Serier behöver inte jämföras med poesi

5 mars 2006

Serietecknaren Fabian Göranssons alldeles strålande debutalbum Gaskriget som släpptes häromveckan har med rätta fått jublande recensioner.
Inte sedan Joakim Pirinen eller Max Andersson har en debuterande svensk serietecknare framträtt med sådan auktoritet”, konstaterar Stefan Helgesson på DN Kultur (24/2, ej på nätet). Fast jag hakar upp mig på recensionens sista stycke:

Det är postkolonial ironi på hög nivå och samtidigt mer än ironi. Kalla det poesi.
Utan att plocka ner de helt förtjänta lovorden, måste man få fråga sig varför DN:s bästa tänkbara betyg på ett seriealbum ska vara löftet att det är i klass med poesin.
Tydligen definierar poesin det finast tänkbara. Ett uttryck för segheten i konstarternas moderna system, med sin tradition av att ända sedan dess etablering kring år 1800 att placera diktarkonsten högst?

Nina Lekanders recension av samma album (Arbetaren 15/06, inte heller på nätet) spekulerar lite kring varför seriegenren, trots att den ”lockar så många unga multibegåvningar” ändå ”mer sällan syns gnistra i den strida strömmen av skönlitteratur och bildkonst”. Ett skäl kan vara att den just kräver multipel talang, och dessutom humor (”förbudet mot att vara tråkig finns inte inom de högre konstarterna”) och därmed att tecknaren tar risken att vara pinsam utan att kokettera med det. Samtidigt, menar hon, kanske det just är seriernas lägre status som ger dem en unik näsa för ”vardagskollisionerna”
Hur som helst: Vore det inte skönt om serier kunde få höjas till skyarna helt i sin egen rätt – utan att kritiker behöver ta till vare sig poesins eller måleriets måttstock som kvalitetsgarant?

Ovan ser vi sidan sju ur När djävulen skapade världen, som Fabian just höll på att färglägga när vi var några som våldgästade hans ateljé en kväll förra veckan. Efter att ha sett övriga sidor går det sannerligen inte att förneka att det är poetiskt, och berättelsen har en filosofisk skärpa som lämnade mig gapande.
Hoppas på framgång vid seriefestivalen i Kemi dit den är tävlingsbidrag, på snar publicering och på att seriekritiken tills dess tagit några steg mot större självständighet!

5 Responses to “Serier behöver inte jämföras med poesi”


  1. Tack, jag hatar finkultur. Serier är finare än finkultur för den lever inte på bidrag och är parasiterande. Poesi. Fuck off, vem fan läser poesi? Losers! Närå, men nästan.

  2. Malin Says:

    Lysande skrivet!
    Eftersom jag är stor konsument av serier, men inte av poesi så håller jag med dig fullständigt. Detta skall jag vidarebefodra till mina kollegor.

    Samtidigt måste jag konstatera att serier blivit en klart accepterad del av kulturen även i de så kallat ”fiiina” salongerna. Numera recenscerar (fan, jag kan inte stava till det ordet – varje försök känns fel) till och med Bibliotekstjänsts sambindningslista Pirinen och gänget. Och varje folkbibliotek med självaktning har en seriekollektion (om nu folkbibblorna tillhör ”de fina salongerna”) till min stora lycka.


  3. Tommie, du har uppenbarligen inte fattat grejen. Serier är INTE ”finare” än finkultur (och särskilt inte därför att den i”inte lever på bidrag” pucko)
    Rasmus inlägg handlar om det larviga i att göra den typ av dualistiska rangordnande uppdelningar som du gör, och att dela upp kultur i ”bra” och ”dålig”. Jag misstänker att du inte kan läsa så bra.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: