Wagner och ”den romantiske upphovsmannen”

29 juli 2004

Upphovsrättsförespråkare och -kritiker har ömsesidigt använt ”romantiker” som skällsord för varandras föreställningar. ”Vida accepterat som själva grundandet av den moderna intellektuell egendom-doktrinen” är ändå tanken på ”upphovsmannaskap uttryckt i termer av en romantisk, individualistisk uppfattning av originellt skapande influerat av och separerat från det mondäna genom inspiration som kommer inifrån (en man)”.
Det konstaterar Eva Hemmungs Wirtén i inledningen till sin bok No Trespassing. Nyligen hade DN:s kultursida en ganska intressant artikel om hur ”den romantiska föreställningen om konstnären som ensamt, skapande snille” har utmanats, under rubriken Författaren är aldrig ensam om sin text. Romantiken förknipppas konsekvent med upphovsrättens grundläggande myt om geniets skapande ur intet.

Men detta stämmer inte särskilt väl in på den som kanske förde romantiken allra längst: Richard Wagner. I sin bok Framtidens konstverk från 1849 (skriven i efterdyningarna av revolutionsåret 1848) intar han ganska extrema ståndpunkter och introducerar även begreppet Gesamtkunstwerk (allkonstverk). Förenandet av konstarterna och enandet av Folket var för Wagner en dubbel nödvändighet. Definitionen av Das Volk är de som förenas kring allkonstverket, vilket inte bara skapas för utan även av Folket. Wagner skriver i boken:

”Vem kommer alltså att bli framtidens konstnär? Poeten? Skådespelaren? Musikern? Skulptören? – Låt oss säga det med ett ord: folket.”
Men ”eftersom Folket är splittrat, så krävs det att någon genomför den heroiska och självuppoffrande uppgiften att förverkliga Folkets vilja, och alltså skapar detta nya allkonstverk. Först då skapas villkoren för existensen av ett nytt Folk. Denna någon är Poeten /…/ som förkroppsligar den tragiska hjälte som gått under i kampen för att förverkliga Folkets vilja.
Så förklaras Wagners tankeekvation av Kim West i introduktionen till senaste numret av svenska tidskriften Site (ännu inte online), vilket har allkonstverket som tema. Flera av skribenterna drar linjer från Wagners Gesamtkunstwerk till 1900-talets happening-konst och vår tids institutionsbundna virtuella konstformer. Allkonstverkets logik återfinns utbredd över hela fältet, menar de och motiverar så denna till synes kanske obefogade djupdykning i Wagners universum.
I arvet från allkonstverket finns en tendens att riva ner den barriär som skiljer konst från liv, ifrågasätta idén om konstens autonomi och själva konstverksbegreppet. Å andra sidan var tanken på konsten som självändamål för Wagner så helig att han konstnären som måste producera för levebrödet var en hemskt tanke för honom, tecknet på kulturens yttersta degenerering. Wagner attackerade vad han såg som konstnärernas egoistiska tendenser:
Konsten har blivit den privata egendomen hos en konstnärsklass; dess smak erbjuder de bara till dem som förstår den, och för sin förståelse erfordrar den ett speciellt, från livet avfjärmat studium, studiet av konstlärsamheten.
Wagner menar att konsten bara bedömas utifrån sin relation till omvärlden, det omgivande ”folket”. Folket är de som egentligen håller kulturen i rullning, till skillnad från den framväxande kapitalistiska kulturindustrin (självklart associerad med judarna). Därför kommer han fram till en slags kritik av intellektuell egendom:
Den egentliga uppfinnaren har sedan urminnes tider bara varit folket, – de namnkunniga enskilda så kallade uppfinnarna har bara övertagit ett redan upptäckt väsen från andra, besläktade föremål, – de är bara avledare. Den enskilda kan inte uppfinna, utan bara bemäktiga sig en uppfinning
Richard Wagner, Mein Denken (hg. von Martin Gregor Dellin, München 1982, S. 143, 167)
Citatet är framletat av tyska bloggen Kritische Masse som också har läst Wagner med liknande saker i tankarna. Är det inte ganska slående hur det sista citatets formuleringar tycks överensstämma med dagens upphovsrättskritik, och med mycket av den samplande och bemäktigande estetik som idag är en väletablerad del av populärkulturen (se förra inlägget om ”poaching” och ”culture jamming”). På så vis tycks tesen i Site om wagnerianismens generalisering att bekräftas ytterligare.
Samtidigt är wagnerianismen ingen wagnerianism om den inte samlas kring ett kollektivt allkonstverk vars springande punkt är dess absoluta anspråk (Erik Wallrup: Nietzsches tredje öra). Allkonstverkets absoluta anspråk kräver ett enat folk, vilket i sin tur kräver en karismatiskt förförisk enare av det splittrade Folket. Upphovsmannageniet får en nästan instrumentell karaktär.
Konsten vänder sig utåt, den definierar sig själv vid fronten till den verkan den har: det som inte har någon verkan existerar inte. /…/ Samtidigt finns här ett nödvändigt samband: mytproduktionen i den moderna konsten klarar sig inte utan producentens självmystifikation.
Rüdiger Safranski: Nietzsche – tankarnas biografi (Natur och kultur 2003, s. 86)
Romantiken och dess bilder av upphovsmannen har nog en viktig roll i upphovsmannens genealogi, men den tycks varken enhetlig eller på något sätt allenarådande, oavsett vad som ibland antyds. Eva Hemmungs Wirtén pekar på hur stor betydelse Victor Hugo hade för den moderna upphovsrättens födelse, men också på hur denna idoliserade författare och hans samtida omgivning representerade allt modernt (snarare än några direkt romantiska ideal).

PS På söndag inleds Medeltidsveckan i Visby: Är den ett Gesamtkunstwerk?

PS II Se även: Erik Stattin om ”romantiskt” skrivna webbloggar

One Response to “Wagner och ”den romantiske upphovsmannen””

  1. Anonymous Says:

    This post has been removed by a blog administrator.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: