Form och innehåll – från Fichte till Bodström

År 1793 skrev Johann Gottlieb Fichte en uppsats där begreppen form och innehåll åtskildes.
Tankarna som en författare ger uttryck för är allmänna, men han uttrycker dem i en individuell språklig dräkt, skrev Fichte. Därmed hade han givit det avgörande bidraget till utformandet av en litterär upphovsrätt. Tudelningen mellan form och content/innehåll visade sig dock användbar i en massa sammanhang, och är populär än idag.

”Form” och ”innehåll” är dock inte medieneutrala begrepp. De uppstod med 1800-talets skriftmonopol och har överlevt 1900-talets analoga bild- och ljudmedier.
Postsystemet bygger på en fysisk separation mellan instruktion och information. Utanpå kuvertet (form) skrivs adressen, inuti kuvertet (innehåll) läggs brevet (som i sin tur kan delas upp i sitt allmänmänskliga innehåll och sin upphovsrättsskyddade språkform).
Redan med telefonin inleddes dock en uppluckring, vilket var just vad som från 1950-talet utforskades av phreakers. ”Hålet” mellan innehåll och form i telefonmediet symboliseras av frekvensen 2600 Hz. Men telefonväxlarna stod fortfarande centralt placerade, och varje enskild anslutning registrerades i faktureringssyfte. Mer än ett hål blev det inte.
Nätverksdatorer, däremot, är ”inte blott medier, utan universella semiotiska maskiner”. Datorn gör ingen skillnad på information och instruktion. Text och kod lagras på samma sätt. Form och innehåll går inte att skilja åt.

Men åtskillnaden mellan form och innehåll är just vad Thomas Bodström är tvungen att återupprätta, på ett eller annat sätt, för att kunna implementera direktivet om datalagring. ”Det handlar ju inte om innehållet. Bara om spåren, vem som haft kontakt med vem”, förklarade han i januari, men medgav att ”själv är jag för oteknisk för att förstå hur lagringen går till”.
Ända sedan datalagringen röstades igenom av Europaparlamentet har det hetat att innehållet i e-post, telefonsamtal och videochattar inte ska lagras, utan bara vem som kommunicerat med vem, och mantrat upprepas av Bodström:

– Det viktigaste är att man kan se vilka personer som har varit i kontakt med varandra och var de har befunnit sig och när de har haft kontakt med varandra via mobiltelefoner eller e-post. Det är det allra viktigaste.

Nästa vecka tillsätter regeringen en utredning om hur lagringen ska genomföras i Sverige. Uppdraget ska gå till Gudrun Antemar som får nästan ett helt år på sig. Det hela var kanske inte så simpelt som det lät från början.Intressant att notera är att Bodström har backat flera steg från det förslag han själv drev i EU, som inbegrep lagring av alla adresser som besöks vid webbsurfning och av chatkommunikation. Enligt de nya direktiven, ska sådant inte få lagras. Vilket förstås kan ses som positivt, men samtidigt växer frågetecknen om varför man i hela världen ska lagra just vilka som skickar e-post till varandra, när de lika gärna kan använda MSN eller IRC eller ett internmeddelande på något community och slippa övervakning.
Ska datalagringen av internettrafik alltså inskränkas till en lag om SMTP-protokollet? Borde ge möjligheter för andra protokoll som gör ungefär samma sak – skickar meddelanden från en dator till en annan – att erövra mark på den vanliga e-postens bekostnad. Särskilt när alla som driver SMTP-servrar får sämre ekonomiskt utgångsläge, eftersom lagen om datalagring tvingar på dem extra kostnader. Plus att vi är rätt många som är trötta på mejl.
Ska då lagen uppdateras hela tiden, i takt med att nya kommunikationsprotokoll dyker upp? Ska det finnas listor över vilka internetprotokoll som är reglerade, ungefär som man listar narkotika och hälsofarliga varor, samtidigt som kemisterna ligger ett steg före i utvecklandet av nya substanser?
Ibland föreslås en lag om att alla psykoaktiva substanser (utom de redan tillåtna, och utom läkemedel) som kan dyka upp automatiskt ska räknas som förbjudet knark. Kanske sker samma sak på datalagringsfronten: En lag om att vid all kommunikation på internet som påminner som post eller telefon, så måste den ansvariga för tjänsten registrera avsändare och adressat. Men godtyckligheten skulle då ligga som en våt filt över varje försök till IT-innovation i Sverige.

Uppdelningen i form och innehåll är inbyggd i postväsendet – men rent tekniskt så kan den inte passera en datakabel. Inte annat än som en simulation, alltså genom ett extra lager av instruktioner talar om vilken data som är instruktion och vilken som är information. Att stifta lagar som sådana lager, är att stifta lagar om enskilda internetprotokoll.
Och oavsett om övervakningens omfattning begränsas rejält, kvarstår det verkliga problemet. Det är inte ”integritet” (precis som form och innehåll, är även privat och offentligt en uppdelning som idag är stadd i svaj!) Det är förbudet mot anonyma kommunikationstjänster. Eftersom hela datalagringen går ut på att personer ska kunna knytas till transaktioner, kan vi räkna med en lag som tvingar internetkaféer att registrera kundernas identitet och som förbjuder öppna trådlösa nät, alla kategorier.
Men vem vet, Gudrun Antemar kanske kommer på andra tankar. Copyriot önskar henne lycka till med utredningen, men avundas inte hennes uppdrag.