Väsentligheter i Muhammed-såpan

3 februari 2006

Först och främst får man väl konstatera vilken urbota tråkig genre det är: ”skämtteckningar” i dagstidningar. I sin standardform är de ett utdöende fenomen för den generation som ännu inte funnit nöjet i att fram och tillbaka mejla varandra länkar till ”lustiga” internetbilder.
Men nu publicerades de där bilderna i Jyllands-Posten. Månader gick, det började långsamt hetta till, danske imamen Abu Bashar har visade upp falska bilder som olja på brasan. Ddoskrig och bojkotter mot Lego och Arla. al-Aqsa-brigaderna ser chansen att visa sig på en ännu styvare lina än de valvinnande nazisterna, medan ambassadörer från elva muslimska länder officiellt kräver att Danmarks regering ska pilla i vad tidningarna trycker och iranska mullorna säger detsamma till Sverige.

Vi spolar förbi allt det där, för att bara konstatera att jiddret inte längre handlar om Jyllands-Posten (och ännu mindre än de mest löjeväckande aktörerna i skådespelet: en norsk tidning från Livets Ord och en svensk tidning från ett nationalistiskt parti, bägge lika kåta på att få låtsas betyda något). Visst måste bakgrunden till själva publiceringen förstås utifrån läget i Danmark, som på somliga sätt är rätt keff. Men hade det inte varit några aptrista bilder i Jyllands-Posten hade förstås någon annan symbolfråga hittats.
Uppenbart är att det var en viktig symbolfråga för de eliter i den muslimska världen som kan trygga sin makt genom att piska upp hat mot en yttre fiende. De islamiska ländernas paraplyorganisation vill att FN instiftar en skyddsklausul mot religiösa kränkningar. Lustigt nog snackar vi om regimer som i många fall själva kontrollerar tidningar som dagligen publicerar antisemitiska teckningar på stereotypa judar – och märk väl skillnaden mellan vad de olika karikatyrtyperna riktar in sig på: i ena fallet en enskild profet, i det andra alla som tillhör en viss folkgrupp.
Protester som piskas upp av några av världens mest tyranniska stater. Mobiliseringar som ett led i maktkampen mellan slaktargäng i Gaza. Som brev på posten kommer ändå analyserna från sådana som Jan Hjärpe, som från början har bestämt sin tolkningsram: ”folkliga reaktioner” från ”en missaktad och diskriminerad grupp” av ”enkla, osofistikerade troende muslimer” i samhällets botten.
Bloggen Skogsbrand, som publicerat en mängd historiska Muhammed-bilder (vissa riktigt fina), sågar det där:

Att hålla tillbaka kritiken med argumentet att de tillhör en socialt och ekonomiskt svag grupp är ett logiskt felslut. Bakom de här religiösa fascisterna står kapitalstarka arabiska eliter som fruktar att en ’reformerad’ europeisk islam skulle kunna fungera som exempel för de förtryckta miljonerna i de muslimska länderna.
För ett år sen fick extremisterna Världskulturmuseet i Göteborg att plocka ned en tavla av den algeriska konstnären Louzla Darabi. Det var ett förödmjukande nederlag för yttrandefriheten och ett stöd för den feodala arabiska eliten.
Om religiöst misshagliga tavlor förbjuds på offentliga institutioner, blir då nästa steg att böcker och bilder rensas bort från de offentliga biblioteken?
Al-Hamatzav:
De riktiga förlorarna här är två. Dels alla världens vanliga muslimer som inte tycker att man skall spränga folk i luften och som är som folk är mest. De har fått sin profet skymfad i dansk media och skymfas sedan igen när vi inte reagerar pga vår fördomar – “Nej, det är ok att ni hotar lite med våld. Vi vet ju hur ni är ni muslimer, lite hetsiga sådär.”
Dels är vi icke-muslimer förlorarna. Som sålt ut vår demokrati, vår yttrandefrihet och våra principer. Till förmån för vår islamofobi, hur välmenad den än är.
Folketingsledamoten (och muslimen) Naser Khader:
Mit indtryk fra forskellige arabiske medier er, at den mest fremherskende holdning – måske overraskende for nogle – kan opsummeres således: Vi kan ikke som muslimer diktere, at ikke-muslimer skal overholde det påståede forbud mod at afbilde profeten. Opstandelsen over Jyllands-Posten er med andre ord ingen folkesag i den islamiske verden, hvilket da også afspejler sig i antallet af lande, der indtil nu har fundet anledning til at klage og true med boykot. Det er rundt regnet en håndfuld af verdens ca. 55 muslimske lande, og heraf kommer den mest højlydte og kontante protest altså fra Saudi-Arabien. …
Som muslim og demokrat vil jeg derfor gerne understrege: Jeg (og mange andre) føler mig ikke krænket over tegningerne. … Jeg føler mig krænket over, at vi i Danmark hører krav om en undskyldning til fundamentalister i Saudi-Arabien i stedet for krav om demokratiske frihedsrettigheder til alle, inklusive muslimer.
Henrik Berggren:
I det här läget blir tidningens reträttlika hummanden och harklanden bara en obehaglig bekräftelse på att fundamentalistiska hot – mot individer, mot ekonomiska och politiska intressen – går hem.

Nu har Sveriges muslimska förbund, enligt tidningen City hotat med att uppmana till bojkott mot svenska handelsvanor och försökt gå till JK för att i förväg stoppa en svensk tidning som sagt att den tänker publicera ospecificerade bilder på Muhammed. Makalöst.
Men då är det viktiga att fokusera inte på den där tidningen, utan på Sveriges muslimska förbund. Idag råder nämligen det beklagliga läget att vilket som helst av de olika muslimska förbunden i Sverige kan träda fram och framstå som representanter för landets muslimer, trots de stora meningsskillnaderna.
Sveriges Muslimska Råd (som fått statliga pengar för att trycka broschyrer pläderande för könsapartheid) är nära allierat med stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. En moské som (enligt Mattias Gardell) kan betraktas som ”frontorganisation” för Muslimska brödraskapet, och med goda relationer till Hamas. En moské som sålt antisemitiska predikningar på kassettband, men hann städa bort dem innan husrannsakan, sen glömdes saken bort.
Salam Karam har varnat i Expressen för hur stora moskén i Stockholm och kretsen kring Sveriges muslimska förbund, med stöd av bland annat naiva kretsar inom socialdemokratin, försöker erövra hegemoni för sin islamistiska politik inom svensk islam, och verkar vara på god väg trots att de knappast representerar någon majoritet bland Sveriges muslimer.
Få nyhetsredaktioner skulle nog låta Mel Gibson framträda som representant för ”katolikerna”, utan att specificera att han tillhör en specifik sekt inom kyrkan. Detsamma borde gälla när de intervjuar islamiska företrädare. Om intervjupersonen, likt Mahmoud Aldebe, råkar företräda en islamistisk riktning med väldokumenterade rasistiska inslag, så måste det självklart klargöras. Men dagens regel verkar vara att journalistiken av rädsla för att trampa någon på tå inte vågar göra distinktioner – och därmed jämnar fältet för de mest svepande stereotyper.

Uppdatering: Wikipedia har förstås en ständigt uppdaterad sammanställning av förloppet. Och publicerar bilderna – vi väntar med spänning på eventuell respons.
Uppdatering: Lars Vilks har bästa planen och Kinky Afro den korrekta rangordningen.

11 Responses to “Väsentligheter i Muhammed-såpan”

  1. Anonymous Says:

    Starkt.
    RS
    kulturbloggen.com

  2. Danmark Says:

    Fantastiskt vilket förarbete du måste göra till varje bloggpost.
    Mycket läsvärt och alltid tänkvärt.
    Tack


  3. Riktigt bra och väl underbyggd post. Huvudet på spiken. Tack.

  4. Attila Says:

    En oförglömlig sammanfattning av läget!

  5. Franz Says:

    Jag hänger inte med i svängarna här. Är muslimerna som tillhör stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm, Sveriges muslimska förbund, Sveriges Muslimska Råd, Muslimska brödraskapet, Hamas och al-Aqsa-brigaderna alla del i en kapitalstark/feodal (!) arabisk elit? Eller är det bara så att de är så pass oförnuftiga att deras affektiva disposition låter sig reduceras till ett uttryck för en orsak som ligger helt och hållet utanför dem (dvs i den reella “elitens” intressen)?

  6. rasmus Says:

    Franz: OK. För det första vill jag understryka att de citerade textstyckena inte är vad Copyriot skriver utan just citat, som kan tillåtas dra åt lite olika håll.

    För att förstå dagens olika former av islamism är det absolut nödvändigt att ha åtminstone ett hum om Muslimska brödraskapet och dess historia sedan grundandet i Egypten 1928 och genombrottet på 1930-talet (parallellen med Europas nationalsocialism är ingen slump, tvärtom har brödraskapet haft ett nära samarbete med tyska nazister både före och efter andra världskriget).

    * Hamas ser sig som den palestinska avdelningen av Muslimska brödraskapet.
    * Fatah (Arafats parti) har traditionellt haft en mer sekulär inställning, men sedan de geopolitiska förutsättningarna ändrades med Östblockets fall har de i någon mån islamiserats och den massmördarliga inom Fatah som kallar sig al-Aqsa-brigaderna gör idag vad de kan för att konkurrera med Hamas på de senares villkor.
    * Stora moskén vid Medborgarplatsen drivs, enligt såväl trovärdiga svenska islamologer som andra islamiska grupperingar i Sverige, av personer som tillhör eller står mycket nära Muslimska brödraskapet (flera med algerisk bakgrund).
    * Sveriges muslimska råd och Sveriges muslimska förbund (skillnaden är mig obekant) har samma adress, drivs av samma folk och bör ses som en intim del av samma fraktion som Stora moskén. Några invändningar?
    * Arabiska eliter. Här blir det svårare. I många länder (t.ex. Syrien, Libyen, Egypten, Saudiarabien) råder läget att regimerna är mer eller mindre islamistiska, samtidigt som även den viktigaste oppositionen är det, medan statsapparaterna och de officiella koranskolorna ofta har en ganska svårplacerad roll i maktspelet. Osama bin-Ladin, ett övertydligt exempel från den saudiska kapitalstarka eliten, är ett bra exempel. Hur som helst så försöker arabvärldens diktaturer att använda sig av islamistisk mobilisering för att kontrollera det inhemska läget och befästa sin makt. Knappast någon nyhet.

    Slutligen frågar du varför stora muslimska massor agerar mot sina egna intressen (här avses, antar jag, materiella intressen i nån slags marxsk bemärkelse). Försörj mig i några år så kanske jag kan skriva en bok om det, ganska många har redan skrivits om liknande ämnen. ;)
    Tips: läs Nietzsche. Och första Mosebok (bricktestament.com för er som inte bojkottar Lego).

  7. Franz Says:

    Jag vet inte om det blev något missförstånd här, men vad jag ifrågasatte var inte att Muslimska brödraskapet etc är problematiska organisationer. För mig framstod det som att du i ovanstående inlägg inte bara hade en deskriptiv ansats utan även en ansats att säga någonting om orsakssammanhangen i denna soppa, någonting om ”väsentligheterna” bakom affekterna. Vad jag inte greppade var hur du tänkte dig karaktären av detta orsakssammanhang. Det var meningar som följande jag kände mig tvivlande inför: ”Uppenbart är att det var en viktig symbolfråga för de eliter i den muslimska världen som kan trygga sin makt genom att piska upp hat mot en yttre fiende”. Och när Jan Hjärpe menar sig ha funnit “enkla, osofistikerade troende muslimer” som lider av detta hat, så bemöter du det genom att citera bloggen Skogsbrand som i sin tur inte förnekar att det finns enkla troende muslimer som hatar på detta sätt, men det väsentliga är ju – vilket ligger i själva begreppet “väsentlig” – vad som ligger bakom dessa enkla människors affekter, och där finner vi, återigen, “eliten”, de som ”har” makten. Nu vet jag ju inte vad i Skogsbrandcitatet du håller med om och inte, men eftersom själva kärnan i argumentet handlar om bakomliggande orsaker så uppfattade jag det som att du rörde dig med en konception av kausalitet enligt vilken ett framträdande (i det här fallet de enkla muslimernas hat) “uttrycker” en bakomliggande orsak som då alltså är dess väsen. Jag tyckte det verkade underligt eftersom du brukar referera till Nietzsche och han ju är en av de filosofer som problematiserat en sådan konception av kausalitet. Om någon är det väl just Nietzsche som visat på att de troendes ressentiment inte kan förklaras genom hänvisningar till motiven hos en “bakomliggande” elit.

    Anledningen till att jag nämnde ”intressen” var för att jag tyckte begreppet implicerades i citatet från Skogsbrand: ”Bakom de här religiösa fascisterna står kapitalstarka arabiska eliter som fruktar att en ’reformerad’ europeisk islam skulle kunna fungera som exempel för de förtryckta miljonerna i de muslimska länderna.” Kanske hade jag fel, men om vi ska fortsätta använda oss av begreppet så betvivlar jag inte att det verkligen är så att stora muslimska massor agerar mot sina intressen, i samma bemärkelse som stora delar av 30-talets tyska arbetare verkligen begärde sin egen repression. Vad jag ställer mig frågande till är orsaken till detta agerande. Att förklara det genom att någon ”piskat fram” vissa känslor framstår för mig mer som en sorts ideologikritik enligt vilken ideologi är ett lurendrejeri – vilket är en för-marxistisk konception av ideologi – än schizoanalys/genealogi.

    Jag uppfattade det som att ditt inlägg ovan tenderade mot slutsatsen att “Muhammed-såpan” var en konflikt mellan förnuft och oförnuft. Av din replik att döma är jag ännu inte övertygad om motsatsen.

  8. rasmus Says:

    Franz: Ingen fara, jag uppskattar dina frågor, det är ibland stimulerande att tvingas förtydliga saker på det sättet.
    ”Väsentligheterna” ska inte ses som väsentliga svar utan som väsentliga frågor.

    Jag håller verkligen med om att ressentiment inte kan förstås som något ”frampiskat” av en elit. Det var ett bra påpekande. Likväl är det ju helt uppenbart hur vissa arabiska eliter samt iranska regimen gör vad de kan för att piska upp hat mot yttre fiender, och att just det är en helt central strategi för dem att trygga sina egna positioner med. Så även om det inte är något som de uppifrån påför massorna (vilket man möjligen kan läsa in i Skogsbrandcitatet) är de viktiga aktörer i den här turbulensen, som genom att kontrollera pressen etc kan utöva mycket inflytande över vilka känsloyttringar som mobiliseras till handfasta massprotester.
    (För övrigt kan vi dra oss till minne hur Nietzsche talar om hur vissa kan agera ”ressentimentets riktningsförändrare”.)

  9. Anonymous Says:

    Just det. Distinktion. Det går allt mer förlorat till förmån för svart-vitt tänkande. Tack för ditt nyanserade inlägg.

    Agnes

  10. xkimox Says:

    Franco Frattaini, kommissionären med ansvar för frihet, rättivisa och säkerhet (jo ni), har uttalat sig om pressansvar i The Telegraph. Från EUObserver:

    He said journalists and media chiefs should be aware of their responsibility when exercising their right of freedom of expression, and that they should voluntarily agree to self-regulation in cases where sensitive religious issues are involved.

    The European Commission is planning to discuss details of such a code of conduct with press organisations and major media outlets in the coming months.

    Förhoppningsvis så ska artikeln finnas tillgänglig ett tag till på EUObserver.com.

  11. Anonymous Says:

    På WikiPedia: ”As a result of recent vandalism, editing of this page by new or anonymous users is temporarily disabled. Changes can be discussed on the talk page, or you can request unprotection.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: