Socialkritikens urvattning

Lars Vilks går på biennaler och levererar en rak diagnos över vad som just nu gäller inom den internationella samtidskonsten (DIS):

Den socialkritiska eran, som inleddes omkring 1993, är inte över än. Men den känns alltmer som en plikt. Konstnärerna blev till slut så politiskt korrekta att man fann för gott att injicera draget ”fantisera fritt lite mera”, vilket gett utslag under det senaste halvåret. Dock utan att på allvar slå genom, snarare har vi en utspädd socialsoppa där tröttheten gör att kritikerna inte ens förmår att kräva fifty-fifty i könsfördelningen. Mannen har kommit tillbaka som dominant på biennalen. Och ingen orkar längre påpeka detta.

(Se också hur Vilks lustmördar statens katalog över offentlig konst.)Mer läsning: iPlosion: Some Reasons We Should Be Against “World Art”