Dagens tyska lag kräver nästan fullständig bevisning. Men direktivet tycks gå i riktning mot att mindre välgrundade misstankar ska kunna leda till tvångsåtgärder från domstol, sade Ulrike Mahlmann.

Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

• CCC I: Piratradio och Gesamtkunstwerk
  
• CCC II: Kulturflatrate, upphovsrätt och P2P-teknologier
  
• CCC III: Googlokrati och övervakningskameror
  
• CCC IV: Kraftfulla söktekniker