Jacques Rancière framkallar noll svindel

4 augusti 2006

När Jacques Derrida dog för snart två år sen konstaterades att alla de stora namnen ur en brokig generation av franska filosofer gått hädan. Nu har det petats lite i botten av koppen, och fram kom Jacques Rancière (född 1940), som passande nog blivit inne i konstvärlden just nu. Så Site passade på att introducera honom i Sverige med en chockbillig samlingsbok, Texter om politik och estetik.
För att inte någon ska känna sig lurad att läsa referat, ska det klargöras: Jacques Rancière är en fett tråkig och måttligt intressant filosof. Inte främst för att hans språk ofta uppfyller nidbilden av snårig fransman utan för att han sällan får sina ansatser att lyfta. Det som följer är ett löst hållet referat av centrala teman i hans essäer, utan anspråk på någon relevans.

Det man vanligtvis räknar som politik är inte alls politik, menar Rancière. En förväxling har skett med regerandet, med de preocesser som för samman kollektiv och organiserar former för maktutövning. Men politik innebär i själva verket just avbrytandet av dessa maktmekanismer. Jaha?
Följaktligen dras slutsatsen att frasen ”allt är politiskt” är ett felslut. Att något innehåller maktrelationer gör det inte till politik. Visst, det negativa tänkandet funkar, utläggningarna om vad som inte är politik.
Politiken skiljer sig från juridiken genom att parterna inte existerar på förhand, skriver Rancière i ett resonemang som rör sig i liknande banor som E.P. Thompson.

Innan varje avvägning av intressen /…/ gäller tvisten parternas existens som parter, existensen av en relation som konstituerar dem som sådana. /…/
Parterna finns inte innan den konflikt som de benämner och inom vilken de kan bli räknade som parter. /…/
Snarare än att avgöra till den enes eller andres fördel, bör man fråga sig vad som motiverar dem: den ursprungliga sammanknytningen av fakta och rätt.

Så fort Rancière slår över i att försöka formulera positiva definitioner av politik så klingar det däremot tunt.
Det blir nämligen väldigt uppenbart hur han bemödar han sig om att få reservera termen politik för sånt som han själv tycker är fint. Han gör försök på försök, formuleringar där Rancières (eller översättarnas) favoritverb ”instifta” kombineras med olika luddiga begrepp som ”frigörelsen”, ”broderlighet” eller ”de fattiga”. Ett av försöken definierar på idealiskt vis politiken som ”att de rikas dominans bryts”, vilket ju är lätt att säga men i praktiken rent snömos. Andra definitionerna lutar mer åt mikropolitiken: ”Den politiska aktiviteten är den som /…/ får oss att se det som tidigare endast kunde höras som brus”.
Viss kraft finns i de negativa resonemangen, men de tas alltid bara halvvägs. Blicken höjs något – sedan lägger sig texten till ro i en eller annan positiv definition som alltid är löjligt lättapproprierad för den mest reaktiva slentrianpolitik. Visst Rancière något på spåren när han fastslår att balanserandet av fördelar mot förluster står i vägen för varje verklig strävan efter rättvisa, men det resonemangen kunde gott få sluta i frågetecken i stället för i ett krystat hejarop till ”vad medborgarna äger gemensamt”.Rancières lilla specialitet är att knyta samman konst och politik. De är inte två skilda verkligheter vilkas relation kan diskuteras. Konsten och politiken är ”två former av delandet av det sinnliga”. Jag antar att det är för att understryka denna sin paroll som han hakar upp sig på Walter Benjamins fras om ”estetiseringen av politiken”, som han försöker vederlägga utanför dess medieteoretiska sammanhang.
Nåja, ett och annat lyckas Rancière fiska upp ur soppan.

Historien om relationerna mellan partier och estetiska rörelser är /…/ förvirring mellan dessa två olika idéer om avantgardet

  1. ”den topografiska och militära förställningen om styrkan som går i täten”, ”den arki-politiska idén om partiet”
  2. ”det estetiska föregripandet av framtiden, i enlighet med Schillers modell”, ”den meta-politiska idén om den övergripande politiska subjektiviteten”

Så den estetiska erfarenhetens ”politik” är snarare en metapolitik, ett begrepp som Rancière visserligen tycks hysa viss misstänksamhet mot, eftersom han ju redan bestämt sig för att det politiska står i förbindelse med både rättvisa och heterogenitet.

Metapolitiken är i allmänhet det tänkandet som tror sig göra slut på politikens dissensus genom att växla scen, genom att flytta sig från demokratins sken och stadens former till de underjordiska rörelsernas infrascen och till de konkreta energier som ligger till grund för dem.

Ur Rancières konsthistoriska essäer framträder en schematisk bild av tre identifikationsregimer:

  1. Bildernas etiska regim. Frågan om gudabilder. Konsten existerar inte, endast olika ”sätt att göra”.
  2. Konsternas representationella regim drar en skiljelinje mellan fiktion och lögn. Mimesis (en pragmatisk princip, snarare än normativ) skiljer konstnären från hantverkaren och underhållaren.
  3. Konsternas estetiska regim uppstod kring 1800 när det växte fram en uppfattning om en konsten som en obestämd enhet, konsten som något annat än listan över sköna eller fria konster och därför befriad från varje specifik regel. Konsten identitiferas inte längre genom att särskilja olika sätt att göra, utan som ”sinnliga sätt att vara”.
    Vissa gränser dras upp mot vad som inte ryms inom konsten, konst är inte en enkel kroppslig virtuositet, inte heller kan en religiös eller terapeutisk ritual i sig vara konst.
    Estetiken som diskurs hävdar ”att poesins princip inte är fiktionen, utan ett speciellt sätt att arrangera språkliga tecken” (jfr. Fichte). Flaubert: stilen är absolut, dvs frigjord från representationen.
    Inom denna regim iscensätts ständigt de två föregående på nytt och de ställs mot varandra.

Nå, det är ju inte direkt lika hårda tag som hos Friedrich Kittler och hur värdefulla bidrag Rancière ger med sin periodisering kan man fråga sig. Från denna grund dyker han in i samtidskonsten.

Det finns inget postmodernt brott. Det finns en ursprunlig och ständigt verksam motsägelse.

Fast … samtidigt skriver Rancière om att alliansen mellan konstnärlig och politisk radikalitet har upplösts, och börjar studera skärvorna av denna estetik.
Vad finns det för föreställningar om konstens ”post-utopiska” framtid, frågas det. Jo, å ena sidan har vi filosofer som vill isolera en särskild radikalitet i konsten, som ”en singulär kraft av närvaro /…/ som sliter isär den vardagliga erfarenheten”.
Å andra sidan finns bland konstnärer och konstinstitutioner ambitionen att gå rakt in i den vardagliga mikropolitiken och skapa situationer som kan modifiera våra hållningar. Det syftas alltså på så kallad relationell estetik.

De platsspecifika, konstnärliga praktikerna, omflyttningen av film till installationerns rumsliga former i muséet, de samtida formerna av rumsliggörande av musiken eller de aktuella teater- och danspraktikerna, rör sig alla i samma riktning: mot en avspecificering av de olika instrument, material och arrangemang som tidigare hörde till olika konster, och mot deras konvergens i en och samma idé och praktik, där konsten är ett sätt att inta en plats för att där omfördela relationerna mellan kroppar, bilder, rum och tider.

Omfördela relationer, visst liksom. Men allt karln förmår är ju att gång på gång på gång på gång i sina essäer bygga upp inför något som skulle kunna knuffas över en kant och möjligen flyga, men sedan bara stanna på tryggt avstånd och prata strunt? I detta hänseende är Rancières filosofi raka motsatsen till den chockverkan som Agamben ibland kan uppnå med sina dunkelheter. Rancière framkallar aldrig svindel.
En rejäl skopa hård medievetenskap, och några av tankegångarna skulle kanske kunna sättas i rörelse. Eller möjligen en strängt negativ dialektik, som bannlyste alla halvdana idealdefinitioner av konst och politik borde vara. Fast då skulle inte mycket bli kvar av vissa essäer. Den politisk-filosofiska skärpa som då och då skymtar förbi hos Rancière gäller saker som ändå uttrycks mycket mindre senilt av Paolo Virno.
”Texter om politik och estetik” är en essäsamling som jag sannerligen inte vill rekommendera någon att läsa. Bortser man bara från texten som tryckts i den, är det dock en väldigt bra pocketbok. Pärmarnas billiga papper slits snabbt, dammar av sig ymnigt samt missfärgas lätt av omgivningens färger, vilket gör sig riktigt bra med den ytterst sparsmakade layouten.Ryktet säger förresten att nästa fransman som nu är under översättning och snart introduceras i på svenska blir Maurice Blanchot.

8 Responses to “Jacques Rancière framkallar noll svindel”

  1. Malte Says:

    Är inte Maurice Blanchot redan både introducerad och sedan länge tämligen överskattad på svenskt område?

  2. rasmus Says:

    Malte: Jo, det har du nog rätt i att han är (av Horace Engdahl…) – syftade mer på att han tycks vara nästa utgivning från Site-gänget, vilket brukar betyda att han rent objektivt kan förutspås en stigande konjunkturkurva, om än begränsad till en numerärt väldigt liten grupp.
    Om han är överskattat har jag ingen aning om, men det kan jag mycket väl tänka mig.

  3. Anonymous Says:

    Har inte läst boken i fråga, men ”10 teser om politik”, var väl inte så flummig?
    Svår, ja, men den hade definitivt något positivt att säga om vad politik är.
    (Politik är när ett exkluderat subjekt, t ex proletariatet säger: ”vi är proletariatet, vi räknas som ingenting, men vi vill bli allt!” och så gör dom uppror mot den etablerade ordningen, polisen. Då uppstår politik, det pågår en revolt, och allt står på spel och proletariatet blir en maktfaktor som måste erkännas, och maktstrukturerna upphävs, omkullkastas och görs om. Sedan uppstår så småning ett nytt regerande, en ny ‘polis’).

  4. Anonymous Says:

    Ja, Ranciere är något flummig, lite för post-modernt reformistisk, och knappast revolutionär?
    Vill du ha klarhet och tydlighet och positiva svar om politik, läs hans läromästare Althusser.
    Skit i svindeln.

  5. Johan Says:

    Jag tycker att du är allt för avgränsande. Håller med om att Ranciére är måttligt intressant, men din läsning tycks för mig vara något överdriven. Tänker särskilt på hur du positionerar dig mot Ranciéres ”negativa resonemang” på ett – ja, faktiskt – negativt sätt. Likt det negativa/reaktiva tänkande du vänder dig mot tycks du mest betona vad som inte kan hämtas från Ranciéres teorier, istället för att läsa och använda Ranciéres koncept på ett affirmativt sätt.

  6. rasmus Says:

    Johan:
    Nämen, nu har du missuppfattat! Det är just i de negativa resonemangen som Rancière uppvisar en relativ styrka. Då länge han håller sig till dem är det gott och väl. Vad jag irriterar mig på är just att han envisas med att leda över dem i ihåliga affirmava resonemang.
    Nå, jag medger att jag inte satsade särskilt hårt på klarhet i referatet ovan.
    Vi kan vara överens om att han är måttligt intressant.
    Såg förresten att du plockat fram krigsmaskinen. Kul, för jag tänkte snart ta upp en rätt udda läsning av den.

    Anonymous 2.24:
    Althusser är en annan historia som jag aldrig satt mig in i. Tillfrågar i så fall Copyriotkollegan jan_boklov ;)
    Och nej, jag vet inte om positiva definitioner av politik är något jag egentligen vill ha sådär jättemycket.
    Vad gäller ”svindeln” var det mest en jämförelse med Agamben, den förra innefilosofen för konstvärlden som introducerats av Site-kretsen.

    Anonymous 2.21:
    ”10 teser om politik” var inte med i boken, men jag har ett svagt minne av att ha läst dem någon gång.

  7. Anonymous Says:

    ”10 teser om politik” finns i Fronesis ”Politik”-nummer.

    Jag läste förordet till Sites Raniciere-bok, och beslöt mig för att vägra läsa den eller köpa den.
    Fan, vad jag haar Sven Olov Wallerstein.
    Han förstör den potentiellt radikala eller intellektuellt värdefulla läsningen i Sverige av alla franska filosofer genom att missintroducera dem på ett äckligt liberalt anti-marxistiskt sätt(vilket inte alls är nödvändigt).
    Innebörden av hans tolkningar av varje bok eller begrepp ska alltid vara nån känga mot någon antagen marx-ståndpunkt(oftast inte ens en marx-ståndpunkt utan en liberal fördom eller klyscha oav något marxistiskt begrepp eller resonemang).
    Recensionerna blir därefter, diskussionerna likaså.

  8. Sebastian Says:

    Förstår inte gentligen alla dessa hårda ord gentemot ranciere tyckte att den dekonstruktiva ansasten i de begynnande kapitlen var av stor behållningen. En rimlig mot han eventuella svårighte att ”vara” uppbygglig, ser jag inte som ett problem då han mest verkar inriktad på något slags ”förarbete”, är dock intresserad av den etymologiska valfränskaspen mellan politik estetik, som även delas av stiegler men som är bra mycket hådare men därtill sorgsnarare, hans läsning av exempelvis Deleuze litteratur estetuik var ju i små stycken alldeles lysande, tyvker sebastian


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: