Angående ”alternativa kompensationssystem”

17 juni 2004

”De digitala allmänningarnas socialdemokrater” har tidigare använts som beteckning på en framväxande ideologi, präglad av Creative Commons. Det stämmer in minst lika bra på de förslag på ”alternativa kompensationssystem” som nu presenteras som lösningen på hela fildelandets dilemma. Bland annat på konferensen Wizards of OS som hölls i Berlin
Där presenterades den 12 juni ett dokument med den ståtliga titeln Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights: Compensation without Control. Berlindeklarationens författare söker en realpolitisk väg bort från kopieringsskydd (Digital Rights Management, DRM), de säger sig vilja rädda både fildelningen och upphovsrätten. De manar till besinning: ”Det är dålig politik att kriminalisera en betydande andel av befolkningen för att skydda en utdaterad affärsmodell åt en handfull spelare i en relativt liten industri.
Men redan deras problemformulering förfaller mig skev: ”Upphovsrättens främsta mål måste vara en balans mellan skapares rättigheter och allmänhetens.” För det första på grund av kvarhållandet av en konstlad uppdelning vid kategorierna ”skapare” och ”allmänhet”, vilket är ett sätt att försöka omformulera kulturens alla kretslopp i ett inbillat kund/leverantör-förhållande. Man blundar för tendenser som Walter Benjamin för 70 år sedan beskrev som att ”distinktionen mellan författare och publik [är] på väg att långsamt förlora sin grundläggande karaktär. Skillnaden blir funktionell, börjar variera från fall till fall.” För det andra, därför att det visar sig att det inte bara är de som direkt sysslar med musik vars intäkter ska skyddas, utan även andra ”rättighetsinnehavare”. Alltså vill man bygga ett system som ska låta musikförlag, skivbolag och andra reliker från en svunnen tid fortsätta sluka en stor del av kakan. Som ett sätt att medla i en social konflikt och se till att inte kapitalet begår självmord i jakten på vad som inför aktieägarna ser ut som snabba framgångar: Detta är ett skolexempel på socialdemokrati för de digitala allmänningarna.

Vidare hyllar deklarationen de ”unikt europeiska” traditionerna inom upphovsrätten som kontrast mot USA:s ohämmade immaterialrätt (ett skvätt av kontinental Sonderweg-attityd). Dessa, förklaras det, utgörs av straffskatt på lagringsmedier (”kassettersättningsavgift”) som staten låter rättighetsorganisationernas byråkratier förmedla enligt minst deras ganska tvivelaktiga tariffer. Precis som vi haft avgifter på kopieringsmaskiner och kassetter, sedan på tomma CD-skivor och iPod:ar, ska vi nu även avgiftsbelägga internetuppkopplingar. Music flatrate kallas förslaget, och ”Compensation without control” är formuleringen som ekar i varje beskrivning av målsättningen med systemet.
Berlindeklarationen vill alltså att Europeiska kommissionen antar en ”flatrate”, en fast avgift för digital musik. Sammanslutningar som svenska STIM eller tyska GEMA ska sedan kanalisera pengarna till rättighetsinnehavare (bolag såväl som ”verkliga” upphovsmän). ”Vi uppmuntrar Kommissionen i sitt arbete för att stärka fördelningsorganisationernas roll i den digitala tidsåldern”, skriver man.
I förbifarten nämns att desssa organisationer måste bli öppnare och mer transparenta. Men är det inte naivt att förlita sig på organisationer som redan idag håller idéer om en absolut upphovsrätt för heliga, samma organisationer som är största hindret mot att friare licenser av Creative Commons-art börjar användas och som av tradition är allierade med och mjölkkossor åt musikförlagen?

Trots att modellen presenteras som unikt ”europeisk”, har ärke-amerikanska EFF lanserat ett i stort sett identiskt förslag ungefär samtidigt. Skillnaden är att EFF betonar minskad statlig inblanding något mer. Därför vill de utforma pengainsamlandet som att fildelarna frivilligt betalar en avgift i storleksordningen 5 dollar per månad, vilket även ISP:er kan inkludera i sina abonnemangsavgifter. Sen får man kopiera hur och hur mycket man vill. Pengarna fördelas till rättighetsinnehavarna ”baserat på populariteten hos deras musik” – Berlindeklarationen formulerar det som ”baserad på det verkliga användandet av deras filer av slutanvändare”. Företag som Big Champagne nämns som exempel. Men otvivelaktigen kommer det att dyka upp P2P-program som bojkottar eller manipulerar övervakningssystemen. Musikindustrin kommer att börja kräva förbud mot P2P-nätverk utan statlig certifiering. Och då har vi ju hamnat ungefär i det vi ville undvika: DRM.
EFF hoppas att deras plan ska få musikindustrin – efter att ha erbjudits 3 miljarder dollar i oavkortat budgettillskott, ren profit – ska ta sitt förnuft till fånga. Som en extra bieffekt ska dessa företag gå från att på diverse sätt motverka Internets utbyggnad, till att aktivt stödja den eftersom mer bredband kommer få ökade intäkter som direkt följd. Och detta medan oetablerade artister lättare kan hitta en publik. Nappar inte musikindustrin, menar EFF att amerikanska kongressen kan tvinga fram lösningen i stället.
Grundidén som föreslås i Berlindeklarationen och av EFF är inte nya: Samma förslag har lagts av tyska Attac, liksom sedan några år av Ung Vänster. Dessa de ”digitala allmänningarnas socialdemokrater” är präglade av en smått resignerad vilja till konsensus, kompromiss och konfliktminimering.
Flatrate är såklart bättre än pay-per-view. Men fria flöden är bättre än fasta avgifter. Och det finns inte ett alternativ till fildelningen – det finns en social konflikt, med en mångfald av utvägar och flyktlinjer!

Uppdatering 30/6: Kolla även detta inlägg för fler kritiska aspekter på förslaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: