Bortom Stockholmssyndromet

4 december 2005

Italienska författarkollektivet Wu Ming Foundation (kända från boken Copy Me) levererar några Previously Unpublished Notes on Copyright and Copyleft.
Inget nytt egentligen, annat än att de utvecklar sitt argument för att fri spridning av litteratur och musik inte alls står i motsättning till möjligheterna att tjäna pengar. Det ”dilemma” som vissa envisas med att stanna kvar i, krackelerar varje gång man plockar fram praktiska exempel och öppnar ögonen för

the complexity and the richness of networks, exchanges, the incessant word of mouth from one medium to another, the opportunities for diversification of the offering, the fact that the ‘economic return’ for the author can take different paths, including some (seemingly) convoluted ones.
Wu Ming ger också en lektion i historia där de passar på att ställa diagnosen ”stockholmssyndromet” på upphovsmäns framtvingade beroendeställning av förläggare. De betonar hur 1970-talets mikroelektroniska revolution – kopieringsmaskin, kassettband, videobandspelare och sampler – utan återvändo har underminerat alla de principer som utgick från tryckpressen (och dess enkelriktade släktingar som grammofonen och biografen).

Spelreglerna har ändrats. Idag tror jag att de allra flesta skulle kunna hålla med om att även om de största artisterna kan förlora intäkter så finns det åtminstone vissa musiker och författare som kan dra ekonomisk fördel av den marknadsföring som fri spridning innebär. (Rätta mig om ni tycker jag har fel!) Det kryllar ju av praktiska exempel, som skivbolaget Hybris, uppsjön av elektroniska netlabels och inte minst Wu Mings egna storsäljande böcker som de tar som utgångspunkt i sin agitation.

Men för bara ett par decennier sedan beskrevs läget annorlunda. Låt oss titta på de två första statliga utredningar som diskuterade de nya kopieringsmedierna och kom fram till att rekommendera införandet av kassettavgifter.
Både Kulturrådets rapport Fonogrammen i kulturpolitiken (1979) och Upphovsrättsutredningens delbetänkande (SOU 1983:65) konstaterade att det främst var de redan superpopulära artisterna som folk kopierade på kassettband. Den senare utredningen tog faktiskt i förbifarten upp samma resonemang som Wu Ming, om hur ökad kopiering kan ge ökad reklam – men räknade tvärtom med att dessa fördelar distribuerades på sådant sätt att det snarare slog ut mindre etablerade artister:

Det bör emellertid också anmärkas att den nya teknologin i fråga om vissa artistgrupper kan förstärka de gynnsamma effekter som utnyttjandet i massmedia av deras prestationer har för deras del. I allmänhet utgör sådant utnyttjande reklam för vederbörande artist. Ökat utnyttjande kan därför leda till att efterfrågan av deras framföranden ökar, både när det gäller engagemang för inspelning av film-, TV- eller ljudinspelningar och när det gäller engagemang för levande framföranden. Detta synes dock huvudsakligen komma de mest populära artisterna till godo. För gruppen som helhet torde man kunna utgå ifrån att utnyttjandet kan skada deras inkomstmöjligheter om man inte kan åvägabringa ett ökat skydd. /…/
Den tekniska utvecklingen har nämligen generellt den verkan att vissa nationellt och internationellt välkända artist- och musikernamn utnyttjas mycket hårt medan den stora massan av artister och musiker får sysselsättningssvårigheter.
Faktiskt kan det nog ligga något i detta. Utredarna var nog inte helt fel ute – sett utifrån de tekniska förhållanden som rådde kring 1980. Kassettbandspelare fanns då i de flesta svenska hushåll. Kopieringen skedde dels från grammofon och dels från radio, mindre ofta från andra kassettband eftersom det innebar en kvalitetsförsämring. Följaktligen kan vi nog räkna med att de redan väletablerade artisterna också var de som kopierades i allra störst skala, och att oberoende band kunde förlita sig enbart på kassettmediet för att nå en publik som exempelvis var villig att besöka deras konserter.
Med digital kopiering av musik förhåller det sig uppenbarligen annorlunda. Helt enkelt för att man inte behöver förlita sig på ”officiella” källor som Sveriges Radio eller den lokala skivbutiken, då dessas filtrering kringgås av de decentraliserade arkiv som fildelningsnätverken utgör. (Därför ställer jag mig också skeptiskt till Wu Mings och andras användande av bibliotek som dominant metafor; trots sina retoriska poänger tenderar det greppet att skymma att vi talar om ett kommunikationsmedium.)

Alltså kan vi konstatera kassettersättningen (som infördes i Sverige först 1999, och idag rör sig om ganska omfattande avgifter även på digitala lagringsmedier) resonerades fram utifrån antagandet att kopieringen visserligen hade positiva potentialer men att dessa hade svårt att komma mindre etablerade artister till godo, just eftersom den analoga kassettbandskopieringen fortfarande var beroende av att man kunde få tillgång till musiken genom ”officiella” kanaler. Felet var inte så mycket den lägesbedömning som gjordes 1983. Snarare framkommer det genom en formulering i SOU-citatet ovan: ”Den tekniska utvecklingen har nämligen generellt den verkan att…
Tron på en generell och linjär tendens inom ”den tekniska utvecklingen” är ett kardinalfel. I stället för en sådan teleologisk historiesyn, gäller det att ha näsa även för alla diskontinuiteter, riktningsförändringar, avbrott. Hur samma funktion kan tjäna motsatta syften.
Brytningstider är intressanta.

Die historischen Abenteuer des Sprechens sind kein Kontinuum und damit keine Geistesgeschichte. Es gibt Zäsuren, die ganze Aufschreibesysteme mit einem Schlag vergessen machen

5 Responses to “Bortom Stockholmssyndromet”

  1. Anonymous Says:

    Intressant. Vad som slog mig medans jag läste var att kassetavgiften i så fall var missriktad redan från början. Om man utgår från att kopieringen missgynnar de små oetablerade artisterna så borde ju avgiften gå till just dessa. Som det är nu så går ju avgifterna till de redan välbetalda och välkända artisterna som spelas på radio. Det är lite grand som att ta pengar från de fattiga och ge till de rika.

  2. rasmus Says:

    Anonym: Ja, och det var lite därför som staten 1982 beslöt att införa en kassettskatt. Pengarna gick alltså till statskassan, emedan man sa att de skulle användas till riktade kulturpolitiska stöd. Visserligen hade man tänk att också införa en kassettersättning som STIM & co. skulle få fördela själva, men eftersom kassettskatten funkade så dåligt blev det inte direkt aktuellt med några ytterligare pålagor förrän kassettskatten avskaffades på 1990-talet. STIM och IFPI var ytterst missnöjda med detta.
    Nu var det ju såklart inte så att kassettskattens pengar gick till mindre artister, man talade om att stödja ”kulturpolitiskt värdefull produktion” men i slutändan verkar det mest ha varit en skatt bland andra skatter för staten.

    Mer om allt detta kommer snart här på Copyriot…

  3. Joel Says:

    fint med en länk till en bild på Självhatar-Chomsky. Skulle vara fint om du kunde ha någon post där ju jämför en bild av honom med en bild på typ Darth Vader, för att visa på likheterna.
    Keep up the good work

  4. rasmus Says:

    Joel: Förstår inte riktigt vad du menar; hur som helst så slängde jag in länken mer som en lång boll till Foucault (vem han pwnar är mindre intressant i sammanhanget…)
    :)

  5. Gisela Says:

    Årets jullåt heter X-mas Time Assault och framförs av Party Pants.

    100% vad-är-det-här?, 0% copyright.

    Varför vänta tills fjärde advent – ladda hem gratis idag!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: