Trådlös P2P -> psykogeografiska ljudflöden

6 juni 2004

När P2P möter WiFi, medan streaming av ljud integreras med urban geografi, då framträder konturerna av potentiellt explosiva kulturella fenomen.
The Register skrev nyligen om en lösning för handdatorer som det Rumänienbaserade företaget Simeda har utvecklat: Ett program som söker upp andra användare i området och låter dem streama musik till varandra. I Dublin testas, skriver Wired, en mjukvara vid namn tunA, som gör MP3-spelare till sociala maskiner. När man som tunA-användare kommer inom en annans räckvidd, dyker en avatar upp på skärmen och man får möjlighet att koppla in sig på den andras ljudstream.
Visst lär det dröja några år innan nätverkande fickprylar ersätter folks Walkman och iPod. Ericsson, som sponsrar tunA, är antagligen mer intresserade av att folk under de närmaste åren ska använda fåniga centraliserade 3G-nätverk än att potentialerna i decentraliserad WiFi realiseras – vilket är ytterligare ett skäl för oberoende intressen att redan nu producera begär och töja på gränserna för den befintliga tekniken. Vad man lugnt kan räkna med är ju att den kommer att användas för trådlös P2P. Strömmar kommer rippas, och seeders kommer springa in i leechers på gatan!
Möjligheten att kombinera fildelning med presentationer och personliga avatarer är särskilt intressant, då den kan sägas markera en återgång till något som P2P-världen i stor utsträckning har saknat sedan Napster försvann: En bra möjlighet att bygga interpersonella kontakter och en skön community-känsla kring piratkopieringen.
Som Janko Röttgers påpekar i samband med Free Bitflows-konferensen (i texten Social networks: The future of P2P file sharing), har samvaro och anonymitet har ofta visat sig svåra att förena. Attackerna mot fildelare har lett till en favorisering av P2P-system utan nämnvärda sociala funktioner. Trådlös piratkopiering har potential att komma över sådana problem, samtidigt som det tack vara decentraliseringen kan bli så svårt för piratjägarna att stoppa att det t.o.m. kan bli vad de slutligen tvingas att ge upp inför.

Samtidigt dyker ett radikalt radiokoncept upp i såväl Storbritannien som USA: En slags urbana soundtrack, producerade genom att radiomakarna helt enkelt letar upp folk på gatan, kopplar in sig på deras walkmans/iPods och spelar vad folk har i lurarna.
We wanted to break the unhealthy loop of commercial music being played on the radio and then loaded onto personal music players. We wanted to work the loop in the opposite direction, getting street music on the radio.
Så uttrycker sig Saul Albert från från programmet Traffic Island Disks på London-stationen Resonance104.4fm i en artikel i Wired.
Omdirigeringen av begärsproduktionen för musik, som det här radiokonceptet innebär, kan sägas gå i riktning från en struktur som musikindustrin vant sig vid i sitt kändisbyggande, till en modell med klara likheter med P2P-världen.

Radioprogrammen – i praktiken en sorts dokument över folks musikala förhållningssätt till sin urbana livsmiljö – blir till en brokig blandning av allt från
ukrainsk folkmusik till gospel. ”If you listen to what people are listening to, it’s not what you hear on the radio”, säger Michael Weinkove på Traffic Island Disks.
Att göra denna diskrepans uppenbar innebär ett grundskott mot de principer som vägleder fördelningsorganisationer som STIM.
Upphovsrättspengarna de fördelar baseras nämligen till stor del på idén att när folk i allmänhet lyssnar på samma musik som radion spelar. En konsekvens är att de pengar som staten genom straffavgiften på exempelvis tomma CD-skivor låter STIM fördela, huvudsakligen hamnar hos de redan kommersiellt framgångsrika artister som spelas på radion. En klubb som spelar smal elektronisk dansmusik måste betala stora avgifter till Stim – pengar som slussas vidare till folk som skrivit radio-hits. Genom att invertera radions musikflöden, kan detta perverterade system attackeras.

Att låta gatan vara radio-DJ inbjuder samtidigt till experiment kring om man kan konvertera plats-, tids- och väderspecifika stämningar till radioströmmar (planerar lite experiment i den riktningen i sommar). Liknande grejer pågår i Göteborg (staden som om en vecka hostar Outside In), där ett gäng forskare har ett hysteriskt intressant projekt på gång: Sonic City. Där handlar det om direkt skapande av musik i realtid genom en wearable utrustning, inkluderande en mängd sensorer för kroppsliga och urbana fenomen samt en dator med open source-mjukvara för musik. Här är en PDF-fil som sammanfattar Sonic City-projektet.
Precis som Intels WiFi-forskare i Kalifornien, uppger Göteborgs-teamet ”psykogeografi” som en inspirationskälla. Och det är min övertygelse om att realiseringen av sådana här stad-ljud-interaktioner inte bara förändrar musiklyssningsmönster och förhållningssätt till staden, utan i förlängningen också staden själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: