Giorgio Agamben om förstörandet av estetiken

17 oktober 2004

Italienske filosofen Giorgio Agamben ägnar sig i essäsamlingen The Man Without Content (Stanford University Press, 1999) åt konsten (i bred bemärkelse) och den roll vi tilldelar den. Med återkommande referenser till framför allt Walter Benjamin, Aristoteles, Nietzsche och Heidegger, skisseras en mångtydig bild av en slags nihilistisk situation där konstverket har förlorat sin ursprungliga struktur och roll. Referatet här varvas med utvikningar åt andra håll.

Det sköna definierades av Immanuel Kant, i Kritik av omdömeskraften (1790), utifrån åskådarens ointresserade betraktande på ett sätt som sammanfattats så här:

det sköna behagar, men på ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra, att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla, hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och retande.
Nordisk familjebok (1881)
Det är ingen överdrift att säga att konsten tar sin början med Kant”, skriver konstnären Lars Vilks, och menar alltså att det är först där, vid slutet av 1700-talet, som begreppet ”konst” får en avsmalnad och teoretiserad betydelse, i stället för att beteckna en lång rad väsensskilda aktiviteter.
Mot Kants ”ointresserade” estetik som gör åskådaren till en del av och förutsättning för det sköna, vände sig Friedrich Nietzsche i tredje avhandlingen i Till moralens genealogi (1887). Han utgår i stället från den skapandes kreativa erfarenhet, och väljer att hänvisa till hur Stendhal en gång klassade skönheten som ”ett löfte om lycka”. (”Nietzsche står i samma relation till Kant som Marx gjorde till Hegelskriver Deleuze, ”det handlade för Nietzsche om att ställa kritiken på fötterna”).
Den konstupplevelse som Nietzsche talar om är inte på något vis en estetik. Agamben antyder att Nietzsche på profetiskt vis förutspådde hur en aspekt av konsten skulle ta över efter ”den kortaste skuggans timma”. Ett spår som även Artaud var inne på när han talade om att återerövra en egoistisk och intresserad idé om konsten. (Inte heller helt fjärran ligger Walter Benjamins analys av filmens bemäktigande av åskådarens känsloliv som ett slags attentat mot det kontemplerade ideal som borgarklassen, ställd framför den målade duken, gjort till sitt.)

Avsky och motvilja är känslor som förknippas med konsten, när något som liknar en diskussion av det estetiska fenomenet för första gånget dyker upp i den europeiska historien. Det rör sig då om medeltida biskopar som bannlyste alltför ”konstnärliga” sätt att utöva musik (i likhet med vår tids wahhabitiska islam!). Rädslan för konsten, svårbegriplig för oss idag, härleds tillbaka till den grekiska antiken med dess historia av tragedins födelse och fall.
Det är välkänt hur Platon angrep diktarna och menade att de måste fördrivas i namn av stadens säkerhet. Om inställningen framstår som bisarr, är det bara för att konsten i vår tid har sjunkit bort från det direkta intressets sfär och in i estetikens. I det antika Grekland utövade däremot konsten ett sådant direkt inflytande över sinnena att den (inte bara av Platon) kunde befaras hota samhällets själva fortbestånd. Dömen icke, alltså.
Nietzsche skriver, i polemik mot Aristoteles katharsis-princip:

Platon hade faktiskt rätt när han hävdade att man genom tragedin sammantaget blev ängsligare och mer lättrörd /…/ Men vilken rätt har vår tid att överhuvudtaget besvara Platons stora fråga om konstens moraliska inflytande? Även om vi hade haft konsten, – var har vi inflytandet, något som helst inflytande från konsten?” (Mänskligt, alltförmänskligt, aforism 212)
Samtidigt som åskådaren placerar konsten i estetikens svalt gudomliga sfär och därmed oskadliggör den, sker en motsatt process sett ur konstnärens synvinkel. För konstnären blir konsten en allt mer kuslig [uncanny] aktivitet. Ökad oskuld i åskådarens upplevelse – ökad fara i konstnärens. Giorgio Agamben har (liksom Nietzsche) för vana att i slutet av en text göra en konklusion som är öppen i stället för definitiv, vilket i högsta grad även gäller essän The Most Uncanny Thing:
Om detta är sant, så är konstens inträde i den estetiska dimensionen – och förståelsen av den såsom utgående från /…/ åskådaren – kanske inte ett så oskyldigt och naturligt fenomen som vi oftast tänker oss det. Kanske är inget mer angeläget /…/ än ett förstörande av estetiken som, genom att rensa bort vad som vanligen tas för givet, skulle låta oss ifrågasätta själva meningen med estetik som konstverkets vetenskap. Frågan är dock huruvida tiden är mogen för en sådan förstörelse, eller om konsekvensen istället skulle bli en förlust av varje förståelsehorisont för konstverket och öppnandet av en avgrund framför det, vilken bara kan passeras med ett radikalt språng. Men kanske är just en sådan förlust och en sådan avgrund just vad vi behöver mest om vi vill få konstverket att återfå sin ursprungliga kaliber.

I sin Estetik spekulerade Hegel i hur civilisationen till slut når ett stadium då konsten kopplar sig loss och börjar röra sig bortom sig självt, i intet. För romantikerna innebar ironin att konsten blev sitt eget objekt, varmed jaget dubblerades gång på gång in en slags oändlighetsloop. Baudelaire beskrev, i Of the essence of laughter (1855), skrattet som en relativt modern överlägsenhetsaffekt, kännetecknande för en tid då konstnären lever i ”en permanent dualism, makten att vara samtidigt sig själv och en annan … konstnären är konstnär bara på villkoret att vara dubbel”.
Hegel hade beskrivit hur konstens öde nådde sitt yttersta stadium i en negationens negation [ein Nichtiges, ein sich Vernichtendes], vilket dock inte är någon dramatisk explosion utan snarare en utdragen destruktiv stagnation. ”Konstens död är just dess oförmåga att dö”, dess förmåga att överleva sig själv, konstaterar Agamben:

Artistic subjectivity without content is now the pure force of negation that everyone and at all times affirms only itself in pure forcce of negation that everywhere and at all times affirms only itself as absolute freedom that mirrors itself in pure self-consciousness.
Här skulle vi kunna skjuta in ett mer udda citat som förefaller slående relaterat. Det kommer ur en kort text av filosofen William James, The Subjective Effects of Nitrous Oxide, som han skrev 1882 efter att ha experimenterat med lustgas:
Something ”fades,” ”escapes;” and the feeling of insight is changed into an intense one of bewilderment, puzzle, confusion, astonishment: I know no more singular sensation than this intense bewilderment, with nothing particular left to be bewildered at save the bewilderment itself. It seems, indeed, a causa sui, or ”spirit become its own object.” /…/
…the identification of contradictories, so far from being the self-developing process which Hegel supposes, is really a self-consuming process, passed from the less to the more abstract, and terminating either in a laugh at the ultimate nothingness, or in a mood of vertiginous amazement at a meaningless infinity.

Nihilism. Det gudomligas sfär börjar bli allt mer genomskinlig för att sedan helt tyna bort, vilket hänger samman med vad Agamben kallar ”the pure self-supporting of the creative-formal principles”. Det är nämligen just genom konsten som människan blir medveten om händelsen som Nietzsche år 1882 (samma år som William James’ citerade betraktelse!) lät en galning utropa: Gud är död!.
Konsten (fortfarande i bred bemärkelse!) framstår alltså som ett av de allra storskaligaste exemplen på en nihilismens process. Nietzsche är en sådana process alltid fråga om att bortomskrida den nödvändiga fas som kan kallas ”linjen” (Ernst Jünger) eller ”brännpunkten” (Deleuze). Med den senares ord: ”punkten i vilken negationen uttrycker affirmationen av livet, förintar de reaktiva krafterna och återger det aktiva dess privilegier. Det negativa blir ett blixtnedslag av affirmativ kraft.”. Men om konsten överlever sig själv genom nihilistisk självreflektion, hur kan då det stagnerande tillståndet brytas? Frågan lämnas än mer öppen av Agamben. Vi kan inte ta ställning till om konsten ska återfå sin roll eller om den, med förstörandet av estetiken, ska försvinna och ge plats för något okänt annat.

Men vilken är då konstens ursprungliga roll, och vari ligger dess relevans? Agamben inleder sin essä The Original Structure of the Work of Art med att citera några kryptiska ord som Hölderlin sägs ha svamlat under sin galenskap: ”Allt är rytm”.
Rytm? Här tas vi åter tillbaka till den grekiska antiken, och till sökandet efter vad i naturen som är struktur, vad som gör att den inte är totalt formlös utan i någon bemärkelse mer än summan av sina delar. För Aristoteles var just rytmen det strukturerade. Pythagoréerna å andra sidan ville i talen se naturens minsta gemensamma nämnare, och gjorde därmed ett misstag som enligt Agamben upprepas av dagens samhällsvetare: Misstaget att söka efter ett konkret element i form av matematik, vilket sedan gavs samma ontologiska status som alla andra. Varje ”strukturalism” tvingas pendla mellan struktur-begreppets två motstridande semantiska poler: struktur som rytm, och struktur som nummer (minimum quantum).
Även Nietzsche kommer fram till rytmen, en våldsam och bemäktigande rytm, när han i Den glada vetenskapen ställer frågan Om poesins ursprung:

…dessa gamla tider då poesin väcktes till liv /…/ – den gången då man lät rytmen tränga in i talet, denna kraft som ordnar alla satsens atomer i ett nytt mönster /…/
framför allt ville man dra nytt av den elementärt överväldigande effekt som människan erfar att musiken har på henne; rytmen är ett tvång, den alstrar en obetvinglig lust att ge efter, att falla in; inte bara fötternas steg, också själen följer takten – troligen, så resonerade man, också själen hos gudarna! Man försökte alltså att tvinga dem genom rytmen och utöva makt över dem, man snörjde dem med poesin som med en magisk snara.

Ordet rytm kommer ur det grekiska verbet ”flöda”. Här finner Agamben konstverkets ursprungliga och absolut essentiella struktur. Rytmen, varken rationell eller irrationell, handlar om att öppna i-världen-varandets autentiska tidsdimension och om att upprätthålla en karaktär genom tiden. Tiden ska här inte förstås som den mätbara tiden, den tid som Aristoteles ansåg gick att konvertera till siffror. Tvärtom så undflyr rytmen den linjära tidens jämna rullande, dess element är snarare det ”nuflöde” [la durée] som Henri Bergson ville låta filosofin utgå ifrån. På så vis handlar konstverkets ursprungliga roll om att ”spränga upp öppningar i historiens continuum”, om att leva en nuets tid som ”genomskjuts med skärvor av messiansk tid” (Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser).
Kopplingen blir uppenbar mellan rytmen – som för Agamben på samma gång är upprätthållande, söndersprängande, bemäktigande och extatisk – och repetitionen så som den framstår i Nietzsches upplevelse av den eviga återkomsten som urvalsprocess och som den utforskas av Deleuze i Difference and Repetition.

Criminal Justice Bill, stiftad av Storbritanniens regering 1994, kriminaliserade spontana technofester, definierat i lagtexten som ”characterised by the emission of a succession of repetitive beats”. Plötsligt känns varken ”konstverkets ursprungliga struktur” i rytmen, eller Platons varningar för farorna i konsten, särskilt främmande.

3 Responses to “Giorgio Agamben om förstörandet av estetiken”

  1. danijel Says:

    mycket intressant och inspirerande text.
    bra avslut som knyter samman på ett starkt vis.


  2. […] Så sammanfattar Nordisk Familjebok från 1881 Kants syn på det intresselösa betraktandet. Bra soul handlar nästan ­alltid om sex eller krossade hjärtan. En bra artist lyckas få det allmängiltiga att kännas personligt. Veronica Maggio gör blågul soul bättre än de flesta andra i landet just för hon lyckas skriva om sitt krossade hjärta (och sex i årets mest spelade låt) så det känns som det satt i varje bröstkorg. […]


  3. […] Så sammanfattar Nordisk Familjebok från 1881 Kants syn på det intresselösa betraktandet. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: