Underminering i upphovsrättsdjungeln

7 oktober 2006

Via Mymarkup hittade jag till artikeln Copyright Jungle av den amerikanske upphovsrättskritikern och kulturvetaren Siva Vaidhyanathan.
Artikeln är en vällovlig guide till journalister att skaffa sig ett grepp kring copyrightdjungeln och en maning till dem att följa dess snåriga kopifajter, särskilt dragkampen kring Googles ambition att digitalisera sjukt stora mängder tryckt litteratur.

Ingenting är självklart. Googles affärsmodell som sökmotor är att lagra egna kopior av upphovsrättsskyddat material, utan att be om lov. In the Web world, massive copying is just business as usual. Men att i massiv ta digitala cache-kopior av sådant som inte tidigare gjorts tillgängligt, även om man sedan inte själv gör det tillgängligt utan bara sökbart, kan myckel väl bedömas som upphovsrättsintrång. Konsekvenserna går inte att överblicka.

Genom att då identifiera de områden där upphovsrättens koncept har lossnat från sina fundament, går det att få en något tydligare bild av den pågående striden om att omtolka förutsättningarna. Siva Vaidhyanathan snuddar vid ett par av dem, som kan ses som två olika nivåer av form/innehåll-uppdelning:

  1. Dan Brown anklagades för plagiat, eftersom hans roman/storindustri Da Vinci-koden alldeles uppenbart hämtar en stor del av sitt stoff från tjugo år gammal kioskesoterika. Författarna till den tidigare boken (som inte var en roman utan presenterades som non-fiction) väckte i våras åtal mot Dan Browns förlag med hänvisning till att Da Vinci-koden skulle ha stulit ”arkitekturen” till deras spekulativa konspirationsteori om Jesu liv.
    När journalister sedan rapporterade om friande dom framställdes saken ofta som om ”plagiarism” vore ett brott. Men: ”Plagiarism is an ethical concept. Copyright is a legal one”, påminner Siva Vaidhyanathan.Problemet, menar han, var att journalisterna lika lite som människor i allmänhet hade begripit ”upphovsrättens operativa princip: man kan inte skydda faktauppgifter och idéer, bara specifika uttryck för idéer”.
    Uppdelningen, som kan föras tillbaka till Johann Gottlieb Fichte, är en förutsättning för att en upphovsrätt ska kunna fungera. Utan ett relativt konsensus om hur gränsen ska dras mellan faktauppgift och framställning, skulle upphovsrätten kollapsa genom antingen implosion eller explosion.
    Gränsen kan förstås förskjutas i ena eller andra riktningen, vilket olika kulturella praktiker sysslar med oavbrutet. Den dras också på fullständigt olika sätt beroende på om vi talar om musikaliska ljud eller journalistisk text, till exempel. Men att någon slags outtalade och ungefärliga överenskommelser om form kontra innehåll måste det finnas, om idén om upphovsrätt alls ska kunna tillämpas.
    Siva Vaidhyanathan ger ett par andra exempel på pågående omritning av gränsen, där även vissa faktauppgifter börjar begripas som ”intellektuell egendom”: Dels de nya typerna av rättigheter till databaser (alltså utöver rättigheterna till databasernas innehåll), dels hur National Basketball Association försökt hävda ensamrätt till faktauppgifterna om matchresultat.
  2. På nästa nivå sker en annan form/innehåll-uppdelning, som åtminstone tidigare varit helt fundamental för upphovsrättens tillämpning. Förvirrande nog vänds då steken, och man säger att upphovsrätten omfattar innehållet i en bok eller en skiva, inte den materiella formen. Copyright governs the content, not the container.

    Thus people may sell and buy used books, and libraries may lend books freely, without permission from publishers. In the digital realm, however, copyright holders may install digital-rights-management schemes that limit the transportation of both the container and the content.

    Själv skrev jag inför förra årets skärpta lag:

    En utgångspunkt för lagförslaget är att upphovsmannen ensam ska ha rätt att avgöra vem som får ”framställa exemplar” av ett verk. Detta må vara ganska okomplicerat i ett analogt sammanhang: Vem som helst får inte trycka en upplaga av en bok, men den som har köpt boken får naturligtvis när hon vill ta ut den ur bokhyllan och läsa den. Om man däremot har romanen som textfil i sin dator, framställer man ett exemplar i datorns arbetsminne varje gång man öppnar den. Samma sak om man besöker en hemsida där boken ligger upplagd: Att titta på något i webbläsarens fönster innebär att man laddar ned det till sin dator och alltså skapar ett nytt exemplar. Att använda digital information betyder alltid att kopiera den!

    Ett aktuellt exempel på hur denna nivås avgränsning omförhandlas, så att vad som tidigare setts som ”container” ska omfattas av samma slags immateriella ensamrätter som tidigare bara gällde ”content”, är WIPO Broadcasting Treaty. (Att radiosignaler trots att de är högst fysiska fenomen inte går att se eller ta på innebär förstås att de lättare kan göras till ”intellektuell egendom”.)

Detta var mitt sätt att beskriva två brännpunkter i kopifajten eller den samtida upphovsrättsdjungeln. Siva Vaidhyanathan är i sin artikel, som är riktad till journalister, mer pedagogisk. Men också störande schematisk. Undermineringen av koncepten beskrivs inte som orsakade av kulturella respektive medietekniska förändringar, utan framstår i slutändan blott som ett verk av några elaka företag:

For most of its 300-year history, the [copyright] system has served us well, protecting the integrity of creative work while allowing the next generation of creators to build on the cultural foundations around them. These rights have helped fill our libraries with books, our walls with art, and our lives with song.
But something has gone terribly wrong. In recent years, large multinational media companies have captured the global copyright system and twisted it toward their own short-term interests. /…/
Copyright was designed, as the Constitution declares, to “promote the progress” of knowledge and creativity. In the last thirty years we have seen this brilliant system corrupted and captured by the very industries that the old laws fostered.

Siva Vaidhyanathan manar till återupprättandet av en enhetlig, balanserad, begränsad upphovsrätt som ska kunna fungera friktionsfritt. Och det kan ju vara en god ambition för politiker, men för någon som säger sig syssla med ”kritiska informationsstudier” är det tyvärr något fördummande. Det förutsätter att man viftar konstnärliga och medietekniska skillnader under mattan för att upprätthålla bilden av ett stabilt begreppssystem, där form är form och innehåll är innehåll. Så landar det hela i vad som måste kallas en återmystifiering av upphovsrätten.Sen stör jag mig lite på att även Siva Vaidhyanathan skriver om ”musikindustrin” och om ”musikbranschen”, men bara åsyftar skivindustrin (inklusive rättighetsindustrin).
Både de som säljer ljudinspelningar, de som säljer trumpeter, de som säljer notböcker och de som bjuder upp till dans har givna platser inom musiklivet. Att de alla tillhör musikbranschen kan ingen på allvar ifrågasätta. Att då behandla skivindustrin som om den ensam representerade musikbranschen, är ett lika stort tankefel som att bara bry sig om trumpetförsäljningen.

En annan diskussion kring artikeln, lite mer insnöad på amerikansk juridik: Mike Madison invänder att striden kring Googles biblioteksprojekt inte handlar om whether or not fair use “scales”, alltså inte om den unikt stora omfattningen, utan om att Google är ett vinstdrivande företag och därför svårligen kan göra anspråk på privilegier som utformats främst för offentliga bibliotek.
Eftersom fair use-frågor ändå bara kan besvaras med ”det beror på” (som Siva Vaidhyanathan svarar) kan man visserligen fråga sig vad frågan tjänar till. En observation kan dock göras: När man undviker de mer tekniska aspekterna av upphovsrättens rådande kris, tenderar problemet att i stället ploppa upp som en fråga om vad som är kommersiellt respektive icke-kommersiellt bruk.
En förskjutning från en instabil gränsdragning till en annan. (Eller kanske, om man så vill: Från materiella förhållanden till ideologi.)

5 Responses to “Underminering i upphovsrättsdjungeln”

  1. Anonymous Says:

    ”Plagiarism is an ethical concept. Copyright is a legal one” Exakt, och detta är mycket viktigt att komma ihåg, annars hamnar man mycket lätt i situationen att man motiverar lagen med att det är förbjudet att bryta emot den. Lagar är, i bästa fall, ett försök från lagstiftaren att skapa någon sorts rättvisa, men pekar man på lagen i försök att defininiera rättvisa.. ja då har man defenitivt vänt bak o fram på saker o ting.

    ”Copyright governs the content, not the container.” Ja så är det, men när innehållet, informationen, kommuniceras digitalt så uppstår ett problem på grund av datorprogrammens unika särställning i upphovsrätten. Det är ju inte bara så att ”containern” också består av immateriellt stoff som sorterar under upphovsrätten, även användandet och tolkandet ingår, mycket på grund av CONTU rapporten från 70-talet.

    Att den skrivna koden, skulle falla under upphovsrätt var tämligen självklart redan då. Så långt är det ju onekligen ett skrivet verk, detta på samma sätt som att en avhandling om matematik är ett skrivet verk, oavsett hurvida det är översatt till binär form, men i avhandlingens fall utan att upphovsmannen till avhandlingen ges exklusiv beslutanderätt över hur matematiken som hans verk avhandlar används. Upphovsrätten handlar ju om ”verk”, dvs. form och uttryck som inte hade kunnat göras likadant av två personer oberoende av varandra, den handlar inte om idéer och logik – upphovsrätten är inte tänkt som varken tanke eller skapandeförbud, tvärt om.

    Commissioner Hersey hade några mycket klarsynta invändningar då på 70-talet, några citat nedan:

    The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.

    The direct product of a sound recording, when it is put in a record player, is the sound of music – the writing of the author in its audible form. (.klipp.) But the direct product of a computer program is a series of electronic impulses which operate a computer; the ”writing” of the author is spent in the labor of the machine.

    He gave the example in which a protracted program may be taken from ”machine language, or FORTRAN, or whatever level (.klipp.) to a higher level and back to a lower level,” and stressed that all that survives from one version to the other is ”the essential underlying idea, not the mode, not the form of expression.”

    Detta ovan är något att ta fasta på. Upphovsrätten omfattar ”mode” och ”expression” och absolut inte den underliggande idén eftersom det skulle öppna för upphovsrätt till oskrivna böcker. Men det enda som överlever om man portar ett kommandorads-program från ett lågnivåspråk till ett högnivådito och sedan tillbaks igen, är just den underliggande idén, som upphovsrätten uttryckligen inte omfattar… Mycket tänkvärt.

    Idag kan alltså en rättighetsinnehavare, genom datorprogram skaffa sig beslutanderätten över hurvida du får lyssna till exempelvis musiken på plattan du redan har köpt, eller vilken spelare du tillåts spela den i. Så absurt är det idag. Än värre i bok-termer, typ. du får inte fritt läsa och tolka boken i din bokhylla, eller, shock horror, läsa den på tåget.. (DRM-klockorna ringer i högan sky..) Man kan göra två saker med ett datorprogram efter det att det skrivits, man kan publicera det och använda det. Upphovsrätten omfattar tyvärr båda delarna idag, mycket pga. CONTU rapporten. Detta är datorprogrammens särställning. Lek nu med tanken att upphovsrätten bara omfattade publicerandet och tillgängliggörandet i likhet med musik, böcker osv., inte användandet.

    Detta är ett av de problem som författaren till GPL ville lösa. I detta fall friheten att använda information man redan har i sin ägo. Ja, det är ”information i ens ägo” även om man inte har upphovsrätten till den, detta på precis samma sätt som att böckerna i min bokhylla är min egendom trots att jag inte skrivit dem. Hela DRM-träsket bygger på att rättsinnehavaren har beslutanderätt även över användandet. Utan denna beslutanderätt så skulle datorprogram jämställas med andra verk där upphovsmannen ”bara” har rätten att bestämma hurvida och på vilket sätt verket får spridas och göras tillgängligt, men har ingenting att säga till om användandet hos den som redan tagit del av det. Detta precis som med böckerna i din bokhylla, det är din egendom, du får göra vad du vill med dem, det enda upphovsmannen har något att säga till om är det som upphovsrätten reglerar, dvs. sådant som har att göra med spridning och allmänt tillgängliggörande, dock inte om just ditt exemplar, du får ju sälja din bok begagnad. Hersey formulerade det väl för 30 år sen: ”admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.”.

    //steelneck

  2. Anonymous Says:

    Hej!
    Använder du inte ordet teleologisk lite konstigt här…? *PET* *PET*

  3. rasmus Says:

    Steelneck: Stort tack för din värdefulla kommentar! Tror du har helt rätt i att mjukvarans särställning är vad som markerar en vändpunkt.

    Fast jag är inte helt säker på att det redan på 1970-talet var självklart att datorprogram skulle falla under upphovsrätt. En osäkerhet fanns kvar i några år in på åttiotalet.

    1983-09-06 rapporterade Dagens Industri (under rubriken ”Piratkopior på datorer försvinner”) att en dom i USA innebar ”att program till datorer är copyrightskyddade”.
    Artikeln skrev: ӀNNU
    ÄR USA GANSKA ENSAMT OM ATT FASTSLÅ UPPHOVSRÄTT FÖR PROGRAMVARA,
    MEN FRÅGAN ÄR AKTUELL I ALLA I-LÄNDER OCH KOMMER SAKERT ATT TILL
    SLUT BEHANDLAS PÅ SAMMA SATT SOM I USA. /…/
    COPYRIGHTSTRIDEN STOD MELLAN APPLE OCH ETT MINDRE FÖRETAG
    FRANKLIN COMPUTER CORPORATION, VILKET HUVUDSAKLIGEN FÖRSÖRJT SIG
    PÅ ATT SÄLJA BILLIGA KOPIOR AV APPLE IIE, DEN MEST GÅNGBARA
    MODELLEN FRÅN APPLE.”

    Anonymous: Jo, du har så rätt. Ordet slank med från en tänkt utvikning som kasserades, ändrade nu.

  4. Anonymous Says:

    Rasmus:

    The CONTU Final Report provided not only the justification for Congress’s amending of Sections 101 and 117 of the Copyright Act of 1976 to address computer software, but also discussed the protection of databases and other collections of information and the use of technology such as photocopiers.

    Det var så att säga där det började. Att det sedan tog tid innan några prejudikat kom är en annan sak, och givetvis att saken blivit än värre med tiden, iom nya lagändringar. Det var dock på 70-talet med 1976 års ”copyright act” och CONTU-rapporten som öppnade dörren för vad som kommit senare. Tyvärr.

    Det kan vara lite svårt att hitta i den massiva CONTU rapporten, men här är en länk till hela Dissent of commissioner Hersey, det är ca 10 A4 sidor och Hersey tar upp problemet ur många olika vinklar, allt från industriella till sociala och ekonomiska aspekter, allt mycket läsvärt och bra formulerat. Man nästan häpnar med tanke på hur länge sen det skrevs, Hersey måste varit en framsynt person, eller hade sådana kring sig.

    Concurring Opinion of Commissioner Nimmer är också läsvärt. Han höll i stort med Hersey, men hade också en vindlande tankegång kring programmens ”output”. På sätt o vis förutspådde han också krocken mellan patent och upphovsrätt..

    Ifliterary works are to be so broadly construed, the Copyright Act becomes a general misappropriation law, applicable as well in what has traditionally been regarded as the patent arena, and, indeed, also in other areas to which neither copyright nor patent law has previously extended. This poses a serious constitutional issue in that it is arguable that such an approach stretches the meaning of authorsand writings as used in the Copyright Clause of the Constitution beyond the breaking point.

    //steelneck


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: