Våldsamt besöksrekord

Senaste månaderna har väl Copyriot oftast haft mellan 100 och 200 unika besökare per dag. Förutom återkommande besökare och googlingar, anländer många via länkar från andra bloggar och från Piratbyrån. (plus läsare av RSS/Atom-flödet.)
Men under onsdagen sköt besökarantalet plötsligt upp på nästan 1500! Jag har ingen aning om varifrån alla dessa kom, men det är inlägget från dagen innan om BitTorrent som besöks. Jag blir nyfiken – hur hittar ni hit?

Missledande rubrik, IDG!

16 000 tyska piratkopierare riskerar fängelse

När den tyska polisen nyligen slog till mot en piratsajt, kom de över en lista med namn på 45 000 kunder. 16 000 av dessa riskerar nu åtal.

Rubriken är missledande. Att betala pengar för piratkopior är inte liktydigt med att piratkopiera. Däremot är det korkat (om man bor i vår del av världen, där tillgången till digitala reproduktionsmedel är god).

Idag sysslar var fjärde tysk aktivt med nedladdning av musik via P2P-nätverken. Det betyder drygt 20 miljoner!
Rubriken ger den mindre noggranna läsaren intrycket att det är 16 000 av dessa som hotas av fängelse, vilket påminner lite om hur Aftonbladet/IFPI gjorde vad de kunde för att ett harmlöst popupfönster skulle framstå som ett rättsligt hot mot 30 000 svenska fildelare.

Över huvud taget är det en propagandataktik från piratjägarnas lobbygrupper att försöka blanda ihop korten. Bondfångare som säljer kopierad mjukvara på CD-skivor ska framstå som samma sak som alla de miljoner som delar med sig av kultur på fildelningsnätverk. En stämning mot de förra ska enligt denna taktik helst framställas så att de senare får skrämselhicka. Och IDG:s rubriksättare går i fällan.

+/- 0

Visst kan man bli tio år yngre! Snabbt! Men bara till priset av att samtidigt bli tio år äldre…

”Den frekvens som produceras genom det snabba skiftet av liknande motsägelsefulla befallningar fungerar som en artefakt som är konstruerad för att begränsa och förlama på masskala” – om vi får tro Burroughs…

BitTorrent växer och attackeras

• I morse stängdes, enligt uppgifter från flera håll, den finska Bittorrent-trackern Finreactor (Google-cache) genom att polisen helt sonika beslagtog servrarna vid en razzia (med ytterst tveksamt juridiskt stöd).
  
• Samtidigt slår The Pirate Bay, världens största BitTorrent-tracker som ursprungligen startades av Piratbyrån men nu står på egna ben, ett nästan ofattbart rekord. I söndags deltog en miljon peers i fildelning via TPB, och peer nummer en miljon kom kul nog från Kina.

Inget fildelningsprogram sedan Napsters tider är så omstritt som BitTorrent, skriver Der Spiegel idag i en pedagogisk och (vilket är en ovanlighet med denna blaska) saklig artikel. En metafor av staplade vattenglas som fylls på uppifrån för förklara ”Torrent-effekten”: Ju fler användare, desto snabbare nätverk.

För underhållningsindustrin är det sedan länge en nagel i ögat, men samtidigt lockar det. Med BitTorrent-principen låter sig gigantiska datamängder distribueras, utan att man därför behöver bygga upp en extra serverinfrastruktur. Linux-distributören Mandrake sprider sin mjukvara så, [Sagan om ringen-regissören] Peter Jackson sin dagliga videodagbok, och nu bygger BBC upp ett TV-distributionsnätverk vid namn ”Flexible TV” som utgår från torrent-principen.

Under gårdagen tätnade ryktena i USA om att BitTorrent blir nästa måltavla för upphovsrättsindustrins juridiska attacker, meddelar kunniga journalisten Janko Röttgers. Dessa kommer att – likt i Finland – riktas mot trackers och andra www-tjänster (som Suprnova). Enligt svensk lag bör det dock inte gå att ingripa mot världens största tracker The Pirate Bay (som ju också används en hel del till fullständigt legala distributioner). Att sabotera genom att sprida skräpfiler, så som antipiraterna gjort mot främst Fasttrack-nätverket (Kazaa), är i det närmaste omöjligt i Bittorrent-sammanhang.
Der Spiegel påpekar att det går att tänka sig mindre sårbara Bittorrent-tjänster baserade på RSS-flöden. Men med tanke på hur snabbt BitTorrent ersatte Kazaa som dominerande P2P-nätverk i våras, säger en kvalificerad gissning att BitTorrent kommer att vara passé redan nästa år. Vidareutvecklingar som nämnts som tänkbara ersättare är Dijjer och Exeem.

Copyriot om BitTorrent:

• ”Den stora massan” är redan förlorad, IFPI!
  
• Downhill Battle om strategi och Bittorrent

Piratbyrån om BitTorrent:

• Guide: Allt om BitTorrent
  
• The Pirate Bay slår nya rekord
  
• Upphovsrättsindustrin ”försvarslös” mot BitTorrent
  
• BitTorrent – tracker = sant?
  
• Bittorrent für alle
  
• Nästa generations P2P-nätverk?
  
• Bittorrent populäraste protokollet
  
• The Pirate Bay ger svar på tal igen
  
• Piratbyråns forum: BitTorrent
  
• Guide: BitTorrent i Unix-miljö

Uppdatering: Nu finns mer information att tillgå, och Piratbyrån har skrivit en färsk nyhet om vad som är på gång.

Intervju med McKenzie Wark

First Monday intervjuar McKenzie Wark, författare till The Hacker Manifesto, som nu kommit i utökad bokform.
Hans huvudintresse är ”intellektuell egendom” och hur detta övergår från att vara en slags social kompromiss, till att bli en särskild form av egendom med centrala maktfunktioner. Lawrence Lessig kritiseras för att inte riktigt vilja fatta detta.

I think we need to confront this emerging power with a range of tactics, of which Creative Commons is one, the Free Software movement is another. The struggle over generic drugs, particularly for the developing world is yet another front. Tools for free knowledge and communication sharing … that’s also part of it.
Another part is the rampant file swapping that ordinary people have initiated. I think that’s a whole social movement. And just as it took the threat of communism to get social democracy, I think it will take the threat of a radical experiment in free information to arrive at some negotiated settlement of a ”commons.”

McKenzie Wark är inte intresserad av att mana till ”motstånd” mot en framväxande världsordning där all information privatiseras, utan beskriver i intervjun sin ständigt uppdaterade bok som ett affirmativt projekt med ”kryptomarxistisk” prägel.
Hans perspektiv på den framväxande ekonomiska världsordningen, skulle möjligen kunna beskrivas som en blandning av Alexander Bard och Michael Hardt. Fast Wark har ett betydligt starkare fokus på ”intellektuell egendom” och ger i analysen en särskild roll åt ”hackers” (i sin egna, ytterst breda, definition).
En styrka är hur han kopplar frågan om informationsfrihet till högst rumsliga frågor om global migration. En invändning mot resonemangen i The Hacker Manifesto kan däremot riktas mot generaliseringen av olika kommunikationsteknologier ( ”Telegraph, telephone, television, telecommunications: these terms name (…) a general abstract capacity” – här skulle Friedrich Kittler protestera…) Och med generaliseringen följer en förkärlek för den glättiga men tomma frasen ”information wants to be free”. Men det kanske spelar mindre roll, när McKenzie Warks intresse ligger, som han säger i intervjun, ”i praxis – i relationen mellan kunskap och handling”.

Ladda hem långfilmen om The Yes Men

The Yes Men, vars framgångsrika nyhetskupp Copyriot nyligen skrev om, har gjort sina bravader med ”identitetsstöld” till en långfilm.
Dokumentären, som kommer att gå på europeiska biografer först våren 2005 och är utgiven av storbolaget United Artists, recenseras av In These Times:

the upside is wondrous, particularly Bichlbaum’s CNBC appearance as a WTO spokesman … and his lecture in Finland to an audience of European economists, which espoused the return of slavery and climaxed with the introduction of a gold “manager’s suit,” complete with 3-foot inflatable phallus.

Fildelningsnätverken tvingar dock inte européer att vänta. För att ladda ner filmen via fildelningsprotokollet BitTorrent, finns denna torrent-fil. Själva filmen är en DVD-rip och 715 MB stor. Enligt Bittorent-resursen Suprnova.org finns just nu 125 seeders så nedladdningen bör gå utan komplikationer.

Interactivist tipsar om torrenten men varnar samtidigt för att filmindustrins maffiagrupp MPAA kan stämma (amerikanska) fildelare av filmen. Det framstår dock som osannolikt, eftersom The Yes Men själva stödjer den fria spridningen: ”we think this is fantastic, we learned as children from wathcing sesame street that sharing is good, som den ena av duons medlemmmar Mike Bonanno har uttryckt sig.

Tillägg 12/12: Samma film kan nu även tankas via The Pirate Bay, vilket bör gå fort. Kan även tillägga att det är en screener, med bra bildkvalitet fast vissa störande moment som att texten ”Property of MGM/Universal” dyker upp ibland.

Tillägg 15/12: Angående själva filmen, så är den kul och sevärd. Dock hade den varit bättre om man hade klippt bort de 20-30 minuter som ägnas åt ”politik”, där diverse folk får framföra nån slags vagt antiglobaliseringsbudskap. Att Michael Moore ska dyka upp mitt i alltihop är bara irriterande. Fallet Yes Men är faktiskt betydligt intressantare i ”form” än ”innehåll”. Inte deras åsikter om WTO, utan deras metoder för avslöjandet av otillbörlig respekt, är vad som gör dem intressanta.

Tillägg 16/12: På bloggen Nyliberal101 fortsätter diskussionen om ”form” och ”innehåll” hos Yes Men.

Kulturkanoner och nationalhöger

– Nationalstaten er under pres. Derfor kan en kulturkanon være med til at gøre os klogere på os selv og den nation, vi er en del af, siger Brian Mikkelsen.

Inte nog med att Danmarks konservative kulturminister, i piratbekämpningens namn, attackerar biblioteken. Nu vill han utse en officiell sammanställning över de 12 största danska verken inom film, litteratur, arkitektur, bildkonst, design, musik och scenkonst. Resultatet ska i form av CD, DVD och bok nå ut till danska folket och syftar alltså uttryckligen till att stärka deras känsla för nationalstaten.

Inte bara den så omtalade nationalvänstern, utan i lika hög grad nationalhögern (som inte ska ses som blott en kvarleva, utan som ett i högsta grad nutida fenomen), spelar på globaliseringsskräck genom att underblåsa nationalromantik. Vi ser det land efter land i Europa. Nu Tyskland, med dunder och brak:

– Med globalisering och ett allt större EU vill människor vill veta vad som är deras hemvist, de vill ha en känsla för sin hembygd och för sin kultur, säger Laurentz Meyer, kristdemokraternas partisekreterare.

”Patriotism” och ”Leitkultur” lyder dagens fullständigt allöverskuggande nyckelbegrepp för CDU och CSU. Der Spiegel spär på vurmen, fast Tageszeitung avslöjar den. Själv recenserar jag denna vecka en ytterst spännande historieavhandling som berör liknande tyska teman, Ur det förflutnas skuggor av Jan Selling.

Även på musikens område pågår i Tyskland en nationalistisk offensiv. För ett tag sedan skrev Copyriot om förslag på att kvotera in 40 procent tysk musik i radion. Kravet drivs av en ohelig allians av de Gröna, kristdemokraterna, högerextrema NPD, vissa socialdemokrater samt såklart skivindustrin med IFPI:s Gerd Gebhardt i spetsen. Krassa ekonomiska intressen varvas med svärmeri för modersmålets unika uttrycksmöjligheter.
Protektionism och kulturnationalism hand i hand – Upphovsrättsindustri och nationalhöger hand i hand.

Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

Fair Play och moralpaniken, del I handlade om försöken att stigmatisera ”datorberoende”. Här i del två kommer vi ta en titt på vilka organisationen Fair Play egentligen är.

Första gången de hamnade i rampljuset var i mars i våras, då TV4 sände dokumentären ”Dödligt spel” som försökte bevisa att våldsavbildande datorspel får småbarn att begå blodiga massakrer. Som både Henrik Torstensson och Erik Stattin kritiskt påpekade, satt filmens producent Annika Dopping även i styrelsen för Fair Play, som uppenbarligen är skickliga PR. Bloggen marx.se klargjorde i samma veva på föredömligt enkelt sätt – i fem punkter – hur sådana här ”ideella organisationer” fungerar. Läs och begrunda.
Fair Play har redan lyckats myndighetifiera sig ordentligt. För närvarande turnerar de på regeringens bekostnad på landets skolor som en del i det kontroversiella projektet ”Flicka”, och via AV-centralerna erbjuder man skolorna gratis visning av dokumentärfilmen ihop med ett undervisningspaket.

Fair Play påminner mycket om Ecpat, vilka jag tidigare skrivit kritiskt om. Bägge är företagsartade organisationer utan medlemmar, bestående av en handfull PR-drillade proffs vilka tycks drivna av lika delar karriärism och genuin moralism. Bägge satsar på en parallell taktik av å ena sidan myndighetifiering, å andra sidan mediabomber som kan vändas mot myndigheters påstådda ”ointresse”.
En av dessa bomber släppte Ecpat 2001, i form av en sensationalistisk rapport om trafficking. Trots att redaktionen för SVT:s Agenda vände sig mot att ta upp siffrorna som fakta, då den rapporten var uppenbart dåligt underbyggd, tvingade programledaren (och pingstvännen) Lars Adaktusson igenom inslaget och Ecpat vann en dundrande PR-seger. Till saken hör att det var Adaktussons egen brorsdotter som skrivit rapporten åt Ecpat. Historien berättas av Petter Ljunggren i Arena 2/03. Påminner det inte om Annika Doppings dubbelspel?

Hur Fair Play finansierar sin verksamhet ligger i dunkel. Men av styrelsens sammansättning ges kanske en ledtråd som löper mot östermalmska V. Trädgårdsgatan 15 där ”oberoende nordiska investmentbanken” Carnegie Kapitalförvaltning AB huserar tillsammans med Carnegie-Institutet.
Anne Folke, vice ordförande för Fair Play, är även vice ordförande i Carnegie-Institutet. Det senare är en slags finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen ”det narkotikafria samhället”, med socialläkaren Nils Bejerot som oomtvistat skyddshelgon.
Nils Bejerot bokdebuterade 1954 med Barn-Serier-Samhälle, som handlade om ”serieeländet” och gick till storms mot ”asocial litteraturspridning”. Serier 1954, datorspel 2004 – parallellen kan verkligen inte bli tydligare.

1986 gav Carnegie dokumentationsserie – vilka annars? – ut en hyllningsskrift till skyddshelgonet, där anhängare från Ulf Adelsohn till Jan Myrdal yttrade sig om Nils Bejerots förtjänster.
I en intervju gav där Bejerot själv uttryck för sin kultur- och framtidssyn, som ter sig närmast spenglersk: ”det västerländska samhället sjunker ner i missbruk, brott, föroreningar, förgiftningar, kaos och elände…” Vid denna tid var han fast krönikör i FiB/Kulturfront. Magnus Linton visar i sin strålande artikel hur ord som ”parasiter” och ”cancersvulster” var frekventa i beskrivningen av narkotikabrukare, och det räcker med att bara nämna namnet Osmo Vallo för att parallellerna ska bli kusliga.
Delar av den överblommande maoistiska rörelsen – som Bejerot stod nära, men inte var en del av – lade sin kraft på att bygga upp den nya, aggressiva antiknarkrörelsen med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle i spetsen. RNS har sedan dess varit nära personellt sammanslingrat med såväl nationalvänsterns hårda kärna i FiB/Kulturfront som med Carnegie-Institutet. De senare gav vid mitten av 1980-talet ut sina skrifter på Askelin & Hägglunds förlag, en utväxt från det avsomnade maoistiska SKP.

Carnegie-Institutet är ett nav för det gäng som vill föra Bejerots korståg vidare, exempelvis genom att i otaliga upprop fördöma projekt som räddar liv, med argumentet ”Det ska inte vara lätt att knarka”.
I styrelsen för institutet sitter exemelvis Bejerot-klonen Jonas Hartelius och Katarina Cnattingius från Föräldraföreningen mot narkotika. Hennes konspirationsteorier om George Soros är så vilda att hon får ovationer av Ahmed Rami.
Samma styrelse befolkas alltså av Anne Folke från Fair Play, liksom en annan datormissbruksbekämpare vid namn Edgar Borgenhammar. Han låter bekymrad: ”Istället för att odla samvaro idkar vi ensamliv. Framför datorn.”, suckar han, likställande datoranvändande med att ”dra sig undan, eller skärma av”. Han påstår till och med att ”Mediakonsumtion är ingen sällskaplig verksamhet” (och lyckas alltså klumpa samman teve, böcker och IRC till kategorin ”medier”, vilken han ser som ett hot). Lösningen, menar han, är att damma av ”folkbildningen” (offline-studiecirklar varifrån medier är bannlysta?) och ”den klassiska folkhemstanken”. Nåväl – äntligen någon av dessa moralkrigare som tar bladet från munnen i frågan om vilket deras alternativa levnads- och samhällsideal är, om än bara i förbifarten.

Fair Play och moralpaniken, del I utmynnade i (den egentligen självklara) tanken på datorspel som konstform. Nog intresserar sig Carnegie-sfären för konst alltid. Fast bara ”nordic painting”. För detta har de sitt eget konstpris, Carnegie Art Award – och vem är dess ledare om inte … Anne Folke! Ordföranden i Fair Play har förresten av regeringen utsetts till styrelseledamot för Millesgården.

Konst är tavlor målade på duk. Eller klassicistiska statyer gjutna i metall. Sådant som man kan kontemplera en stund inför, men som inte engagerar alltför djupt och för guds skull inte är så fängslande att folk håller sig vakna över det (på dansgolv eller framför skärmar). Alltså det sköna i kantiansk bemärkelse, som diskuterats i ett tidigare, filosofiskt inlägg.
Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens kontemplerande ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sätt att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, i stället för bara uppmärksamhet och tolkning.
Att taktil reception är det sätt på vilket man tar till sig konstformen datorspel behöver väl knappast påpekas. Inte heller att datorspelens kritiker huvudsakligen utgår från rakt motsatt form av perception, den rent optiska. Moralväktarna ser bilderna och fäller en dom. Vad de inte förstår är att Grand Theft Auto (torrent) är något annat för den som spelar det med sina fingrar, undersöker spelets kryphål och alternativa vägar, än vad det är för den som registrerar bilderna på skärmen och ljuden i högtalarna.
Därmed inte sagt att datorspel inte kan vara dåliga (även om jag inte tror att ungdomar är så lättförledda). Inte heller att de idag skulle utgöra en överlägsen konstform (däremot är dess potential oändligt större än tavelmålandets). Naturligtvis inte heller att hela Fair Play skulle drivas av Bejerots ande, blott utifrån en av dess förgrundsgestalters hemvist (även om linjen från ”asociala” serietidningar 1954 till ”asociala” datoraktiviteter 1994 tycks spikrak).

Men det ger lite att tänka på. Nils Bejerot klädde sin ideologiska samhällssyn i den objektiva läkarkonstens dräkt – precis som Fair Play gör idag – och lyckades för lång tid skapa hegemoni för en fundamentalistisk narkotikapolitik i Sverige. Ecpat lyckades lobba fram förbudet mot innehav av barnporr (och fortsatte sedan kämpa för stängdare gränser), genom myndighetifiering och taktiska larmrapporter. Fair Play strävar uppenbarligen efter att på liknande sätt få staten att driva sin morallinje, om inte genom lagstiftning så genom bekostade propagandakampanjer.
För övrigt bör kanske den som vill placera sina pengar i en investmentbank, men inte understödja den datafientliga offensiven, närmare undersöka om Carnegie Kapitalförvaltning AB har några finansiella kopplingar till Fair Play.

Fair Play och moralpaniken, del I: Datorberoende och konstkritik

”TV-spel gör barn beroende, lyder rubriken på en panikartikel planterad av föreningen Fair Play, vilken upptar större delen av DN:s förstasida för dem som fortfarande läser på papper.

Uppskattningsvis 40.000 barn mellan 11 och 16 år spelar tv- och datorspel mer än 35 timmar i veckan.
– Det här är den nya tidens ”spelberoende”. Ungarna får abstinens om de inte spelar. De blir rastlösa och aggressiva, säger Elisabeth Junttila, som är förbundsordförande i Hem och skola och nu försöker hjälpa föräldrar att sätta gränser.
Barn och ungdomar som spelar så här mycket tappar tidsperspektivet. De kan till sist inte skilja på natt och dag.

Om man spelar spel i flera timmar åt gången, offrar sportaktiviteter till förmån för datoraktiviteter eller ”spelar för att uppleva spänning och upphetsning”(!) – ja, då är man i riskzonen för missbruk, berättar Fair Play på sin hemsida.
I en alternativ lista på kriterier, får man veta om man är ”skärmberoende”:

”Du känner dig rastlös och irriterad när du inte kan vara uppkopplad” – Ja, klart det kan hända.
”Du tycker att den vanliga tillvaron IRL är begränsad och tråkig” – Ja, ett så kallat ”IRL” utan datornätverk vore i sanning begränsande – exempelvis är Nordkorea, där man bara får tillbringa livet ”IRL”, ett minst sagt tråkigt land
”Du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad” – Självklart, det är väl närmast en förutsättning för bloggande?

Jag är i riskzonen. Jag har problem. Det är vad Fair Play vill säga mig.
Konsekvenserna av detta beroende är bland annat att man ”ser världen som en fientligare plats”, skriver Fair Play. Och nog kan jag då och då drabbas på tankar om världen som en fientlig plats. Men lustigt nog måste jag säga att impulserna i den riktningen knappast utlöses av internet – snarare av att läsa dagstidningar eller betrakta fulla svennar i kön till en korvkiosk.

Bondfångarpsykologen Owe Sandberg och hans projektgrupp Nätchocken ligger bakom kriterierna på datorberoende. Från honom hämtar även Fair Play sina lösningsförslag, exempelvis rådet till föräldrar att skriva kontrakt med sina barn om ”datorfria dagar”. Och här någonstans börjar det löjeväckande te sig allt mer olustigt, med tanke på hur många barn som dagligen förvägras kontakt med sina onlinevänner, förvägras det intensiva umgänge med datorn som är enda vägen att bli något annat än en datoranalfabet. Ännu mer beklämmande blir Fair Plays antidatahets, när jag tänker på bekanta jag har, ungdomar vars föräldrar (av patriarkal-religiösa skäl) knappt låter dem gå hemifrån alls, för vilka internetkommunikation är allt. Fair Play uppmanar alltså deras föräldrar att dessutom tvinga dem till ”datafria dagar”. Ät bajs, Fair Play.

Varningar för ”datorberoende” eller ”tevespelsberoende” måste granskas kritiskt. Inte bara genom att hänvisa till den forskning som faktiskt visar att datorspel stärker barns intellektuella förmågor. Inte bara genom att undersöka om datorer verkligen kan ge beroende och abstinens. Man måste också ställa frågan: Varför inte? Är det nödvändigtvis fel med beroenden? Alla människor är beroende av saker – det må vara läkemedel, medier, ätvanor, sexuella beteenden, romaner, tevespel, bloggande…
Om nu ungdomar ibland kan ”tappa tidsperspektivet” när de försjunker i spel – är det nödvändigtvis dåligt? Är inte det temporära krossandet av gängse tidsuppfattning även en del av musikens och dansens väsen?
Och om spelbeteenden, när de väl är inlärda, kan ”förbigå pannloben” och gå direkt till ”reptilhjärnan”, som Fair Play skriver – vad är felet? Menar de att medvetet fattade beslut per automatik skulle vara godare än de som fattas instinktivt eller omedvetet? Fram med orden, Fair Play – tala klartext om ert människoideal!

Datorspel är konst, som Mikael Pawlo mycket riktigt påpekar. Konst får och bör kritiseras. Konstkritiken kan mycket väl gå så långt som att den hyllar ett visst livsideal på bekostnad av ett annat. Kritikern kan till och med säga rakt ut att den helst inte skulle vilja att vissa sorters konst funnes. Men konstkritik ska ske öppet – inte gömmas under täckmantel av objektiv läkarvetenskap.

Stay tuned för nästa del…
Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

Ljudkonst bortom upphovsmannaskapet

there is no origin
only the language
and it is the language that speaks
not the speaker

”Upphovsmannaskap och dess automatiska generering”, är rubriken på ett ambient-influerat radioprogram eller generativt ljudkonstverk som Timothy Didymus och Cornelia Sollfrank presenterar på Kunstradio.at. Den senare konstnärinnan deltog för övrigt i seminariet Art as Anticopyright Activism på Wizards of OS 3.

the availability of an endless amout of material and information on the Net, the possibility of copying without loss of quality, as well as anonymous and decentralized ways of distribution have formed a networked culture which often makes it impossible to identify a single author. And also the works are in a permanent state of re-work and variation.
”Generative art” is a special variation of this networked culture. Here, authorship very often is distributed to several contributors – for example the user, the programmer, the artist who makes the concept and provides the environment, the authors of the re-worked ‘original’ material, and most import the computer(-program). A consequent handling of this kind of art, makes it hard to almost impossible to categorize it by parameters like ”authorship” and ”originality” on which not only the art world but also copyright is based.

Här en direktlänk till ljudströmmen, som är rätt skön om än i låg ljudkvalitet (40 kbit/s).