Fackförbund kräver extrema metoder i piratjakten

4 januari 2006

Ni minns kanske att Copyswede surnade till rejält när de noterade att det brer ut sig allehanda slags kritik mot hur upphovsrätten fungerar och expanderar. I till årsredovisningen för denna udda kulturkorporation skapad för att driva in kassettersättningen, hävdade vd Gun Magnusson att det minsann var helt fel att jämställa deras kulturfrämjande verksamhet med de värsta exemplen på missbruk av immateriella monopol.
Nåväl. Nu har Copyswede tillsammans med Klys (som ser sig som företrädare för ”ca 30.000 kulturellt yrkesverksamma i Sverige”) skrivit ett gemensamt remissvar som inte lämnar några tvivel. De ledande (juristerna) i de organisationer som det politiska Sverige fortfarande betraktar som officiella representanter för den diffusa kategorin ”upphovsmännen”, de gör vad de kan för att likställa fildelare med terrorister.

Men en sak i taget. Vi talar om Klys och Copyswedes gemensamma synpunkter förslaget till EU-direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter samt förslaget till rambeslut om stärkta straffrättsliga åtgärder mot intrång i immateriella rättigheter (puh), daterat den 22 december.

Efter att ha bröstat sig lite om hur de minsann företräder alla i det här landet som skapar något, fortsätter de bägge organisationerna med att förklara hur viktigt det är för alla konstnärliga människor att det finns ”Ett starkt upphovsrättsligt skydd innefattande ett effektivt sanktionssystem och möjligheter för brottsbekämpande myndigheter att beivra intrång”. Sen kommer problemformuleringen:

Intrång i upphovsrätt har fått en allt större omfattning bl a genom Internet och den tilltagande ekonomiska och kulturella globaliseringen, vilket drabbar upphovsmän och utövande konstnärer genom stora ekonomiska förluster och bristande kontroll över verk och prestationer. Det finns därför enligt KLYS och COPYSWEDE stort behov av gränsöverskridande samarbete för att kunna beivra denna typ av olaglig verksamhet. Möjligheterna att beivra intrång får inte heller minska i och med övergången från analog till digital distribution.
Sista meningen säger egentligen allt: Om terrängen inte stämmer med kartan: fram med grävskopan – terrängen måste byggas om!
Närmare bestämt: Universaldatorn måste enkelriktas, den ska till varje pris förhindras att fungera som en maskin med möjlighet att både läsa, skriva och manipulera information.
Man lägger närmast en stolthet i att vägra ta hänsyn till hur digital teknik verkligen fungerar, när man säger att ”möjligheten att beivra intrång” inte får förändras. Det är exakt samma sak som när datalagringsdirektivet ignorerar alla ettor och nollor till förmån för en skenvärld där IP-telefoni och e-post minsann bara är nya versioner av vanlig telefoni och snigelpost. Klys och Copyswede ser, på ett mycket karakteristiskt sätt, internet blott som ”övergången från analog till digital distribution”.

Utifrån detta synsätt ger de bägge remissinstanserna sina rekommendationer. De gör det i konstnärernas, musikernas, författarnas namn. Mången politiker kommer köpa det rakt av – kulturen har ju talat! Men de förslag som Copyswede och Klys ställer sig bakom handlar om mer än vad de själva säger, det handlar om mer än fildelning, faktiskt om mer än upphovsrätt, det handlar om vår digitala och rättsliga framtid – om makt.
Läs remissvaret. Det tar ytterst tydligt ställning för en utveckling där organiserade särintressen ges en priviligierad roll i rättsskipningen och där åtgärder som trafikdatalagringen, som introducerats för att bekämpa terrorism, i förlängningen görs till redskap för att kontrollera flöden av ettor och nollor.

I rambeslutet föreskrivs att medlemsländernas högsta straff för uppsåtligt upphovsrättsintrång skall vara fyra års fängelse som lägst. Att den lägsta maximinivån inom unionen skall vara fyra år motiveras med att detta generellt motsvarar den nivå som används i medlemsländerna för att beteckna allvarliga brott.
Nuvarande straffbestämmelse i den svenska upphovsrättslagen föreskriver böter eller fängelse i högst två år för intrång i upphovsrätt som skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Direktivet och rambeslutet skulle således kräva en förändring i påföljdsbestämmelsen. KLYS och COPYSWEDE välkomnar detta. (…) Det vore enligt KLYS och COPYSWEDEs mening inte lämpligt att i svensk rätt begränsa en sådan skärpning av påföljden vid upphovsrättsintrång till ”kommersiell omfattning” eller att det är fråga om organiserad brottslighet.
Varför kräver Klys och Copyswede med sådant undertryck att även icke-kommersiella överträdelser av upphovsrätten ska ha fyra år som maxstraff, i stället för att det som med många andra brott ska finnas en differentiering mellan grovt och ringa?
För att höga maxstraff ger tillgång till grövre metoder i brottsutredningar, såklart. Om fildelning av en ljudfil har samma formella maxstraff som, säg, försäljning av 100000 Harry Potter-DVD:s som man har låtit pressa i Malaysia, så kan man stifta lagar genom att hänvisa till det senare för att sedan använda dem mot de internetanvändare man vill plocka fram som varnande exempel för alla övriga miljoner.
Det handlar såklart om att få bryta sekretessen på IP-nummer och genomföra husrannsakningar i skrämselsyfte. Men i förlängningen självklart också om att trafikdatalagringen ska användas i upphovsrättskartellernas jakt på fildelare.

Klys och Copyswede klär sin lobbying för ett Bodströmsamhälle i rosigt tal om ideella rättigheter och i en teknikblindhet som vill få det att framstå som självklart att allt måste göras för att få digitala medier att fungera precis som analoga.
Det farligaste är att orden från dess remissinstanser väger tungt hos politikerna. De representerar ju kultuuuuren!
Det värsta av allt är att de talar i mitt namn, i vårt namn, i namn av alla oss som helt eller delvis försörjer oss på att producera saker som text och musik, alla oss som av praktiska skäl är anslutna till fördelningsorganisationer som Stim, alla som är med i något av de stora fackförbund i vars namn de talar. De har aldrig frågat oss. Än mindre har de frågat de som (utöver staten) finansierar deras propaganda, alltså alla som någonsin betalat kassettavgifter när de köpt lagringsmedia.
Sveriges kulturkorporativism gör mig illamående.

Fotnot:
Medlemmar i Klys är bland andra Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund, Sveriges Dramatikerförbund, Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Arkitekter, Svenska Musikerförbundet och Teaterförbundet.
Medlemmarna i Copyswede är till stor del samma, plus insamlingsorganisationer som Stim, NCB och Sami.

PS. Läs Ulf Petterssons bloggpost om politiker, collective action och upphovsrättslobbyn! Där ges en utmärkt beskrivning av särintressets maktövertag genom svårigheten att organisera diffusa intressen. (Fast jag köper inte definitionen att ”motintresset” skulle vara kategorin ”Sveriges konsumenter”.)

13 Responses to “Fackförbund kräver extrema metoder i piratjakten”


  1. Så du har också hittat KLYS vansinniga remiss.

    Om motintresset inte är alla som konsumerar kultur och information – vad är det då? Bättre definition?

  2. rasmus Says:

    Jadu, någon passande etikett kan jag faktiskt inte komma upp med nu på morgonkvisten, men jag känner inte heller att jag saknar den.

    Kopifajten handlar inte bara om konsumtion, utan lika mycket om produktion och cirkulation. Om att komma bort från den illusoriska uppdelningen av mänskligheten i de två grupperna konsumenter och producenter som upphovsrättsekonomin försöker hålla vid liv.

    Se på de medietekniska innovationer under 1900-talet som upphovsrättsindustrin har stridit mot med näbbar och klor för att begränsa: kassettband, kopiatorer, universaldator, internet etc. Vad de har gemensamt är att de har förändrat produktionen av kultur och information minst lika mycket som konsumtionen eller distributionen. I den mån någon skillnad däremellan är värd att upprätthålla.

    Ta musiken på fildelningsnätverken. Jag tror inte det handlar så mycket om att alla som har producerat något vill hindra utebliven försäljning (det är i så fall främst på en ”ideologisk” nivå). För skivindustrins del handlar det minst lika mycket om kontroll, om rädslan för att tappa styrmekanismerna över folks smak när musik marknadsför sig själv, så att andra musikskapare än de man lagt sina investeringar i kan bli populära.
    Eller ta det analoga hålet. Är det så enkelt som att upphovsrättsindustrin vill plugga igen det för att hindra att deras material läcker ut? Handlar det inte mer om att de vill stoppa en situation där alla andra kan producera material som ”läcker in” och gör dem irrelevanta?
    Utifrån dessa högst svepande betraktelser tror jag man kan säga att ”motintresset” måste karakteriseras som lika mycket producenter som konsumenter – att köpa tudelningen känns som att spela på Klys planhalva!

  3. Anonymous Says:

    Hm, är detta en remiss på IPRED2 eller är det ett annat direktivförslag som avses?


  4. Du har rätt i att det handlar både om produktion och konsumtion – inte minst därför att begränsning av utbudet, och därmed konkurrensen, är ett av industrins syften med upphovsrätten.

    Jag tillhör ändå dem som menar att det är bra med klara och tydliga definitioner, att ludda/blanda ihop saker ser jag som en tillbakagång. Det är viktigt att man har något ord för motintresset, annars går det inte att beskriva – detta kan vara viktigare än att det blir lite fel.

    I vissa sammanhang är motintresset bara konsumenter, i andra sammanhang är de producenter. Man får nog fundera mer på bättre termer också.

    ”/*

  5. Anonymous Says:

    till ulf:

    /* kommentarer i kod brukar se ut så här */

    Det som står mellan det som förhppningsvis grokkas nu, tolkas inte av interpretern när koden läses.

  6. Anonymous Says:

    Synen på upphovsmännen som en isolerad grupp av genier passar utmärkt för upphovsrättsförespråkarna. Det gör att folk blir livrädda när dom hotar med att upphovsmännen kommer sluta göra kultur/flytta utomlands/svälta ihjäl.

    Om vi kan komma bort från den här uppdelningen faller deras viktigaste argument.

  7. Anonymous Says:

    detta lär jag säkert få ångra efter som jag bara är ung och dum .
    men om vi ska bli klassade som terrorister så varför inte uppföra oss som det ffs låt det regna kamel bomber och molotovs på dom här jävla i*****, efter som det är det terrorister gör jag drar mig inte för lite attentat verksamhet i detta syftet ;PPP


  8. Men Ulf, tänk om fildelarna (istället för att vara en arme som attackerar under resta fanor) var en influens, en osårbar sak, omöjlig att beröra, utan front eller baksida, svävandes som en gas? Arméer är som växter, orörliga som helhet, fast rotade, närda genom långa stjälkar till huvudet. Fildelarna skulle kunna vara en dimma, som svävar där de låg.


  9. Tack för länken till vår sida! Vi har inte haft den uppe så länge, men än kan man inte tala om någon invasion precis.

    Anonymous at 2:49PM:
    Så så, ta det lugnt nu, det är bättre att fredligt visa sin ståndpunkt; t.ex. med en snygg fildelningsterror-tröja från GulaBrigaderna.com.

    Rasmus:
    Jag kan bara instämma i det du skriver om kontroll. Detta tas sällan upp i debatten.
    Man skall inte överdriva de ”stora onda bolagens” makt över folks musiksmak. Men faktum är att de är rätt få (4 typ), och äger ofta hyfsat många filmbolag, radiokanaler och tv-stationer etc. där de kan promota artister de investerat i. Det blir alltså ganska många tillfället för folk att få nys om och få en relation till dessa artister, till skillnad från Pelle Banans Orkester – tills nu. Att diskutera frågan i termer av utfasade konsumenter är inte lika intressant. Samband mellan skivförsäljning med nedladdning är svåra att finna. Det är minst sagt klurigt att konstruera en studie för att den skall bli användbar; de högst motstridiga resultaten från olika studier torde vara ett tecken på detta. Även om man under några förhållanden skulle hitta en korrelation mellan nedladdning och förändrad försäljning behöver detta inte vara ett tecken på ett orsakssamband. Inte heller betyder en minskad försäljning så mycket på kort sikt, bolagen kan nog absorbera detta och kompensera med andra intäkter, till exempel från betalnedladdning.

    Viktigare är risken att ingen lyssnar på dem ens gratis.
    Det centrala problemet för bolagen blir att de i p2p-nätverk tävlar nästan på samma villkor som Pelle Banan och hans Reason-burk, potentiella lyssnare möter dem i likvärdig form: som en mapp i en katalog i en DC-hubb eller som en torrent på TPB. Det finns marknadsföringsmässigt gynnsamma faktorer även här; till exempel att var utdelade av många olika peers, men desto viktigare blir alternativa sätt att möta musik: peers med musik man själv gillar + massa balla prylar man aldrig sett innan, rekommendationer från polare, att hypertext-upptäcka band m.h.a. ”music genome”, artist direct, wikipedia etc. Chanserna till att man sen gillar något annat än det Warner Bros basunerar ut är därför goda. Utan att bli alltför konspiratorisk kan man konstatera att bolagens möjligheter till att påverka trender och dominera utbudet i vissa genrer begränsas betydligt. Detta kan få en snöbollseffekt (exakt hur vore ett intressant uppsatsämne).
    Kontrollfrågan är därför central ur en strategisk synvinkel.

    Det blir intressant att se Sony m.fl. taktik för att få lyssnare, när de märker att skeppet redan kantrat för långt. Kanske kommer desperationen; plötsligt blir de fetintresserade av de spartanska marknadsföringsformer som erbjuds inom p2p-nätverken, och bombarderar TPB med torrents för sin tuggummi-r’n’b och hoppas att det leder till någon försäljning av något, någonstans i koncernen. Och ber till gudarna att just rapporten som hävdar att ökad fildelning leder till ökad försäljning är den som stämmer.


  10. Jag kan inte annat än att hålla med Rasmus om att motintresset knappast kan definieras som konsumenterna. En lämplig, bättre, definiton kan vara att använda motsatsparet ”kulturindustrin” och ”alla vi andra”. Det behöver inte vara svårare än så. Dom har naturligtvis som alla andra företag i en kapitalistisk ekonomi ett grundläggande behov av att tjäna pengar, eller om man så vill som sin huvudpriorioritet och enda syfte. Det görs på bekostnad av kulturarbetare (inräknat alla från bibliotekarier till Lars Winnerbäck) och konsumenter. Det vi som upphovsrättskritiker måste göra är att finna ett sätt att bryta deras makt över kulturen och ta den tillbaka. Då duger det inte att acceptera att det finns en liten elit som producerar kultur och alla vi konsumenter som mest tittar på. Jag vill ha en syn på kultur, och en kulturpolitik som uppmuntrar deltagande snarare än passivt åskådande. Där står upphovsrättsindustrin och hela deras väletablerade begreppsapparat ivägen.


  11. Stefan: jag poängterar ju just att det handlar om ”alla” i mitt inlägg. Tanken med ordet konsumenter var hänvisa till ”alla” utan att bli intetsägande. Alla är konsumenter av något (även om man känner sig anti-kommersiell eller inte köper saker så är alla de facto konsumenter). Det kanske är lättare för ekonomer att se det. Det finns också andra fördelar med att föra in ordet konsumenter på digitala områden.

    ”Jag vill ha en syn på kultur… …som uppmuntrar deltagande.”
    Håller med.

  12. monki Says:

    I vissa fall, dock inte som något universal-subjekt, kan det vara lämpligt att ersätta konsumenten med ett fan.

    Fansen är ju de som verkligen upplöser gränsen mellan konsument/producent inom fildelningen. Tänk bara på animesub-fansen som textar japanska serier och lägger ut. Eller, om inte serien är nog, ändrar slutet eller utvecklar sidohistorier på egen hand.

    Hela mashup-genren har ju skapats av fans och användarna i spel som second life kan ju knappast klassas som konsumenter då de själva utvecklar hela spelvärlden.

    Fansens intressen är mycket bredare än konsumenternas.


  13. Ulf Pettersson: Jag ber om ursäkt att jag lät onödigt hård i min ursprungliga kommentar. Egentligen var det väl mest indignation över att vi fortfarande använder fiendens ord, går på deras mark.

    Jag skrev ett längre inlägg på min blogg gällande frågan om begreppet konsument, vilket utvecklar tankegångarna jag förde i min kommentar. Om Rasmus ursäktar att jag gör lite reklam går inlägget att hitta här.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: