Bandspelare, vocoder, dator

17 januari 2007

Magnus Erikssons C-uppsats, The Sound of War in the Noise of Music är obligatorisk läsning för alla som är inne på elektronisk musik, och/eller materiell mediehistoria á la Kittler.
Råkar man sedan vara svag för lightlacanianska uppställningar är redan kapiteluppdelningen – tre avgörande elektronmusikaliska, men ursprungligen militärtekniska, utvecklingar – rena mumman:
  • Bandspelaren och det reala bruset
  • Vocodern och den imaginära rösten
  • Datorn och den symboliska ordningen
Som sagt, läs hela uppsatsen, den är kompakt och bara 29 sidor lång. Måste nog ändå bjuda på några russin ur kakan.
Ett genomgående tema (där Magnus bland annat refererar Manuel de Landa) är en förskjutning i den militära logiken: Under andra världskriget var generalernas problem brist på information, men i dagens krig orsakas osäkerheten snarare av svårigheten att sålla ur ett överflöd av information. Informationshantering istället för informationsskapande. Vilket, enligt Magnus, går igen även i det elektroniska musikskapandet, som mer fokuseras på den utväljande handlingen än på ursprung:
I det amerikanska flygvapnets automatiska vapensystem precis som i konsumentinriktade musikprogram som Apples GarageBand och eJay /…/ vilka bygger på kombinerandet av färdigskrivna musiksnuttar, blir användaren en beslutsfattare, någon som bara svarar ja eller nej på färdigställda frågor. ”Använda denna loop?” Färdigsynkroniserad och kategoriserad. ”Förstör detta mål?” Färdiglåst till siktet och klassat som fiende. /…/
De verkliga beslutsfattarna blir snarare de som sätter ramarna för våra val. De som programmerar algoritmen. /…/
En slags fetischism kan skönjas. Tekniker som tidigare användes utav nödvändighet lyfts här fram som ahistoriska kompositionsverktyg. /…/ loopen, som från början var ett nödvändigt övervinnande av minnestekniska begränsningar hos tidiga samplers, fortlever som estetisk form.
Två typer av gränssnitt inom det samtida elektroniska musikskapandet kontrasteras: sequencerparadigmet (”där många av byggstenarna redan är färdigbyggda”) respektive flödesparadigmet (”ljudvågor som beskrivs matematiskt /…/ genom att inte separera instruktioner och data (noter och ljud)”). även om det inte görs något uttalat ställningstagande, är tendensen klart mer positiv till det senare alternativet. ”Användarvänliga” gränssnitt kritiseras för att inte inbjuda till kreativt missbruk, även om det påpekas att ”deras innovativa förmåga ligger någon annanstans”.
För åtminstone som jag förstår det, är inte syftet att nedvärdera det skapande som sker genom kombination av det redan förhandenvarande. Alternativet att hålla alla möjligheter öppna existerar ju inte, snarare handlar det väl om hur de bägge paradigmen sätts samman till assemblage för framställning av musikaliska ljud. Däremot är det extremt spännande att närma sig spänningsfältet som uppsatsen ritar en karta över, kanske faktiskt även fälla normativa utlåtanden om vilka redskap vi vill se. Hoppas på en ännu mer omfattande undersökning framöver!

För egen del har jag just tillbringat lite tid på Kungliga Biblioteket med att läsa 1950-talsfanzines för ”inspelningsamatörer” eller ”ljudjägare”. Sannerligen fascinerande; får se om det kommer några exempel här på bloggen härnäst, eller om det sparas till ett annat sammanhang.

One Response to “Bandspelare, vocoder, dator”


  1. […] för att teckna en slagkraftig kontrast mellan den noterade musikens förställningsvärld och den elektroniska musiken. För det är en text om […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: