Musikcensur och musikcensur

24 november 2006

Började fundera en del på innebörden i begreppet ”musikcensur”, när jag i påskas hörde talas om den Köpenhamnsbaserade och Sida-finansierade organisationen Freemuse, Freedom of musical expression.
Någon skiljelinje mellan censur av rent musikaliska uttryck och censur av låttexter verkade de inte vilja upprätthålla. För Freemuse är det bara två olika former av ”musikcensur”. Visst, bägge delar är såklart viktiga att uppmärksamma. Men är det verkligen samma sak att åtala låttexter, så som görs även i Sverige (uppvigling, hets mot folkgrupp etc.), och att kriminalisera själva musiken eller vissa musikstilar?

Dagens DN Kultur (ej på nätet än) berättar att Freemuse idag inleder sin årskonferens i Istanbul. Där presenteras bland annat en rapport om situationen i Vitryssland, där ”en ung kvinnlig musiker bland annat vittnar om att hon under en konsert inte fick använda orden frihet eller val”.
För jävligt, förstås. Men musikcensur? Nja. Så länge censuren riktar sig mot de ord som används, är den snarare att jämföra med andra ingrepp i pressfriheten. Även om det säkert är så, som Freemuse hävdar, att organisationer för yttrandefrihet haft en tendens att bry sig mer om ord som trycks än om ord som sjungs.
Freemuse-direktören Marie Korpe går så långt som att likställa censur av låttexter med situationen i nordvästra Pakistan, där en talibaninspirerad lokalregering har totalförbjudit musik, och där musikbutiker brändes ned så sent som förra månaden. Till DN säger hon:

– För mig är det inte heller någon större skillnad mellan att trampa på Dixie Chicks cd-skivor och att, som talibanerna, förstöra kassetter och instrument.
Sakta i backarna! Med en sådan inställning kastar sig Freemuse ut i en rätt elakartad relativism. Även mediebolagens ägarkoncentration och att en dansk rappare inte fick vara med på en samlingsskiva räknar Freemuse som ”musikcensur”. Följden blir att begreppet urvattnas totalt.

Utan att tona ned de problem och attityder som de försöker föra upp till debatt, kan man bara beklaga att Freemuse så fullständigt lyckas sjabbla bort frågan om musikcensur – det vill säga: censur av musik.
  • I Somalia verkar islamiska domstolsunionen göra allvar av sitt totalförbud mot musik genom att attackera människor som spelar musik och förstöra instrument och bandspelare. Det är musikcensur.
  • Lagar som specifikt riktar sig mot ”repetitiva beats”, eller en polisiär praktik som inriktar sig på att stoppa eller försvåra fester där det dansas till viss typ av musik – det är musikcensur.
  • Artister som använder samplingar eller citerar andras melodislingor lever farligt. De åtalas för upphovsrättsbrott, tvingas dra tillbaka sina inspelningar och får statuera exempel för andra musiker, som inte vågar skapa på samma sätt så länge de inte har ett skivbolag i ryggen berett att betala fantasisummor i licensavgifter. Det är musikcensur (men inget som Freemuse verkar bry sig ett dyft om!).
  • Sverige åtalar distributörer av vit makt-musik för hets mot folkgrupp. Vitryssland ger sig på artister som sjunger om ord som frihet och val. Det är i bägge fallen fråga om censur, av olika slag, men inte om musikcensur.
  • Ägarstrukturerna till radio och tv i exempelvis USA gör att den artist som gör det minsta lilla politiskt kontroversiella steg riskerar att bojkottas från dessa gamla massmediala kanaler. Det är inte musikcensur, särskilt som det idag finns bättre möjligheter än på länge att kringgå dessa kanaler. Däremot är det symptom på en gravt skev mediestruktur.
    Att förändra den strukturen är en utmaning. Men jag tvivlar på att det görs bäst genom att NGO:s blandar samman korten.
Läs också: Musik som säkerhetspolitiskt koncept

2 Responses to “Musikcensur och musikcensur”


  1. […] Sen vänds intresset åter till frågan om det synliga och det icke-synliga. Är folk så mycket mer intresserade av klädsel än musik, att slöjan måste stå i centrum varje gång radikala muslimers vardag ska beskrivas? Olika slags klädsel och tabun gällande kvinnokroppar är, när allt kommer omkring, varken ovanligt eller nytt. Att däremot helt avstå från musik och sträva efter en värld utan musik – det är något groteskt. Dessutom torde det vara ganska ovanligt, historiskt betraktat, med rörelser som tillämpar kompromisslöst musikförbud. […]


  2. […] har några gånger tidigare nosat på kopplingen mellan musikförbud och terror. Det har handlat om vissa sunni-islamistiska grupperingar av talibantyp. Ur ett […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: