Copyriot

På bloggen Stupidity rules, ok? berättar Thomas en sann historia som säger ungefär allt om hur kopimi funkar. From India with love!
När Pakistan på 1970-talet tvangs införa upphovsrättslagar, såg regimen till att ändå systematiskt acceptera och uppmuntra piratkopieringen av videofilmer från nationens ärkefiende Indien. Att kopiera indisk film sågs som en slags industrisabotage, ett ekonomiskt vapen. Vad som hände är inte svårt att räkna ut. Marknaden översvämmades med indisk kultur, som pakistanierna tog till sitt hjärta. Den satte stark prägel på kulturen, språket och musiken. Idag ser pakistanierna självklart indiska filmer om de får välja. Inte riktigt vad generalerna hade planerat…
Fri kopiering verkar vara det kraftfullaste medlet mot nationalism.

Tidigare inlägg:

• Varierade mediekällor - ett problem för nationalkänslan
• Kulturkanoner och nationalhöger
• Nationell kvotering av musik

På förra veckans Copyriot-inlägg om nätnära hypertext versus personliga krönikor följde en intressant liten diskussion.
Horatius anmärkte på vad han såg som en föraktfull inställning till “personlighet” och okritiskt hyllande av länkandets “centrifugalitet”. “Kom till min hemsida och gå någon annanstans.” Varpå någon svarar att det faktiskt är “länkar som koncentrerar, fokuserar och samlar internet”, alltså motsatsen till centrifugalkraft.
Ett förtydligande: Jag menar inte att hypertext frälser världen, eller att personligt berättande i linjära texter tryckta på papper ska kastas på soptippen. Naturligtvis finns det plats för både text och hypertext. Men om vi vill diskutera “bloggar” som kategori, är det värt att diskutera vilka aspekter som är värda att affirmera.
“Nätkritik” bör handla om att urskilja tendenser och göra ett urval. Då är en genealogisk betraktelse över bloggfenomenet relevant, och i bloggandets genealogi spelar länksidan en minst lika viktig roll som dagbokssidan.

Det “personliga” skrivandet, det inkännande läsandet och intresset för författaren som person var som starkast under 1800-talet. Den Foucault-inspirerade mediefilosofen Friedrich Kittler beskriver det hela som en maktteknologi, knuten till skolundervisningens utbredning i Europa och till en viss mediehistorisk epoks förutsättningar. Sedan dess har nya mediala förutsättningar (grammofon, film, skrivmaskin kring 1900, internet kring 2000) inneburit nya mutationer, utan att äldre mönster för den skull har försvunnit. Till allt detta gäller det att förhålla sig.
Jag tror att Horatius har fel när han ställer upp motsatspar som splittring-koncentration, surfa-djupdyka, bredband-djupband. Koncentrerad djupdykning kan mycket väl gå hand i hand med 25 Firefox-flikar och intensiv kringklickning på Everything2.com. Att data kan vara meditativt. Kanske inte för alla. Antagligen inte för Horatius, som konstaterar “Torrsurfandet kan inte avslutas, bara avbrytas.” Ändå finner jag hans påpekanden värdefulla.

Den deleuzeianska bloggen Rhizom filosoferar vidare på temat “personlighet” och bloggande:

På samma sätt är vi fyllda av det opersonliga - för-subjektiva intensiteter och opersonligt prat. Men det är inte det opersonliga prat som enligt Heidegger kännetecknade den oegentliga tillvaron (…). Snarare är det ett faktum i den mån vi alla är historiska och situerade varelser, att “vi”, strängt taget, inte “talar”. Vi är aldrig upphovsmännen till våra egna yttranden på det sätt som en cartesian föreställde sig det. Istället är vi uppkopplade på olika flöden, och de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte “oss”. (…)
Förandet av en web-log har ungefär lika stort behov av ett subjekt som söker som vågorna behöver surfaren.

Och Café Exposé fläskar på med några citat av bland andra Carl Schmitt, som bygger vidare på diskussionen om förhållandet mellan kultur och teknik.

Johan Lif skriver i VLT om den svenska bloggvärldens tillstånd, och sätter fingret på en utbredd tendens till osjälvständighet i ämnesval och nervöst fastklängande vid dagspolitiska utspel:

Ändå är den svenska bloggvärlden förvånansvärt tråkig. De politiska bloggarna, till höger och vänster men mest till höger, parasiterar på artiklar i de etablerade medierna, oftast de stora morgontidningarna, som kommenteras, dissikeras och kritiseras, inte sällan med en tröttsam, onyanserad aggressivitet.
Intressantare är de bloggar som självständigt driver frågor, som utmärkta, upphovsrättskritiska, fildelningsentusiastiska Copyriot
Utanför den renodlat politiska bloggsfären finns mer att hämta, som till exempel författaren och kritikern Malte Perssons småtrevligt litterära Errata.

En känd nätbutik för försäljning av kopieringsspärrade musikfiler öppnar i Sverige. Och några blir alldeles till sig av entusiasm, ropar “yippi“. Varför?
Ganska ofta stöter man på föreställningen att lagliga alternativ™ ska bli “lösningen” på fildelningen. Bland andra hos Pierre Andersson:

Det bästa sättet att få bukt med illegal fildelning av musik (och filmer för den delen) måste rimligen vara att göra filerna tillgängliga på ett enkelt, prisvärt och legalt sätt. iTunes Musicstore är det kanske bästa exemplet på detta

Idén är alltså att den effektiva och decentraliserade fildelningen, med alla dess sociala aspekter där folk själva marknadsför sin favoritmusik för varandra, ska ersättas av betalda nedladdningar från centraliserade servrar där utbudet avgörs av Apple och skivbolagen.

Snacket om lagliga alternativ™ används flitigt av antipiratlobbyn när de kräver strängare upphovsrättslagar. När regeringen ska motivera masskriminaliseringen av fildelare, heter det:

Avsikten är att genom en tydlig lagstiftning stimulera att det kommer fram lagliga och billiga alternativ på Internet.

Notera att den uttjatade nyckelfrasen “lagliga alternativ” alltid syftar på betaltjänster. Trots att det finns en uppsjö av netlabels som erbjuder tokigt bra musik. Lagligt och gratis.

De musikbutiker som vissa hyllar så ivrigt, bygger inte på att sälja vanliga musikfiler, utan DRM-skadade sådana, krypterade på ett sätt som är tänkt att hindra vidare spridning. Här ligger också hemligheten i att Apples tjänst kan hålla relativt låga priser: Den låser in kunderna i Apples egen hårdvara, som de sedan till på köpet medvetet försämrar. En massa andra dumma restriktioner bakas in på köpet.
Kopieringsspärrarna skapar en massa problem, utan att ens uppnå sitt eget syfte. De är ett tafatt försök att göra datorer till något annat än vad de är, nämligen maskiner som kopierar ettor och nollor. Om någon fortfarande betvivlar att all slags DRM alltid kommer att kunna kringgås utan större problem, så rekommenderas en läsning av Cory Doctorows föredrag samt denna tunga citatsamling.

Affärsmodellen att sälja DRM-skadade filer bygger följaktligen på att staten stiftar lagar som ska försöka hindra att spärrarna kringgås. I fallet Apple heter DRM-tekniken (lustigt nog) FairPlay, och kan knäckas med programmet PlayFair. Men med hjälp av den nya sortens lagar som kriminaliserar hjälpmedel för kringgående, lyckades Apple-advokaterna tvinga bort PlayFair från en massa sajter (naturligtvis har det fått efterföljare).
Lagarna som är till för att skydda DRM-marknaden inte bara förbjuder mjukvara, utan inskränker också tryckfriheten. Tyska IFPI har redan hotat en tysk datortidskrift med åtal för att de skrivit om ett mjukvaruföretag vars produkter kan användas för att kringgå kopieringsspärrar. Sannolikt kommer vi få se liknande märkliga rättsfall i Sverige. Malin Bonthron från Justitiedepartementet har redan bekräftat att vissa Linux-distributioner kommer att bli olagliga.
Att köpa filer från iTunes Music Store är att ge sitt stöd åt denna utveckling i riktning mot spärrar, teknikförbud och monopolisering.

Se också:

• Gerd Leonhard: Music Like Water – the inevitable music ecosystem
• Piratbyrån: Varför den skärpta upphovsrättslagen är en dum idé
• Downhill Battle dissar iTunes Music Store

Visst, Firefox är ett jättetjusigt artistnamn, särskilt för en som spelar electropop och tar med sin iPod på scen som kompband. Men jag förstår inte. Hur kan man som artist kalla sig något som redan ger ungefär fyrtiofyra miljoner hits på Google?
Om hennes musik inte kan hittas via en sökning på artistnamnet, vare sig på webben, på P2P-nätverk eller i textarkiv – hur ska då Andrea Kellerman kunna vara ett “poppigt hopp för mp3-generationen“?

Namn fungerar ju idag som metataggar. Dess grad av originalitet avgör vad som hittas respektive drunknar. Det borde väl påverka vad artister framöver kallar sig och sina band, liksom hur föräldrar låter namnge sina barn. Eller?

En lokaltidning från Arbogatrakten skriver om “en löst sammansatt grupp som kallar sig Jossystem” och sysslar med datorkonst och elektronisk musik. De har bl.a. figurerat på Norbergfestivalen och gjort musikvideo åt Spånka NKPG.
Jossystem intresserar sig för generativ konst, och en personlig favorit bland deras produktioner är semihypnotiska Poloview, som helt enkelt visar slumpmässiga bilder från internet.
I tidningsartikeln berättar Thomas Frössman om nästa projekt.

Entusiasmen går inte att ta miste på. Han berättar också om ett annat projekt: en slags bloggrobot … [som] ska leta på bloggar runt om i världen, genom en artificiell intelligens på något vis sortera i materialet och själv generera en blogg.
– Mycket kommer så klart att bli väldigt konstigt.

Nu är den här: Poloblogg – veterligen världens första datorgenererade blogg! Inget personligt dagbokande här, utan automatiskt sammansatta formuleringar från andra engelskspråkiga bloggar. Liksom i fallet omniHAL är det även här MegaHAL som ligger bakom. Och visst blir resultatet ofta väldigt konstigt, med halsbrytande kast mellan ämnen och till synes oförklarliga länkningar till andra bloggar:

You just need a 12 step program. Thus, the most fundamental shifts. The anoniblogging roundtable will provide people and shiite political establishment looked severely confused and did nothing to do that to the space of drone dub and scary pitch shifts.

Raka motsatsen – mycket personligt berättande och få eller inga länkar till övriga nätet – utgör då tabloidernas senaste blogg-satsningar (Aftonbladet, Expressen) som kanske snarare borde kallas krönikor.
PM Nilsson kommenterar artiklar i andra tidningar utan att länka dem, trots att de efter några sekunders googlande visar sig ligga uppe. Varför envisas med att leka blogg om man ändå inte vill använda formatet? Som Erik Stattin konstaterar: “medan journalister/krönikörer kan skriva OK blogginlägg så är riktiga bloggare mycket bättre på det”. Och detta helt enkelt för att man måste ha en viss passion för webben om man ska skriva webblogg.

För bloggar är ju inte intressanta som blotta “personliga dagböcker”. Snarare har de vuxit fram som ett dubbelt infångande mellan webbsidans länksida och “nyheter”-sida. Kommentarer kring länkar som växer till texter, och texter som kan rymma spretigare resonemang på kort plats genom att länka.
Inget ont i personliga dagböcker, oavsett om de ligger på blogspot.com eller halvt gömda på något obskyrt community. Men om vi nu ska prata om bloggar som kategori – vilket alls inte är självklart – så borde det väl handla om hypertext och inte om slät text.
Kanske kommer den som en dag får för sig att sammanställa en bloggandets genealogi att konstatera en betydelseförskjutning av själva ordet “blogg”. När konceptet ska plockas upp av traditionella pappersmedier, så slutar det betyda en nätnära webblogg för att i stället förvandlas till personliga dagböcker utan nära relation till nätet.
Men vem bryr sig om tabloider, när det finns bloggbarn och bloggmaskiner?

Vi känner sedan tidigare till hur skivindustrins IFPI försöker att “läxa upp” journalister som använder sig av andra faktauppgifter än de som branchen själva levererar på sina pressmeddelanden. Efter Piratbyråns 1 maj-demonstration kommer nu ännu ett talande exempel på hur skivindustrin vill “föra debatt”.

Några upphovsrättskritiska ungliberaler från Liberala Ungdomsförbundet deltog nämligen i demonstrationen.
Detta föranledde representanter för flera av de stora skivbolagen att kontakta LUF:s förbundsexpedition och kräva någon slags förklaring och avståndstagande. Skivbolagslobbyisterna bifogade även bilder på LUF:arna som demonstrerade med Piratbyrån som någon slags “bevis”. Verkar alltså som att IFPI har gått igenom alla bilder från demonstrationen på jakt efter meningsmotståndare…
Sina krav på att LUF skulle stoppa medlemmar från att hysa upphovsrättskritiska åsikter fick de inget gehör för. De gick nog på fel organisation, helt enkelt.

Tänk om antipiraterna i stället hade gjort så som vi gör, vi som gillar öppenhet och internet. Om vi finner någons ställningstagande konstigt, eller en tidningsartikel osaklig, då skriver vi om det i våra bloggar. Om vi hade varit IFPI, hade vi inte ringt och försökt låta hotfulla på telefon, utan luftat våra reflektioner öppet på internet.
Men naturligtvis kommer inte antipiraterna att göra så. De är ju inte intresserade av öppen debatt, de vill sabotera internet i allmänhet och har i flera fall t.o.m. lagt ner sina egna hemsidor (allmän internet-bojkott?) Så nej, vi lär inte få se IFPI blogga…

Se även förra inlägget: Parkmingel och piratpolitik

Uppdatering 19 maj: Efter ett samtal med Magnus Mårtensson på IFPI, förtydligar jag gärna att det inte var IFPI som organisation som kontaktade LUF, utan några av de skivbolag som är med där. IFPI säger själva att de aldrig skulle göra så.

Piratbyråns 1 maj-demonstration i Vasaparken i Stockholm samlade 700-800 personer som utbytte mängder av kultur med varandra, lyssnade på tal av Palle Torsson, Jonas Birgersson och Sara Andersson och umgicks till musik under gemytliga former. Förutom mångdubbelt fler än förra året var skaran betydligt mer könsbalanserad. Åldrarna varierade stort, men små barn var ett påfallande inslag. Deltagare bidrog bland annat med piratkista, fil(mjölksut)delning och en mängd fantasifulla plakat. Förutom olika varianter på pirat-temat syntes banderoller för allas rätt till mediciner oavsett patent, mot mjukvarupatent samt en banderoll från Liberala ungdomsförbundet.
I folkmassan hittades bland andra Fruktstund med en liten skylt, knaprandes på varsitt äpple. De berättade att de hade varit två personer på sin fruktdemonstration i Hammarbyhöjden, som de betecknade som mycket lyckad.

Klicka på bilderna för att se dem större, backa i URL:en för att hitta fler, hur länge de nu ligger kvar. Även Chadie har tagit bilder och skrivit.

SVT:s Kulturnyheterna kungjorde i fredags att “en fildelarvänster är född”. Exemplet var främst vänstergruppen Gatuaktionens “piratshopping” som samlade ett tjugotal deltagare och slutade med ett besynnerligt polisingripande. Men kulturnyheterna tog även upp Piratbyråns demonstration som antyddes som en del av “en antikapitalistisk kamp - av kollektivet, men för individen”. Jag figurerade själv några sekunder i intervju, men mina avfärdanden att upphovsrättsmotstånd skulle handla om socialism klipptes bort. I stället flashade Che Guevara-porträtt(!) förbi medan Philip Naskret från Gatuaktionen fick förklara att “Fildelningen är ett praktiskt ifrågasättande av egendomsrätten, av varan.“. Redaktionens tes backades upp av vänstersossen Klas Gustavsson (Fronesis) som förklarade att det finns “en klar ideologisk bas” av antikapitalism bakom fildelningsrörelsen. Påstendena uppskattades inte bland de aktiva på Piratbyråns forum, där det finns en stor ideologisk bredd.
Samtidigt verkar delar av aktivistvänstern sura över att Piratbyrån inte är en socialistisk propagandaorganisation (och följaktligen måste vara liberal, i deras ögon). Liberalflummare på 1maj? nejtack, muttrar en hård snubbe på Socialism.nu, och någon som kallar sig trotskist kallar Piratbyrån för “en fet, folkfrontig spottloska i ansiktet på arbetarrörelsens historia“. Rätt underhållande.

Ofta återkommer ett missförstånd angående förhållandet mellan piratkopiering, upphovsrättskritik och politik. Subjektiv.se raljerar exempelvis över hur Piratbyrån “försöker få oss att tro att fildelning och piratkopiering är en politisk handling (när troligen 90% av fildelarna och nedladdarna gör det för att det GÅR, inte för att de har nån agenda bakom…)
Exakt. Det går. Just det är utgångspunkten. Det och en stor uppskattning för kopieringens och informationsfrihetens potential. Inte någon ideologisk uppfattning om att man vill “skända varan”, utan det mycket simpla konstaterandet att kopieringen ändå inte kommer att stoppas och bara kan begränsas genom att sabotera kulturlivet, tekniken och yttrandefriheten. För att konstatera detta behövs ingen ideologi. “Gratis” är inget krav, det är ett faktum, åtminstone när vi talar om digital information.
Från den utgångspunkten kan man sedan börja diskutera ideologiska visioner och politiska önskemål, men att börja i andra ändan med slagord och krav är bara plumpt. På så vis är Piratbyrån definitivt en politiskt agerande organisation, som strävar efter att föra upp ifrågasättandet av upphovsrätten på en politisk agenda och vidga diskussionen till vidare ramar – men det finns ingen politik eller ideologi som fungerar som ledstjärna. Frågan är stor nog.

Uppdatering 2/5: Senare på dagen hölls en vänsterradikal parkfest på Södermalm. Arrangörsanarkisterna hade bjudit in en av det dryga hundratal artister som sprungit IFPI:s ärenden genom att skriva under senaste uppropet som anklagar fildelare för att vara tjuvar, nämligen sångerskan Laleh. Enligt uppgift från en som var där förklarade hon dock för publiken att hon inte alls ville stödja IFPI:s masskriminalisering av internetanvändarna, med orden: “ladda gärna ner, men nu när jag tvingat skivbolaget att ge pengar till Attac är det helt okej om ni köper den också“.
Hon är i så fall inte den enda av de undertecknande artisterna som efter uppropet förklarat att de inte alls höll med om dess aggressiva budskap.

Uppdatering 4/5: Daniel (Subjektiv.se) förklarar i en kommentar att hans invändning mot Piratbyråns krav gällde parollen Välfärden börjar vid 100 mbit. Han har nämligen tolkat den som ett krav på att staten ska betala för gratis bredband åt alla. Men “välfärd” behöver faktiskt inte betyda att saker sker i statlig regi. Parollen höjer en ribba, skakar om de traditionella definitioner av välfärd som framförs på första maj, den är offensiv fast med glimten i ögat. Men hur man sen vill uppnå en bättre välfärd än dagens, med mer internet, det lämnar den faktiskt öppet.
För många socialister ligger det kanske nära till hands att se bättre bredband som ett jobb för staten, medan en liberal kanske snarare vill bryta upp monopol så att bättre förutsättningar skapas för marknadens aktörer att förverkliga målet. Andra ligger nånstans emellan. Och sen har vi alla de som hellre utgår från teknik än från politik. De som på egen hand sätter igång och bygger trådlösa nätverk som steg för steg knyts samman – utan ISP:s, utan andra kostnader än varje deltagares nätverkskort. (Saker kan ju faktiskt vara gratis (även om parollen inte kräver det) utan att det är “någon annan som betalar”. Vad gäller 100 mbits internet kanske det dock skulle underlätta om man började avreglera radiofrekvenserna?)
Förespråkare av alla dessa olika lösningar fanns säkerligen representerade på Piratbyråns demonstration!