Om att nysta upp kulturpolitiken

Befann mig långt ifrån Skandalsverige i en skön totalpaus från nyhetsflödet, så det var inte förrän på flyget som jag läste i Süddeutsche om att kulturministern avgått. Har inte riktigt fattat om debatten i Sverige har handlat om kulturpolitik eller inte (inte, gissar jag).
Copyriot försökte i vart fall rota lite i ämnet förra veckan, under rubriken ”Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”. Kommentarerna till det inlägget gjorde mig lite förbryllad; lovord, viss förvirring och så ett par sura utfall. Kanske förorsakat av att jag försökte förbehålla mig rätten att inte alltid driva en åsikt utan nysta lite mer disparat i en fråga. Jag påpekade att jag personligen kan tycka att det känns jobbigt med respons som kräver att detta nystande ska placeras i åsiktsfack, och sedan reduceras till blockpolitik.

Inlägget i fråga tog avstamp i en kritik mot det nyliberala slagordet ”Avskaffa kulturpolitiken!”. Idealet att staten inte ska normera människors kulturpreferenser förutsätter en ofantligt kantig avgränsning av vad som utgör ”kultur”. Utopin om att den statliga styrningen av kulturlivet kan avskaffas genom att man slutar skattefinansiera muséer, teatrar, film och annat, uttrycker en nästan rörande naivitet inför alla de sätt som politiken styr kulturlivet.
Därav nystandet i frågan om på vilka sätt (förutom de mest uppenbara) som upphovsrättslagars tillämpning utgör en storskalig statlig styrning av kulturen. Helt oplanerat gled bloggresonemanget då över till frågan om muntliga yttrandens status kontra skriftliga.
Just sådana blogginlägg gillar jag: Börjar i en ända och slutar i en annan, som senare kan passeras av kommande inlägg. Vissa kanske ändå föredrar att läsa det hela som en linje argument och hjälpargument och retoriska tricks i syfte att driva en enda tes. Vet inte om det går att undvika.
Signaturen ”s” skrev i kommentarerna :

Jag tolkar dig som om att du är emot skattefinansierat stöd till kulturlivet, då detta verkar ”normerande”. Stämmer detta? /…/
Och om ja, hur kan vi nå ett samhälle som inte verkar normerande? Foucault menade att detta är omöjligt, men du kanske har någon idé?

Nej, jag ser mig inte som någon generell motståndare till att statlig styrning av kulturen. Håller förstås med Foucault om att ett icke-normerande samhälle är en fullständig omöjlighet. (Foucaults synsätt på liberalismen är förresten intressant i sammanhanget.)Men en kritisk hållning är något annat. Och jag tror att det just nu är förbannat viktigt att oförskräckt våga tala om vilken kultur som ges företräde. Det duger inte längre att bara säga att man är för att staten ska främja ”kulturen” mer, utan närmare specifikationer. Dels för att det måste vara öppet att ifrågasätta om t.ex. långfilmen är en kulturell form vars ställning måste förbli orubbad i all framtid. (En välkänd premiss i legitimeringen av hysteriska upphovsrättstillämpningar.) Dels, och inte minst, för att de som (likt jag) finner det bra att behålla det statliga understödet till vissa kulturformer som annars inte hade klarat sig gör bäst i att ta tjuren vid hornen.

Varför, det förklarar radiojournalisten Eric Schüldt senast i en diskussion på bloggen Det Ljuva Livet. Har själv haft snackat en hel del med honom kring ”klassisk musik”. Vi begrundat hur få som vill ta dess prekära situation på allvar. Nu skriver Eric Schüldt:

en sak är säker – i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag? Som det går att läsa i min artikel har inte ens Horace något svar på det. Inte jag heller förutom den nästan religiösa övertygelsen att äldre tiders generationer genom högkulturen har skapat ett destillat av den mänskliga erfarenheten. Att då vifta bort den som något mossigt förlegat känns nonchalant, dumt och farligt. /…/
Kanske måste högkulturen dö, åtminstone decimeras. /…/ Innan det sker måste debatten väckas.

”Högkulturen” är förstås bara ett skäl att väcka liv i en kulturpolitisk debatt. Många fler finns. En sak som är säker är att det aldrig kommer gå att komma nånstans i en upphovsrättsdebatt så länge inte det totaliserande kulturbegreppet diversifieras, så länge olika aktörer tillåts slänga sig med lösa fraser i stället för att ta ställning för vilken kultur de vill premiera.
En dekonstruering av de kulturpolitiska jargonger som förekommer kan åstadkomma en knuff i riktning mot en uppnystning, vars betydelse går utöver den rådande polemiken om mer eller mindre understöd.