För nästan precis ett år sedan satt jag uppe en hel natt och knåpade frenetiskt ihop två bloggposter som skärskådade organisationen Fair Play. Underrubrikerna var Datorberoende och konstkritik respektive Myndighetifiering och bejerotism. Någon månad senare omarbetades och utvecklades detta till en rapport som gavs ut av tankesmedjan Eudoxa. Glädjande nog har den kritiska inställningen levt vidare inte minst bland bloggar. Samtidigt har vissa chocksuktande nyhetsmedier satt i system att okritiskt förmedla de idéerna om att intensivt datoranvändande är en sjukdom, medan ägare av behandlingshem börjat vittra ett vidgat marknadsområde. Dags för en resumé av vad som har hänt under det gångna året.

Utgångspunkten för Fair Play är ett test som deras egen psykolog Owe Sandberg har tagit fram . Han har helt enkelt ”översatt” (search & replace:at) en psykriatrisk standarddefinition på narkotikamissbruk, eftersom han tycker att datorer är ungefär samma sak som knark. Resultatet är kriterier som ”Du begår illegala handlingar för att finansiera ditt datoranvändande”.
Anders Sandberg har stilfullt demonstrerat vilken pinsamt låg klass dessa resonemang håller (och utvecklat kritiken av beroende-stämplandet i en artikel i Liberal Debatt). Icke desto mindre visar sig Owe Sandberg-testet väldigt effektivt för vissa helt ovetenskapliga syften, såsom att uppnå feta rubriker. Här en långt ifrån komplett sammanställning över lyckade PR-insatser av kretsen kring Fair Play under året som gått (som ni ser finns det en tidning som dominerar):

  • 2005-05-23. Aftonbladet: ”Över 20000 ungdomar i Sverige är internetberoende, enligt en studie från Umeå universitet. … Siffrorna är sensationella”. Copyriot granskar saken och kan visa att den refererade studien är ett 20 poängs examensarbete i beteendevetenskap som en viss Mikael G Edin, med hjälp av hopplöst överspelade behavioristiska teorier och en gnutta ”verkligt liv”-metafysik, har hafsat samman på uppdrag av företaget Spelinstitutet. Owe Sandberg får uttala sig om ”ungarna som försvunnit ut i cyberrymden”.
  • 2005-05-24. Aftonbladet gör Owe Sandberg-testet på några barn och låter läsarna chatta med nämnde bondfångarpsykolog.
  • 2005-05-25. Aftonbladets rubrik för dagen: ”Datorn var som ett gift”.
  • 2005-05-26. SVT:s Lilla Aktuellt förvandlar Mikael G Edins ett år gamla uppsats till ”en ny undersökning från Umeå universitet”.
  • 2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp ”medier” är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: ”Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån.” Notera att ordet ”skärmberoende”, definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.
  • 2005-11-11. Sveriges största veckotidnings tur att trycka tramslistan över kriterier på ”skärmberoende”. Listans upphovsman Owe Sandberg intervjuas, och får oemotsagd avsluta med en antydan om att ”dagens 17-åriga skärmmissbrukare” kommer att inom fem år.
  • 2005-11-13: Fair Play lanserar en undersökning om vad föräldrar tycker om sina barns datoranvändande och spelande. TV4 lägger glatt upp den i PDF-format på sin egen sajt (se mer nedan).
  • 2005-11-14: ”Är du en skärmmissbrukare?” Nu är det TV4:s Kalla Fakta som publicerar Owe Sandbergs test på sin sajt, och har med honom i ett inslag (som jag inte har sett).
  • 2005-11-14: Aftonbladet presenterar Fair Play som ”en intresseorganisation för föräldrar med datorspelande barn”. Vilket ju låter ideellt och bra, saken är bara att Fair Play saknar allt vad medlemmar, öppenhet och folkrörelsedemokrati heter. Vem som styr organisationen är hemligt, men som jag visade i min Eudoxa-rapport står de nära Carnegie-institutet och investmentbanken Carnegie Kapitalförvaltning.
  • 2005-11-30: Det rapporteras att ett nytt behandlingshem för “data- och spelberoende” ska öppnas utanför Älmhult. Smålandsposten låter Owe Sandberg gå loss med sina vanliga glidningar där okontrollerat spel om pengar och internetkommunikation till slut blir två varianter på samma sak. Dennis Josefsson dissar, medan Expressen brer på med en fjantig lista på indicier som kan tyda på att ens närstående är datormissbrukare.

Det är ett väldigt bollande med siffror. Det är väldigt mycket Owe Sandberg. Fast för Owe och hans vänner verkar det där med siffror mest vara något man drar till med för att få folk att lyssna. År 2003 hävdade han att ”40 000 behöver hjälp med sitt datormissbruk”, två år senare började Spelinstitutet AB att sprida siffran 20 000. Att det skulle ha skett en halvering under denna tid vore i sanning sensationellt. Fast det viktigaste för siffrornas avsändare är kanske att man har många nollor att uppnå chockverkan med?
Till Smålandsposten sa Owe ”dubbelt upp” Sandberg i november att det var bevisat att ”80 procent av alla föräldrar är oroliga för sina barns beroende av dator eller spel”. Detta är två veckor efter att självaste Fair Play genom en gallupundersökning kommit fram till att ”nästan hälften” av alla föräldrar tyckte att deras barn satt framför datorn för mycket.
Undersökningen ställer ganska ledande frågor, som bygger på att det finns en motsättning mellan datoranvändande och ”den verkliga världen”. Och den utgår alltså helt från hur föräldrarna svarat på dessa frågor. Så kan man få fram rubriker som ”Tv-spel problem i varannan familj”. Notera glidningen från föräldrarnas åsikt till att det är ett problem. Ett problem som inte kan ha med föräldrarnas inställning att göra.”Besattheten vid terapi kan nästan betraktas som en neuros i sig. Kvacksalvare ser ett lovande material i ett växande antal internetberoende”, skrev nyligen San Francisco-korrespondenten Andrew Orlowski.
Inget tvivel ska råda om de affärsmässiga intressena hos de som försöker etablera begrepp som ”skärmberoende”. För Owe Sandberg, som anlitas av diverse behandlingshem, är det såklart fråga om en personlig investering. För AB Spelinstitutet är det uppenbarligen fråga om att utvidga sin marknad. Först handlade det om att motverka att människor blir i ordets riktiga bemärkelse spelberoende (alltså att de spelar bort pengar). Men kan man få till stånd en glidning av detta begrepp i riktning mot ”beroende” av datorspel, i förlängningen sjukdomsstämpla alla som använder internet i flera timmar per dag (arbetstid givetvis borträknad), då växer intäktsmöjligheterna radikalt. Lyckas man bara övertyga rätt tjänstemän om att datorberoende är samma sak som alkoholberoende, så har man säkrat intäkter i form av offentliga medel. AB Spelinstitutet anlitas redan av Statens folkhälsoinstitut för att driva en ”nationell stöd- och hjälplinje”.

Ett intressant exempel är det halländska behandlingshemmet Kastellet. Hösten 2004 tog man enligt hemsidan emot ”pojkar med psykosocial problematik” – ingenting om datorer nämndes. Ett år senare hade man bytt skepnad till att leverera tjugo veckor långa behandlingar som ska ge ”ett sunt förhållande till spel, datorer, internet etc”. Kognitiv beteendeterapi i botten (såklart), och som överordnad expert Owe Sandberg (såklart).
Kerstin Larsson, behandlingshemmets ägare, ”chattade” i november hos TV4. Tydligen skulle hon vara någon slags expert, men man kan knappast säga att det märktes:

Fixy undrar: Hej kan man ha liknande beroende när det gäller chattande?
Kerstin: Precis som med spel om pengar så kan man fastna i cybervärlden.
Marco frågar: Finns det bevis för att man kan bli osocial, mentalt avtrubbad och aggresiv av datorspel?
Kerstin: Finns säkert studier på detta men jag har inga fakta att ge dig.

Och nu, en månad senare: ”Ledningen för Kastellet HVB har tagit beslut om att avveckla verksamheten.
Bra beslut. Men misstanken går inte att slå ifrån sig att Kerstin Larsson är en lycksökare som slog sig sig samman med lycksökaren Owe Sandberg och utnyttjade TV4 i ett misslyckat försök att kunna klämma ut lite skattepengar till ett behandlingshem som inte var tillräckligt lönsamt, genom att ansluta sig till den trendiga ”skärmberoende”-diskursen.
Vi snackar om en hel branch som lever på moralpaniken. Där återfinns exempelvis föreläsaren Anders Carlsson som varnar för att om inte ”cyberrymdens värderingar” stoppas, så ”kommer en attitydbomb att explodera om några år”.Som väl är har också vettigare åsikter kommit fram under året. Tänkte avsluta med att citera tre kloka kvinnor:

”I think using the Internet in certain ways can be quite absorbing, but I don’t know that it’s any different from an addiction to playing the violin and bowling,” said Sara Kiesler, professor of computer science and human-computer interaction at Carnegie Mellon University. ”There is absolutely no evidence that spending time online, exchanging e-mail with family and friends, is the least bit harmful. We know that people who are depressed or anxious are likely to go online for escape and that doing so helps them.”New York TimesDet är inte spelen som är beroendeframkallande, det är spelkompisarna, hävdar amerikanska dataspelsgurun Nicole Lazzaro.
– Vad som verkligen förvånade mig i min forskning är den sociala faktorn. Människor som spelar dataspel tillsammans visar mycket mer känslor än de som spelar ensamma. För många är spelandet en ursäkt för att få umgås med sina vänner. Det är polarna, inte spelet, som är beroendeframkallande, som en av dem jag intervjuat uttrycker det, säger Nicole Lazzaro.
Svenska Dagbladet

Det är ju inte bara själva spelet som är grejen. De planerar vilken bild de ska ha på skrivbordet, kanske lackar de datorn i någon glad färg, snickrar små hyllor där de kan ha tillbehör, funderar ut vilken musik de ska ha med sig och så vidare. Det är ett sätt att tala om vem man är, berättar hon.
– Jag är så trött på det där beroendet som alla talar om. Datorspelande är en lek och en lek som man är mitt inne i avbryter man inte, säger hon.
IDG intervjuar Carin Falkner, doktorand som forskar kring spelkultur.

Allra sist kan vi konstatera att begreppet ”myndighetifiering” som jag hittade på i Fair Play-posterna för ett år sen har slagit rot lite här och där. Det har använts i bloggerier om Ecpat, LO och Frukt- och gröntfrämjandet, och dök upp i Copyriot-poster om gotländska Motgift och om en statlig ”aktionsgrupp”.

Bakslag för Fair Play

20 april 2005

Organisationen Fair Play, som Copyriot har granskat tidigare, lanserades med ett alarmistiskt utspel om att datorspel gör barn till våldsamma monster.
De hade hoppats få sin idé bekräftad av Folkhälsoinstitutet, som nu släppt sin rapport där forskningen i ämnet sammanställs. Slutsats: Datorspel är nyttigt för barnen. Ett bakslag för lobbygruppen som till och med lyckats värva projektledare inne på Folkhälsoinstitutet till sin egen skara.

Genomgången ger starkt stöd för att datorspelande ger positiva effekter på spatiala förmågor och på reaktionstid.
Fair Plays andra argument som min rapport handlar om, att datoranvändande mer än en kort stund per dag skulle utgöra ett farligt ”beroende”, tas inte upp. (Påståendet vore ju också svårt att avgöra genom en liknande forskningsgenomgång, då det ju ytterst är en rent etisk fråga vilka ”beroenden” man vill se som oönskade i samhället.)

Eudoxas Rapportserie #6: Fair Play och moralpaniken, om så kallat databeroende, ligger nu uppe som PDF. (I vissa program kan PDF:en bli oläslig; därför lade jag upp den som RTF också.) Underrubrikerna lyder bland annat Myndighetifiering, Bejerotism, ”Den verkliga världen” och Två uppfattningar om konst.
Neuro- och datavetaren Anders Sandberg, som var med vid det lilla seminarium där rapporten lanserades, skriver en intressant uppföljning: The Bad Habit of Addictification. Läsning rekommenderas!
På tal om datorspel som konst, så tipsar Anders Sandberg också om det minst sagt udda flash-spelet Die Anstalt (både på tyska och engelska), på temat psykklinik.

De två inläggen från förra veckan om Fair Play och moralpaniken blev enormt uppskattade, och en spännande diskussion uppstod bland svenska bloggar.
Kanske har det att göra med att många av oss faktiskt i praktiken blir personligen angripna av föreningen Fair Play och deras allierade, bondfångarpsykologen Owe Sandberg. De hävdar ju att entusiastiskt datoranvändande, eller mer än 35 timmar framför skärmen per vecka, generellt utgör ett patologiskt tillstånd (förutsatt att det sker på fritiden, antar jag – jag har svårt att tro att de klassar vanligt kontorsarbete som en sjukdom, även om det vore intressant).
Visserligen är det, rapporterar IDG, folk över 65 år som surfar mest. Men det är klart, moralpanik kan inte gärna riktas mot pensionärsgenerationen. Inga förmyndare i stil med Hem och skola kan släpas fram för att förfasa sig över gamlingarnas datande.
Hur som helst har bloggen Subjektiv.se tjusigt demonstrerat absurditeten i kriterierna på ”datormissbruk”. Som en direkt fortsättning på Copyriot-inlägget om arvet från Nils Bejerot har samma blogg också gjort en läsning av boken Barn – Serier – Samhälle (1954), vilket även plockats upp av Kapten Stofil-bloggen.

Undantagslöst är den stora bloggresponsen på Fair Play-propagandan mycket kritisk. Sanna på Yukio.se skriver ett klokt inlägg, liksom bloggen Frozenswede. Ämnet tas upp av Chadie, Barseblog, Anders Märak Leffler, Nätkulturer, IT & etik, Pierre Andersson, 26″ watch … och inte minst i Henrik Torstenssons exemplariskt hypertextiga bloggpost. Alla förmår lyfta diskussionen ut ur de fåniga ramar som pappersmedierna duperades till att sätta av nymoralisternas PR-proffs. Det är faktiskt glädjande. Och viktigt, med tanke på hur Fair Play redan står med ena foten inne i statsapparaten.

För vad deras kampanjer mot ”dataspelsmissbruk” handlar om är mer än bara spel. Fair Play och Owe Sandberg vill att alla föräldrar ska förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Ju större genomslag de får, desto fler barn berövas möjlighet att göra en jävla massa viktiga saker.
Inte bara spelandet hamnar i skottlinjen för moralisterna. Utan även kommunikationen med omvärlden, inlärningen av engelska, fildelandet som sätt att upptäcka ny kultur och möjligheten att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office. Om man har ambitioner att framgångsrikt koda egna program, skapa konst i Photoshop eller klippa ihop loopar till musik, är ”datorberoende” snarast en dygd. Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter.

Tidigare poster i serien:

Fair Play och moralpaniken, del I handlade om försöken att stigmatisera ”datorberoende”. Här i del två kommer vi ta en titt på vilka organisationen Fair Play egentligen är.

Första gången de hamnade i rampljuset var i mars i våras, då TV4 sände dokumentären ”Dödligt spel” som försökte bevisa att våldsavbildande datorspel får småbarn att begå blodiga massakrer. Som både Henrik Torstensson och Erik Stattin kritiskt påpekade, satt filmens producent Annika Dopping även i styrelsen för Fair Play, som uppenbarligen är skickliga PR. Bloggen marx.se klargjorde i samma veva på föredömligt enkelt sätt – i fem punkter – hur sådana här ”ideella organisationer” fungerar. Läs och begrunda.
Fair Play har redan lyckats myndighetifiera sig ordentligt. För närvarande turnerar de på regeringens bekostnad på landets skolor som en del i det kontroversiella projektet ”Flicka”, och via AV-centralerna erbjuder man skolorna gratis visning av dokumentärfilmen ihop med ett undervisningspaket.

Fair Play påminner mycket om Ecpat, vilka jag tidigare skrivit kritiskt om. Bägge är företagsartade organisationer utan medlemmar, bestående av en handfull PR-drillade proffs vilka tycks drivna av lika delar karriärism och genuin moralism. Bägge satsar på en parallell taktik av å ena sidan myndighetifiering, å andra sidan mediabomber som kan vändas mot myndigheters påstådda ”ointresse”.
En av dessa bomber släppte Ecpat 2001, i form av en sensationalistisk rapport om trafficking. Trots att redaktionen för SVT:s Agenda vände sig mot att ta upp siffrorna som fakta, då den rapporten var uppenbart dåligt underbyggd, tvingade programledaren (och pingstvännen) Lars Adaktusson igenom inslaget och Ecpat vann en dundrande PR-seger. Till saken hör att det var Adaktussons egen brorsdotter som skrivit rapporten åt Ecpat. Historien berättas av Petter Ljunggren i Arena 2/03. Påminner det inte om Annika Doppings dubbelspel?

Hur Fair Play finansierar sin verksamhet ligger i dunkel. Men av styrelsens sammansättning ges kanske en ledtråd som löper mot östermalmska V. Trädgårdsgatan 15 där ”oberoende nordiska investmentbanken” Carnegie Kapitalförvaltning AB huserar tillsammans med Carnegie-Institutet.
Anne Folke, vice ordförande för Fair Play, är även vice ordförande i Carnegie-Institutet. Det senare är en slags finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen ”det narkotikafria samhället”, med socialläkaren Nils Bejerot som oomtvistat skyddshelgon.
Nils Bejerot bokdebuterade 1954 med Barn-Serier-Samhälle, som handlade om ”serieeländet” och gick till storms mot ”asocial litteraturspridning”. Serier 1954, datorspel 2004 – parallellen kan verkligen inte bli tydligare.

1986 gav Carnegie dokumentationsserie – vilka annars? – ut en hyllningsskrift till skyddshelgonet, där anhängare från Ulf Adelsohn till Jan Myrdal yttrade sig om Nils Bejerots förtjänster.
I en intervju gav där Bejerot själv uttryck för sin kultur- och framtidssyn, som ter sig närmast spenglersk: ”det västerländska samhället sjunker ner i missbruk, brott, föroreningar, förgiftningar, kaos och elände…” Vid denna tid var han fast krönikör i FiB/Kulturfront. Magnus Linton visar i sin strålande artikel hur ord som ”parasiter” och ”cancersvulster” var frekventa i beskrivningen av narkotikabrukare, och det räcker med att bara nämna namnet Osmo Vallo för att parallellerna ska bli kusliga.
Delar av den överblommande maoistiska rörelsen – som Bejerot stod nära, men inte var en del av – lade sin kraft på att bygga upp den nya, aggressiva antiknarkrörelsen med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle i spetsen. RNS har sedan dess varit nära personellt sammanslingrat med såväl nationalvänsterns hårda kärna i FiB/Kulturfront som med Carnegie-Institutet. De senare gav vid mitten av 1980-talet ut sina skrifter på Askelin & Hägglunds förlag, en utväxt från det avsomnade maoistiska SKP.

Carnegie-Institutet är ett nav för det gäng som vill föra Bejerots korståg vidare, exempelvis genom att i otaliga upprop fördöma projekt som räddar liv, med argumentet ”Det ska inte vara lätt att knarka”.
I styrelsen för institutet sitter exemelvis Bejerot-klonen Jonas Hartelius och Katarina Cnattingius från Föräldraföreningen mot narkotika. Hennes konspirationsteorier om George Soros är så vilda att hon får ovationer av Ahmed Rami.
Samma styrelse befolkas alltså av Anne Folke från Fair Play, liksom en annan datormissbruksbekämpare vid namn Edgar Borgenhammar. Han låter bekymrad: ”Istället för att odla samvaro idkar vi ensamliv. Framför datorn.”, suckar han, likställande datoranvändande med att ”dra sig undan, eller skärma av”. Han påstår till och med att ”Mediakonsumtion är ingen sällskaplig verksamhet” (och lyckas alltså klumpa samman teve, böcker och IRC till kategorin ”medier”, vilken han ser som ett hot). Lösningen, menar han, är att damma av ”folkbildningen” (offline-studiecirklar varifrån medier är bannlysta?) och ”den klassiska folkhemstanken”. Nåväl – äntligen någon av dessa moralkrigare som tar bladet från munnen i frågan om vilket deras alternativa levnads- och samhällsideal är, om än bara i förbifarten.

Fair Play och moralpaniken, del I utmynnade i (den egentligen självklara) tanken på datorspel som konstform. Nog intresserar sig Carnegie-sfären för konst alltid. Fast bara ”nordic painting”. För detta har de sitt eget konstpris, Carnegie Art Award – och vem är dess ledare om inte … Anne Folke! Ordföranden i Fair Play har förresten av regeringen utsetts till styrelseledamot för Millesgården.

Konst är tavlor målade på duk. Eller klassicistiska statyer gjutna i metall. Sådant som man kan kontemplera en stund inför, men som inte engagerar alltför djupt och för guds skull inte är så fängslande att folk håller sig vakna över det (på dansgolv eller framför skärmar). Alltså det sköna i kantiansk bemärkelse, som diskuterats i ett tidigare, filosofiskt inlägg.
Walter Benjamin
analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens kontemplerande ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sätt att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, i stället för bara uppmärksamhet och tolkning.
Att taktil reception är det sätt på vilket man tar till sig konstformen datorspel behöver väl knappast påpekas. Inte heller att datorspelens kritiker huvudsakligen utgår från rakt motsatt form av perception, den rent optiska. Moralväktarna ser bilderna och fäller en dom. Vad de inte förstår är att Grand Theft Auto (torrent) är något annat för den som spelar det med sina fingrar, undersöker spelets kryphål och alternativa vägar, än vad det är för den som registrerar bilderna på skärmen och ljuden i högtalarna.
Därmed inte sagt att datorspel inte kan vara dåliga (även om jag inte tror att ungdomar är så lättförledda). Inte heller att de idag skulle utgöra en överlägsen konstform (däremot är dess potential oändligt större än tavelmålandets). Naturligtvis inte heller att hela Fair Play skulle drivas av Bejerots ande, blott utifrån en av dess förgrundsgestalters hemvist (även om linjen från ”asociala” serietidningar 1954 till ”asociala” datoraktiviteter 1994 tycks spikrak).

Men det ger lite att tänka på. Nils Bejerot klädde sin ideologiska samhällssyn i den objektiva läkarkonstens dräkt – precis som Fair Play gör idag – och lyckades för lång tid skapa hegemoni för en fundamentalistisk narkotikapolitik i Sverige. Ecpat lyckades lobba fram förbudet mot innehav av barnporr (och fortsatte sedan kämpa för stängdare gränser), genom myndighetifiering och taktiska larmrapporter. Fair Play strävar uppenbarligen efter att på liknande sätt få staten att driva sin morallinje, om inte genom lagstiftning så genom bekostade propagandakampanjer.
För övrigt bör kanske den som vill placera sina pengar i en investmentbank, men inte understödja den datafientliga offensiven, närmare undersöka om Carnegie Kapitalförvaltning AB har några finansiella kopplingar till Fair Play.

TV-spel gör barn beroende, lyder rubriken på en panikartikel planterad av föreningen Fair Play, vilken upptar större delen av DN:s förstasida för dem som fortfarande läser på papper.

Uppskattningsvis 40.000 barn mellan 11 och 16 år spelar tv- och datorspel mer än 35 timmar i veckan.
– Det här är den nya tidens ”spelberoende”. Ungarna får abstinens om de inte spelar. De blir rastlösa och aggressiva, säger Elisabeth Junttila, som är förbundsordförande i Hem och skola och nu försöker hjälpa föräldrar att sätta gränser.
Barn och ungdomar som spelar så här mycket tappar tidsperspektivet. De kan till sist inte skilja på natt och dag.
Om man spelar spel i flera timmar åt gången, offrar sportaktiviteter till förmån för datoraktiviteter eller ”spelar för att uppleva spänning och upphetsning”(!) – ja, då är man i riskzonen för missbruk, berättar Fair Play på sin hemsida.
I en alternativ lista på kriterier, får man veta om man är ”skärmberoende”:
Du känner dig rastlös och irriterad när du inte kan vara uppkopplad– Ja, klart det kan hända.
Du tycker att den vanliga tillvaron IRL är begränsad och tråkig– Ja, ett så kallat ”IRL” utan datornätverk vore i sanning begränsande – exempelvis är Nordkorea, där man bara får tillbringa livet ”IRL”, ett minst sagt tråkigt land
Du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad– Självklart, det är väl närmast en förutsättning för bloggande?
Jag är i riskzonen. Jag har problem. Det är vad Fair Play vill säga mig.
Konsekvenserna av detta beroende är bland annat att man ”ser världen som en fientligare plats”, skriver Fair Play. Och nog kan jag då och då drabbas på tankar om världen som en fientlig plats. Men lustigt nog måste jag säga att impulserna i den riktningen knappast utlöses av internet – snarare av att läsa dagstidningar eller betrakta fulla svennar i kön till en korvkiosk.

Bondfångarpsykologen Owe Sandberg och hans projektgrupp Nätchocken ligger bakom kriterierna på datorberoende. Från honom hämtar även Fair Play sina lösningsförslag, exempelvis rådet till föräldrar att skriva kontrakt med sina barn om ”datorfria dagar”. Och här någonstans börjar det löjeväckande te sig allt mer olustigt, med tanke på hur många barn som dagligen förvägras kontakt med sina onlinevänner, förvägras det intensiva umgänge med datorn som är enda vägen att bli något annat än en datoranalfabet. Ännu mer beklämmande blir Fair Plays antidatahets, när jag tänker på bekanta jag har, ungdomar vars föräldrar (av patriarkal-religiösa skäl) knappt låter dem gå hemifrån alls, för vilka internetkommunikation är allt. Fair Play uppmanar alltså deras föräldrar att dessutom tvinga dem till ”datafria dagar”. Ät bajs, Fair Play.

Varningar för ”datorberoende” eller ”tevespelsberoende” måste granskas kritiskt. Inte bara genom att hänvisa till den forskning som faktiskt visar att datorspel stärker barns intellektuella förmågor. Inte bara genom att undersöka om datorer verkligen kan ge beroende och abstinens. Man måste också ställa frågan: Varför inte? Är det nödvändigtvis fel med beroenden? Alla människor är beroende av saker – det må vara läkemedel, medier, ätvanor, sexuella beteenden, romaner, tevespel, bloggande…
Om nu ungdomar ibland kan ”tappa tidsperspektivet” när de försjunker i spel – är det nödvändigtvis dåligt? Är inte det temporära krossandet av gängse tidsuppfattning även en del av musikens och dansens väsen?
Och om spelbeteenden, när de väl är inlärda, kan ”förbigå pannloben” och gå direkt till ”reptilhjärnan”, som Fair Play skriver – vad är felet? Menar de att medvetet fattade beslut per automatik skulle vara godare än de som fattas instinktivt eller omedvetet? Fram med orden, Fair Play – tala klartext om ert människoideal!

Datorspel är konst, som Mikael Pawlo mycket riktigt påpekar. Konst får och bör kritiseras. Konstkritiken kan mycket väl gå så långt som att den hyllar ett visst livsideal på bekostnad av ett annat. Kritikern kan till och med säga rakt ut att den helst inte skulle vilja att vissa sorters konst funnes. Men konstkritik ska ske öppet – inte gömmas under täckmantel av objektiv läkarvetenskap.

Stay tuned för nästa del…
Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

Föredrag 2006

26 december 2006

Mest för min egen skull tänkte jag sammanställa de föredrag jag hållt under 2006. Eftersom det blev en del, både inom och utom landet och i väldigt skiftande sammanhang, kan det vara kul att komma ihåg. Alla har mer eller mindre koppling till Piratbyråns verksamhet (har inte räknat med inomakademiska seminarier, ej heller paneldeltagande eller rena debatter). Däremot ska det understrykas att det inte är någon överblick över alla årets Piratbyrån-anföranden – flera av de andra piratbyråkraterna har också pratat för de mest skilda publiker, både inrikes och utrikes.
Kan ha missat något, men här är listan:
  • 5 april: WELD, Stockholm.
    Pendlade rätt löst mellan mediehistoria, cut-up-kultur, fildelning, gråzoner med mera, inför en ganska liten publik av folk verksamma inom scenkonst (teater, dans, performance). Oerhört givande eftersnack. Foto.
  • 29 april: Piratafton på Café Edenborg, Stockholm.
    På Piratbyråns välbesökta tillställning testade jag att prata om relationen mellan darknets och long tail, och mellan det elektroniska musikskapandets historia och piratkopieringens, bland annat genom att visa en kortfilm. Annars inte jättestrukturerat, utan mer ett föredrag som prövade lite nya koncept.
  • 15 maj: Världsbiblioteket, Stockholm.
    Solidaritetshusets bibliotek hade ordnat en halvdagskonferens om ”digital solidaritet” för föreningsaktiva, där även Mathias Klang och Lars Ilshammar höll intressanta föredrag. Själv pratade jag om fildelning, skillnaden mellan vertikal och horisontell kommunikation och om hur man kan underlätta och dra fördel av informationsdelning.
  • 19 maj: Waag, Amsterdam.
    I anslutning till en tvådagars workshop med deltagare från både Europa och Indien, höll Palle Torsson och jag ett öppet föredrag (vårt tidigare grey commons-föredrag i omarbetad och utbyggd version). Därefter pratade den mästerlige Lawrence Liang, som jag inte ens ska försöka sammanfatta.
  • 2 juni: Reboot 8.0, Köpenhamn.
    På tåget ner kom beskedet om razzian. Dagarna i Köpenhamn blev alltså väldigt, väldigt hektiska. Stor konferens med mycket affärsfolk och ett ganska spännande program. Vävde in de senaste händelserna i mitt tal, som publicerades och blev ganska uppmärksammat.
  • 3 juni: Demonstrations på Mynttorget, Stockholm.
    Protesten mot razzian behöver väl knappast presenteras; rapporter, bilder och filmklipp finns här och var på nätet. Här är mitt korta tal där jag försökte lyfta fram det väsentliga i tumultet – det vill säga frågan om reglering av kommunikationsmedier (snarare än frågan om ministerstyre och sånt).
  • 28 juni: Rote Fabrik, Zürich.
    Nystartade gruppen Digitale Allmend arrangerade en välbesökt föredragskväll på idylliskt beläget kulturhus. Jag höll samma anförande som i Köpenhamn. Finns inspelat i massor av format. Livliga eftersnack, kul besök! Dessutom blev jag intervjuad i en av Schweiz största tidningar samt i landets IT-veckotidning.
  • 4 juli: Brandtalsbingo, Visby.
    Riksteatern arrangerade som en del i Almedalsveckan, Albin Balthasar ledde; kul koncept med Karin Kebbe Helin och Elin Alvemark bland de övriga deltagarna. Jag hade med mig ett blandband och här är mitt treminutersbrandtal.
  • 23 augusti: Fryshusets gymnasium, Stockholm.
    Kul att prata inför 350 färska ettor, de flesta från estetiska inriktningar! Och intressant att IFPI vägrade medverka…
  • 13 september: Wizards of OS, Berlin.
    Inom ramarna för konferensens session ”Freedom expanded”, ledd av Felix Stalder, pratade jag rätt kort och delvis improviserat om Piratbyråns kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språkbruk.
    Golem.de, Gulli.com och Felix själv skrev, och så finns ett par bilder.
  • 25 oktober: Art|Net|Work, Århus.
    Symposium arrangerat av det danska universitetets institution för digital estetik. Föredraget sammanförde en rad idéer och koncept som kommit upp under året, och redigerades senare samman till texten Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright.
  • 30 oktober: Kungliga Konsthögskolan, Stockholm.
    Föreläste om Brasilien och kulturkannibalismen inklusive lite kritiska reflektioner från Wizards of OS, för en klass av yrkesverksamma konstnärer och arkitekter i kursen legal/illegal [pdf], som strax därefter åkte på studieresa till just Brasilien. En väldigt spännande kurs, som jag förhoppningsvis ska återbesöka i vår. Efter mig följde förresten ett osande tal av Dennis Töllborg, som jag aldrig hann referera här.
  • 6 november: Timbro, Stockholm.
    Pratade för unga liberaler som utbildar sig i Stureakademin. Om upphovrättskritik, upphovsrättskollektiv och svårigheterna med att reglera ”exemplarframställning”; försökte föra diskussionen från de abstraktioner som ofta präglar den liberala upphovsrättskritiken till ett mer konkret plan, därefter följde udda och kul frågestund.
  • 1 december: ”Unga och nätverkskulturer”, Jönköping.
    Ungdomsstyrelsen hade förlagt en stor konferens i anslutning till Dreamhack. Jag var inbjuden att hålla ett anförande om kulturpolitikens utmaningar, eller något sådant, att inleda den sista programpunkten. Pratade om konsumtionsbegreppets problematik i spelsammanhang, kulturkanon som symptom, ”datorberoende” och ”den verkliga världen”, deltagarkultur kontra slutprodukter… Därefter fortsatte diskussionen med ett panelsamtal, med representanter från såväl Fair Play som Sverok, alliansens kulturkommitté och Ivan Wenster. Rätt lärorikt.
  • 6 december: Södertörns högskola.
    Samtal om upphovsrätt med Nicklas Lundblad, modererat av Jonathan Habib Engqvist. Arrangerat av Södertörns humanistiska förening, en publik på ett drygt tjog mestadels filosofistudenter och överlag en väldigt stimulerande kväll.
    Mitt anförande baserades på Århus-pratet, Nicklas sammanfattar en del av sitt här; jag har tänkt återkomma till diskussionen ett tag, men vi får se om det hinns med.
Femton föreläsningar allt som allt, med varierande innehåll. Med specialteman undantagna, kan snacket (fortfarande mest för min egen skull) sammanfattas kring några mer fasta milstolpar. Talet för centerpartiets riksdagsgrupp i mars var en första sådan som jag sedan försökte bygga vidare åt olika håll; lite roligare blev det dock från och med förra mellandagarna i Berlin, där Palle Torsson och jag hade sammanställt ett gemensamt föredrag, inspirerat av en intervju som Metamute gjorde med honom tidigare under hösten. I våras byggde jag på det och försökte samtidigt väva in lite mer av en närliggande tematik: relationen mellan levande musik, ljudreproduktion och ljudsyntes under 1900-talets andra halva.
Nästa hållplats blev Reboot-talet i Köpenhamn, samtidigt som tillslaget mot The Pirate Bay hjälpte till att sålla ut det mer direkt relevanta och gav massor av input. Därefter blev det lite mer improviserat i Berlin, för att åter struktureras upp i Århus – då betydande delar av Magnus Erikssons presentation i Brno införlivades och remixades.
Överlag måste jag säga att bollandet, kommenterandet, plagierandet och kopipejstandet av texter, piratbyråkrater emellan, blivit ett ofantligt fruktbart sätt för kollaborativ skriftlig vidareutveckling av idéer.

årets kaoskommunikationskongress i här Berlin, som inleds på torsdagsmorgonen med keynote av John Perry Barlow kommer som sagt inte Piratbyrån att medverka med några officiella programpunkter, däremot med mycket folk på plats. Rapporter kommer!

Fair Play och Owe Sandberg valde denna rötmånadsvecka för nästa i raden av koordinerade massmedieutspel. Löst uppskattade siffror på ett alarmerande antal datorspelsberoende barn som påstås förlora kontakten med ”den verkliga världen”. Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet och PC för alla återrapporterar alla okritiskt, och låter Folkhälsoinstitutet stå till svars. Folkhälsoinstitutet svarar att de nästa månad lämnar ett förslag till regeringen om att få utreda datorspelsberoende som folkhälsoproblem.
Ena tidningen lyfter fram ett behandlingshem i Småland, den andra tidningen ett i Östergötland. På bägge jobbar, som av en händelse, Owe Sandberg (vars privata mottagning i Stockholm också får reklam).

Spelarna liknar knarkare. Skillnaden är att de inte kan sluta använda datorer, utan måste lära sig att kontrollera hur de använder dem.

– De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg.

Denna gång håller sig artiklarna till att problematisera intensivt datorspelande, men vi vet att för Owe Sandberg är ”spelmissbruk”, ”datormissbruk” och ”skärmmissbruk” mer eller mindre synonyma. All form av intensivt datoranvändande – som inte sker på avlönad arbetstid – misstänkliggörs. Fair Play, Owe Sandberg och deras närmsta allierade verkar för att få föräldrar att förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Nu även via mjukvara.Förutom spelberoendepsykologerna vittrar även skolvärldens konsulter en ny marknad. Om man är frilansare som håller föreläsningar mot mobbning kan man med fördel ansluta sig till datorberoendediskursen och få lite extra uppdrag.
Jag tror inte jag behöver kommentera följande bloggklipp, där en jeppe som heter Micke berättar om sin verksamhet, utan var och en får göra sin egen bedömning:

Jag hann själv lyssna på Patricia Kempff från Fair Play, en supergo tjej!!
Vi åt lunch och bestämde oss för att samarbeta i höst…kul!!!Jag hade innan jag tackade jag till uppdraget kännt lite typ pekpinne känsla över dagen.
Och när jag nämnde ett antal saker inom ung kommunikation för läraren, så som dc, torrents, mms, blogg, community, så trodde hon bara att det var ett antal elever som visste om detta och höll på med det. Men de få som gjorde det, gjorde det kanske för mycket.

Datorspel blir bara ett av flera exempel på ”ung kommunikation” vars överdrivna intensiteter måste försvaras mot ”det verkliga livet”. När Folkhälsoinstitutet sväljer Fair Play-ideologin kan vi räkna med en ökad marknad för kvacksalvare som lyfter konsultlön från skolor för att skrämmas med exempel på bloggmissbrukande och communityberoende ungdomar.Vissa ungdomar med problem försöker att döva dem genom väldigt intensivt datorspelande. Andra skär sig i armarna. Lösningen är inte att begränsa tillgången till vare sig datorer eller köksknivar, utan man måste gå till dessa individers mer grundläggande problem. Ska det vara så svårt att förstå?
Om någons datoranvändande får en alltför asocial karaktär, kan det säkert i många fall finnas skäl för familjemedlemmar att hjälpa till att bryta det mönstret. Men inte genom att upprätta en motsats där datoranvändandet ska skäras ner till förmån för ”det verkliga livet”, utan genom att uppmuntra ett mer kvalitativt annorlunda datoranvändande.

När barn sitter i sex timmar per dag försjunkna i ett datorspel ska man inte fråga sig varför de inte spelar fotboll. Man ska fråga sig varför deras datoranvändande inte är mer mångsidigt, varför de inte använder internet socialt, lär sig programmera eller skapar musik och bilder. Saknar de måhända någon mjukvara?
Owe Sandberg kan ha rätt i att det finns något som liknar ”skärmberoende”, en vilja att interagera med vad som händer på en skärm – och det är inte dåligt. Framför allt går det inte att sätta en tidsgräns för vad som är ”sunt” datoranvändande, lika lite som Folkhälsoinstitutet kan uppställa kvoter över maximalt antal timmar per dag som barn ska få spela trumpet eller hänga i stallet.

Fair Play och dess förbundna tycks vara blinda för alla sociala skäl till att vissa ungdomars under perioder kan gå in i ett möjligen alltför intensivt datorspelande. Siffran 40000 som de i veckan åter spridit i pressen uppges vara baserad på en egen överföring av en amerikansk studie, med hänsyn till svenska förhållanden, ”så som landets datortäthet”. Missbruksbegreppet är alltså närmast bejerotskt – datorn är drogen vars inneboende egenskaper sprider missbruket epidemiskt om inte samhället sätter stopp.

Utifrån detta synsätt riskerar alla, oavsett tidigare livserfarenheter, att förvandlas till ett slags robotar, oförmögna att styra sina egna handlingar. Därmed blir narkotikan [datorspelen] i sig huvudproblemet och individens livssituation och erfarenheter mindre viktiga.

Ted Goldbergs avvikande uppfattning, som bygger på ett slags etiskt begrepp om ”problematisk konsumtion”, kan förtjäna att föras över till diskursen kring datorspelsberoende.Folkhälsoinstitutet tycks alltså förvänta sig att regeringen ska ge dem pengar för att bekämpa folkhälsoproblemet dator(spels)beroende, i enlighet med Fair Plays lobbying. Vart leder då den inslagna vägen, om den får genomslag, förutom till att ett gäng konsulter och behandlingshem får ett lukrativt område att rikta in sig på?
Jag skrev i min rapport om Fair Play:

Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter.Vilka som skulle bli framtidens producenter av mjukvara i Fair Plays värld är oklart. Merparten av dagens programmerare har nämligen förvärvat sin kompetens just genom idogt ”skärmmissbruk”, ofta från unga år. Inte sällan började deras datorintresse med en period av intensivt spelande.

Föreställningen om att datorn ska vara blott ett ”verktyg” som man uträttar nyttiga, avgränsade uppgifter med är hopplöst ignorant. Den hade nämligen inte stått där från början om utvecklingen hade varit ett resultat av rent nyttotänkande.

Att överskrida Owe Sandbergs tidsgräns på maximalt antal timmar framför skärmen, är mer eller mindre en förutsättning för att bli verkligt bra på programmering. Eller på videoredigering, eller musikproduktion, ja nästan för att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office och Aftonbladet.se.Bland dagens ”datorberoende” finns morgondagens datorspelstillverkare, webbutvecklare, filmproducenter och musiker. Samtidigt det finns andra som stannar kvar i ett enda spel intensivt i månad efter månad, vilket inte behöver förskönas men inte heller behöver vara skäl för panik.
Produktion och konsumtion är inte motsatser. Snarare är kulturell produktion ett extremfall av kulturell konsumtion. Produktion är vad som sker när konsumtionen går till överdrift i en specifik, särskilt gynnsam riktning.

Eftersom produktion och konsumtion (av text, kod, bild, ljud) konvergerar in i en och samma maskin, universaldatorn, intensifieras den tendens som Walter Benjamin hintade om 1931, i den udda och självironiska essän Unpacking my library:

Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method. /…/ Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.

En möjlig fråga att ställa sig är vad som skiljer en ”rent konsumerande” datoranvändare (som enbart spelar spel, mot sin egen dator, inga onlinespelen) från en ”produktiv” datoranvändare (som ägnar sina datornätter åt att producera musik eller koda fri mjukvara). Vid första anblicken sticker ”konsumentens” mjukvarumässiga enspårighet ut, att han till skillnad från ”normalanvändare” bara använder ett enda program. Men ”producenten” är inte sällan lika enkelspårig, och har därför blivit expert på sin specialitet. Medan ”normalanvändaren” använder många program, snöar aldrig maniskt in på något men förfinar inte heller sin kreativitet inom något område.I verkliga livet – ja, det verkliga livet där datorer är en del – går förstås inte människors datoranvändare att dela upp så, utan alla hoppar och glider mellan kategorierna. Intensivt datorspelande blir för vissa en inkörsport till ett per mångsidigt och transduktivt begagnande av datorn (på betald eller obetald tid). Andra trappar ner, datorn blir med tiden till mest en terminal för internetbanken, medan de själva finner sig tillrätta i ett teve-beroende som är betydligt mer socialt accepterat. Regeringen anslår knappast pengar till att bekämpa televisionens beroendeskapande effekter.

Visst handlar det hela i hög grad om klassisk moralpanik inför nya medier, vilket andra bloggare demonstrerat via search & replace.
Men när Folkhälsoinstitutet börjar definiera vissa sorters intensivt datorbruk som folkhälsoproblem, samtidigt som andra sorter inte är det, finns det skäl att granska den underliggande ideologin.
Vilken sorts relation till datorn vill man forma bland unga? Vilka är de sociala faktorer som förtigs när datorspelen i sig får skulden för vissas ”datorspelsberoende”? Hur formulerar vi en etik som uppmuntrar intensivt datorbruk att ta sig bättre riktningar?

Uppdatering: Mattias Lönnkvist skriver vettigt, ett utdrag:

Jag betvivlar inte att det finns de som kan fastna i spelmissbruk (både i varianten med pengar och den utan) precis som många under perioder kan besatta av ett intresse. Under några år var jag aktiv i Mangakai som är en förening för Anime, Manga och japansk populärkultur, och jag skulle vilja påstå att en del medlemmar uppvisade typiska drag av besatthet, där det mesta i livet kretsade kring detta intresse. Precis som ett stort spelintresse så kunde jag inte se att det var skadligt, utan det gav ett annorlunda socialt liv än ett starkt intresse för – exempelvis – politik gör. Har man en stark passion i livet så är det självklart att det påverkar hur man lever.

”This legislation is the first of its kind to address the growing use of social networking sites by sexual predators,” said Michael Fitzpatrick, a Republican congressman and the bill’s sponsor.

Erik Stattin skriver om DOPA, Deleting Online Predators Act, som är på väg att gå igenom i USA. Lagen tvingar skolor och bibliotek att filtrera bort sociala nätverkstjänster från internetanslutna datorer. I stort sett allt på nätet som ger möjlighet någon slags kommunikation och inte bara informationskonsumtion ska bort. Myspace, Blogger, Last.fm, Slashdot, Flickr, YouTube, Yahoo Groups är bara några av de mer kända nättjänster som enligt DOPA måste blockeras, då de alla uppfyller lagens luddiga kriterier:

commercial entities that permit users to create online profiles with highly personal information and their own online journal, and which enable communication among users.

Wikipedia klarar väl sig med nöd och näppe såsom ”okommersiell” entitet. Annars ser vi ett hyfsat konsekvent försök att göra det amerikanska skolväsendets internet till en enkelriktad historia.

We’ve all heard stories of children on some of these social Web sites meeting up with dangerous predators. This legislation adds another layer of protection.

Bakom DOPA står en grupp republikanska politiker som kallar sig ”Suburban Caucus” och som på utstuderat sätt arbetar för att vinna de amerikanska förorternas gunst. November månads val till representanthuset kommer nämligen att avgöras just där, tänker man sig, av väljarna som varken är urbana demokrater eller lantliga republikaner. Opinionsundersökningarna visat att suburbia mest av allt önskar se hårda tag mot läskigheter på internet, därav politikernas prioritering av att driva igenom DOPA.
I övrigt profilerar sig Suburban Caucus-republikanerna på stärkt äganderätt för småhusägare, göra det avdragsgillt för föräldrar att fondspara åt sina barn samt med ett knippe repressiva åtgärder för att utrota porr, knark och vapen i skolorna. Frågor som anses mindre kontroversiella än det som dominerar löpsedlarna.Sannolikt kalkylerar politikerna helt rätt och belönas verkligen av väljarnas stöd för sin internetfientliga lag. Då hjälper det inte välformulerad kritik från American Library Association. De påpekar det självklara ”Education, not laws blocking access, is the key to safe use of the Internet”. Vilket väl lite är den linje som svenska staten vill driva med Medierådet, en myndighet som i viss mån allierat sig med Fair Play-kretsen och lånat sig åt kampanjerna mot ”skärmberoende”. Utbildning må vara bättre än filter, men kan fortfarande vara dålig.
En tredje, mer osannolik lösning är den biometriska, marknadsförd som någon slags total separation mellan barninternet och vuxeninternet.

Dennis tipsar om en relaterad film från 1965, när det var pornografiska massmedier snarare än predatoriska kommunikationsmedier som hotade barnen.
Perversion for Profit tycks vara något av en klassiker. Om du ser den, missa inte remixen.

Precis som med 2004 års Copyriot-inlägg, kommer här en samling med länkar till (nästan) alla inlägg, ordnade i (ibland överlappande) kategorier.

Men först en lista på några inlägg, ofta av lite längre slag, som av olika skäl känns särskilt stabila:

Det visar sig att samtliga i urvalet skrevs under andra halvan av året.
Flitigast bloggaktivitet under 2005, mätt i kilobyte, rådde i oktober månad.

* Alla Copyriot-inlägg från 2005, i någon slags kategorier *

Universaldatorn

Musik

Filosofi

Konst

Sampling och remixkultur

Tillställningar

Stim och andra kulturkorporationer

Kopifajt: generella betraktelser

Aktuella kommentarer till kopifajter runt om i världen

Aktuella kommentarer till alla årets svenska kopifajter

Nya svenska upphovsrättslagen

Radiovågor med data i

Kontroll, övervakning och Bodströmsamhälle

Internationell politik

Tyskland

Svensk statskonst

”Datorberoende” och moralpanik

Svårt att kategorisera