– Nationalstaten er under pres. Derfor kan en kulturkanon være med til at gøre os klogere på os selv og den nation, vi er en del af, siger Brian Mikkelsen.

Inte nog med att Danmarks konservative kulturminister, i piratbekämpningens namn, attackerar biblioteken. Nu vill han utse en officiell sammanställning över de 12 största danska verken inom film, litteratur, arkitektur, bildkonst, design, musik och scenkonst. Resultatet ska i form av CD, DVD och bok nå ut till danska folket och syftar alltså uttryckligen till att stärka deras känsla för nationalstaten.

Inte bara den så omtalade nationalvänstern, utan i lika hög grad nationalhögern (som inte ska ses som blott en kvarleva, utan som ett i högsta grad nutida fenomen), spelar på globaliseringsskräck genom att underblåsa nationalromantik. Vi ser det land efter land i Europa. Nu Tyskland, med dunder och brak:

– Med globalisering och ett allt större EU vill människor vill veta vad som är deras hemvist, de vill ha en känsla för sin hembygd och för sin kultur, säger Laurentz Meyer, kristdemokraternas partisekreterare.
”Patriotism” och ”Leitkultur” lyder dagens fullständigt allöverskuggande nyckelbegrepp för CDU och CSU. Der Spiegel spär på vurmen, fast Tageszeitung avslöjar den. Själv recenserar jag denna vecka en ytterst spännande historieavhandling som berör liknande tyska teman, Ur det förflutnas skuggor av Jan Selling.

Även på musikens område pågår i Tyskland en nationalistisk offensiv. För ett tag sedan skrev Copyriot om förslag på att kvotera in 40 procent tysk musik i radion. Kravet drivs av en ohelig allians av de Gröna, kristdemokraterna, högerextrema NPD, vissa socialdemokrater samt såklart skivindustrin med IFPI:s Gerd Gebhardt i spetsen. Krassa ekonomiska intressen varvas med svärmeri för modersmålets unika uttrycksmöjligheter.
Protektionism och kulturnationalism hand i hand – Upphovsrättsindustri och nationalhöger hand i hand.

Annonser

Föredrag 2006

26 december 2006

Mest för min egen skull tänkte jag sammanställa de föredrag jag hållt under 2006. Eftersom det blev en del, både inom och utom landet och i väldigt skiftande sammanhang, kan det vara kul att komma ihåg. Alla har mer eller mindre koppling till Piratbyråns verksamhet (har inte räknat med inomakademiska seminarier, ej heller paneldeltagande eller rena debatter). Däremot ska det understrykas att det inte är någon överblick över alla årets Piratbyrån-anföranden – flera av de andra piratbyråkraterna har också pratat för de mest skilda publiker, både inrikes och utrikes.
Kan ha missat något, men här är listan:
  • 5 april: WELD, Stockholm.
    Pendlade rätt löst mellan mediehistoria, cut-up-kultur, fildelning, gråzoner med mera, inför en ganska liten publik av folk verksamma inom scenkonst (teater, dans, performance). Oerhört givande eftersnack. Foto.
  • 29 april: Piratafton på Café Edenborg, Stockholm.
    På Piratbyråns välbesökta tillställning testade jag att prata om relationen mellan darknets och long tail, och mellan det elektroniska musikskapandets historia och piratkopieringens, bland annat genom att visa en kortfilm. Annars inte jättestrukturerat, utan mer ett föredrag som prövade lite nya koncept.
  • 15 maj: Världsbiblioteket, Stockholm.
    Solidaritetshusets bibliotek hade ordnat en halvdagskonferens om ”digital solidaritet” för föreningsaktiva, där även Mathias Klang och Lars Ilshammar höll intressanta föredrag. Själv pratade jag om fildelning, skillnaden mellan vertikal och horisontell kommunikation och om hur man kan underlätta och dra fördel av informationsdelning.
  • 19 maj: Waag, Amsterdam.
    I anslutning till en tvådagars workshop med deltagare från både Europa och Indien, höll Palle Torsson och jag ett öppet föredrag (vårt tidigare grey commons-föredrag i omarbetad och utbyggd version). Därefter pratade den mästerlige Lawrence Liang, som jag inte ens ska försöka sammanfatta.
  • 2 juni: Reboot 8.0, Köpenhamn.
    På tåget ner kom beskedet om razzian. Dagarna i Köpenhamn blev alltså väldigt, väldigt hektiska. Stor konferens med mycket affärsfolk och ett ganska spännande program. Vävde in de senaste händelserna i mitt tal, som publicerades och blev ganska uppmärksammat.
  • 3 juni: Demonstrations på Mynttorget, Stockholm.
    Protesten mot razzian behöver väl knappast presenteras; rapporter, bilder och filmklipp finns här och var på nätet. Här är mitt korta tal där jag försökte lyfta fram det väsentliga i tumultet – det vill säga frågan om reglering av kommunikationsmedier (snarare än frågan om ministerstyre och sånt).
  • 28 juni: Rote Fabrik, Zürich.
    Nystartade gruppen Digitale Allmend arrangerade en välbesökt föredragskväll på idylliskt beläget kulturhus. Jag höll samma anförande som i Köpenhamn. Finns inspelat i massor av format. Livliga eftersnack, kul besök! Dessutom blev jag intervjuad i en av Schweiz största tidningar samt i landets IT-veckotidning.
  • 4 juli: Brandtalsbingo, Visby.
    Riksteatern arrangerade som en del i Almedalsveckan, Albin Balthasar ledde; kul koncept med Karin Kebbe Helin och Elin Alvemark bland de övriga deltagarna. Jag hade med mig ett blandband och här är mitt treminutersbrandtal.
  • 23 augusti: Fryshusets gymnasium, Stockholm.
    Kul att prata inför 350 färska ettor, de flesta från estetiska inriktningar! Och intressant att IFPI vägrade medverka…
  • 13 september: Wizards of OS, Berlin.
    Inom ramarna för konferensens session ”Freedom expanded”, ledd av Felix Stalder, pratade jag rätt kort och delvis improviserat om Piratbyråns kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språkbruk.
    Golem.de, Gulli.com och Felix själv skrev, och så finns ett par bilder.
  • 25 oktober: Art|Net|Work, Århus.
    Symposium arrangerat av det danska universitetets institution för digital estetik. Föredraget sammanförde en rad idéer och koncept som kommit upp under året, och redigerades senare samman till texten Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright.
  • 30 oktober: Kungliga Konsthögskolan, Stockholm.
    Föreläste om Brasilien och kulturkannibalismen inklusive lite kritiska reflektioner från Wizards of OS, för en klass av yrkesverksamma konstnärer och arkitekter i kursen legal/illegal [pdf], som strax därefter åkte på studieresa till just Brasilien. En väldigt spännande kurs, som jag förhoppningsvis ska återbesöka i vår. Efter mig följde förresten ett osande tal av Dennis Töllborg, som jag aldrig hann referera här.
  • 6 november: Timbro, Stockholm.
    Pratade för unga liberaler som utbildar sig i Stureakademin. Om upphovrättskritik, upphovsrättskollektiv och svårigheterna med att reglera ”exemplarframställning”; försökte föra diskussionen från de abstraktioner som ofta präglar den liberala upphovsrättskritiken till ett mer konkret plan, därefter följde udda och kul frågestund.
  • 1 december: ”Unga och nätverkskulturer”, Jönköping.
    Ungdomsstyrelsen hade förlagt en stor konferens i anslutning till Dreamhack. Jag var inbjuden att hålla ett anförande om kulturpolitikens utmaningar, eller något sådant, att inleda den sista programpunkten. Pratade om konsumtionsbegreppets problematik i spelsammanhang, kulturkanon som symptom, ”datorberoende” och ”den verkliga världen”, deltagarkultur kontra slutprodukter… Därefter fortsatte diskussionen med ett panelsamtal, med representanter från såväl Fair Play som Sverok, alliansens kulturkommitté och Ivan Wenster. Rätt lärorikt.
  • 6 december: Södertörns högskola.
    Samtal om upphovsrätt med Nicklas Lundblad, modererat av Jonathan Habib Engqvist. Arrangerat av Södertörns humanistiska förening, en publik på ett drygt tjog mestadels filosofistudenter och överlag en väldigt stimulerande kväll.
    Mitt anförande baserades på Århus-pratet, Nicklas sammanfattar en del av sitt här; jag har tänkt återkomma till diskussionen ett tag, men vi får se om det hinns med.
Femton föreläsningar allt som allt, med varierande innehåll. Med specialteman undantagna, kan snacket (fortfarande mest för min egen skull) sammanfattas kring några mer fasta milstolpar. Talet för centerpartiets riksdagsgrupp i mars var en första sådan som jag sedan försökte bygga vidare åt olika håll; lite roligare blev det dock från och med förra mellandagarna i Berlin, där Palle Torsson och jag hade sammanställt ett gemensamt föredrag, inspirerat av en intervju som Metamute gjorde med honom tidigare under hösten. I våras byggde jag på det och försökte samtidigt väva in lite mer av en närliggande tematik: relationen mellan levande musik, ljudreproduktion och ljudsyntes under 1900-talets andra halva.
Nästa hållplats blev Reboot-talet i Köpenhamn, samtidigt som tillslaget mot The Pirate Bay hjälpte till att sålla ut det mer direkt relevanta och gav massor av input. Därefter blev det lite mer improviserat i Berlin, för att åter struktureras upp i Århus – då betydande delar av Magnus Erikssons presentation i Brno införlivades och remixades.
Överlag måste jag säga att bollandet, kommenterandet, plagierandet och kopipejstandet av texter, piratbyråkrater emellan, blivit ett ofantligt fruktbart sätt för kollaborativ skriftlig vidareutveckling av idéer.

årets kaoskommunikationskongress i här Berlin, som inleds på torsdagsmorgonen med keynote av John Perry Barlow kommer som sagt inte Piratbyrån att medverka med några officiella programpunkter, däremot med mycket folk på plats. Rapporter kommer!

Nyss hemkommen från direktsändning i TV4:s Nyhetsmorgon, där jag debatterade den oväntat heta frågan om ”litteraturkanon” med folkpartiets Cecilia Wikström. Någon skyttegravspolemik blev det nu inte.
Hennes omdebatterade förslag hade från början ett lite oklart syfte, med fraser om att ”minska utanförskapet och göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”. Nu nu förklarade hon att tanken mest var att ta fram en läslista att skriva in i skolans läroplan, och hon menade att det låg mycket i min kritik av kulturpolitisk trångsynthet.
Cecilia Wikström klargjorde att hon inte vill ha en generell kulturkanon i linje med Danmark där man valt ut åtta filmer, åtta byggnadsverk, åtta popalbum samt även designstolar som anses kunna symbolisera nationens arv.

Skolan är onekligen i kris om massor av unga går ut utan att ha lärt sig läsa och skriva. Men jag har fortfarande svårt att se hur sådana problem löses genom att en kommitté upphöjer ett fåtal symbolverk. (Har någon ens frågat svenskalärarna, barnbibliotekarierna och pedagogikforskarna vad de har att säga?) Fler hittar fram även till klassikerna om de bara tillåts hitta sina högst personliga ingångar till läsandet, och språket erövras inte så mycket genom reception av romaner som genom ett aktivt användande. Och idealet av ”en traditionell bildning” klarar sig minst lika bra även utan statligt sanktionerade topplistor.
Skillnaden är stor mellan en läslista för skolan och en allmän nationell kulturkanon. Det senare var dock det spontana förslaget från Lars Wegendal (s), vice ordförande i kulturutskottet. Att på det sättet försöka nåla fast ett kulturarv är idiotiskt.
För mig handlar detta inte om att förkasta traditionen. Tvärtom vill jag värna även de kulturarv som faller utanför alla plumpa topplistor – till exempel folkmusiken som (till skillnad från möbeldesignen) inte alls handlar om att producera fixa slutprodukter. Nu fick jag tillfälle att klargöra detta i teve.

Under frukosten på TV4-huset bläddrade jag i DN och hittade Stefan Jonssons långa utfall där Cecilia Wikströms förslag sammankopplas med talibaner och röda khmerer, med främlingsrädsla och ”en biologisk definition av det svenska”. Fast egentligen skriver han ju inte om litteraturkanon utan om folkpartiet, särskilt om Mauricio Rojas.
Förutsägbart att han blir så partipolitisk att han undantar sossarna. Är det ändå inte lite symptomatiskt att deras representant genast uttalade sig till förmån för ett mycket mer långtgående och korkat förslag? Själv tycker jag nog att Stefan Jonsson gör sig bättre som Musil-forskare än som valarbetare.

I dagens SvD Brännpunkt har jag en hastigt ihopskriven debattartikel om kulturpolitikens kris.
Den tar avstamp i det folkpartistiska förslaget om att inrätta en litterär kanon, föga förvånande efter en viss dansk förebild. Med tanke på reaktionerna från socialdemokratiskt håll ter det sig inte osannolikt att riksdagen snarare än en ren litterär kanon beslutar att välja ut några exempel på allt från popmusik till arkitektur som ska ges statlig sanktion som mått på kvalitet. Suck.
(Fler kritiska synpunkter ger bland andra Techne och Stefan Jonsson.)

Min debattartikel rör sig på ett mer allmänt plan, ifrågasättande idén om kultur som en uppsättning slutprodukter. Som litet exempel tas Cornelis Vreeswijk (tillräckligt svensk för en kanon?) och hur han lever vidare, inte genom statsbeslut utan genom Håkan Hellströms kärleksfulla textstölder som får äkthetens väktare att skrika sig röda om plagiat.
Trogna Copyriot-läsare känner igen resonemang om musik som performance, konstarternas moderna system, den verklighetsfrämmande uppdelningen skapare/tolkare et cetera.

Idag, när enkelriktade massmedier får konkurrens av digital informationsteknologi där en och samma maskin kan användas för både produktion, distribution och konsumtion av kultur, måste kulturbegreppet tänkas om. /…/
Kulturpolitiken har institutionaliserat en oförståelse för alla de samtida konstformer som sätter annat än slutprodukter och ändhållplatser i centrum. /…/
Det intressanta är att efterfrågan på konserter och festivaler har ökat dramatiskt under de senaste fem åren, vilket sammanfaller med den allmänna tillgången till fritt filutbyte.
När idéer om att inrätta en kulturkanon dyker upp i ett sådant läge, får det ses som ett taffligt försök att stadfästa den artefaktbundna kulturens traditionella övertag över den kultur som går förlorad i samma ögonblick som den sker.

Man ska nog inte ha alltför stora förhoppningar om att en debattartikel skakar loss en kulturpolitisk debatt där innötta koncept ifrågasätts, men i kulturdebattens undervegetation långt från kultursidorna går ändå att vittra att liknande tankar dyker upp på de mest skilda håll, vilket skulle kunna båda för att något kristalliseras framöver. Piratbyrån är i vart fall högst intresserad av att gå vidare åt ett sådant håll.- – – – –

I dagens SvD återfinns också en väldigt märkligt vinklad artikel (där jag också citeras), ”Oetiska budskap i Piratbyråns shop”.
Tobias Brandel har tidigare utmärkt sig som en seriös bevakare av fildelningsområdet. Har han måhända tröttnat på morgontidningen och vill förflyttas till Aftonbladet? Själv föredrar jag att hålla för näsan och förundrat betrakta rötmånadsjournalistiken. Här görs ingen hemlighet av att soppan är kokad på en spik, att det krystas en lång text under felaktig rubrik bara för att fylla upp i nyhetstorkan:

Razzian mot fildelningssajten Pirate Bay har lett till kraftigt ökad försäljning i den upphovsrättskritiska organisationen Piratbyråns butik. Men i samma webbshop där Piratbyrån säljer T-tröjor finns också produkter med grovt sexistiska budskap.

Ja, i nämnda webbshop finns en majoritet motiv som är gräsligt fula, en mängd hopplöst fåniga och vissa direkt vidriga. Men det är ju inte på något sätt Piratbyråns webbshop, det försöker inte ens artikeln göra gällande, bara rubriksättaren. Enda kopplingen är alltså att Piratbyrån anlitar ett tryckeriföretag som också låter anlitas av privatpersoner som vill få sina egna tryck på kläder. Vilket också den som läser artikeln och inte bara rubriken antagligen förstår. Men Expressen hakar på med vilda spekulationer om att ”Piratbyråns nätbutik riskerar att förstöra organisationens rykte.”
Uppdatering: Guilt by hallucination. Se även flagrant jämförelse hos Beta Alfa, som dock får lite om bakfoten. Roligast är dock att Åsa Jinder (s), om nu någon ännu minns hennes präktiga nyckelharpsspel, kryper upp ur sitt hål!
Nu skriver även Louise P.Nåja, rötmånaden är som sagt här. Jag drar till Norberg i några dagar, vilket betyder att kommentarer tyvärr får vänta på att släppas igenom.

Nietzsche

27 maj 2005

Ännu ett band av Friedrich Nietzsches samlade skrifter har utkommit på svenska, Otidsenliga betraktelser (Unzeitgemäße Betrachtungen, 1873-76). Den tjocka gråa luntan verkar ännu inte ha hunnit ut i handeln (och är definitivt inte är synlig på Symposions katastrofalt inaktuella hemsida), men viftades med av Hans Ruin vid ett väldigt välbesökt tvärvetenskapligt seminarium på Samtidshistoriska institutet i tisdags.
Hans Ruin, som förutom filosof också är ypperlig talare och lyssnare, talade utifrån den mest kända av betraktelserna (vilken redan finns i en annan bra, färsk översättning), Om historiens nytta och skada för livet.

Djuret, ohistoriskt och förnöjt betande, görs inledningsvis till en bild av glömskan, samtidigt som ett övermått av minne och historisk lärdom tynger ned, ger unken luft, leder till stagnation men även förbittring. Historiskt sinne är ofrånkomligt och viktigt, men för att kunna handla och njuta krävs ögonblick av glömska. Följaktligen måste minneskulturen behandlas i termer av dosering, och här finns det ingen naturlig dos för alla individer och samhällen, utan hur mycket minne någon klarar av beror ytterst på karaktärsdraget plastisk kraft.
Mest känd är texten kanske för hur den diagnosticerar tre sorters historia, vilka alla kan tjäna livet men också gå till farliga överdrifter: monumental historia (klassicism, nationalromantik, Che Guevara, revanschistisk islam), antikvarisk historia (familjealbum, Riksantikvarieämbetet) samt kritisk historia (genusvetenskap, nagelfarandet av välfärdsstaten).
Men kategorierna, betonar Hans Ruin, handlar alls inte bara om olika sätt att bedriva historievetenskap. De har också fenomenologisk giltighet som ”tre existensiella modus som svarar mot tre former i vilka hågkomsten av historien blir levande för oss”. (En seminariebesökare uppmärksammade också parallellen mellan dessa modus och den hinduiska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva.)
Bågen som pekar från denna tidiga Nietzsche-text till den senare genealogin, finns i konstaterandet att den historiska minneskulten inte kan bemötas annat än genom att ta itu med dess egen historia. Vetandet måste vända spetsen mot sig självt (vilket på det vetenskapliga området sker inte minst i form av en omfattande självomvärdering av arkeologin som disciplin, menade Hans Ruin).

Efter Tragedins födelse, Mänskligt, alltförmänskligt, suveräna Morgonrodnad och alltid brännande Till moralens genealogi är den försenade utgivningen av de fyra otidsenliga betraktelserna naturligtvis hemskt välkommen – får man kanske nu hoppas på alla fem böcker av Den glada vetenskapen?

På bloggen Stupidity rules, ok? berättar Thomas en sann historia som säger ungefär allt om hur kopimi funkar. From India with love!
När Pakistan på 1970-talet tvangs införa upphovsrättslagar, såg regimen till att ändå systematiskt acceptera och uppmuntra piratkopieringen av videofilmer från nationens ärkefiende Indien. Att kopiera indisk film sågs som en slags industrisabotage, ett ekonomiskt vapen. Vad som hände är inte svårt att räkna ut. Marknaden översvämmades med indisk kultur, som pakistanierna tog till sitt hjärta. Den satte stark prägel på kulturen, språket och musiken. Idag ser pakistanierna självklart indiska filmer om de får välja. Inte riktigt vad generalerna hade planerat…
Fri kopiering verkar vara det kraftfullaste medlet mot nationalism.

Tidigare inlägg:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Å Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

Det är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Å Johansson.

Förbluffande ord från den socialdemokratiska ordföranden för Kommittén om radio och TV i allmänhetens tjänst Bengt K Å Johansson, som var civilminister för femton år sen. Menar han alltså att den större mångfald i medieklimatet som den digitala utvecklingen medfört är ett problem om den tunnar ut nationalkänslan, och att uppgiften för public service därför ska vara att mejsla fram en nationellt specifik värdegrund? Herregud.

Se också tidigare inlägg om nationalhögern och nationalvänstern.

Copyriot-inlägg från starten våren 2004 och året ut (och lite till), sorterade efter provisoriska kategorier:

Allmän teori och ideologi kring piratkopiering och immaterialrätt

”Content flatrate”

Creative Commons

Cut n’ paste-estetik

”Datorberoende”

Dumma antipirater

Ekonomi

Ideell upphovsrätt

Informations- och mediateori

Internationellt, politik

Internetinfrastruktur, trådlöst

Kollektivtrafik

Kongresser

Konst

Maktteknologier

Net art

Offentlighet

P2P-nätverk

Specifika filosofer

Specifika musikartister

Upptåg

Musikindustrin är i kris och söker räddning hos staten. Vissa av de efterfrågade åtgärderna sker på bredbands- och hårdvaruindustriernas bekostnad, andra slår mot radioföretag och utländska konkurrenter i musikbranchen. Till de förra hör piratjakt och masskriminalisering, med upplösning av ”det allmänna rättsmedvetandet” som en slags biverkan. Till de senare hör protektionistisk kvotering av radion, med vilket snarare nationalistiska känslor som hyllar folklig enhet sätts i spel. Det senare förslaget är nu hett debattämne i Tyskland.
Stämningar mot fildelare har knappast gett rungande gensvar bland de musikskapare som skivindustrins IFPI ibland påstår sig företräda. Men när tyska IFPI nu kräver en lag som tvingar radiostationer att spela en viss andel tyskspråkig musik, så är det i allians med inte bara politiker från höger och vänster utan också från en sammanslutning av 500 musiker.
Musikjournalisten Robert Kneschke kommenterar hur saker hänger samman:

Vid en första anblick är det inte underligt att tyska konstnärer kräver införandet av en kvot för ”tysk musik”. Även konstnärer som hämtar sin inspiration från USA. Likväl lovas de därigenom mer pengar. För kreativa som kämpar kring existensminimum är det lovande utsikter. Men skenet bländar en för vad som finns på myntets baksida.
Den sanna dödsdomen för tysk musik är nämligen beslutad sedan länge: Hartz IV. Det månadslånga utprövandet av nya, överraskande sounds, det outtröttliga repandet i källaren blir till ända, när man i stället för gitarren måste ha en kratta i sin hand, och städa parker för en euro i timmen. För att kunna leva av sin musik, behöver de flesta konstnärer till att börja med tid för att leva ut och utöva sin kreativitet, gärna med socialunderstöd och bostadsbidrag.
Hartz IV är tyska regeringens stora åtgärdspaket för att tvinga folk i arbete. Ungdomar ska hellre hållas sysselsatta i nypåhittade, statligt subventionerade skitjobb, än vara lediga och göra saker de är bra på och gillar – exempelvis spela musik som med tiden kan få en publik. Villkoren för alla former av bidrag skärps. Att inte se att detta får en effekt på musiklivets återväxt – en effekt som varken upphovsrätt eller skyddskvoter kan hjälpa mot – är verkligen att avsiktligen blunda.
Frankrike anförs gärna som föredöme. Att DDR också hade en 60-procentig kvot för (öst)tysk musik, glöms gärna bort. Ungdomarna där lyssnade då i hemlighet på väststationer. Kanske är just därför en kvot heller inte så dålig. Vi överger de kvoterade radiostationerna, skaffar alla en DSL-uppkoppling och lyssnar i stället på internetradio. Runt om i världen står hundratals valmöjligheter till förfogande. Ska det vara så kan vi lyssna på schlager, frijazz, reggae, hardcore, techno och annat, dygnet runt. För andra länder känner inte till några Hartz IV-lagar, vilka fråntar de inhemska musikerna tiden att spela.