Maj 68 ägde aldrig rum

25 juni 2004

I den allmänna Deleuzeyra som utbrutit här på Copyriot tänkte jag ta tillfället i akt och länka till min fulöversättning av Maj -68 ägde aldrig rum med mitt första inlägg. Det är en snabböversättning, så jag är tacksam för alla synpunkter, rättelser, förslag, osv. Originalet finns här. I denna text från 80-talet reflekterar Deleuze & Guattari kring begreppen virtuellt-möjligt-aktuellt.

Det virtuella planet är ett immanensplan. Det är emellertid inte immanent i något annat som hos Kant, utan är snarare en spinoziansk immanens, en immanensens immanens. På detta plan verkar det blivande som kommer före tingen och deras värden och mening. För att en händelse ska inträffa måste den först uppstå ur en virtualitet och sedan passera genom det möjliga för att slutligen aktualiseras. Det virtuella är alltså det totala blivandet, det immanenta plan som undflyr alla transcendenta mått och maktstrukturer. Maj -68 var just en sådan immanent kraftutlösning. Det var moderniseringsprocessens kulmen: ett skapande undflyende från fabrikens, skolans och fängelsets disciplin.

I och med arbetets reella underordning under kapitalet, den process som Ulrich – Musils man utan egenskaper – beskriver, hamnar arbetet utanför det transcendenta måttet. En tayloristisk tidsstudieman skulle t.ex. ha stora svårigheter att mäta arbetet hos en författare eller designer. Deras produktivitet kommer inte från den mätbara muskelkraften som är inneboende i deras egna kroppar, utan från det virtuella – de skapande krafter som genomkorsar, affekterar och affekteras av ett helt myller av kroppar. När kapitalet inte längre kan hämta mer eller mindre avgränsade produktivkrafter från sin utsida, kan vi i likhet med Fredric Jameson säga att moderniseringen är färdig.

Moderniteten var en förstörande och reaktionär process, men samtidigt skapande. Samtidigt som vi underordnades kapitalets transcendenta måttstockar, tvingades vi in i skolor, fabriker, o.s.v. och fick chansen att lära känna varandra och skapa tillsammans. Detta kollektiva globala blivande kulminerade till slut i en virtualitet – maj 68. Problemet är enligt Deleuze & Guattari att alla vägar till möjlighetsfältet stängdes. Makten reagerade genom att även den globaliseras, men den förmådde inte att omstrukturera sig för att ta vara på 68-revoltens immanenta potential. För att tala med Hardt & Negri har kapitalet blivit parasitärt, det bidrar inte längre till att skapa en situation där vi får utlopp för våra begär. Den globala maktstrukturen, Empire med H & N:s begrepp, sysslar bara med att försöka stänga vägen mellan det virtuella och det möjliga. Här ser vi födseln av vår samtida cyniker: det likgiltiga barnet av 68 som vet att ingenting motsvarar just dess subjektivitet.

Maj -68 var alltså en virtualitet som aldrig kunde bli möjlig och aktualiseras. Men det genomsyrar allt vårt skapande och då kanske framför allt internet (jag tänker på känslan av att skapa tillsammans och andan av öppenhet och att dela med sig, som är drivkraften bakom den teknologiska utvecklingen. Internets teknologier känns som konstituerande snarare än konstituerad makt). Vi behöver bara uppfinna artikulationsformer som motsvarar vår subjektivitet. Vi vet att våra relationer till kroppen, kulturen, sexualiteten, varandra, tiden, o.s.v. inte motsvarar de rådande värdena, men den dagen vi kollektivt uttalar dem och de blir möjliga – då inträffar maj 68.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: