Fram för fler nyliberala kulturmarodörer!

1 oktober 2006

P1:s stora kulturpolitiska debatt inför valet, som kommenterades här, finns nu som MP3. Ur det aldrig sinande svallet av högstämda ord har Copyriot klippt ut ett par patosfyllda minuter för er lyssning. Kulturvisioner yppade av personer som finns med bland de tydligen knepiga spekulationerna kring vem som ska bli rikets nya kulturminister.

Folkpartiet är det alliansparti som i valrörelsen haft högst svansföring i kulturfrågorna.
Namn som nämnts i spekulationerna om kulturministerposten är sakkunniga inom partierna som Cecilia Wikström (fp), Lena Liljeroth Adelsohn (m), Gunilla Tjernberg (kd). /…/
Bland de mer oväntade namnen är skådespelaren Solveig Ternström (c) och litteraturprofessorn Ebba WittBrattström (fp).

DN Kultur

Traditionellt har de borgerliga kulturministrarna varit folkpartister. Resumé för fram Karin Pilsäter. Den enda fp-politiker som verkligen profilerat sig på kulturområdet är annars Cecilia Wikström, som lade fram förslaget om litteraturkanon i skolan.
– Vem skulle du helst se som kulturminister i den nya regeringen, bortsett från dig själv?
– Ebba-Witt Brattström. Hon har integritet, en genuin känsla för kunskap och bildning och hon har ett starkt engagemang i kulturen, säger Cecilia Wikström.

TT Spektra

Cecilia Wikström verkar alltså vara ett av de hetare namnen och hon spar sannerligen inte på krutet. Här snackar vi patos! Lyssna på detta MP3-klipp, knappt två minuter långt, där hon deklarerar:

När det gäller synen på kultur så finns det en ideologisk vattendelare mellan blocken. /…/ Vi har en helt annan syn på vad konsten kan innebära i samhället. Om ett konstnärligt synsätt får prägla våra samtal, våra arbetsplatser, hela miljön i samhället, då kommer ju konstnärerna att få den aktning som de förtjänar att få. De är vår tids vardagshjältar och frihetskämpar.
Över varje konstnär och varje institution tycker jag att det vajar en frihetsflagga och den ska ingen och ingenting få ta ifrån dem. /…/ Och det gäller teatern och konsten och litteraturen och allting.

Gunilla Tjernberg (som annars satsat på en rätt provinsiell profil i riksdagen) vill inte vara mycket sämre – här fyrtio något förvirrade sekunder (MP3):

För kristdemokraterna är kulturfrågan oerhört viktig. Vi ska ha en nationell, trygg, säker … eh, ett stöd, som ser också till att vi har kultur ute i hela landet. Kristdemokraterna kommer att /…/ arbeta för en stark kulturpolitik, därför att vi vet att människan behöver kultur.

Ärligt talat, vad är detta för retorik? Hur kan tilltänkta ministrar komma undan med att lovsjunga ”kulturen” i allmänhet, utan att specificera vilken kultur? Tror de på sina egna fraser om att all kultur präglas av någon slags inneboende godhet?Nå, detta inte sagt för att peka ut just dessa politiker. Retoriken är nog snarare ett symptom på allmänt suddiga diskursgränser. Det existerar ingen klar definition av vad ”kulturpolitik” är. Vad som finns är ett antal offentligt finansierade institutioner som sysslar med en eller annan slags kultur, samt ett konsensus om att staten har ett visst ansvar för att kollektivet ”konstnärerna” ska kunna försörja sig. (Definitionen av vilka som inräknas är däremot ytterst flexibel och i allmänhet icke-politisk.)
Ingenting tyder på att regeringsskiftet medför några radikala förändringar på området. Samtliga fyra allianspartier har gjort klart att de på det stora hela inte ifrågasätter den svenska kulturpolitikens grunder. De har alla varit mycket noga med att framstå som kulturvänner, som kanske har olika prioriteringar men absolut inte vill minska den statliga kulturfinansieringens omfattning. Vart försvann den fruktade nyliberala kulturmarodören?

Till Svenska Dagbladets insändarsida, kanske. Pia Lerigon har sett Martin Borgs film1200 miljarder”, läst en artikel om amatörkulturen, sjunger själv i kör och ställer den retoriska frågan:

Eftersom anledningen till att så många engagerar sig i amatörkulturen är att man gör det för att det är kul – ett fritidsintresse – så jobbar ju alla gladeligen gratis.
Därför undrar jag varför kulturen måste ha skattebidrag? /…/
Jag vill välja själv var jag lägger mina pengar. Jag betalar hellre pengar direkt till min kör än att tvingas betala till kulturen via skattsedeln. /…/
Det som ingen vill betala för läggs automatiskt ned. Och det som folk vill ha, får mer pengar så att det kan utvecklas. Det är kultur i förändring på ett positivt sätt.

Repliken kom redan nästa dag från regissören Pontus Plænge:

Detta är naturligtvis en orimlig ståndpunkt i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.
Kulturen är en del av den allmänna välfärden, och inte något som ska ställas mot sjukvård och skola. Jag tror att det för människan är lika livsviktigt att samtala om livet och tillvaron som att äta och dricka.
Det är konstens uppgift att föra detta samtal och kulturpolitikens att se till att detta kommer alla människor till del. Detta fördjupande, reflekterande samtal om livet genom de olika konstformerna har aldrig och kommer aldrig att klara sig på en kommersiell marknad.

En inte obegriplig eller oväntad reaktion. Men heller inte särskilt lyckad. Vad uppnår man med en sådan försvarsställning, med att (á la Cecilia Wikström) visa att man känner sig tvingad att ta till sin allra mest darrande stämma i fraser om mänsklighetens väsen och konstens uppgift? Inte rycker man upp den kulturpolitiska diskussionen ur sitt nuvarande tillstånd, i varje fall.
I stället för en välbehövlig heterologi får vi ännu en portion homogeniserande snömos. Ännu ett upprättande av Kulturen som en godhetens sfär. End of discussion. Gäsp.
Läget vore förstås annorlunda om det verkligen vore så att vi hade valt en massa politiker som var fast beslutna om att avskaffa allt statligt stöd till kulturlivet. Men där befinner vi oss sannerligen inte. Samtliga riksdagspartiers ser det som statens uppgift att finansiera kultur, i ungefär samma omfattning som idag. Att då, när någon enstaka ifrågasätter detta, förklara kritikerns ståndpunkt som ”orimlig … i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat” sänder då aningen märkliga signaler.Missförstå mig inte. Själv är jag högst pragmatisk, måhända mjäkig, när det kommer till kulturpolitik. Precis som samtliga riksdagspartier, tycker jag att det är rätt att ta skattepengar och ge till kulturella ändamål. Gärna ännu mer, trots att jag mycket väl förstår de principiella invändningarna. Alldeles säkert har Copyriots läsare de mest skilda uppfattningar i frågan, som kanske inte är den mest intressanta att diskutera här.
Ta alltså inläggets rubrik med en nypa salt. Men hellre en nyliberal kulturmarodör än tio småborgerliga kulturvärnare. Trots allt lyfter Pia Lerigon fram något som de högstämda fraserna förnekar: Att det faktiskt finns en enorm kulturell undervegetation som klarar sig utmärkt utan direkta bidrag. Inlägg som hennes borde tas som öppningar till förutsättningslös debatt om vilken kultur som bör främjas och hur, snarare än som någon slags mordhot att värja sig mot.

Exempelvis vore det intressant att fråga sig vad som inräknas när det nu talas om att ge företag avdragsrätt för kultursponsring och konstinköp. Oljemålningar och pianoaftnar, visst, men tevespel, dansfester, nättidningar och lajvrollspel? Sådana frågor måste väckas, inte för att målet skulle vara en så vid kulturdefinition som möjligt, utan för att de annars bara skjuts över på tjänstemän. Vilket visserligen är bekvämt för politikerna, men leder till en banalisering av hela vårt sätt att prata om kultur. Fildelningsrelaterade debatter har gett talrika tragikomiska exempel på den saken…

Läs även inlägget ”Är kulturen bra för hälsan?” på Magnus nya blogg Fade to Grey!

8 Responses to “Fram för fler nyliberala kulturmarodörer!”

  1. Dennis Says:

    Ett gäng ”kulturarbetare” uttryckte sig innan valet:
    ”Vi tycker dessutom att det är obegripligt att [alliansen] tycker sig ha formulerat ett politiskt alternativ, som inte med ett ord berör livsavgörande och livsviktiga frågor som kultur.”

    Om man parade ihop dem med de som åtminstone förr sade sådant som att yttrandefrihet inte gör en mätt kunde det kanske bli en intressant diskussion.

  2. olofmartin Says:

    Den tillträdande regeringen har bland annat annonserat att de statliga konstnärslönerna kommer att avskaffas helt och hållet. Lägg därtill att ledande företrädare för såväl folkpartiet som centern vill verka för ett nedläggande av SVT i sin nuvarande form… Och du har det tydligen efterlängtade nyliberala kultursabotörpaketet prydligt inslaget framför dig. Fler av samma slag lär vänta.

  3. Andreas Says:

    Ytterligare diskussion i ämnet.

    Dessutom kittlar det för att det är så ideologiskt obestämbart. Här finns nyliberalism i klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-mentaliteten, och synen på kulturfinansiering. Ingen ska betala för något som de inte är intresserade av. Här finns nån sorts autonom anarkism i viljan att hålla sig utanför systemet. Det är borgerligt i sin självfinansieringssyn och socialistiskt i sin arbetarromantik. Underbart, med andra ord.

  4. Anonymous Says:

    Vad spelar det för roll egentligen att kulturvärnarna inte nämner amatörkultur, datakultur osv? Den är ju per definition inte beroende av någon kulturpolitik. För min del får dom subventionera till höger och vänster så länge dom inte förbjuder något. Och sen finns det alltid ett visst utbyte mellan subventionerad kultur och ”annan kultur”, oavsett vad kutlturvärnarna nämner eller inte nämner, fylkingen är ett bra exempel :)

  5. rasmus Says:

    Andreas: Copyriot skrev om (den sjukt intressanta) diskussionen på Jetsetjunta som du länkade till.

    Olofmartin: OK, möjligt att det är så. I så fall vore det ju desto angelägnare att få till ett sätt att tala kring kulturpolitik där man säger vad man menar i stället för att linda in allt i fraser om att kultur är jätteviktigt.
    Vad gäller de statliga inkomstgarantierna (i vardagligt tal kallade konstnärslön), så som de fungerar idag, så ser jag inte riktigt jätteproblemet i att avskaffa dem.

    Anonymous: Suck, du har visst missförstått, men jag var säkert otydlig. Problemet är inte att vissa kulturyttringar känner sig uteslutna, utan att det pågår en allmän fördumning där alla alltid pratar om ”kultur” som vore det något självklart som aldrig behövde specificeras. Detta får inte minst konsekvenser för fildelningsdebatten.


  6. …men vad ska man ha en kulturpolitik till?

    Som jag ser det ska ska kulturpolitikens huvudsakliga mål vara att göra många medvetna om, och vana att utnyttja, yttrande- och tryckfriheten.

    Den som övat sig i att gestalta eller uttrycka sig på olika sätt, blir starkare också i att uttrycka sig mot eventuella överheter.

    Jag utvecklade det lite mer i våras, mest som svar på en artikel skriven av HAX.

    Själv gick jag via klarinett i musikskolan, via elbas, kassör i rockföreningen till landstingspolitiker. (Låt nu inte det skrämma någon från klarinetten!)

  7. rasmus Says:

    Leiph Berggren: Jag har själv spelat klarinett och är stenhård vän av kommunala musikskolan…
    Bra att du (till skillnad från vissa tilltänkta kulturminstrar) försöker formulera vad som bör vara kulturpolitikens målsättnin. Även om jag inte tror att det går att hitta en målsättning som täcker allt det som ryms inom begreppet.
    Instämmer i den generella invändningen mot de (få) som ropar ”avskaffa kulturpolitiken” – de har i allmänhet blandat ihop kulturpolitik med kulturstöd, och kommer förresten inte heller de undan kravet att definiera vad kultur är, om de nu vill rensa all politik från kulturella implikationer. Inte mycket att bry sig om.

  8. Anonymous Says:

    Vad är skillnaden mellan kulturpolitik och kulturstöd?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: