Kopifajt – en kort mediehistorisk bakgrund

7 oktober 2005

Följande text plitades i stort sett ned under en tågresa från Stockholm till Göteborg den 5 oktober, som grund för mitt lilla anförande på seminariet Upphovsrättsfrågan som politik och kulturuttryck som hölls där samma dag.

Upphovsrätten kom till för att reglera användandet av en viss slags maskiner. De var dyra, få och kunde skriva men inte läsa: tryckpressar. Upphovsrätten och upphovsmannafunktionen har i hög grad fått sin prägel av 1800-talets medieklimat. När sedan nya medier tillkommit har det vanligtvis utbrutit en dragkamp om hur juridiken ska reglera dem och upphovstanken ska relatera till dem. Ett tidigt exempel är när kameran uppfanns och det var långt ifrån självklart om det var den avbildade eller den som opererade maskinen som skulle få upphovsmannens privilegier.
Ändå var det ganska lätt att utvidga konceptet upphovsrätt från tryckpressar till teknologier för ljud och rörlig bild, när grammofonen och filmen trädde in på scenen kring sekelskiftet 1900 (en slags medietriad som i sin tur drog upp ramarna för hela det seklets samhällsklimat och tänkande).

När sedan radiosändningar inleddes, blev konflikten hårdare mellan olika intressen om i vilken mån de skulle regleras av rättighetssystemet. Men striden slutade i en kompromiss av ett slag som skulle prövas även vid en rad senare medietekniska innovationer, och som sedan tidigare tillämpades på framföranden av levande musik: kollektiv rättighetsförvaltning. Principen är helt enkelt att musikmonopol som svenska STIM ges befogenhet att inkassera en fast licensavgift av radiosändaren, för att sedan fördela pengarna till sina anslutna upphovsrättsinnehavare. Systemet fungerade stabilt, eftersom FM-radio kom att användas uteslutande som ett centraliserat en-till-många-medium (även om Berthold Brecht och Hans Magnus Enzensberger hade visionära idéer om möjligheten att vända på förhållandena, då ”varje mottagare är en potentiell sändare”).

1970-talet var årtiondet som gav snabb spridning åt kassettbands- och videoteknikerna, vilkas signifikans låg i att de var maskiner som både kunde läsa och skriva, något som även gällde de allt vanligare kopieringsmaskinerna vid denna tid. Ljud, rörlig bild och text blev möjligt att massreproducera för andra än förlagshus och stater, vilket satte tydlig kulturell och politisk prägel på hela tidsperioden.
William S. Burroughs var tidig med att leka med möjligheterna till att göra cut up av mänskliga röster med hjälp av sax och magnetband. Kretsen kring New York-tidskriften Radical Software sysslade med visionära experiment kring videokonst.

Det tog inte många år innan kassettbanden hade gett helt nya möjligheter för envar att sprida egen och andras musik i kanaler utanför grammofonindustrins kontroll. Så uppkom kassettdödskallen och skivindustrins berömda skrämselparoll Home taping is killing music. Dragkampen var i full gång, men varken kassettband eller video kunde rimligen förbjudas. I stället tillämpades den beprövade kompromisslösningen med kollektiv rättighetsförvaltning. En särskild kassettavgift infördes som sedan organisationer som STIM fick i uppdrag att fördela till de rättighetsinnehavare vars musik spelades på radion (man förutsatte blankt att detta var samma musik som människor själva valde att kopiera).

Samtidigt gjorde flerkanalsinspelning på kassettband det möjligt att producera egen musik utan att behöva hyra dyr studiotid, en tendens som sedan bara har stärkts. Ännu längre från den gamla tryckpressverkligheten rörde sig det som hände i musikvärlden kring 1980. Då ”hackades” grammofonen av DJ:s, som gjorde den till ett musikinstrument av cut up-karaktär och hiphopmusiken föddes med scratch och sampling som stadiga inslag. Sedan dröjde det inte länge innan digitala samplers fanns på marknaden, och idag går det inte att tänka bort dessa praktiker ur snart sagt någon musik. Upphovsrättsregimen såg dock inte stillatigande på, utan artister som Public Enemy tvingades att ändra sitt sound på grund av ett skärpt juridiskt klimat.

Dessa 1900-talets medietekniska innovationer, som i lika grad ändrat förutsättningarna för reproduktion och produktion av musik och annat, tecknar bakgrunden till dagens kopifajt.
Fildelningen är produkten av att kombinera hemdatorer och fiberoptik, samt nätverksprotokoll och komprimeringsalgoritmer. Det innebär ett avgörande steg förbi den uppdelning i olika typer av medieflöden som präglade 1900-talet, och framför allt befinner vi oss här väldigt långt från de tryckpressar som upphovsrätten skapades för att reglera (och som även utgjorde den centrala teknologin för allt från reformationen till leninismen, från nationalstaten till den ”borgerliga offentligheten”).
En första uppenbar skillnad mellan internet och tryckpressar är naturligtvis att internet inte har någon klar gräns mellan sändare och mottagare (även om många försöker få oss att ändå anamma det tänket). Visionen om radion från Brecht och Enzensberger kan sägas förverkligas. Det säger sig själv att varje försök att kontrollera att mottagning och sändning av ettor och nollor enbart sker när upphovsrättsinnehavare så tillåter förutsätter extraordinära och mycket klumpiga åtgärder.
Klumpiga möten mellan teknik och juridik har som sagt tidigare bemötts med kompromisser i form av ersättningssystem. Men här skiljer sig internet även från det 1900-talets medieklimat där rollen för organisationer som STIM kunde expandera närmast obehindrat.
I fiberoptiken förenas de optiska, akustiska och textuella flödena, som under 1900-talet separerats i grammofonskivor, filmrullar och pappersark, till ett singulärt flöde av ettor och nollor. Det är därför som medieteoretikern Friedrich Kittler utnämner datorn till ”det sista mediet”, och även därför som det idag är så svårt att föreställa sig att en kompromiss ska kunna rädda upphovsrättsindustrin från internet och rädda internet från upphovsrättsindustrin.
Det må vara möjligt för en kollektiv rättighetsförvaltare som STIM att bestämma hur mycket en minut musik ska kosta. Men vad är det fasta priset på en megabyte data? Och hur fördelas dessa pengar mellan filmbolag, bokförlag, programmerare och kompositörer? Och framför allt: om nu ersättning ska betalas till upphovsmännen för viss överförd data: vad säger då att inte exempelvis bloggare ska få vara med och dela på kakan?

Nu har det inte saknats röster som likväl förespråkar någon form av ”alternativt kompensationssystem”, enligt principen att man genom avgifter på bredbandsuppkopplingar och lagringsmedier skulle kunna rädda både upphovsrätten och fildelningen. Kombinationen av legaliserat digitalt kulturutbyte och ersättning till rättighetsinnehavare har framställts som ett progressivt alternativ till masskriminalisering, och förespråkas av bland andra Lawrence Lessig, amerikanska EFF och tyska kampanjen Kulturflatrate med Attac och andra sociala rörelser.
En verkligt anmärkningsvärd utveckling som märkts nu under sensommaren är hur faktiskt antipiratorganisationer börjat ansluta sig till en egen variant på samma idé. Antipiratbyråns Henrik Pontén har allt mer aggressivt börjat hävda att den rättighetsindustri som han företräder egentligen borde ha rätt till en stor del av internetleverantörernas intäker. Han har aviserat att måltavlorna för Antipiratbyråns åtal under den närmsta framtiden inte kommer att vara enskilda fildelare, utan internetföretag som på så vis ska skrämmas att bli piratjägarnas underhuggare och dessutom tvingas att införa någon slags filter som ingen vet riktigt hur de skulle kunna fungera.
En strategi med både piska och morot utkristalliserar sig, där de som ordnar in sig i ledet belönas. En brittisk internetleverantör har slagit sig samman med SonyBMG och ger nu sina kunder laglig rätt att fildela SonyBMG-kontrollerad musik med varandra mot en fast avgift – och mot att kunderna accepterar att deras filöverföringar övervakas och att misstänkt kopiering till andra företags kunder blockeras.
Vissa kända fildelningsförespråkare, som Cory Doctorow, applåderade detta som ett steg i rätt riktning. Själv ser jag snarare ett ganska horribelt exempel på internetsabotage och ekonomisk utpressning, från en industri som uppenbarligen spelat ut sin roll men inte kan acceptera det.

Viktigaste invändningen mot alla de försök att ”kompensera” de upphovsrättsinnehavare som anser sig ha förlorat något på den digitala kopieringen är dock inte den praktiska ogenomförbarheten. Det är att kompensationsdiskursen vrider blicken bort från det som är verkligt intressant i sammanhanget, nämligen alla de kulturyttringar som vill kopieras, som inte är paranoida utan säger kopimi, som genom sin blotta existens visar att så mycket saker redan funkar på ett annat sätt. Några lösa exempel:

För att inte fastna i abstraktioner eller verklighetsfrånvända försök att lappa ihop vitt skilda medietekniska verkligheter, är det just här som alla spekulationer om framtiden måste utgå, bland alla de som redan vänt ryggen till allt vad kopieringskontroll heter.

2 Responses to “Kopifajt – en kort mediehistorisk bakgrund”

  1. Anonymous Says:

    I samband med detta kan man reflektera över hur osympatiska de assymetriska internet-uppkopplingarna är. Att man skulle klara sig med en löjligt låg upp-hastighet eftersom ens tillvaro på nätet begränsas till att passivt tvångsmatas av dem som _har_ en hög upp-hastighet (överheten), utan att själv bidraga och delta. Att inte få vara både server och klient samtidigt, utan enbart klient.

    Skillnaden mellan medborgare och konsument ungefär.

  2. Anonymous Says:

    Värt att notera kan vara att upphovsrätten faktiskt i början var en förutsättning för spridningen av material.
    Innan man beslutade om en upphovsrätt kopierades nämnligen alla idéer på sån skala att folk inte ville ge ut sina idéer publikt.
    Ett exempel är tex Da Vinci som krypterade sina texter eller medvetet skrev fel för att eventuella kopiatörer inte skulle kunna använda sig av Da Vincis idéer. Hade Da Vinci Levt ca 50-100 år senare (då upphovsrätten fanns) än han gjorde skulle vi haft mycket mer handfast information om hans tankar och underverk.
    Först när upphovsrätten fanns vågade man trycka sina verk så allmänheten fick tillgång till dem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: