Slagkraftig studie om fildelning och musik från danska Piratgruppen

8 juli 2006

Sjunkande skivförsäljning totalt sett har varit ett ofrånkomligt faktum under innevarande årtionde.
Försäljningen mätt i antalet fysiska enheter nådde sin topp år 2000, samma år som Napster gick från noll användare till 10-20 miljoner. Sedan dess har peer-to-peer-fildelning (men också person-till-person-piratkopieringen av digital musik) bara ökat i omfattning, medan skivförsäljningens kurvor har fortsatt att sjunka. Vid vårt decenniums mitt syntes visserligen skivindustrin i stort sett ha nått fram till de ”normala” nivåer de legat på innan 1990-talets extraordinära cd-boom tog fart. Å andra sidan finns inget som tyder på att nedgången skulle stanna av för det.


Skivindustrins försäljning i Danmark 1980-2004.

Men att titta på sådana klumpsiffror räcker inte. Vårt intresse ligger ju i ett rikt musikliv, inte att vissa företags intäktsnivåer ”borde” vara högre eller lägre.
Musikskapande är dock till sin natur är ett svårfångat fenomen med ett flertal drivkrafter, ekonomiska och andra. Således finns det knappast ett överflöd på kvantitativa data som säger något vettigt om hur musiklivet förändras, bortsett från att det totala antalet sålda plastbitar uppenbarligen reducerats kraftigt.

Från Danmark kommer nu något så sällsynt som en klar och tydlig empirisk studie av hur olika kategorier av musikskapare påverkats av försäljningsnedgången. Den bygger på extremt pålitliga siffror från N©B, en institution som ägs av Stim och dess nordiska kolleger, och centraladministrerar royalties för alla sålda fonogram.
Studien delar upp de danska kompositörer/textförfattare som tagit del i utbetalningen av N©B-pengar i fyra grupper. Årsutbetalningarna för de ”fattigaste” i grupp överstiger inte 10000 danska kronor, medan den ”rikaste” grupp fyra får över motsvarande 180000 svenska kronor per år endast i skivroyalties.

Resultatet är slående: Skivindustrins kris har fått rakt motsatta konsekvenser för de musikupphovsmän som får störst intäkter från skivförsäljningen, och de med mer modest försäljning! N©B:s egna siffror visar att den genomsnittliga royaltyutbetalningen för en medlem i grupp ett har ökat med 16,7 % under åren 2001–2005, medan snittutbetalningen inom grupp 4 har minskat med 18,2 %. För de två mellangrupperna ligger förändringen nära noll.
Samtidigt har det totala antalet mottagare av royalties ökad under perioden efter, och ligger nu på en betydligt högre nivå än under skivindustrins guldår i slutet av 1990-talet. Ökningen har skett i de tre ”fattigaste” grupperna, medan antalet som når upp i grupp 4-nivå har minskat.

Alltså har fler upphovsmän varit framgångsrika med att släppa text och musik under en period av sjunkande försäljning än under en period av massiva försäljningsökningar. /…/
Slutsatsen blir att fler upphovsmän har fått sina verk publicerade, fler får del av N©B-utbetalningarna, och det är de rikaste artisterna som betalar för det. Om fildelningen är att skylla för skivindustrins vikande intäkter, innefattar den också en omfördelning av resurser från de rikaste till de fattigaste artisterna.

Siffrorna talar ett ovanligt tydligt språk.

What’s particularly interesting about the study is that it uses data from the Nordic Copyright Bureau, which has a monopoly status in Denmark. That means the data are not estimates of sales declines, but actual sales.

kommenterar Lawrence Lessig studien, som utförts av Claus Pedersen, även känd som talesperson för våra danska kollegor i Piratgruppen (som börjar likna ett forskningsinstitut).
Jag inte läst hela den danska originalstudien. Däremot en engelskspråkig tillgänglig som PDF. Och flera slående samband ryms på dess fyra sidor.

Ovanstående kurva gör också en ganska tvär sväng efter vändpunkten 2000. Uppåt, inte nedåt. Den representerar det totala årsvärdet på alla levande musikframföranden i Danmark, som det kalkylerats av Koda (danska Stim). Precis som med N©B handlar det alltså inte om en lös spekulation utan om hårddata från en monopolist (den som arrangerar en konsert måste rapportera till Koda).
Det totala värdet av konserter i Danmark har nästan fördubblats mellan år 2000 och 2005, alltså samma period som skivförsäljningen nästan halverades.

Allt tyder på att betalningsviljan flyttar från fonogram till musik som realtidsupplevelse. Detta är dåliga nyheter för skivindustrin, men inte för musikbranschen i allmänhet. Det är också något som många av oss kan erinra oss tydligt på ett personligt plan.
En gång var jag en stor skivkonsument, nu betalar jag i stort sett aldrig för inspelad musik. Däremot förvånande jag nästan mig själv över hur jag i torsdags utan att ens blinka pungade upp med 550 kronor för att gå in på Accelerator och i stort sett bara se Regina Spektor. Musikupplevelsen var värd det. Det hade jag kanske inte tyckt 1996, då jag å andra sidan kunde lägga ut samma summa för tre album (innan jag ens visste om jag älskade musiken på dem), vilket för mig är en otänkbarhet idag.
Jonas Andersson, mediedoktorand i London, är inne på dessa idéer i en nyskriven akademisk artikel, ”The metamorphosis of music-listening and the (alleged) obliteration of the aura”, som lånat både titel och vissa av resonemangen från ett Copyriot-inlägg från i vintras.
Musik är inte frikopplad från ekonomiska realiteter, men det är inte en ”vara” vilken som helst, just eftersom musik sker i ögonblicket och dess värde ökar när upplevelsen blir kollektiv.

Bara att göra som Claus Pedersen och relatera en tydligt belagd ökning av konserternas ekonomiska värde till en ojämt distribuerad minskning av skivförsäljningen, är ett grepp som genast ger diskussionen nya och fräschare förtecken. Men begreppen kan vidgas i ännu fler steg. ”Det finns fler musiker nu än någonsin och alla köper ljudkort, mixers, studio-utrustning och klaviatur till datorn”, skriver Michael Koraszewski i ett skönt inlägg där han utgår från personliga erfarenheter. Siffror på hur priset på utrustning för avancerad musikproduktion sjunker, hur allt fler får tillgång till den och antalet som faktiskt producerar egen musik ökar, måste ses som en del av samma utveckling som fildelningen.

12 Responses to “Slagkraftig studie om fildelning och musik från danska Piratgruppen”

  1. Anonymous Says:

    Det där ser ju riktigt bra ut. Helt rätt utveckling.

    Ganska bissart att den socialdemokratiska regeringen arbetar MOT den utvecklingen och för desperata giganter som är (helt korrekt) livrädda för att tappa sin makt och kontroll.

    /Markus

  2. Karl McFaul Says:

    Problemet är att den här typen av information än så länge inte når den breda allmänheten i Sverige. Media gör inför valet inte längre några vettiga faktagranskande artiklar utan försöker mer skjuta fildelningsförsvararna i sank. Inte heller våra riksdagsmedlemmar eller andra svenska politiska aktörer verkar plöja ner några pengar i utredningar för att se hur det står till.

    Värst av allt är att denna typ av information inte ens verkar nå svenska STIM som i info-tidningen till oss som är medlemmar där, bara basunerar ut IFPI’s röst!

    Är vi bara ett gäng intellektuella Internet-nördar och bloggare som snackar med varandra? Har vi någon politisk effekt över huvudtaget?

  3. Anonymous Says:

    Rasmus skrev
    ”En gång var jag en stor skivkonsument, nu betalar jag i stort sett aldrig för inspelad musik”

    Kul att någon pirat är ärlig…

  4. Johan Says:

    Det är väl inte bisarrt över huvud taget? Socialdemokraterna bygger i politik och retorik på stora enheter och grupper. Små, enskilda aktörer har aldrig varit lika intressanta för dem.

    //JJ

  5. mirshafie Says:

    Anon 10.15 skrev: ”Kul att någon pirat är ärlig…”

    Wtf snackar du om, de flesta pirater erkänner väl att vi inte vill köpa skitmusik på plastbitar längre. Men hade det inte varit för Napster hade mitt musikintresse aldrig blomstrat, och de skivor jag köpte hade aldrig inhandlats heller, så när det kommer till mig ska skivindustrin enbart vara glada för internet.

  6. Jessi Says:

    Karl McFaul:

    Värst av allt är att denna typ av information inte ens verkar nå svenska STIM som i info-tidningen till oss som är medlemmar där, bara basunerar ut IFPI’s röst!

    Där har du och andra insiktsbeväpnade STIM-medlemmar ett lite större ansvar, i min mening, då ni kanske kan trycka på en förändring i STIMs interna debatt, genom insändare (som kanske åberopar denna undersökning o.s.v) etcetera. Alltid något.

    Anonymous 10:15:
    ”Kul att någon pirat är ärlig…”
    Jaha du, Brumark-klon. Klart som faan man inte köper skivor när allt finns 5 sekunder från hörselcentrat, helt gratis. Jag ser det som en grov förolämpning mot en människa att förvänta sig att hon är så korkad att hon betalar när hon inte behöver det. Och dessutom kräva att hon gynnar en företagsvärld med fasctistiska tendenser och bidrar till upprätthållandet av antika affärsmodeller.

    Rasmus: tack för rekorderliga blogguppdateringar

  7. Karl McFaul Says:

    Jessi: Du har helt rätt att vi STIM-anslutna som är immaterialrättskritiker borde börja jobba mer med påtryckningar på vår egen organisation. Frågan är vilka det är mer än jag? Känner mig just nu lite ensam som immaterialrättskritisk artist (som går ut med identitet) i bloggosfären just nu, snyft..

    Det skulle vara synnerligen intressant att få kontakt med andra STIM-anslutna immaterialrättskritiker kring dessa bloggar. Vi borde organisera oss eftersom vi inte har något annat val än STIM – eller inte Stim.. – De har nämligen total monopolställning som upphovsrättsorganisation.

    Fast då skulle vi kanske bryta mot en punkt i kontraktet med dem: ”att icke träffa någon överenskommelse som strider mot detta kontrakt eller mot STIM’s stadgar och fördelningsregler”.

    Å andra sidan tycker jag mig sällan träffa några immaterialrättskritiker bland mina artistkollegor. Antingen är de mp3-nedladdande popmusiker som tycker politik & juridik är lika kul som att gå på klassisk konsert.. eller så är de just tonsättare av ”nutida klassisk musik” och är helt oinsatta i vad som pågår på Internet överhuvudtaget.

    Ok, där lät jag lite väl polemisk, fördomsfull och dryg, men det regnar inte precis med folk som ”Jason” Timbuktu som har en intrllektuell skärpa även på andra områden än musik.

    En annan punkt på mitt anslutningskontrakt med STIM säger att det åligger den anslutne: ”att avhålla sig från handlingar som kan vara till påtaglig skada för STIM’s verksamhet”.

    Man kan undra om mitt medlemskap i Piratpartiet och mina kritiska inlägg mot immaterialrätten på diverse bloggar inkl. min egen, på sikt skulle kunna hänföras till den punkten..

    Nåväl.. jag jobbar vidare med min musik och mitt filosoferande (med människans själ som ”incitament”..) och återkommer snart.

    Under tiden kan ni ju kolla en, faktiskt kritisk, artikel från STIM ang. utvecklingen av upphovsrätten. Men den fokuserar mest på att de som organisation känner sig hotade:

    EU hotar både svensk och europeisk musik

  8. Anonymous Says:

    Jaha ännu en ärlig piratkopierare skrev:

    ”Klart som faan man inte köper skivor när allt finns 5 sekunder från hörselcentrat, helt gratis. Jag ser det som en grov förolämpning mot en människa att förvänta sig att hon är så korkad att hon betalar när hon inte behöver det. ”

    Så allt snack om att piraterna vill göra rätt för sig är alltså bara snack?

  9. rune Says:

    Skulle vilja lägga grafen för statistik av försäljningen av datorspel över den för musik.

    Kan garantera att kurvorna skär varandra runt år 2000.

    Tror inte alls att det är privatkopieringen som är grund för skivbolagens minskade försäljning. Däremot har varje konsument endast ett visst antal kronor att lägga på nöje per månad.

  10. Dennis Says:

    Jag skaffade mig en I told you so-attityd när jag läste den där studien.

  11. Anonymous Says:

    Någon som vet mer om detta?

    … photographs of the Eiffel Tower during the day are legal for resale, but not night shots (showing the light show).

    Reason: intellectual property laws

    Är det någon som har hela bakgrundshistorien?

    /Emanuel

  12. Anonymous Says:

    Jag har märkt av samma trend hos mig själv och andra.

    Fetischen kring inspelad musik har minskat i och med att den i princip är tillgänglig gratis. Det råder alltså ingen brist längre. Men det som då händer är att fetishen flyttar över till liveframträdanden, där det råder brist som inte behöver upprätthållas genom att staten försöker upprätthålla en copyright-regim (som numera förutsätter en ren polisstat för att ens ha en chans att vara effektiv).

    Bristen ifråga om livespelningar är geografisk och tidsmässig – en artist kan bara spela på en plats på jorden vid ett givet tillfälle. Om jag inte ser det här bandet nu måste jag i värsta fall vänta år på nästa chans. Och då är det inte exakt samma artist längre, och varje spelning är unik.

    Man kan jämföra med industrialiseringen. När till exempel ett klädesplagg kan framställas billigt i miljoner exemplar får plötsligt motsatsen ett speciellt värde: det unika exemplaret som ingen annan har, som kanske har ett närmast personligt förhållande till den som har sytt det.

    Det kommer att bli mindre intressant hur stor skivsamling man har, men mer intressant vem man har sett live, och när. Och det kommer att bli en större betoning på artisten som någon som har en relation till sin publik, snarare än som (mass)producent av skivor.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: