Äkthetens väktare i den digitala bildmanipulationens tid

Under året har det pågått en debatt inom Pressfotografernas klubb om vad som är en sann bild och om praxis för digital manipulation av fotografier.
Att justera kontrasten eller beskära är självklara former av manipulation som ingen ifrågasätter. Åsikterna går däremot skarpt isär kring angående kloningsverktyget i Photoshop, som vissa menar bör vara totalt bannlyst från fotojournalistiken. Andra anser att bedömningen måste göras från fall till fall. När även bearbetning med okontroversiella metoder kan vinkla bilders budskap måste man förlika sig med att bilden inte är lika med sanningen.
Pressfotograferna har dock gemensamt att de vill upprätthålla en skarp gräns mellan fotojournalistikens högre etiska trovärdighetskrav, och andra former som reklamfotografi där retuschering tas för given.

Insikten sprider sig att faktaåtergivning och förkonstling blir allt svårare att separera i dagens mediaflöden (”hyperrealitet” för att tala med Baudrillard). En insikt som leder till skilda och ibland märkliga slutsatser. Fotoproffsen har handfast kunskap om digital bildhantering och inser vad den har satt på spel. Därför prioriterar de att upprätthålla gränsen kring sin egen journalistiska yrkesheder. Reklam och amatörism tjänar för dem snarast som välkomna kontraster, upprätthållande uppfattningen att pressen har en särskild trovärdighet.

Medan andra vill gå längre, och värna äktheten över hela det visuella fältet. SSU kräver en lag om att alla retuscherade bilder måste märkas, med udden mot ouppnåeliga kroppsideal i reklamsammanhang. (Vad jag har förstått vill SSU även varningsmärka oretuscherade foton på modeller som har förändrat sina kroppar på kirurgisk väg. Frågan är vad de säger om kosmetisk utseendeförändring. Har inte lyckats hitta någon klar formulering om vad de egentligen vill.)
Nu har ett nystartat parti fått uppmärksamhet för samma krav på att ”fejkstämpla” alla retuscherade bilder. En av punkterna i partiets valplattform (endast som .doc!) lyder ”Introducera en konsumentmärkning av retuscherade bilder i media och tidningar”.

Detta för att öka medvetenheten att alla människor ser och är annorlunda, och att det finns flera kroppsideal. Inte bara de manipulerade bildernas ideal. Vi vill se det som en innehållsdeklaration på en bild om den är retuscherad eller inte.

Området som ska regleras, ”bilder i media”, är mer än betänkligt vagt. Vissa gånger räknar lagstiftare internet som ett medium, betyder det att photoshoppade självporträtt på Lunarstorm hamnar under kravet på varningsmärkning? Bildbloggar med servern placerad utomlands? Kanske lika bra att filtrera bort hela Deviantart.com?
Ännu mer intrikat är frågan om hur man ens kan dra en gräns mellan fotografi och teckning. Animerad film är ofta baserad på skådespelarinsatser, samtidigt som specialeffektsindränkta spelfilmer innehåller genomsyntetiska animationer som ser ”verkliga” ut för ögat. Vad uppnår en varningsmärkning av manipulerade bilder i ett läge där allt mer pornografi blir helt digitalt framställd?
Katrine Kielos skrev skarpt i våras:

Istället borde feminismen, om den överhuvudtaget ska ägna sig åt utseendefrågor, snarare sätta upp kvinnors rätt att vara fula som mål. Problemet är inte att kvinnor, vackrare än en själv, visas på bild och upphöjs till ideal. Problemet ligger i att vi kvinnor tilldelas existensberättigande utifrån hur väl vi uppfyller bilden. Världen är full av skabbiga, tjocka män som vaknar på morgonen utan att bry sig det minsta om att jämföra sitt eget daller med Christopher Bales magrutor. Det finns även de män som bryr sig om jämförelsen: och är de rejält missnöjda köper de kanske ett gymkort och drar ner på Norrlandsguldet. Det är dit vi vill komma, möjligheten att välja förhållningssätt till idealen utan att förlora i människovärde.

PS. Partiet som föreslog ”fejkmärkning” var alltså Unika partiet, vars valmanifest var en udda läsning. En punkt var med hela två gånger, nämligen ”Utökad kameraövervakning”. I övrigt vill partiet bland annat ha ”social kompetens” i läroplanen, förstatligad elmarknad, slopat bistånd, polisiär brottsprovokation, fler och privatiserade fritidsgårdar och en ”ny kraftig lagstiftning för att motverka förtalen och mobbingen som sker på Internet” (hur i hela världen det nu skulle gå till).
Högre bidrag, lägre skatter, mer välfärd, hårdare tag. Skulle dock inte kalla manifestet populistiskt eftersom det inte systematiskt sätter ”folket” mot ”eliten”. Snarare ”suntförnuftiskt”, kanske. På något sätt känns Unika Partiet rätt mycket som Aftonbladets politiska gren. Nog ordat därom.