Talande recension
28 juli 2005
”Piratbyrån välformulerade i ny bok”, konstaterar Eric Schüldt på P1:s Kulturnytt i en positiv recension av Copy Me.
Jag har fram tills nu sett Piratbyrån som ett ganska larvigt nätverk (…) Men i och med boken ”Copy Me” är det nog dags att ta Piratbyrån på ett helt annat allvar. Det här är nämligen en bitvis helt briljant samling texter och jag kan verkligen inte förstå varför ingen av Piratbyråns medlemmar formulerat sig så här slagkraftigt tidigare.Detta är talande. Talande eftersom texterna (med något undantag) inte alls är nya, utan har legat i artikelsektionen på Piratbyran.org ett bra tag, vissa sedan 2003. Vad Eric Schüldt säger är alltså att en text inte räknas om den bara finns på internet. Detta är en del av logiken i det medium han jobbar för. Ur de gamla massmediernas synpunkt (tidningar, radio, tv) ”finns” något först när det passerat filtrerna i något av dessa enkelriktade medier, dit väl även pappersboken får räknas.
Sunkigt nog låter recensionen det ”löjliga” kring Piratbyrån representeras av Sara Andersson och några saker hon sa i en intervju i P1 i våras. (Sunkigt eftersom Eric Schüldt försöker sig på den trista klyschan ung tjej vs. manlig ”chefsideolog”, suck.)
Ur en längre intervju med Sara klippte P1 då ut några argument som de tyckte passade – och just dessa argument är vad som sen stämplas som löjliga av ett annat program i samma kanal. Hela grejen illustrerar såklart bara logiken i vad som händer när gamla media spinner vidare på gamla media utan att märka att det sista mediet, internet, schvischar förbi.
In this feverish hunt for statements, newspapers deal more and more with what other newspapers are saying. (…) When it is not talking about television, the Italian press talks about itself; it has learned from television, which in the main talks about television. … In this way the mass media are transformed from a window on the world into a mirror, and viewers and readers survey a political world lost in contemplation of itself, like the queen in ”Snow White”.Korta recensioner även av Bella Frank och Johanna Nylander.
Umberto Eco, On the Press
Copyriot 
28 juli 2005 at 2:56 e m
Vänta nu, recenserad ger recensenten mothugg… Har vi inte hört den förut?
Mitt mediekonspiratoriska undermedvetna anar gravade ugglor: Du vill förstås få gratisreklam för boken genom att kicka igång ett nytt svar-på-tal-bråk à la Lundell vs Ramqvist, Ranelid vs Skugge och Uje vs Kazmierska.
Så medialt, så genialt.
28 juli 2005 at 3:09 e m
halsnalle: vänta nu, när recenserad ger mothugg brukar det vara för att det givits en sågning. i det här fallet hyllades faktiskt boken, så gratisreklamen var redan där. några personbråk kan jag inte heller hitta i den här posten, bara reflektioner över radio vs. internet.
28 juli 2005 at 3:24 e m
Ähum, näe, men du kanske kan slaska till det lite istället?
Fast du har kanske rätt. Och dessutom, för att få till ett riktigt bra kvällstidningskultursidesbråk hade du behövt vara aningen gubbigare och recensenten en näve tjejigare.
29 juli 2005 at 2:09 e m
Det sista mediet ?
Hellre det senaste väl, hoppas jag för framtidens skull ;-)
30 juli 2005 at 2:27 f m
Framtid, dåtid, kringtid..
Den enda dynamiska och påverkbara tiden är NU, om än ett bräckligt och sårbart sådant som ständigt går mot sitt slut. Alltså är varje stund den sista/första/enda tänkbara. [kopimi]. Varje medie konstituerar det dynamiska nuets döende, cementerar det i ett varande då och riskerar således bli det sista blivandets död.
Medier dödar nuet.
30 juli 2005 at 7:10 e m
Anonymous: Om vi går med på att ett medium alltid innehåller ett annat medium, är den digitala tekniken sannolikt det _sista_ mediet. Eftersom hastigheterna för dataöverföring närmar sig realtid, eftersom alla tidigare medier går att digitalisera och eftersom det finns gränssnitt mellan digital teknik och människokroppar kommer det sannolikt inte behövas några medier efter de digitala.
30 juli 2005 at 8:19 e m
AH, Jan! Fattar exakt vad du menar.. Om en postiljon på duktig häst, på en rak och fin väg, ryggalägger en sträcka på en timme som en vanlig häst skulle gjort på två, och vi räknar med effektivare hästar samt bättre vägar: så dröjer det inte länge förrän vi är nere på en halvtimme, kavart, fem minuter, ingen tid alls; och sedemera kommer posten fram innan den ens blivit skickad! ; )
1 augusti 2005 at 12:27 e m
”Vad Eric Schüldt säger är alltså att en text inte räknas om den bara finns på internet.”
Uhm, eller så är en mycket mer lågmäld tolkning mer riktig: han har bara inte läst texterna på PB:s hemsida tidigare, men kanske tycker att väldigt många andra texter på internet han faktiskt läst räknas som texter i övrigt. Men det är klart, det vore inte lika mycket att knorra över som din valda vantolkning. Om internet är de gamla mediernas barn så är copyriot internets trotsålder och obligatoriskt yviga föräldrauppgörelse.
2 augusti 2005 at 6:54 f m
Om internet är någons barn så är det atombombens och inte de gamla mediernas.
Dessutom tror jag att du blandar ihop de gamla medierna med deras innehåll.
Hursomhelst väljer Copyriot att glatt bejaka atombombens von Neumann-arkitektur, snarare än att ”göra uppror” mot obsoleta medier eller deras innehåll.
2 augusti 2005 at 2:14 e m
Tänker du på idén att internet skulle ha kommit till för att motstå ett kärnvapenkrig? Det ligger inte mycket varken i den historien, eller idén att internet skulle vara motståndskraftigare än t.ex. telefonnätet.
2 augusti 2005 at 2:23 e m
Intressant att ingen kvinna skrivit i boken. (jag kan ha fel, snabb-bläddrade igenom den)
2 augusti 2005 at 6:37 e m
… i så fall är det väldigt synd.
2 augusti 2005 at 7:51 e m
Anonymous: Nej, jag tänker på den militära upptrappningen under andra världskriget och Turings, Zuses och slutligen von Neumanns utveckling av datorn.
3 augusti 2005 at 4:16 f m
Nej, jag tror inte att någon kvinna skriver i boken.
Fast det känns lite meningslöst att beklaga sig över det om det inte finns några konkreta förslag på texter som hade kunnat vara med men inte var med.
19 augusti 2005 at 4:43 e m
Ja, några kulturskribenter har tydligen blivit lurade av de ihåliga resonemangen och det högtravande språket i ”Copy Me”.
Det förändrar inte faktum: boken bevisar att Piratbyrån verkligen bara består av fjortisar som vill att andra ska betala, och dom kan inte ens argumentera för sin sak.