Kampen mot de postmoderna väderkvarnarna

1 mars 2005

Som titeln på Francis Wheens nya bok visar finns det en hel del saker som författaren ogillar: Mumbo Jumbo. Hur skitsnacket erövrade världen. På de nästan 400 sidorna visar det sig att han till kategorin ”skitsnack” räknar inte bara astrologer, kvacksalvare, högerkristna profeter och managementcharlataner. Bland de gallbespydda återfinns de flesta av de senaste decenniernas politiska riktningar från nyliberalismen via Tony Blair till Noam Chomsky. Alla dessa utgör en hotande massa som samverkar i sin kamp mot förnuft, sanning och upplysning, menar Francis Wheen (tidigare känd för sin biografi över Karl Marx). Sedan år 1979 – då ayatollah Khomeini respektive Margret Thatcher kom till makten – har denna skitsnackets konspiration dessutom ryckt fram och översvämmat världen i hiskelig takt. I vår tid har ”det kvalificerade skitsnacket gripit makten”.
Hundratals tveklöst korkade yttranden plockas fram i ljuset. Det mesta är verkligen exempel på politisk och andlig dumhet. Men den svepande stilen är allt annat än noggrann i vad som dras med och när Francis Wheen far ut som värst blir det verkligen pinsamt.

Kapitlet Verklighetens förstörelsekrämare är ett förbittrat angrepp på ”postmodernisterna”. Tänkare som Derrida, Foucault och Deleuze anklagas för mordförsök på Sanningen.

deras vägran att erkänna det legitima i värdeomdömen ledde till en fritt flytande relativism som utan samvetsbetänkligheter kunde hylla både den amerikanska popkulturen och medeltida vidskepelse. /…/
…nonsens med ett syfte: genom att använda kvasivetenskaplig terminologi hade po-mo-teologerna för avsikt att misskreditera den verkliga vetenskapens ‘objektivitet’.
Som paradbevis citeras ett lösryckt stycke ur en ospecificerad bok av Deleuze (att han själv inte läst Deleuze visar han genom att i fotnoten bara hänvisa till en tidskriftsartikel där samma citat också förekommer endast som exempel på obegriplighet). Över de tio raderna om slumpen, ”singulariteter” och ”tärningskast” fäller Francis Wheen följande dom:
Detta stycke kan man glo på i timmar utan att bli klokare för det. Läs det bakifrån, bryt upp det i konstituerande satser, svälj ett par hallucinogena droger för att underlätta förståelsen – det är och förblir rappakalja
Så skriver en som helt enkelt vägrar förstå. Annars hade Francis Wheen använt en annan lästeknik än att läsa tio fullständigt lösryckta rader text som vore de en nyupptäckt dödahavsrulle.
Franska filosofer, översatta av en filosofiskt oskolad översättare till svenska via engelska, är inte det lättaste. Eftersom ingen källhänvisning görs (slarvigt, Norstedts!) kan citatet inte bedömas utifrån sitt sammanhang
Men då begreppen påminner om en (förvisso svår!) passage i Deleuze’ bok Nietzsche och filosofin antar jag att även denna diskussion om ”tärningskastet” refererar till en dikt av Mallarmé. Nog för att litteraturhistoria är knepigt, men att några lösryckta rader använder begrepp som Francis Wheen inte känner igen är ingen ursäkt för hans utbrott av ressentiment.

Men så håller det på. Anklagelsepunkterna mot postmodernisterna (en märkligt enhetlig grupp, där samtliga som finner något som helst värde i Foucaults tänkande förutsätts dela instämma i varje Foucault-citerande text från USA:s litteraturvetenskapliga institutioner) blir allt vildare. De ”koloniserar” den akademiska världen, som vore de en marsiansk invasionstrupp, för att sprida ”sin tygellösa subjektivism”. Postmodernisterna stödjer även nazisten David Irving och andra förintelseförnekare, samt samarbetar ”i sina angrepp på förnuftet” med fundamentalistiska kristna som hävdar att evolutionsteorin är en myt. Ja, allt detta påstår Francis Wheen i kapitlet.
Vidare hävdar han – fortfarande utan källhänvisning – till att Antonio Negri och Michael Hardt – hyllar både ayatollornas Iran, Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland.
Dissen mot hur vänsteranhängare, enligt principen ”min fiendes fiende…”, lät sig förledas av det antiamerikanska budskapet från ayatollorna i Teheran är välriktad. Försöket att se islamism, nyliberalism, ”postmodernism” och new age som uttryck för en och samma flodvåg av Skitsnack som försöker ta över världen, endast motarbetad av en liten klick upplysta, är pinsam.

Själv utslungar Francis Wheen sina fatwor mot en rad forskare som han anser är ”postmodernister”. Statsvetaren Jodi Dean, som skrivit avhandlingen Aliens in America om konspirationsteorier, är en av dessa. Hon drar visserligen slutsatser som kan diskuteras kritiskt. Men det är inte diskussion Francis Wheen vill ha – ”förnuftets” namn ifrågasätts Jodi Deans rätt att över huvud taget skriva om UFO-subkulturen eftersom hon inte är astronom! Historiker som Christopher Hill och Eric Hobsbawn är en också en del av den postmoderna sammansvärjningen eftersom de skrivit om 1600-talets kristna sekter i England utifrån den roll de spelade i sin samtid, i stället för att vederlägga och moralisera över deras väckelsekristna ”gallimatias”.

Ordet ”postmodernism” som beteckning på en idéströmning eller akademisk riktning borde avskaffas. Det säger ingenting. Möjligtvis att den utpekade ”postmodernisten” på något sätt erkänner en övergång från modernitet till postmodernitet och försöker förhålla sig till detta. Något naivt omfamnande av allt ”postmodernt” och avfärdning av allt ”modernt” och all ”upplysning” handlar det sällan om. Med Deleuze’ formulering: ”Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.” Så låt oss avstå från att diskutera ”postmodernismen”, för någon sådan -ism existerar inte.

Uppenbarligen finns det dock en del som trivs mer än väl med att fäktas med en så luddig motståndare. PC Jersild är en av dem. I en ledarkrönika där han hyllar en annan ny bok, passar han på att känga till ”postmodernismen”, ”den nya antivetenskapen” som kämpar mot upplysningen och hävdar att ”verkligheten egentligen inte existerar”. Vilka som avses lämnas öppet, ty att fäktas mot väderkvarnar gör sig snyggast i oskärpa.
Många debattörer med förkärlek för långa utläggningar om ”postmodernisternas” farlighet återfinns annars i Clarté, Ung Vänster och nationalvänstern.

Åter till Francis Wheen. Mot Skitsnacket uppställer han Upplysningen, en stolt västerländsk tradition grundad av Voltaire, Locke och Kant. Begrepp som ”förnuft” eller ”det sköna” är tydligen självklara enheter, så långt från ”mumbo jumbo” man kan komma. Liksom de mänskliga rättigheterna, som här försvaras mot sina verkliga och inbillade fiender. ”Rätt till nationalitet”, ”rätt till arbete” och familjen som den ”naturliga och grundläggande enheten i samhället” måste tydligen upprätthållas som oantastliga värden, höjda över kritik.

På de ondas sida står de irrationella, oförnuftiga och relativistiska krafter som buntas ihop till ”den romantiska traditionen”, vilken påstås vara upplysningens absoluta motsats. I det facket kan Francis Wheen stoppa in de flesta som han inte gillar: Rousseau, Herder, Nietzsche och Hitler (som om dessa tillhörde en gemensam tanketradition).
Den roll som även upplysningstänkare spelat för exempelvis den moderna rasismens framväxt förtigs. Francis Wheen är förresten märkvärdigt ivrig att koppla samman Tony Blair med Gamla testamentet och marknadskrafterna med ”profeterna i det gamla Israel”, på ett sätt som är alltför välkänt från antisemitismen.
Tyvärr innebär ovederhäftigheten att det blir svårt att lita på något som står i boken, trots att exempelvis angreppet på Noam Chomsky framstår som helt i sin rätt.

Mumbo Jumbo har fått flera goda recensioner i svensk press. Aftonbladets Maja Lundgren köper exempelvis Wheens sätt att klumpa ihop allt han ogillar, då hon instämmer i bokens utfall mot ”mischmaschet av new age, postmodern sanningsrelativism, tron på ufon och kristendom”. Sydsvenskans kulturchef Daniel Sandström är mer kritisk, och skriver att

hos Francis Wheen finns inget resonemang om varför världen kastat sig huvudlöst in i mumbo-jumbons gap. I stället får man se hans succé som ett tecken på att det idag är lätt att känna nostalgi för ett samhällsprojekt som hade rationaliteten som kompass. Det är en fullt begriplig nostalgi. Men inte helt förnuftig. För den gör det alldeles för lätt för oss att förtränga orsakerna till förnuftets kris.

Tack ordningsm för boken förresten!

Uppdatering 13/3: Waldemar Ingdahl har skrivit en läsvärd text om samma sak, och drar liknande slutsatser som här: Francis Wheen och den Cartesianska ångesten

6 Responses to “Kampen mot de postmoderna väderkvarnarna”

  1. Blenda Says:

    Typos: ”flitt flytande” och br-tagg i slutet av Voltaire-länken

  2. Blx Says:

    hakar på trenden;
    ”familjen som”x2

  3. rasmus Says:

    blenda & blx: tusen tack för korrhjälpen!

  4. Anonymous Says:

    sjösjuka har skrivit många, alltförmånga böcker


  5. Intressant. Mkt man kunde säga om detta. Men som du säger, det var till att klumpa ihop väldigt många människor under något slags postmodernt paraply, som inte ens existerar.
    Alltså, fel användning av postmodernism av författaren, men korrekt att delar av samhället koloniseras av subjektivitet. Men jag vet inte om pådrivarna är någon av de som nämns vid namn här, utan snarare kommersiella intressen och politiska torpeder. Det är iaf större än en handfull tänkare. Jämför även Giddens alternativa sen/högmodernitet. Eller f.ö. den stora mängd tänkare som inte accepterar någotdera.

    Eftersom jag inte läst boken undrar jag över hur Chomsky kom att bli hackkyckling här? Är han postmodern? Eller speciellt subjektiv? Från en av recensionerna verkade det som att det handlade om Kambodja-historien, som f.ö. är lätt förvanskad. Eller?

  6. Ssargon Says:

    Jag undrar också varaför Chomsky kom i skottlinjen. Det finns intressanta saker angående Chomsky och postmodernismen att läsa bland annat på wikipedia:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Chomsky#Opinion_on_criticism_of_science_culture–>


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: