Att avveckla upphovsrätten: ståndpunkt eller riktning?

5 februari 2006

Det finns inga färdiga ting utan endast ting som håller på att bildas, det finns inga fasta tillstånd utan endast tillstånd som förändras. Stillaståendet är alltid bara skenbart eller snarare relativt.
Henri Bergson: Introduktion till metafysiken

Det var ofrånkomligt att upphovsrättskritiken efter de 1-2 senaste årens våldsamt accellererande fejder även skulle formera sig på partipolitikens område. Talet hade gått ett bra tag så frågan var egentligen bara när och hur ett parti skulle bildas. Att det skedde under årets första dagar och att det blev Piratpartiet är faktum som det inte längre finns nån mening i att jiddra kring. Men en process är ofrånkomlig i sammanhanget: Piratismens patos – en positiv inställning till kopiering och en obefintlig respekt för upphovsrättslagar – måste konverteras till ståndpunkter, måste formuleras som en kravlista på hur framtiden borde se ut. Så lyder villkoret för att få ta sig sin plats i partipolitikens diskurs.
Piratpartiets ”programmering” (utformandet av ett partiprogram) hade att utgå från de helt provisoriska formuleringar som råkade ligga ute på Piratpartiet.se när sidan plötsligt sög åt sig flera miljoner besökare på några dagar. Version 1.0 av partiprogrammet kunde på så vis sammanfattas ”Avskaffa immaterialrätten!”. I den nu gällande version 2.0 har detta modifierats till ett successivt avvecklande av patent- och upphovsrättssystemen med undantag för rätten att som upphovsman få sitt namn angivet. På partiets forum diskuteras nu flitigt vilken uppsättning av krav, möjliga att förankra i bredare folklager, som skulle kunna ingå i en tredje version.

Förmodligen är det ett bindande påbud av partipolitikens diskurs att det i varje parti – från Hamas till Feministiskt initiativ – måste utkristalliseras en ”renlärig” eller ”extrem” fraktion och en ”moderat” eller ”pragmatisk”, utifrån hur hårt olika individer håller i partiets grundprinciper i situationer då dessa ställs mot möjligheterna att vinna brett stöd och nå realpolitiskt inflytande. Inom konstnärliga, tekniska och vetenskapliga diskurser behöver inte riktigt samma sak ske, men så som partipolitikens spelplan ser ut är det förstås självklart att detta ska ske även inom Piratpartiet.
Största frågan verkar då vara om partiprogrammet ska fortsätta att sikta på upphovsrättens fullständiga avveckling, eller ställa det mer pragmatiska men fortfarande radikala kravet på att upphovsrätten bara ska gälla i tre eller sju år (The Economist tar ställning för nedskalning till 14 år som är USA:s ursprungliga skyddstid).
Oscar Swartz är inne på den senare linjen och sätter sitt hopp till ”de modererande krafterna i partiet”. Han skriver:

Men helt avskaffad upphovsrätt? Som idé är det intressant att fundera över. Som politiskt krav eller position är jag tveksam dock.
På Piratpartiets forum representeras en uppfattning av partiledaren Rick Falkvinge och en annan av Christian Engström, mångårig fp-politiker som nyligen hoppade av och blev pp-styrelseledamot (fast mest känd som FFII-lobbyist mot mjukvarupatent).
Rick Falkvinge utvecklar vältaligt varför han är principiellt mot intellektuella monopolrättigheter. Upphovsrätten avfärdas med påpekandet att människor generellt inte producerar kultur för att de vill njuta frukterna av ensamrätter: ”Att lagstifta om att de ska få ett monopol är som att lagstifta om att nykära tonåringar ska spendera mycket tid tillsammans – det låter bra när man hör det, men det behövs inte! Det händer ändå!
Huvudargumentet mot patenträtten, som jag förstår det, är också att den inte (längre) behövs som drivkraft: Eftersom vår tids ekonomi präglas av ständigt fluktuerande marknader, så kan ändå inget företag överleva om de inte satsar på kontinuerligt nyuppfinnande och förfining av produkterna.
Christian Engström är däremot mer inne på ”en begränsning av upphovsrätten så att den blir rimlig, istället för att avskaffa den helt”. Förkortad skyddstid till ett fåtal år, förbud mot DRM (hmm), fri sampling, slopad kassettersättning – och helt fri fildelning och annan icke-kommersiell (hmm, hmm) kopiering.
Vad jag (ur mitt utifrånperspektiv) kan förstå handlar det mycket om att Christian är inriktad på valtaktik för att vinna många röster, medan Rick tänker på det långsiktiga byggandet av ett opinionsbildande och medlemsbaserat parti för vilket deltagande i val bara är ett av flera sätt att verka. Men det är förstås prioriteringar, inga motstridiga intressen.

Men här ska vi inte ställa olika ståndpunkter mot varandra. Snarare reflektera över själva grejen med ståndpunkter, och vad som händer med den upphovsrättskritiska diskursen i stort när den även börjar formuleras som en uppsättning konkreta krav på politiska reformer. Att detta sker är, som sagt, ofrånkomligt. Men jag tror att det kan vara läge (både för piratpartister och oss andra) att fundera på farorna i att gå för långt i spikandet av fasta ståndpunkter.
Partipolitik innebär ett ofta olyckligt fokus på hur saker borde vara. Vad som ska inrättas och vad som ska skäras bort. Ett sökande efter färdigformulerade idealtillstånd, som ligger till grund för att många fortfarande kan ställa frågan ”Men hur ska musiker tjäna pengar i framtiden?” och förvänta sig ett svar, trots att det inte ens finns idag.
Förra våren, efter att själv ha diskuterat upphovsrätt i riksdagen både en och två gånger, försökte jag med en artikel om upphovsrättskritiken styra om frågan från att gälla spekulationer om framtida idealtillstånd, till navigationen i de turbulenta processer som just nu drar upp de tekniska, kulturella och politiska ramarna för samma framtid.

Upphovsrättsmotståndet har aldrig siktat på ett över-en-natt-avskaffande, utan ser flera vägar som alla leder till friare informationsflöden. [1] Vissa kan vara mer politiska, såsom att förkorta de orimligt långa skyddstider (70 år efter upphovsmannens död) som råder idag …. [2] Andra vägar är kulturella, som när en mycket mer tillåtande attityd kring sampling och citering kommer till uttryck i musik … [3] De nu så aktuella frågorna om fildelning utspelar sig på ett tredje stridsfält, där upphovsrättsindustrin vill se mer av repressiva åtgärder från samhällets sida, medan andra inte finner det berättigat att offra andra värden för upphovsrättens skull utan drar slutsatsen att vissa former av piratkopiering måste accepteras.
Kort sagt utgick jag från att upphovsrätt kommer att förbli inskriven i lagböcker och handelsavtal i åtskilliga år, och att frågan inte gäller så mycket om dessa lagar ska finnas eller inte, utan hur de ska uttolkas i en skiftande mediesituation, hur rättsväsendet prioriterar och inte minst vilka kryphål som kan mejslas fram.
Kopifajtens förlopp är nämligen så snabbt och dess parametrar så många att det blir alltför vanskligt att rita upp scenarion som ligger mer än ett par år framåt i tiden. Nosa fram generella tendenser, absolut. Men detaljerade spekulationer i hur kopieringsteknik, kulturcirkulation och rättighetsvärnande kommer att fungera om 10 år kommer bomma på fler punkter än de träffar rätt, må de sedan vara stimulerande för tanken.

Kopieringen är ett universellt faktum. Inte bara förutsätter varje användande av digital information (som att spela en musikfil) att informationen kopieras inne i datorn. Gränsen blir allt diffusare mellan lokala dataöverföringar (exempelvis mellan olika manicker i en bostads trådlösa nätverk, från webbsida till pappersutskrift, eller från dator till iPod) och fildelning mellan olika system.
För att någon upphovsrätt alls ska kunna påföras dessa digitala sammanhang, krävs en moralisk avgränsning där upphovsrättens skugga i praktiken bara faller över viss kopiering, medan vedertagna funkioner (oftast) lämnas ifred från reglering. Total nitiskhet vore ändå en helt orimlig tanke.
Upphovsrättskritik måste, för att inte stagnera, ha en blick som inte bara fångar de allmänna dragen hos kolossen Upphovsrätt. Blicken måste också kunna se alla de sprickor och ojämnheter som skvallrar om att systemet i själva verket är ett lappverk av olika försök att reglera medieteknologier av de mest skilda slag.
Utgå från gråzonerna:

Maybe what is most important now, is to bypass the urge for solutions, for victory in battles or for compromise and stability. … On the contrary, trying to keep the ”grey zone” as open and wide as possible will almost automatically produce better conditions for going beyond prevalent economic imperatives. Making general statements about ”the” alternative to copyright always brings the danger of strengthening copyright’s universality claim.
Inte ens en treårig upphovsrätt, bara omfattande kommersiellt användande, kommer undan godtyckligheten i sitt tillämpandet. Även den som tycker att radikalt nedbantad upphovsrätt är ett bra mål att verka för, gör nog klokast i att se det som en riktning att verka mot, och inte gå i fällan att prata om fördelarna i ett idealtillstånd. Vi kan nämligen inte på förhand känna till alla de fiffigheter som kan uppstå i den kreativa förstörelse som frisläppta informationsflöden innebär. Intervenera i det som redan är i rullning, i stället för att än en gång besvara frågan ”Men om ingen upphovsrätt funnes, hur skulle då…?
Alltså: Om vi definierar oss, så bör vi fortsätta göra det utifrån ett patos och en gemensam viljeriktning, inte utifrån positioner på en skala. En statsvetare av det tråkigare slaget skulle säkert kunna rita upp en linje där ”upphovsrättsmaximalister” hamnar ute på ena kanten, ”upphovsrättsmotståndare” på den andra kanten, och de som vill skala ner upphovsrätten till tio år hamnar tre fjärdedelar av vägen. Fast det vore missvisande (och typiskt för en hel del statsvetares politikskadade världsbild). Jag har till exempel svårt att se mig och Oscar Swartz som åtskilda av någon sådan distans, för när vi snackar om de här sakerna är det uppenbart att vi i stort sett vill förändra precis samma saker i samma riktning, sen må vi föredra olika plan för att formulera detta. Så resonerar nog de flesta i den brokiga svenska upphovsrättskritiska skaran, och så ska det förhoppningsvis kunna förbli även om en armé av ”politiska kommentatorer” gör allt vad de kan för att pressa sin egen matris över diskursen.

Det är förstås fullt möjligt för Piratpartiet och andra att både lägga fram ett förslag på hur en ”rimlig” upphovsrätt skulle kunna se ut och öppet sträva mot en framtid där upphovsrätten har avvecklats och blivit överspelad. Men man gör nog klokast i att i högsta möjliga grad undvika fixeringarna på ståndpunkter, avstå från stötandet och blötandet om reform kontra avskaffande, och fokusera på vilken riktning som är den önskvärda.

Upphovsrätten är inte en samling rättigheter utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas genom rättigheter.
Robert Luxemburg: Upphovsrättssamhället

It is not a grey commons in terms of the law but as possibility, as technology and technique. … The grey is not here exactly by an effort but rather as the shortest way to make life work with technology. The shading, the tuning and twisting is omnipresent; it is not something you can wish away.
The Grey Commons

10 Responses to “Att avveckla upphovsrätten: ståndpunkt eller riktning?”

  1. Anonymous Says:

    Redan sen början av den här debatten har jag tyckt att folk pratar förbi varandra. Den ena pratar om den rådande verkligheten på internet och den andra pratar om ståndpunkter och utopier fastän dom tror sig diskutera samma sak. Nej, det är ingen vänsterutopi, det ÄR så.

  2. Dennis Says:

    Intressant. I övrigt tror jag att man får skilja på två olika saker här. Först och främst förmodar jag att de allra flesta anser att politiken ska skapa ordning (vad sedan ordning innebär är en annan sak) i motsats till kaos. Ett samhälle som fungerar, helt enkelt. Och av det följer en invändning, att politik X leder till ett samhälle som inte är hållbart. Man kan tolka det första skälet som Christian anför utifrån detta, ”Den radikalare varianten skrämmer bort människor som i princip sympatiserar med oss, men tycker att det är ett för stort steg att ta (i vart fall som första steg).”

    ”Även om vi skulle lyckas få en vågmästarroll i riksdagen på det sätt vi hoppas, finns det ingen chans att vi skulle kunna få igenom ett totalt avskaffande av upphovsrätten under mandatperioden.”
    Det andra skälet är mer kortsiktigt. Valtaktiskt, som du kallar det.

    Frågan är vad pragmatisk eller moderat betyder i det här sammanhanget. Om det handlar om det slutgiltiga målet, eller om det kortsiktigt möjliga.

    Som sagt är det inga motstridiga intressen, det första är mer en normativ fråga och det andra är en fråga om realism. Man kan mycket väl ha åsikten att upphovsrätten ska avskaffas samtidigt som man förespråkar en gradvis övergång. Det svåra är att inte tappa visionerna under tiden.

    Därför ställer jag mig lite tveksam till det första skälet, att inte vilja skrämma bort någon. Det låter dels som en brist på tydlighet, och dels som en brist på vision. Och ett parti behöver väl både tydlighet och visioner.

  3. W00dwyrm Says:

    haha, ett piratmanifest?

    :D

  4. J Andersson Says:

    Jag har själv varit delaktig i diskussioner med Free Culture UK, om just samma problematik. En problematik som jag antar de flesta oppositionella grupper upplever. Tillägget i detta fall är att om våran argumentation vill förbli en postmodern reaktion mot just den dualistiska tankemodell där uppdelningen arbete/fritid och offentlig/privat görs med vattentäta skott, så fungerar inte längre den gamla välbeprövade dialektiska strategin att ”vara sin fiendes motsats”, eftersom den (som Rasmus säger) ”alltid är reaktiv, eftersom motsatserna måste negera varandra”; de delar samma ursprung, de har samma ontologiska förutsättningar.
    Med andra ord: det funkar inte riktigt att spela ballgame om upphovsrättens omfattning här, eftersom detta i sig skulle innebara ett godtagande av hela idén om att det överhuvudtaget går att ha en fungerande kontrollerbar upphovsrätt i en digital värld. (Notera likheten i detta argument med t.ex. den postmoderna feminism som FI åtminstone delvis står för.)
    Vad som återstår blir, om man nu skall göra politik av det, att kompromissa. Problematiken som då följer kan sammanfattas som: Om vi inte kan totalt omformulera upphovsrätten (=revolution), hur ska vi då åtminstone få folk med oss i en partiell omformulering av den (=reform). Var skall ribban läggas?
    Dessa problem diskuterades hos FC-UK likväl; en kompromiss blev att propagera för en upphovsrätt på 14-åriga termer (tillbaka till ursprunget, med andra ord…), samt ett godtagande av Creative Commons (dessa den digitala erans Saltjöbadsavtalande sossar) som gemensamt ramverk.
    Detta kan förstås kritiseras: såväl mer anarkistiska idéer (t.ex. att verka för ett regelrätt slopande av upphovsrätten) som mer försiktiga argument (t.ex. att verka för att upphovsrätten helt enkelt skall knytas till upphovsmannens livstid) kan ha fördelen att t.ex. vara mer lättförståeliga ur PR-synpunkt. De mest hårdkokta Free Culture-talibanerna har svårt att acceptera mellanvägar, samtidigt som nöjesindustrin ser dagens upphovsrätt som allenarådande norm för hur allting skall vara, alltid (trots att dagens situation med stor sannolikhet i själva verket är en historisk parentes), och den stora allmänheten verkar ha svårt att ta till sig även de mest ambitiösa av alternativa kompensationssystem (Creative Commons verkar ju vara åtföljt av till synes ofrånkomliga grumligheter)…
    Det verkar som man aldrig kan göra alla inblandade parter tillfredsställda, och jag tycker detta är en av de stora poänger som Rasmus tar hem: finns där egentligen någon ”slutgiltig lösning”? Är inte idén om en sådan just den typ av modernistisk restprodukt som vi mest av allt borde försöka dekonstruera?

  5. rasmus Says:

    j andersson: Tack för ditt långa inlägg (liksom Dennis).
    Vill bara påpeka en sak: Det du citerar ”som Rasmus säger” är faktiskt inte skrivet av mig, det inlägget signerades jan_bokl.

    (Ang. dekonstruktionen känns det viktigt att understryka att det, oavsett vad formstöpta amerikanska litteraturprofessorer tror, inte kan handla om att ”dekonstruera bort” något i ett totalt brott med traditionen, utan bör ses som någon slags affirmativ avskalning.)

  6. blenda Says:

    Ja, det här med strategi är inte alltid lätt. Men jag tolkar din inställning som att den bästa strategin är att fortsätta fildela, sampla, derivera, kopiera, skaffa bättre bredbandsanslutningar/”mp3-spelare” tills vi blir ännu mer beroende av dessa företeelser och våra handlingar gör att upphovsrätten blir så urvattnad att den inte längre behövs. I praktiken är den ju redan på vissa plan obefintlig.

    I vissa fall kan det såklart fortfarande vara viktigt att undvika lagens klåfingriga händer eftersom folk blir stämda/polisanmälda både i Sverige och på andra ställen. Lyckligtvis verkar den totalt anonyma fildelningen bli bättre och bättre.

    Själv är jag tveksam till strategin att anta ståndpunkter som man tror är lättare att vinna allmänt stöd för istället för att fortsätta diskutera och försöka komma fram till något som är bättre än halvdana kompromisser.

  7. rasmus Says:

    Blenda: Ja, jag tror vi är inne på samma linje (kolla också inlägget om Frankrike, särskilt sista citatet).
    Fast det betyder inte att man måste dra sig undan det politiska, tvärtom vore det bara dumt, och hela fältet kommer politiseras mer och mer. Detta kan ske på olika sätt. Jag tycker det är mycket positivt att Piratpartiet håller en bredd genom att kritisera den maximalistiska upphovsrätten på flera fronter, i stället för att t.ex. som vissa defensiva fildelningsförsvarare i Europa vilja legalisera fildelningen utan att ifrågasätta upphovsrätten i sig, ja stärka dess grundläggande myter genom att kräva ”kompensation” för rättighetshavare.
    Över huvud taget ser jag relativt positivt på den här diskussionens klimat i Sverige, jämfört med andra länder. Här bibehålls en öppenhet. Att sen politiken säkert kan ha högre murar gentemot denna diskussion, må vara en annan sak…

  8. Tommy Says:

    Hejssan … ja og mens vi venter på at blive enige om skellet mellem praksis og idealer, har jeg så som den første afskaffet ophavsretten i Danmark. Faktisk har jeg på http://www.pdfnet.dk produceret informationer uden copyright siden 2002, og det skaber så mange win-win-situationer, at nu over 100 danske kommuner og virksomheder er gået med i konceptet.

    Ophavsretten er afskaffet. De sidste, som vil vedgå det, er de klassiske medier.

  9. Anonymous Says:

    Jag ska nog rösta på piratpartiet men…
    De siktar på vågmästarroll. Tänk om någon sida får majoritet ändå.


  10. […] först finslipar och sedan genomför en detaljmodell. Att avveckla den rådande upphovsrätten är en riktning, inte en ståndpunkt; det handlar mer om pragmatik än om obefläckade ideal. (Och missuppfatta för all del inte detta […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: