WOS4/Berlin: Öppna spektrum

Här ett första referat från den pågående konferensen Wizards of OS i Berlin, och det hittills hetaste seminariet, Open Spectrum. Mycket har hänt sedan förra konferensen. Vad som då kunde omtalas som spännande idéer i trådlös kommunikation, är idag i vissa fall förverkligat. Sverige ligger i dessa frågor i bakvattnet (vilket kan förklaras med den fasta internetutbyggnaden), men saker händer i Berlin och London – och i Indonesien, som vi fick höra (återkommer till det nedan).
All den kreativitet som finns i trådlösa kommunikationer skulle dock kunna få så mycket större spelrum, om bara frekvensbandens reglering kunde öppnas upp lite. Öppnare spektrum borde i själva verket vara den naturliga konsekvensen av radiokommunikationernas digitalisering. Under semineriet kring detta gavs tre ganska olika men ytterst spännande perspektiv på dessa frågor.

Malcolm Matson grundade en gång Storbritanniens första privata telefoniföretag. Nu kämpar han för kommunikationsfrihet i tankesmedjan OPLAN Foundation som han grundade 2004, och som bland annat har genomfört en större studie på uppdrag av Världsbanken. Förkortningen ska uttydas ”Open Public Local Access Networks”. Med detta åsyftas nätverk täckande verkliga geografiska områden, utan artificiella avgränsningar, öppen åtkomst för alla, byggande på principen ”end-to-end symmetric communication”. Infrastrukturen ska alltså inte göra någon som helst åtskillnad mellan ”users” och ”content producers”, betonar Malcolm Matson. Aldrig lutar han sig tillbaka på sådana bedrägliga begrepp, och som talare är han passionerad, pedagogisk och brittiskt karismatisk.
Perspektivet är grundat i ekonomisk historia, närmare refereras till Carlota Perez som skrivit om den dynamik som uppstått i tidigare brytningstider mellan olika teknologiska paradigm och de industriella revolutioner de möjliggjort.
Exempelvis nämndes de oerhört omfattande kanalbyggena i England under 1800-talets första årtionden. För kanalindustrin var ångmaskinens genombrott ett dråpslag kring år 1829.
Så vad hade hänt om man först hade frågat dem? Jo, kanalindustrin hade naturligtvis sagt att ”ånglok är en mycket spännande teknik, låt oss använda dem för att dra båtarna på våra kanaler”. Och så hade det inte byggts några järnvägar, åtminstone inte då. Men till en början hade det sett ut som att den nya tekniken bringade fördelar till alla.
Exakt där är vi idag, förklarade Malcolm Matson, med ADSL-eländet.

It wasn’t the telegraph industry that gave us the telephone, and it’s not the telecom industry that will give us broadband.

Telekomindustrin kan alltså i detta perspektiv ses som en del av ”1908 års paradigm”. Då fyllde den funktionen av ”disruptive technology” gentemot telegrafen, idag försöker den försvara sig mot nästa utmanarteknik.
Telefonoperatörernas affärsmodell är dikterad av kopparkablarna och dess knappa bandbredd, som inte har någon motsvarighet i fiberkablarna – 99 % av fibren är oanvända, släckta. Knappheten har ersatts av överflöd. Malcolm Matson visade som hastigast upp en karta över radiospektrat och dess licensband. Wifi-kommunikationen är hänvisad till det löjligt lilla 2,4 GHz-bandet, men har ändå visat exempel på en oerhörd uppfinningsrikedom. Tänk då vad som skulle kunna släppas lös om bara lite fler radiofrekvenser öppnades upp!Fienderna till en öppning representeras av International Telecommunications Union. Problemets kärna är tendensen bland policymakers att konsultera etablerade industriintressen (tänk kanalindustrin 1829), vilket möjliggör för dessa att blockera utmanarteknologier genom att influera politiker till sektorspecifik reglering. Vanligtvis framställs det som att man vill uppnå en ”smooth migration to the future”, försäkra sig om att morgondagen inte är alltför olik det redan kända, och stabilisera arbetsmarknaden.
Enligt Malcolm Matson och OPLAN är vi inne i en period av turbulens och våldsamma konflikter mellan modellerna, som kommer upp över ytan i form av en mängd strider – fildelningsfajten på sätt och vis inkluderad.Kommunikation står mot content, och allt kokar ner till frågan:

Will our devices be free to communicate with each other, or will they have to go through telecom companies.

Efter denna omskakning ökades tempot ytterligare när den indonesiske hackern och IT-strategen
Onno Purbo, som åkt till Berlin för att presentera ett imponerande gräsrotsnätverkande som pågår i XXX-miljonerslandet. Utgångspunkten är inte ideologisk, utan det enkla faktum att det är dyrt för en indonesier att ha en egen internetuppkoppling och därför rationellt att dela med varandra. Trådlösa internetkommunikationer såväl som små nätkaféer har sålunda vuxit fram närmast explosivt.
Den 5 januari 2005 befriades 2,4 GHz-frekvensen i Indonesien, så att de wifi-baserade grannskapsnätverken legaliserades. En seger för den löst sammansatta rörelsen, som sedan dess kunnat ägna sig mindre åt politik och mer åt teknik, visade Onno Purbo på lite udda sätt genom kvantitativ statistik över olika mailinglistors trafik och ämnesinnehåll. Kreativa lösningar har sprudlat i jakten på större antenner, sedan frekvensbefrielsen.
Tag ett wok-lock, en konservburk och en usb-kabel – resultatet bli en ”wokbolic”-antenn. Sådan kunskap sprids via böcker och cd-skivor som rörelsen producerar till billig kostnad, och på workshops som uppenbarligen är extremt välbesökta, särskilt i studentstäderna. (Antalet studenter i Indonesien uppgavs vara obegripliga 46 miljoner!)
Onno Purbo gick relativt utförligt in på relationen mellan denna rörelse och staten. Regeringen har också ett visst intresse av att avlicensiera mer spektrum (planer finns på att öppna 5,8 GHz-bandet för backbone-trafik), men dess intresse ligger bara i att få in mer skattepengar genom den ökade försäljningen av elektronik. Av två möjliga strategier – å ena sidan en subventionerad uppifrånstrategi, å andra sidan en självfinansierad nerifrånstrategi – råder det ingen tvekan om att Onno Purbo och hans allierade hackers väljer den senare vägen. Målet är inte att influera, utan att multiplicera. Man ser sig som en underjord som utkämpar ett krig för friare kommunikationer, drivet av praktiska behov. Samtidigt förklarade han att det i rörelsen fanns enskilda nyckelpersoner som fungerade som viktiga gränssnitt gentemot staten och bidrog till att skapa förståelse för kraven på avlicensiering av radiofrekvenser.
Cyberkaféerna samverkar likt grannskapsnätverk och hackers i mailinglistor, och befinner sig för närvarande i konflikt med myndigheterna som under förra året beslagtog mängder av datorer på kaféerna vid samordnade razzior mot piratkopierade Microsoft-program. Ingen tvekan råder om att Onno Purbo hade kunnat prata minst dubbelt så länge om allt som händer i det stora ölandet i öster. Presentationen var ytterst peppande och uppskattad.Ett tredje perspektiv på öppna spektrum gavs av Robert Horvitz, radioaktivist sedan tidigt 1980-tal och grundare av Openspectrum.info, idag inriktad på lobbyism snarare än aktivism. Likt Malcolm Matson intog han ett slags örnperspektiv, fast med fokuset fixerat på frekvensregleringens historia, på pedagogiskt vis:
Traditionellt handlar ”spectrum management” av att dela upp frekvensspektrat i olika band, specificerade för olika slags teknologier och tjänster. Inom varje band finns olika kanaler till vilka olika aktörer kan tilldelas licens. Systemet fungerar ganska väl så länge man förutsätter att tekniken inte förändras.

It encourages investment, but puts a brake on innovation.

Därtill finns en bieffekt, som av vissa stater betraktas som huvudsyfte: Möjligheten att reglera vad som får kommuniceras. Med tiden har fler och fler accepterat idén att frekvensreglering inte bara ska handla om att skapa bästa förutsättningar för tekniken, utan även uppnå målsättningen ”att bara ren och acceptabel information ska få tillträde till etern”.
ITU Radio Regulation 18.1, som funnits i internationella radioavtal sedan 1912, säger i stort sett att ingen radiokommunikation är tillåten utan licens. Enligt Robert Horvitz måste den paragrafen ovillkorligen ändras, eftersom vi idag befinner oss i en annan teknisk situation, ”där vad som är möjligt skiljer sig väldigt mycket från vad som är tillåtet”. Att rådande frekvensregleringssystem skapar en artificiell knapphet börjar bli allmänt erkänt, men samtidigt har existerande licenser har många år kvar, och är dyra att köpa ut.
Vad som har hänt är följande: Digitaliseringen av signalerna plus bättre processorer betyder att radioenheter har blivit smartare. Och det ursprungliga motivet för spektrumreglering var att radioapparater var rejält korkade.

If pre-assigned channels are no longer needed, if the devices themselves can avoid interference, if radio is increasingly used for the private sphere rather then for public broadcasting …
WHY REGULATE!?

Nu är Robert Horvitz ingen frekvensanarkist, snarare en mycket pragmatisk förespråkare för kontrollerad avlicensiering, vilket inte är det samma som avreglering (gränser för tillåten signalstyrka behövs fortfarande). Han menar att den praktiska frågan måste ställas vilka frekvensband som kan avlicensieras, och ger flera svar. Intressanta exempel har lagts fram i en studie från brittiska arbetsgruppen Ofcom, förslående att den tillåtna signalstyrkan för wifi i lantliga områden ska ökas radikalt till 50 Watt (här gick ett sus av förbluffning genom publiken). Tydligen finns intressen från Europeiska kommissionen och möjlighet att detta skulle kunna harmoniseras över Europa och däremd spridas vidare över världen. Radikalt förbättrade möjligheter för kooperativt trådlöst nätverkande!
Amerikanska FCC har lanserat en vägkarta för öppning av de frekvenser som idag hör till analog-TV, från år 2011, och det handlar om stora områden som friläggs. Det bör också diskuteras en övre gräns på x GHz, bortom vilken ingen reglering behövs eftersom dagens teknik kan använda den för tunna strålar som inte inkränktar nämnvärt på andra.
Robert Horvitz föreställde sig en möjlig utveckling där man istället för en uppdelning av spektrat i rigida band och kanaler, inrättar ett system där teknisk utrustning poängsätts efter ”good spectrum citizenship” och tillgången behandlas mer som ett continuum snarare än som antingen/eller-licenser. Då förutsätts alltså en förändring av ITU:s grundsatser, och detta tänkte Robert Horvitz ägna sitt avslutningstal inför de 300-600 besökarna på ITU:s ”global symposium for regulators” inom kort.Malcolm Matson var betydligt mer skeptisk inför möjligheten att påverka dem, medan Robert Horvitz ändå menade att en prylar användande GNU Radio – mjukvara som kan emulera all annan radioutrustning – har börjat skrämma skiten ur reglerar och tvingat dem att faktiskt börja lyssna.
Inom panelen fanns inga egentliga meningsskiljaktigheter, däremot väldigt olika strategier. Malcolm Matson satte sitt hopp till gräsrotsinitiativ och politiker på lokalnivån, det indonesiska exemplet byggde på en väldigt tydlig underifrånstrategi, medan Robert Horvitz hade haft som sin utgångspunkt att en gräsrotsrörelse inte ensam kan påverka frekvensregleringen, eftersom bara den som satt sig in i frågorna ganska grundligt kan tala på ett sådant sätt att reglerarna alls lyssnar. Men han modifierade den åsikten efter en erfarenheten från det lilla arablandet Bahrain, som en dag införde en lag om licensplikt för all radioutrustning, inklusive wifi och bluetooth. På kort tid lyckades man då få ihop en protestlista, som inte lyckades stoppa lagen men väl kristallisera fram en grupp av människor i landet som började engagera sig i spektrumfrågan kontinuerligt.

Mot slutet kom man till frågan om hårdvarusidan som potentiellt allierad. Robert Horvitz:

Ja, sådan support har funnits. Särskilt Intel var mycket aktiva förkämpar för öppnare spektrum under 3-4 års tid. Men förra året drog de sig tyvärr ur, efter att ha kommit fram till att Wimax är framtiden, och den tekniken är tyvärr så ineffektiv att den förutsätter mycket reglering. Intels beslut ledde till att Microsoft, som också haft ett intresse i samma riktning, fick kalla fötter och drog sig ur. Så just nu finns ingen verklig support från industrins sida.

Malcolm Matson tillade dock att Cisco, IBM och många andra stora hårdvaruföretag mycket väl förstår sitt intresse i en öppning. Tveklöst leder det ju till att fler datorchips säljs. Men de har svårt att engagera sig om inte det finns en samlad röst som kan förklara fördelarna – vilket uppenbarligen är vad OPLAN har ambitionen att göra (företag inbjöds alltså till hemlig sponsring).Telekombranschen lägger många käppar i hjulen. Men det omedelbara hotet mot byggandet av fria nätverk kommer inte därifrån, utan från upphovsrättsindustrin. Jakten på fildelare förutsätter ju att varje dataöverföring kan kopplas till en individ. Att låta sitt nät vara öppet går inte att kombinera med sådan spårbarhet.
Seminariet avslutades med uppläsning av en deklaration från Freifunk, angående en dom som nyligen föll i Landesgericht Hamburg. En kvinna dömdes för att någon annan hade fildelat musik på hennes öppna public access point. Innebörden är att digital grannskapssamverkan inte längre är tillåten, punkt.
Deklarationens rimliga och viktiga krav var att lagstiftningen måste ta hänsyn till ”non-commercial service providing”, och garantera att den som delar med sig av en kommunikationstjänst inte görs ansvarig för vad den används till. Nätverkslogik förutsätter nämligen att man kan koppla nätverk till nätverk till nätverk. Alternativet, ett klimat där våra datorer förbjuds att kommunicera med varandra annat än när det går via statligt sanktionerade telekomföretag, vore ett avgörande brott med datornätverkens hittillsvarande dynamik.

Malcolm M. Matson (OPLAN) och Bob Horwitz (Open Spectrum)

Läs förresten Oscar Swartz nyss uppladdade rapport.