Om att nysta upp kulturpolitiken

19 oktober 2006

Befann mig långt ifrån Skandalsverige i en skön totalpaus från nyhetsflödet, så det var inte förrän på flyget som jag läste i Süddeutsche om att kulturministern avgått. Har inte riktigt fattat om debatten i Sverige har handlat om kulturpolitik eller inte (inte, gissar jag).
Copyriot försökte i vart fall rota lite i ämnet förra veckan, under rubriken ”Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”. Kommentarerna till det inlägget gjorde mig lite förbryllad; lovord, viss förvirring och så ett par sura utfall. Kanske förorsakat av att jag försökte förbehålla mig rätten att inte alltid driva en åsikt utan nysta lite mer disparat i en fråga. Jag påpekade att jag personligen kan tycka att det känns jobbigt med respons som kräver att detta nystande ska placeras i åsiktsfack, och sedan reduceras till blockpolitik.

Inlägget i fråga tog avstamp i en kritik mot det nyliberala slagordet ”Avskaffa kulturpolitiken!”. Idealet att staten inte ska normera människors kulturpreferenser förutsätter en ofantligt kantig avgränsning av vad som utgör ”kultur”. Utopin om att den statliga styrningen av kulturlivet kan avskaffas genom att man slutar skattefinansiera muséer, teatrar, film och annat, uttrycker en nästan rörande naivitet inför alla de sätt som politiken styr kulturlivet.
Därav nystandet i frågan om på vilka sätt (förutom de mest uppenbara) som upphovsrättslagars tillämpning utgör en storskalig statlig styrning av kulturen. Helt oplanerat gled bloggresonemanget då över till frågan om muntliga yttrandens status kontra skriftliga.
Just sådana blogginlägg gillar jag: Börjar i en ända och slutar i en annan, som senare kan passeras av kommande inlägg. Vissa kanske ändå föredrar att läsa det hela som en linje argument och hjälpargument och retoriska tricks i syfte att driva en enda tes. Vet inte om det går att undvika.
Signaturen ”s” skrev i kommentarerna :

Jag tolkar dig som om att du är emot skattefinansierat stöd till kulturlivet, då detta verkar ”normerande”. Stämmer detta? /…/
Och om ja, hur kan vi nå ett samhälle som inte verkar normerande? Foucault menade att detta är omöjligt, men du kanske har någon idé?

Nej, jag ser mig inte som någon generell motståndare till att statlig styrning av kulturen. Håller förstås med Foucault om att ett icke-normerande samhälle är en fullständig omöjlighet. (Foucaults synsätt på liberalismen är förresten intressant i sammanhanget.)Men en kritisk hållning är något annat. Och jag tror att det just nu är förbannat viktigt att oförskräckt våga tala om vilken kultur som ges företräde. Det duger inte längre att bara säga att man är för att staten ska främja ”kulturen” mer, utan närmare specifikationer. Dels för att det måste vara öppet att ifrågasätta om t.ex. långfilmen är en kulturell form vars ställning måste förbli orubbad i all framtid. (En välkänd premiss i legitimeringen av hysteriska upphovsrättstillämpningar.) Dels, och inte minst, för att de som (likt jag) finner det bra att behålla det statliga understödet till vissa kulturformer som annars inte hade klarat sig gör bäst i att ta tjuren vid hornen.

Varför, det förklarar radiojournalisten Eric Schüldt senast i en diskussion på bloggen Det Ljuva Livet. Har själv haft snackat en hel del med honom kring ”klassisk musik”. Vi begrundat hur få som vill ta dess prekära situation på allvar. Nu skriver Eric Schüldt:

en sak är säker – i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag? Som det går att läsa i min artikel har inte ens Horace något svar på det. Inte jag heller förutom den nästan religiösa övertygelsen att äldre tiders generationer genom högkulturen har skapat ett destillat av den mänskliga erfarenheten. Att då vifta bort den som något mossigt förlegat känns nonchalant, dumt och farligt. /…/
Kanske måste högkulturen dö, åtminstone decimeras. /…/ Innan det sker måste debatten väckas.

”Högkulturen” är förstås bara ett skäl att väcka liv i en kulturpolitisk debatt. Många fler finns. En sak som är säker är att det aldrig kommer gå att komma nånstans i en upphovsrättsdebatt så länge inte det totaliserande kulturbegreppet diversifieras, så länge olika aktörer tillåts slänga sig med lösa fraser i stället för att ta ställning för vilken kultur de vill premiera.
En dekonstruering av de kulturpolitiska jargonger som förekommer kan åstadkomma en knuff i riktning mot en uppnystning, vars betydelse går utöver den rådande polemiken om mer eller mindre understöd.

9 Responses to “Om att nysta upp kulturpolitiken”

  1. Anonymous Says:

    Vad innebär diversifiera kulturbegreppet? (skapa http://sv.wiktionary.org/wiki/diversifiera kanske?)


  2. Intressant. En märklig paradox i dagens kulturpolitik är att den så kallade ”högkulturen” sägs vara hotad. I historien har denna kulturform tillhört de dominerande samhällsklasserna, men när kapitalismen svepte in över Europa så blev den plötsligt attackerad av en mycket starkare kraft (se ex. Adorno & Horkheimer). Idag har vi en situtation där (national)vänstern desperat värnar om de fina konstarterna som en gång i tiden tillhörde borgerligheten med skumma kulturessentialistiska resonemang, och där de folkliga klasserna istället är aktiva mediekonsumenter. Hur kommer det sig att kultureliten har en så svag kultur att den måste ta till politikens fallskärmar, och dessutom är så passiva mediekonsumenter att de måste utreda kollektiva beslut och definitioner över vad som är kultur från första början? Kulturpolitiken av idag är… och jag brukar sällan säga så här… bortom allt förnuft.

  3. Anonymous Says:

    Bra poäng! Begreppsdissikering är särskilt viktigt när så mycket av den medialt drivna politiken i fildelningsfrågorna är en kamp om orden. IFPI vet givetvis att fildelning inte är stöld i en viktig mening, men de inser värdet av att medier använder en term med så negativ laddning vid tal om fildelning.

    En till petning i kulturbegreppet därför:

    ”Kulturproduktion” är ett positivt värdeladdat begrepp. När Pontén med emfas upprepar att dagens upphovsrätt garanterar produktion av filmer och spel i framtiden så plockar han därför poänger.

    Men här kan man nysta. Tal om ”kulturproduktion” och ”kulturskapande” avser ofta något i stil med att nya kulturprodukter tänks fram, sätts samman SAMT infållas i gängse upphovsrättssystem och deras institutioner och först därefter i begränsad utsträckning tillgängliggörs för slutledet, vanliga kulturnyttjare, under ekonomiskt ordnade former.

    En omskakning av begreppet vore då att bredda det, så att även ökning i slutledets tillgång till kultur ses som en form av produktion. Det vill säga, produktion sker när vanliga ”användares” tillgång till kultur ökar, exempelvis när restriktioner på befintlig kultur minskar och när gammal kultur hittas i något arkiv.

    Man kunde reservera ”nyproduktion” för framtänkande och sammansättande av ny kultur samt generera den subversiva termen ”gammalproduktion” för fall av kulturproduktion genom ökat tillgängliggörande av befintlig kultur. är stora kulturproducenter.

    En sak att driva i fildelningsdebatten är då: för kulturnyttjare kan gammalproduktion vara precis lika viktig som nyproduktion. De som förespråkar en svagare upphovsrätt kan därför ta fajt om kulturproduktionsbegreppet. Om exempelvis upphovsrättsskyddet i 70 år efter skaparens död släpptes, så skulle en enorm och mångsidig gammalproduktion ske. Redan idag sker imponerande gammalproduktion i .

    Om man sen tycker att det är värt att ta till rent språkliga verktyg som ”gammalproduktion” eller helt enkelt bara betonar att det är ökad tillgång till kultur som är det viktiga (snarare än nytt skapande i sig) korrelerar nog med hur mycket kontinental filosofi man har i bokhyllan…

  4. rasmus Says:

    Anonymous:
    Men ”diversifiera” menas att göra något mångfaldigt, skilja mellan dess olika aspekter.
    Missförstå det inte som en önskan om att kulturen i sig ska bli mer mångfaldig. Det är den redan, men det totaliserande kulturbegreppet används i debatten på ett oförsvarligt svepande vis. Kulturpolitiskt betraktat är ”kultur” är allt från vård av runstenar till studiecirklar i körsång, från Dramaten till senaste snutfilmen finansierad av Filminstitutet. Att då säga ”kultur är bra” eller ”vi måste stödja kulturproduktionen” betyder i stort sett ingenting, om man inte specificerar vad man vill uppnå.

  5. Anonymous Says:

    ang. gammelproduktionen ovan, så är det väl intressant att förlag etc. begår en ”kulturgärning” genom att tillhandahålla svårtillgängligt material; återutgivning, översättning, publicering av nyligen upphittat material ur döda författares kvarlåtenskap etc.

    likaledes så med projekt som litteraturbanken osv.

    men när privatpersoner gör detsamma utgör det plötsligt ett hot mot kulturen, och ett brott – kulturens ‘död’, bla bla.

    för att (liksom antipiraterna) bli vulgärmarxistisk, tycks det alltså som att kultur i själva språkbehandlingen är god i samma utsträckning som den främjar och regleras av en etablerad marknadsekonomi, och ond i samma utsträckning som produktions- och distributionsverktyg hamnar i händerna på vanligt folk. en stegö mer eller mindre gör isf. mycket liten skillnad.

  6. charlotte Says:

    Att kulturpolitiker inte talar så mycket om vilken typ av kultur man vill stödja tror jag helt enkelt handlar om att man inte vill stå för den typ av politiserade styrning som vi kommit att förknippa med öststaterna, och det finns något väldigt positivt med det. Politikerna följer i mycket den aktiva konst- och kulturvärldens släptåg när det gäller vad som tillmäts vikt. I den mån man talar om vad man vill stödja är det vanligare, åtminstone inom vänstern, att man tänker i termer av vilka behov som finns och vilka behovsgrupper man måste tänka på.
    Precis som Rasmus påpekar finns det redan ett mångfaldstänkande. Jag har svårt att se poängen med att snäva in kulturbegreppet, vilket ju egentligen är vad Rasmus talar om. Visst låter det naivt med ”kultur är bra och fint” men man befinner sig, för det första, som kulturpolitiker på ett område som kanske mer än något annat är ifrågasatt, man försöker försvara värden som finns men inte är påtagliga för alla och som inte så enkelt kan kläs i ord utan att det blir till klyschor. Det är ju också så, för det andra, att varje försök till fastläggning av vad som är god och behjärtansvärd kultur – till skillnad från någonting annat – inte bara blir till politisk inblandning på ett känsligt område som behöver mer stöd än styrning, det blir naturligtvis också exkluderande och i värsta fall förtryckande i sig.
    Avslutningsvis, jag får som så ofta på den här bloggen en känsla av elitism så fort det börjar handla om kulturpolitik. Även om du inte gillar det Rasmus så undrar jag väldigt mycket vad du egentligen vill. Och om du inte egentligen slåss mot väderkvarnar. Vill du slåss mot en föråldrad upphovsrättslag så når du lättare resultat genom tydlig argumentation och dialogvilja. Vill du i likhet med högersynen på public service ha en ”smalare och vassare” bidragspolitik inom kultursektorn så skriv det. Vill du inte ha respons och diskussion på din blogg så stäng av kommentatorsfuntionen. Vet du inte vad du vill kan du formulera dig genom öppna frågeställningar för läsarvänlighetens skull.

  7. charlotte Says:

    This post has been removed by the author.

  8. rasmus Says:

    Charlotte:
    Tråkigt att du uppfattar det hela så negativt. Ska försöka att än en gång bemöta vad du säger:

    1. Detta handlar alltså inte (främst) om vad kulturpolitiker tycker och tänker, utan om den bredare debatten. Inte minst handlar det om att göra det tydligt att många fler politikområden än det som kallas kulturpolitik har betydelse för kulturlivet.
    2. Snäva in kulturbegreppet? OK, du tolkar det så. Själv tror jag det finns en reell fara i att fortsätta i ”kultur är bra och fint”-hjulspåret. Till slut glömmer vi själva bort vad det är vi vill försvara. Och som Eric Schüldt klokt varnar för, kommer det en dag när argumenten behövs, om vi inte vill att t.ex. Operan ska ryka till förmån för att adla Robert Wells (hans exempel). För övrigt tycker jag vi borde tala mer om kommunala musikskolans betydelse, dess omfattning är tusentals gånger större än någonsin konstnärslönerna, ändå låter det ofta på debatten som att kulturpolitik bara handlar om konstnärslöner och dylikt…
    3. Anklagelsen om elitism vet jag inte riktigt vad jag ska svara på. Här skrivs olika typer av inlägg. Vissa driver en klar linje och blir länkade från en massa andra bloggar. Andra inlägg är mer allmänt nystande, de sammanställer länkar och reflektioner och har kanske mer karaktären av ”work in progress”, men är förutsättningen för att de mer rakt argumenterande inläggen ska komma till. Ett alternativ vore förstås att behålla nystandet på min privata hårddisk, men jag trivs med det såhär och får ibland väldigt värdefull respons från de (få) som orkar bry sig.
    4. Syftet? Nej, Copyriot handlar inte om att slåss mot upphovsrättslagen (även om vi inte är upphovsrättstroende). Bloggen resonerar kring kulturliv och medietekniker, ofta ur perspektivet att jag och mina vänner inte känner igen oss i de gängse sätten att tala om dessa saker. Något överordnat mål finns inte, annat än att vrida samtalet i en mer spännande riktning som ger plats för det oförutsedda.


  9. […] Neo bad mig skriva en artikel om kulturpolitik. Det gjorde jag, med avstamp i diverse tidigare skriverier & bloggerier. Nu finns numret i tryck och min artikel som PDF. Min artikel […]


Lämna ett svar till Copyriot » Nystar upp kulturpolitiken i nya Neo Avbryt svar