Videokonst som ljudsörja

6 juli 2006

Jag gillar Baltic Art Center, den lilla samtidskonsthallen vid hamnen i Visby vars svala mörka rum erbjuder återhämtning från kvav luft, maktslem, medeltidsvrål eller vad som nu må försiggå innanför ringmurarna.

Denna sommar visar de Celebration of the small and the personal in the times of bigness, videokonst av Jonas Mekas. Den idag 80-årige legendariske filmaren/konstnären från Litauen och New York, skriver programbladet, ”var delaktig i att etablera betydelsefulla rörelser som Fluxus och Independent film”.
I Visby visas nu ”en presentation av Jonas Mekas filmiska livsverk, en konsekvent strävan efter en trovärdig och personlig skildring av det vardagliga livet”. Skakiga kameror, vardagliga lekar, barn som spelar fiol efter Suzukimetoden och annat. Öppet för associationer men inte mycket till röda eller andra trådar emellan de enskilda videoskärmarna. i rummen.
Att ge sig på ”vardagliga ting” är en mycket allmän ambition, som lätt kantrar över i renodlad otydlighet. Varken det som är fullständigt fuzzy eller rakt-på-sak-illustrerandet av en klar idé utgör konst. Konst blir bara till i gråzonen (inte dialektiken!) dememellan. Obebripligheten är, som den gode Lars Vilks frankt påpekar, en av konstens fundamentala egenskaper. Men inte den enda. Konsten förutsätter, t.ex. också en diskurs. Jonas Mekas hyllning till det lilla och det personliga är nog sympatisk, men den eventuella curatorn har inte direkt ansträngt sig för att hålla ihop samlingsutställningen på Baltic Art Center.
Åtta små, sex halvsmå och två stora skärmar. Och en ljudsörja. Ljudet från de enskilda videoinstallationerna flyter ihop till en gröt där det blir omöjligt att höra vad den skäggige amerikanen på skärmen pratar om medan han viftar med en bok av Allen Ginsberg.
Priset för att trycka in så mycket rörlig bild som möjligt på liten utställningsyta blir som vanligt att ljudbiten får stryka på foten. Har också svårt att tänka mig att den mest centralt placerade filmloopens ljud är gravt distat. Känns mer som snål teknikbudget. Vilket förstås går att komma undan med, exempelvis genom att låta utställningsdiskursen om ”det lilla och det personliga” innefatta även tekniken som används för att spela upp filmerna. På Baltic Art Center känns det däremot som om man mest har gått in för att trycka in mycket ”content” på liten yta. Och råkat glömma bort att ljud kräver utrymme.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: