Mozart-Foucault-Nietzsche-Funkstörung

5 augusti 2005

Såg just genrepet till en Mozart-opera som på lördag börjar spelas på Kulturhusets takterass i Stockholm, Zaide från 1779. Gita Mallik regisserar de fyra sångarna på scen, Linda Mallik dirigerar septetten i denna rätt lättsamma opera (eller Singspiel). Två akter, inga krusiduller, bra tempo och kul skådespel. Rekommenderas!

Librettot är tidstypiskt revolutionärt, det handlar om att låta den själsliga passionen leda till uppbrott mot en gammal makt. En snubbe har blivit fångad som slav hos den ottomanske sultanen, efter att ha beklagat sitt öde en stund blir han kär, jättekär såklart, i sultanens favoritslavinna. De flyr och fångas, men några arior senare har sultanen gett upp sina despotiska ambitioner på diverse kroppsstraff och börjar plötsligt se de tidigare slavarna som människor med själ.
Operan blir ett exempel på den omvandling i Europa just decennierna kring 1800 som Michel Foucault har undersökt i Övervakning och straff. Man avskaffar kroppsstraff och offentliga avrättningar – företeelser som just i Zaide figurerar som exempel på det tyranniska man vill bryta med – och uppfinner i stället en ny själ, kring vilken nya disciplineringstekniker kan växa fram. Foucault understryker att detta är en drastisk kvalitativ förskjutning inom ”maktens mikrofysik”, inte en kvantitativ rörelse mot mer ”mänsklighet”.
Att frimuraren Mozart gärna såg sig som en del av allt detta, uppbrottet mot de äldre suveränitetssamhällena, är välkänt. Samtidigt tycks hans musik befinna sig någon helt annanstans. Den är ännu inte romantisk, utan ter sig snarare som en senkommen frukt av l’Ancien Régime. Funderade lite kring den dubbelheten under genrepet av operan, och erinrade mig en Nietzsche-aforism ur Mänskligt, alltförmänskligt som sätter fingret mitt i prick:

171. Musiken som senkomling i all kultur
Av alla konster som under bestämda sociala och politiska förhållanden brukar växa fram på en viss kulturnivå, spirar musiken alltid som den sista av alla plantor, under hösten och nedgångstiden för den kultur den tillhör /…/ Ja ibland ekar musiken som en gången tidsålders språk in i en undrande ny värld och kommer för sent. /…/ Först i Händels musik framtonade det bästa av Luthers och hans trosfränders själ, den stora jordisk-heroiska tendens som skapade hela reformationsrörelsen. Först Mozart löste in Ludvig den fjortondes epok och Racines och Claude Lorrains konst i klingande guld. /…/ På så vis skulle en vän av känslosamma liknelser kunna säga att varje stor musik är svanesång. – Musiken är nämligen inte ett allmänt, tidlöst språk, som så ofta påståtts till dess ära, utan motsvarar exakt det mått av ett känsla, värme och tempo som en alldeles bestämd, tids- och ortsbunden kultur bär med sig som sin innersta lag
Angående att musiken inte är ett tidlöst språk, kan vi nog hålla med Nietzsche (i polemik mot Schopenhauer?) Frågan som här inte kan besvaras är om musiken i allmänhet fortfarande är en ”senkomling i all kultur”, att den alltså i någon mening förfinar och uttrycker en föregående epok, bär dess blommors frukt. Ibland kan jag få känslan av att en våldsam omkastning just i den frågan har skett någon gång under 1900-talet. Men hur?
Eric Schüldt på P1:s Kulturnytt kallade förra veckans Norbergfestivalen för en sorgesång över industrialismen. Själv tvivlar jag på hur långt man kan dra den slutsatsen – kanske då jag under årets upplaga av denna mycket gemytliga festival ändå upplevde mer av 303:or än av sönderrostad industri. 2000-talets elektroniska musik (för att sammanfatta en extremt brokig samling) relaterar sig tveklöst både till 1900-talets industrialism och till en föreställd framtid. Men tidens riktning är inte entydig. Eller hur ska man tolka titeln på Funkstörungs nya, grymt svängiga, album: Return to the acid planet?

3 Responses to “Mozart-Foucault-Nietzsche-Funkstörung”

  1. Anonymous Says:

    ”… motsvarar exakt det mått av ett känsla, värme och tempo som en alldeles bestämd, tids- och ortsbunden kultur bär med sig som sin innersta lag”

    Känner du till någon annan passage där Nietzsche (eller någon av hans kommentatorer) blottlägger hans användning av begreppet ”mått” och dess relation till ”innersta lag”?

    Detta med ett betydelsen av ett verk inte är immanent i verket självt eller i dess funktion, utan återfinns i en ”epok” och dess ”innersta lag” känns ju annars som en estetik grundad på någon sorts expressiv kausalitet som man vanligen inte återfinner hos Nietzsche, eller? Anledning till att jag frågar om ”måttet” är naturligtvis Hardt/Negris avvisande av värdets mått i termer av att mått alltid kräver någon sorts transcendent referensram.

  2. antecedentia Says:

    Anonymous: Jag rekommenderar dig att läsa Spengler, banden om Västerlandets undergång, kanske speciellt om du är intresserad av estetik och musikteori. Spenglers system är förvisso inte Nietzsches men han hävdar åtminstone att han hämtade sin metod för sin morfologi från Goethe och Nietzsche, jag kan tänka mig att fragment som ”Begreppet décadence” betydde mycket. En text som ”Vi filologer” av Nietzsche kan måhända vara värd att studera närmare då den innehåller en del kommentarer om exempelvis betydelsen av kulturers ungdomstider, dess inverkan på livet osv. Jag vill även minnas att Nietzsche i texten ”Den europeiska nihilismen” ytligt diskuterar förhållandet mellan skeenden och det han benämner ”grundkaraktärsdrag”. Inget av detta kan dock anses vara utförliga diskussioner av kulturers eventuella inre lagar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: