Fair Play och moralpaniken, del I: Datorberoende och konstkritik

7 december 2004

TV-spel gör barn beroende, lyder rubriken på en panikartikel planterad av föreningen Fair Play, vilken upptar större delen av DN:s förstasida för dem som fortfarande läser på papper.

Uppskattningsvis 40.000 barn mellan 11 och 16 år spelar tv- och datorspel mer än 35 timmar i veckan.
– Det här är den nya tidens ”spelberoende”. Ungarna får abstinens om de inte spelar. De blir rastlösa och aggressiva, säger Elisabeth Junttila, som är förbundsordförande i Hem och skola och nu försöker hjälpa föräldrar att sätta gränser.
Barn och ungdomar som spelar så här mycket tappar tidsperspektivet. De kan till sist inte skilja på natt och dag.
Om man spelar spel i flera timmar åt gången, offrar sportaktiviteter till förmån för datoraktiviteter eller ”spelar för att uppleva spänning och upphetsning”(!) – ja, då är man i riskzonen för missbruk, berättar Fair Play på sin hemsida.
I en alternativ lista på kriterier, får man veta om man är ”skärmberoende”:
Du känner dig rastlös och irriterad när du inte kan vara uppkopplad– Ja, klart det kan hända.
Du tycker att den vanliga tillvaron IRL är begränsad och tråkig– Ja, ett så kallat ”IRL” utan datornätverk vore i sanning begränsande – exempelvis är Nordkorea, där man bara får tillbringa livet ”IRL”, ett minst sagt tråkigt land
Du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad– Självklart, det är väl närmast en förutsättning för bloggande?
Jag är i riskzonen. Jag har problem. Det är vad Fair Play vill säga mig.
Konsekvenserna av detta beroende är bland annat att man ”ser världen som en fientligare plats”, skriver Fair Play. Och nog kan jag då och då drabbas på tankar om världen som en fientlig plats. Men lustigt nog måste jag säga att impulserna i den riktningen knappast utlöses av internet – snarare av att läsa dagstidningar eller betrakta fulla svennar i kön till en korvkiosk.

Bondfångarpsykologen Owe Sandberg och hans projektgrupp Nätchocken ligger bakom kriterierna på datorberoende. Från honom hämtar även Fair Play sina lösningsförslag, exempelvis rådet till föräldrar att skriva kontrakt med sina barn om ”datorfria dagar”. Och här någonstans börjar det löjeväckande te sig allt mer olustigt, med tanke på hur många barn som dagligen förvägras kontakt med sina onlinevänner, förvägras det intensiva umgänge med datorn som är enda vägen att bli något annat än en datoranalfabet. Ännu mer beklämmande blir Fair Plays antidatahets, när jag tänker på bekanta jag har, ungdomar vars föräldrar (av patriarkal-religiösa skäl) knappt låter dem gå hemifrån alls, för vilka internetkommunikation är allt. Fair Play uppmanar alltså deras föräldrar att dessutom tvinga dem till ”datafria dagar”. Ät bajs, Fair Play.

Varningar för ”datorberoende” eller ”tevespelsberoende” måste granskas kritiskt. Inte bara genom att hänvisa till den forskning som faktiskt visar att datorspel stärker barns intellektuella förmågor. Inte bara genom att undersöka om datorer verkligen kan ge beroende och abstinens. Man måste också ställa frågan: Varför inte? Är det nödvändigtvis fel med beroenden? Alla människor är beroende av saker – det må vara läkemedel, medier, ätvanor, sexuella beteenden, romaner, tevespel, bloggande…
Om nu ungdomar ibland kan ”tappa tidsperspektivet” när de försjunker i spel – är det nödvändigtvis dåligt? Är inte det temporära krossandet av gängse tidsuppfattning även en del av musikens och dansens väsen?
Och om spelbeteenden, när de väl är inlärda, kan ”förbigå pannloben” och gå direkt till ”reptilhjärnan”, som Fair Play skriver – vad är felet? Menar de att medvetet fattade beslut per automatik skulle vara godare än de som fattas instinktivt eller omedvetet? Fram med orden, Fair Play – tala klartext om ert människoideal!

Datorspel är konst, som Mikael Pawlo mycket riktigt påpekar. Konst får och bör kritiseras. Konstkritiken kan mycket väl gå så långt som att den hyllar ett visst livsideal på bekostnad av ett annat. Kritikern kan till och med säga rakt ut att den helst inte skulle vilja att vissa sorters konst funnes. Men konstkritik ska ske öppet – inte gömmas under täckmantel av objektiv läkarvetenskap.

Stay tuned för nästa del…
Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

10 Responses to “Fair Play och moralpaniken, del I: Datorberoende och konstkritik”

  1. Erik Says:

    Jag är också i riskzonen…

    Jag tycker att det blir i princip alltid löjligt när datorspel och datorer i allmänhet ska diskuteras, för en del debattörer verkar anta att det hör till att vara utomhus och leka och busa som de gjorde i sin barndom och verkar se alla som inte vill ha det så som misslyckade.

  2. Malte P Says:

    Klart man kan bli psykiskt beroende av datorspel och internet. Precis som man kan bli det av tv-tittande, vilket torde vara ett tusen gånger mer utbrett problem…

  3. Anonymous Says:

    Jag är väl också i riskzonen då.

    Jag har lärt mig så otroligt mycket av att häcka framför datorn. Man har suttit i flera timmar och läst på diskussionsforum om samhällsfrågor/datorer/piratkopiering/nakna kvinnor/what ever. Jag spelade också spel, men halva grejen var ju också det sociala, alla grejer kring spelandet.

    Jag är skärmberoende, och tacka fan för det. Jag kan inte tänka mig en värld utan Den nya farliga Tekniken som leder Massorna till dekadent betéende. :)

    Så, Fair Play kan dejta Tubgirl alt. äta mitt bajs också!

    mvh waarpig

  4. Anonymous Says:

    Nätberoende och samma andetag dataspelsberoende är mycket omtvistade begrepp som egentligen inte har något entydigt stöd i forskningen. Det är mycket tveksamt om det går att jämföra ”nätberoende” med beroende av alkohol, narkotika eller spel om pengar. Folk som fastnar i ett tvångsmässigt användande av nät och datorspel har vanligtvis en väldigt trist och jobbig vardag att undvika. Löser de sina vanliga problem så har de lätt att återvända till mera normala spelvanor – vad som nu är normalt?
    Urban Lindstedt
    http://www.sblogg.se

  5. danijel Says:

    ”Om nu ungdomar ibland kan ”tappa tidsperspektivet” när de försjunker i spel – är det nödvändigtvis dåligt? Är inte det temporära krossandet av gängse tidsuppfattning även en del av musikens och dansens väsen?”

    – Snyggt. Det där ger en kritik inte bara till Fair Play-folket utan till många andra. Innebär ett beronde att man ständigt flyr verkligheten för att sjunka in i något annat – dvs konst, text, bild, spel, film, vad som? Vad har den rena verkligheten egentligen att erbjuda? Ni fairnissar – försök att kolla in er själva en stund – hur ofta ni VERKLIGEN lever i verkligheten.. Ni har kanske gått så långt i er specialisering att ni ”är beroende” av att sjunka in i medicinrapporter..?

    Jaja..

    Dans är viktigt.. fantasi är viktigt.. :)

  6. Anonymous Says:

    Bondfångarpsykolog, haha!

    När jag var liten avskydde jag att min dagmamma tvingade oss att leka utomhus varje dag, jag ville mycket hellre sitte inne och rita. Samma sak i skolan, då skulle man alltid vara ute på rasterna. Spela fotboll med de obehagliga sportfånarna fann jag inget nöje i, så istället fick man gå varv efter varv runt skolgården. Olika barn har olika preferenser.

    Verkligheten, låter som ett tråkigt ställe som man helst bör hålla sig undan från.

    ”Dekadensen är vacker”

  7. notwist Says:

    Det här var ta mig fan det bästa jag läst på år och dar. ”Ät bajs” delen satt som ett smäck!

  8. Saga Says:

    Att man lär sig saker av sitt spelande, det betvivlar jag inte. Men idag är till exempel skolan en viktig del i vårt fortsätta liv. Det är inte lätt att få anställning om man inte har betyg att visa upp. Hela ens framtida liv hänger på att man klarar skolan, och om då ens beroende håller en därifrån.. Jag har egentligen inte något emot spel, men ett beroende är ett beroende, och man ska inte kasta bort sitt liv på att spela när man har chansen att plugga. När man sedan tröttnar på spelen och vill gå vidare, skaffa jobb och ett liv i verkliga livet, så kan det vara för sent.

  9. Anonymous Says:

    Problemet är att den forskningen som de flesta pekar på inte har undersökt av vad som faktist föregår i tv-spel eller onlinespel. De flesta forskarna hänvisar förr eller senare till Dr Kimberly Young eller Griffiths. Dessa två började undersöka negativa konsekvenser av nätspelande runt 1996- 1998. För att försöka förklara varför vissa människor satt på nätetlänge utgick de ifrån penga-spels beroende. De som har varit med i tv-spelens och internets utveckling vet att det är stor skillnad på de aktiviteter som man kan engagera sig i dag mot dem som fanns då. Efterföljande forskare fortsätter på denna våg eftersom Youngs frågeformulär funkar enligt vetenskapliga kriterier (Reablitet). Faran är det som håller på att ske nu. Sjukligörandet av ett beteende som många tycker är roligt att hålla på med. så Fairplay och alla andra. Kanske ni skulle använda begrepp som flow -experience för att förklara varför människor spelar så mycket.

  10. 1337morsan Says:

    Jag är beroende av mat för att överleva är det farligt också då. Puckade fair play … skrämma upp folk på det där viset.
    En kille som tränar inför sin counterstrike match är väl lika illa ute som en fotbolsspelande kille då.

    http://www.spelforum.nu/artiklar.asp?visakronika=70


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: