Florian Cramer om ord som blir kött

Trogna Copyriot-läsare kanske känner igen namnet Florian Cramer (här, här, här, här, här), en tysk hacker/medieteoretiker/litteraturvetare som för närvarande forskar i ett tungt team på högskolan i Rotterdam.

Härom veckan utgav han en bok, Words made flesh. Code, Culture, Imagination, som antingen kan läsas som HTML på skärm eller tankas som en tjusig PDF på 140 sidor för de som har skrivare. Inte helt lättgenomtränglig, men ämnena som tas upp är högintressanta och förtjänar lite referat.
Det handlar om mjukvara, eller snarare om computation (ordet ter sig i sammanhanget svåröversättligt), i bred bemärkelse, som titeln Words made flesh antyder. För vad är ritualer av alla de slag, annat än program avsedda att exekveras under vissa förutsättningar?

Executable code existed centuries before the invention of the computer in magic, Kabbalah, musical composition and experimental poetry. These practices are often neglected as a historical pretext of contemporary software culture and electronic arts. Above all, they link computations to a vast speculative imagination that encompasses art, language, technology, philosophy and religion. These speculations in turn inscribe themselves into the technology. (…)
The technical principle of magic, controlling matter through manipulation of symbols, is the technical principle of computer software as well.

Evangelium enligt Johannes, 1:1,14: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. … Och Ordet vart kött.” (I senaste översättningen av den kristna skriften heter det dock, humanistiskt nog, att ”ordet blev människa”.) Härav ord som ”inkarnera” (in carnis, ”i köttet”) och frasen ”hokus pokus” (härledd ur högmässoritualen där kött framtrollas med vissa ords hjälp varje söndag).

Hur som helst är alltså vad Florian Cramer gör att skriva en slags genealogi över exekverbar kod som ett kulturellt fenomen vilket på krokiga vägar fört med sig föreställningsvärldar och ontologier från äldre mystik och annat, via konstnärliga rörelser och in i den digitala mjukvaruvärlden.
Förutsättningen för en sådan historieskrivning är att Cramer inte helt köper den hårdkokta tes som hans kollega Friedrich Kittler lägger fram i essän Det finns ingen mjukvara; Att kod blott är signifianter för elektriska potentialer. Enligt Kittler syftar de grafiska gränssnitten grovt talat till att ”kringgå det faktum att immateriell egendom har blivit omöjligt efter Turings bevis och att den allra minst är tillämpbar på algoritmer”. (Samma essä diskuteras också i ett gammalt inlägg om Squarepusher.)
Till skillnad från Kittler, som ytterst förnekar mjukvarans existens, utgår Cramer från att mjukvara visst kan finnas till utan att reduceras till hårdvara, av det skälet att programmeringsalgoritmer har funnits innan det fanns datorer, det må vara i form av kabbalah eller sällskapsspel.

Det säregna med Cramers resonemang lyser fram särskilt starkt i formuleringar som denna:

The rise of the romantic genius as the model of an artist who does not calculate in turn explains the crisis of computational methods and games in poetry and arts between ca. 1800 and 1900.

Här talas alltså om upphovsmannafunktionen och om den moderna upphovsrättens framväxt ur tanken på det enskilda geniet som när Han som skapar ur intet. Idén sammankopplas vanligtvis med romantiken, men när Cramer istället väljer att helt enkelt tala om epoken 1800–1900 anknyter han snarare till Kittlers begrepp Aufschreibesysteme 1800, som är närliggande men har den fördelen att det dels inte uppställer det fåniga motsatsförhållandet mellan romantik och upplysning, samtidigt som det på mediematerialistiskt vis härleder olika epokers sätt att hantera information till informationens tekniska former. Hur som helst framstår här upphovsmannafunktionen som en historisk parentes vilken på många plan återstår att trassla sig ur.

Men innan vi hamnar där har Florian Cramer hunnit göra en grundlig tillbakadykning till pythagoréernas syn på världen och varat som uppbyggd på numeriska proportioner, vilken haft stort inflytande.

When Pythagoras discovered the arithmetic principle of the musical octave by splitting the string of a monochord in half, and from that concluded that there was a mathematical harmony of the cosmos, he founded an aesthetic philosophy that closely linked art, science and nature and whose impact was immense through the Renaissance and beyond.
Pythagorean aesthetics centers around the idea that beauty is made up from mathematical proportions.

För Cramer är den pythagoreiska traditionen intressant som förelöpare till dagens mjukvarugenererade kultur. (Jämför skillnaden gentemot hur Giorgio Agamben å sin sida värderar pythagoréernas grundläggande tanke!)
Egentligen är det väldigt simpelt. För att skapa en oktav eller en triangel med hjälp av en dator, bryts ljud och bilder först ned till numeriska förhållanden, vilket ofrånkomligen är just sådant som Pythagoras utforskade.

The Pythagorean project consists of the extraction and application of a universal numerical code that organizes both nature and art. This code allows the creation of a correspondence between macrocosm and microcosm and describes harmony, in the sense of beautiful numerical proportions, as the guiding principle of the world. And for the first time, it allows the computation of nature and art. Any natural and symbolic system can be broken up into numerical proportions and values which in turn may be compared to the numerical proportions and values of another observed system.

Här ska vi inte försjunka alltför djupt i diskussionen om kompositören John Cage typexempel på en slags misslyckad anarkistisk revolt mot pythagoreanismen, grundad i en sammanblandning av stokastisk slump och ontologisk dito. Resonemanget visar i alla fall snyggt hur överdriven determinism och naiv tro på slumpmässighet (inom musiken, men självklart också andra sammanhang) möter varandra i en och samma punkt av ”formalism och klisché”.
När Félix Guattari även han visar på begränsningen i John Cages estetiska anarkism (i kapitlet On the refrain i A thousand plateaus), sker det för övrigt utifrån en inte helt olik anda.
Florian Cramer går vidare med kul exempel från den tokmaoistiska kompositören Cornelius Cardew som 1974 utgav en bok med titeln Stockhausen Serves Imperialism, där elektronmusikpionjären attackerades ytterst just som representant för den västerländska kulturens pythagoreiska arv, om vi får tro Florian Cramer.
Sen går han vidare till att djärvt påstå att ”Mjukvarans historia, åtminstone i västliga kulturer, påbörjas där magi och pythagoreiskt tänkande sammanstrålar.” Två olikartade protetyper för programmering och mjukvara. Om pythagoreismen står för det rigorösa upprättandet av ett abstrakt matematiskt symbolspråk, saknar magin kanske detta men bidrar å andra sidan med ett koncept för att exekvera symbolerna.

Den magi som här tas upp är främst den judiska, kabbalan (och då inte minst den praktiska kabbalan. Cramer kritiserar Gerschom Scholem för att i sin klassiska och spränglärda avhandling Den judiska mystiken bara se till den teoretiska kabbalan.)

Unlike Latin where only a small subset of the alphabet corresponded to numbers, every Hebrew letter is also a number. In combination with the idea of divine creation out of the word, or letter, this amounted in the Middle Ages to a complex system of Jewish mystical letter computations. (…)
The ecstatic Kabbalah, practiced in 13th century Spain by Abraham Abulafia and others, become probably the first comprehensive speculative science and art of language computation.

Alla som har läst Foucaults pendel av Umberto Eco känner igen temat, liksom indirekt alla som ägnat sig åt att försjunka i omniHAL och liknande MegaHAL-tillämpningar.
Exemplen som ges i boken hoppar annars mellan Markov-kedjor, situationister, scientologer, programkodspoeter, religioner, William S. Burroughs såklart, Tristan Tzara, 1337 speech, GNU GPL-licensen och Cornelia Sollfrank.

Allt leder fram till, bland annat, modifierade definitioner av några nyckelbegrepp. Såsom en radikalt performativ definition av ”information”, som letar sig tillbaka till etymologin som ett latinskt ord betecknande en formande och instruerande aktivitet.

Information is only what has an impact, reaching and impregnating its recipients just like the execution of a program code mobilizes matter.
In Andreae’s Christiana Societas, the origin of the impregnation is “heaven,” the informant is called “God.” Almost four hundred years later, this analysis of “information” seems to be politically and philosophically more precise and rigorous than concepts like “information society” and “information wants to be free” which, passing off “information” as a culturally autonomous, ahistorical and self-perpetuating agent, in fact write a crypto-theology of information.

Steget från skrivande till handlande är inte metaforiskt (som i ett politiskt manifest) utan konkret, fysiskt och direkt. Det må sedan handla om praktisk kabbala, GNU-licensen eller programkod.

Florian Cramer frågar sig vidare ”Vad är mjukvara?” Svaret är inte självklart, i alla fall inte om man inte likt Kittler vill reducera mjukvaran till rena maskinalgoritmer och därmed i någon mån ”klippa av” den från sitt vidare sammanhang. Cramers definition landar i att mjukvara är ”algoritmer som kontrollogik som abstraherats från maskinen” och integrerats i ett kulturellt sammanhang präglat av dess användande.

The Unix operating system which runs on almost any kind of hardware is a prime example of software as an abstraction from hardware. (…)
High-level, machine-independent programming languages and operating systems such as C and Unix gave birth, around the same time, to a culture that gradually detached software from the concept of code running on a machine. (…)
software took up a life of its own. The results were political-philosophical movements like Free Software, programming puns such as recursive acronyms, hacker slang that mixed English and computer language constructs and poetry in computer languages

Men syftet kan förstås inte vara att dra en klar gräns mellan hårdvara och mjukvara.

Is instruction code hardware once it is burned into an EPROM, is it software when it is stored in an erasable flash ROM? (…)
Still, in the end the distinction between software and hardware relies on Cartesian categories: Is, for example, a human brain that performs a computation a piece of hardware? (…)
The difference between materiality and immateriality exists within software itself: an algorithm is material in its stored, coded form and most of its cultural practices. The immaterial component might be the imagination and phantasms invested into the software (…)
In the end, “software” and “computation” can’t be strictly differentiated from each other. The cultural history of software is the cultural history of computation. (…)
Software history can thus be told as intellectual history, as opposed to media theories which consider cultural imagination a secondary product of material technology. (…)
Computation and its imaginary are rich with contradictions, and loaded with metaphysical and ontological speculation. Underneath those contradictions and speculations lies an obsession with code that executes, the phantasm that words become flesh.

Utifrån deta pragmatiska synsätt, kan Florian Cramer peka ut begränsningarna för såväl konventionell mjukvara för skapande av musik och bild utan ambitioner att låta algoritmerna ersätta skaparens skapande, men också för all den generativa konst som brukar bygga på en illusion om objectivity through computation.

The roots of this media theory prominently lie in McLuhan’s statement that the medium is the message—i.e. the technology itself bears the meaning instead of being its neutral purveyor—and Heidegger’s philosophy of matter and technology. These theories neglect that the machine processes were designed by humans in the first place and can be seen on the contrary as embedding subjectivity into formulas, processes and hardware.
Poiesis, making, becomes a second-order poeisis of making something that makes something else. So poetry, making, turns into poetics, the making of making. When making turns into meta-making, subjectivity simply shifts to a second order position, residing in the formula instead of the product. This fact is being repeatedly ignored by critical observers whose perspective remains fixated on the product and who wrongly conclude, in a fallacy reminiscent of Plato’s cave, that technology has done away with the subject behind the work. (…)
the question (…) is no longer whether algorithms can replace human creativity and cognition. Instead, they reflect computation as a cultural phenomenon of its own.

Utan tvekan kan de koncept som tas upp i undersökningen ha relevans för allt från vidgandet av konstbegreppet till kampen mot mjukvarupatent, då det handlar om våra sätt att föreställa oss och relatera till datorer, programmering, litteratur och kreativitet. Men här är det dags att sätta punkt för ett yvigt referat. Kanske vill jan_bokl plocka upp något?