Kategoriserade Copyriot-inlägg från 2004

6 januari 2005

Copyriot-inlägg från starten våren 2004 och året ut (och lite till), sorterade efter provisoriska kategorier:

Allmän teori och ideologi kring piratkopiering och immaterialrätt

”Content flatrate”

Creative Commons

Cut n’ paste-estetik

”Datorberoende”

Dumma antipirater

Ekonomi

Ideell upphovsrätt

Informations- och mediateori

Internationellt, politik

Internetinfrastruktur, trådlöst

Kollektivtrafik

Kongresser

Konst

Maktteknologier

Net art

Offentlighet

P2P-nätverk

Specifika filosofer

Specifika musikartister

Upptåg

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
Lämna en kommentar »

CCC IV: Kraftfulla söktekniker

6 januari 2005

Sista stora föredraget på CCC hölls av Fravia, en karismatisk herre i 60-årsåldern som mycket väl kan tänkas vara uppvuxen i en predikantfamilj. Ämnet How to find *anything* on the Web visade sig få allt vidare horisont – frågan om sökning blev en fråga om hur man föreställer sig internet.
Fravia skisserade en bild av webben som ett klot med hård kärna som är indexerad i sökmotorerna och en ännu större yta utanför kärnan. Utanför klotet svävar mer eller mindre osynliga moln i form av gömda databaser. Gränsen mellan sökning och vad som kan benämnas som digitala intrång lämnades demonstrativt öppen…


– You don’t have to pay for anything on the web! (In my opinion you shouldn’t be paying for anything nowhere…)
– The web was made for sharing things, not to sell them, and its very structure is still a structure for sharing. The idea of the web was to stand back a atomic attack, it will stand back a commercial attack as well. [applåder]
They will never be able to deny us access to their databases! [skratt]
Att allt (som kan digitaliseras) redan finns på webben – inklusive hela böcker, musik film (P2P-program är ofta onödiga, hävdar Fravia) – var ett genomgående budskap:
– I’ve heard legends about information that’s supposedly ”not online”, but have never managed to locate any myself. I’ve concluded that this is merely a rationalization for inadequate search skills. Poor searchers can’t find some piece of information and so they conclude it’s ”not online”.
Praktiska tips på effektiva söktekniker gavs i rask takt, från byggandet av söksträngar för google och andra sökmotorer, till strategiska frågor om att söka efter andra som redan har sökt och annat. Dessa finns på Fravias sida som är medvetet ostrukturerad. Ger garanterat en del att tänka på angående den lata slentriangoogling som sökning i praktiken oftast betyder för de flesta av oss…
En märklig uppgift levereras i manuskriptet. Försök till statistik över hur webbens omfång ökar över tiden, har visat att det sker en betydande minskning varje år i oktober månad. Minskningarna inleds ofta redan i september, och ersätts i november åter av positiv tillväxt som varar till nästa höst. Mönstret har upprepat sig i flera år och påstås inte ha någon rimlig förklaring.

Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
3 Kommentarer »

CCC III: Googlokrati och övervakningskameror

5 januari 2005

Flera av talarna på CCC tog upp vad en av dem kallade ”informationssamhällets mörka sidor”.
Gerd Fittkaus tal inför fullsatt aula, Die Propagandawüste des realen Krieges om hur medier och information har integreras i dagens krigföring, framstod till större delen som trivialt. Några tankar, resten gnäll på USA utan antydningar till kringvägar.
Ett annat seminarium gällde sökmotorpolitik och var makten tar vägen när ”automatiska algoritmer övertar allt mer den roll som spelats av vetandemonopol, redaktion, mediekompetens och sunt mänskligt förnuft”.
Bland annat förklarades det, uppgifter om användarnas kommunikation och intressen som exempelvis Gmail sparar och analyserar, i och med USA:s Patriot Act kan hämtas ut av myndigheterna, utan att företaget ifråga ens får informera sin berörda kund om det. Fast jämförelsen mellan Google och Tredje riket som görs i föredragshållarnas paper är bara pinsam, liksom talet om hur ”sökmotorernas profitorientering” står ”i krass motsats till europeisk upplysning”.

En viss Marko Maglić hade också rätt dyster approach. Han skisserade en slags digitalt klassamhälle, där hierarkin utgjordes av var man befann sig i bearbetnings- och tolkningsprocessen från data till information till kunskap till visdom. De ”regerande klasserna” (alt. ”de regerande organisationerna”) negligerar systematiskt ”privacy som fundamental mänsklig rättighet”, eftersom privacy står i motsättning till deras ”strävan efter makt”. Definitionen av ”privacy” som han anslöt sig till lyder: ”Privacy is a freedom from social contact and observation when these are not desired”, och man måste fråga sig hur meningsfullt det är att tänka sig det som en evig ”fundamental rättighet”.
Enda lösningarna Marko Maglić levererade handlade om att börja kryptera sin kommunikation och bli en smula mer allmänt paranoid, annars är man enligt honom ”ett får i en flock av vargar”. Man bör även ”söka undfly massmediernas kontinuerliga informationsflod”, eftersom ”kunskap endast [är] möjlig att nå genom personlig upplevelse och reflektion”.
Massmedia manipulerar folket, staten manipulerar genom medierna. En mycket tysk diskussion utbryter när någon i publiken kritiserar hans sätt att resonera i termer av dualismen ”folk” (Volk) mot ”överhet”, medan andra blir förbannade på kritikern.

Mindre mörker och mer glättighet kom från Joichi Ito: Weblogs and Emergent Democracy. Men egentligen samma tunna och i praktiken ohållbara ideal om privacy:

In a networked society where each individual’s data has value, we should consider a definition of rights by which each individual owns and manages data relevant to his identity. (…)
While individuals have a right to privacy, powerful institutions must operate transparently

Betydligt handgripligare var Eric Töpfer, forskare vid Technische Universität Berlin, som presenterade resultat från projektet URBANEYE som med med EU-pengar har genomfört en jämförande studie kring videoövervakning i sju europeiska länder (Danmark, Norge, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Ungern och Österrike). Man tittade såväl på det rättsliga ramverket och på allmänhetens uppfattningar som på övervakningens praktiska utförande och utbredning.

Antalet övervakningskameror i Europa har exploderat på senare år. Men graden av gatuövervakning skiljer sig: Storbritannien går i täten för storskalig kameraövervakning av gator och torg (följda av Frankrike och Nederländerna), medan andra främst övervakar punkter som tågstationer, bensinstationer och banker.
I länderna där utbyggningen av övervakningen har drivits som längst, har detta inte främst gjorts av vare sig polis eller privata intressen, utan typiskt av kommuner i samarbete med statliga myndigheter. (Storbritanniens inrikesministerium plöjde under åren 1992–2002 ner drygt tre miljarder kronor på kameraövervakning, bara för att i en senare utvärdering komma till slutsatsen att den brottsreducerande effekten stannat vid ”mycket ringa fyra procent”.)
Den brittiska förkärleken för kameror hänger samman med IRA-attentat, och med det medialt slagkraftiga fallet där en tvååring mördades av två andra barn och fallet löstes med hjälp av bilder från en övervakningskamera. Att man i Tyskland är mer restriktiv, hänger å sin sida samman med den historiska erfarenheten av nazism och ”statsterror”, vilket på liknande sätt präglat den nutida synen på övervakningskameror i andra länder med erfarenheter av fascistisk diktatur såsom Grekland och Spanien. Detsamma gäller dock inte Östeuropas postsocialistiska länder, där kritiska röster mot videoövervakningen har varit relativt få.
Den växande kameraövervakningen kan sättas i samband med ett kriminalpolitiskt paradigmskifte där kriminalitet ”inte längre förstås som ett patologiskt socialt fenomen, utan som samhällelig normalitet och ‘försäkringsmatematiskt’ kalkylerbar risk”. Därtill kommer en utveckling av stadsplaneringen där ”den tilltagande betydelsen av den tertiära sektorn … bilden av en ren och säker stad” uppfattas som central konkurrensfördel.

Räknat på det absoluta antalet system är tillämpandet av videoövervakning dominerat av symbolisk avskräckning, som främst bygger på en myt om tekniken.
Studien från URBANEYE visade att de allra flesta övervakningssystem bestod av ett fåtal stillastående kameror och monitorer som bara tillfälligtvis någon tittade på, och vars bilder sparades på VHS-kassetter. Den lilla andelen mer avancerade system arbetade däremot med många kameror, riktnings- och zoomningsbara, vilka övervakades av speciell personal och vars bilddata i allt högre grad sparades digitalt. En tendens finns till ”övervakningsnät” – olika övervakare kopplas samman, vilket tros öka när allt fler kameror börjar bygga på internetprotokoll.
På tyska tågstationer används samma kameror både av stationernas egna ordningsvakter och av utlänningsjägarna Bundesgrenzschutz. De mest storskaliga systemen övertar teknologi från ”Revolution in Military Affairs”, exempelvis genom att hundratals kameror kan sammankopplas med automatiserad, algoritmisk övervakning för igenkännande av rörelsemönster.
Men forskarna tittade också på kamerornas faktiska användande till vardags:
Så visade den deltagande observationen av kontrollrumsarbetet i olika system hur bristande teknisk kompetens eller stridigheter mellan kontrollrummens övervakare och den yttre personalen mer eller mindre neutraliserade system. Å andra sidan avslöjade studiet av kontrollrummens vardag diskriminerande övervakningspraktiker, vars enda grund var övervakarnas fördomar. Mål för intensivare övervakning valdes inte ut på grund av misstänksamt beteende, utan kategoriskt utifrån yttre kännetecken som hudfärg, kön eller klädsel. (…) Denna fokusering medför en högre sannolikhet att bli vittne till förbrytelser av folk tillhörande de stigmatiserade grupperna (…) och reproducerar därigenom betraktarnas fördomar.

Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
1 Kommentar »

Krig utan vinnare

4 januari 2005

”There are a lot of similarities with the drug war,” said David Israelite, chairman of the U.S. Justice Department’s Intellectual Property Task Force. ”You never really are going to eliminate the problem, but what you hope to do is stop its growth.”
(via BoingBoing)

Målet med vår tids ”war on piracy” är inte att ”vinna” – snarare att underhålla ett slags permanent undantagstillstånd. Likheterna med ”war on drugs” har påpekats förr: Det finns ingen krigsdeklaration, ingen tydlig fiende, slaget står överallt… Det nya är att parallellen nu inte dras av upphovsrättskritiker, utan att USA:s antipirat-general själv gör parallellen med ett annat krig som inte förs för att vinnas.

Även om det är en smula klischéartat att dra fram George Orwell i sådana här lägen, passar följande citat ur 1984 som handen i handsken:

It does not matter whether the war is actually happening, and, since no decisive victory is possible, it does not matter whether the war is going well or badly. All that is needed is that a state of war should exist.
Se även:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
5 Kommentarer »

What is the meaning of non-commercial?

3 januari 2005

Upptäckte just att ett kapitel i en bok som nyligen utgavs i Frankrike, International Commons at the Digital Age (red. Danièle Bourcier & Mélanie Dulong de Rosnay), bygger på en Copyriot-post.
Boken, nedladdningsbar som PDF, handlar om Creative Commons och strävan att internationalisera de friare upphovsrättslicenserna. Ett av kapitlen, What is the meaning of non-commercial, är skrivet av Mikael Pawlo som ansvarar för svenska Creative Commons och även driver Gnuheter.

During the adaptation of the license complex into Swedish law, I was asked: what is the meaning of non-commercial? The question is fundamental to Creative Commons but the answer proved to be very complex. (…) I first stumbled over the question through the Swedish blog Copyriot. (…)
Copyriot posed a question which proved important and hard to answer. It was important to investigate it in-depth (…) since the question also may carry grave consequences for the legal adaption of Creative Commons in Sweden should it not be addressed properly.
Argumentationen från Copyriot-posten ”Icke-kommersiellt”, vad betyder det egentligen? (juni 2004), angående obesvarade frågor kring den omåttligt populära NonCommercial-licensen, återges detaljerat. Att ”icke-kommersiellt” inte har någon klar juridisk definition står klart för advokaten Mikael Pawlo.
Should the private schools, since they are mostly founded for commercial reasons, be banned from using Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0-license content, while public schools may use the works freely? (…)
It is probably that from the public’s view a huge amount of uses shall be restricted if ”non-commercial” use of the works is prohibited. Should you for example be able to put a number of Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0-licensed weblogs’ RSS-feeds on a web-page packed with advertisements? (…)
To become really succesfull and to make authors and licensees comfortable, I presume the Creative Commons project needs to be able answer questions from Rasmus and his fellow webloggers
Glädjande att det finns ett intresse för att ta tag i sådana frågor, och förhoppningsvis plockas diskussionen upp av andra (såväl Creative Commons-engagerade, copyfighters och alla de bloggare som själva använder någon av licensalternativen).

Väntar dock fortfarande på att översteprästen Lawrence Lessig själv ska våga problematisera och utveckla sin idé om att världen kan delas upp i två sfärer. Läste nyligen hans bok Free Culture (kan väl lite försiktigt säga att jag är måttligt imponerad). Att gränsdragningen mellan ”icke-kommersiell” och ”kommersiell” användning av kultur skulle vara världens enklaste sak är en förutsättning som ligger i grunden för nästan hela resonemanget där. Redan på bokens första sidor slår Lessig fast sin – naiva, måste man säga – definition:

By “commercial culture”I mean that part of our culture that is produced and sold or produced to be sold. By “noncommercial culture” I mean all the rest.
Sånt där besvarar uppenbarligen inte de frågor jag ställt och som Mikael Pawlo vidareutvecklat.

Läs mer i dessa tidigare inlägg:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
1 Kommentar »

CCC II: Kulturflatrate, upphovsrätt och P2P-teknologier

3 januari 2005

Andra dagen på Chaos Communication Congress hölls seminariet Fight for your Right to Fileshare. Utgångspunkten var förslaget, deklarerat i samma kongresshall ett halvår tidigare, om att legalisera P2P-nätverkens utbyte av musik, film, text och bild (men inte mjukvara) mot att en avgift läggs på varje internetuppkoppling från vilken upphovsrättsinnehavarna ”kompenseras” efter hur många gånger de har kopierats.
Volket Grassmuck, rätt känd tysk sociolog och en av initiativtagarna bakom denna ”content flatrate”-kampanj, började med att gå igenom olika tankar bakom vad som kan uppnås och hur. Både frivilliga modeller och obligatoriska, med olika system för fördelning av ”ersättningen”, har föreslagits. Eftersom fildelning till sin natur sker mer oberoende av musikindustrins konsumtionskontroll hoppas man att med systemet i hög grad kunna undvika vad som kan kallas ”Britney-effekten” som hänger samman med fördelningsorganisationer som STIM: att ett fåtal extremt stora artister lägger beslag på större delen av den ekonomiska kakan medan flertalet artister knappt får se några pengar alls.

Efter honom var det dags för mig att ta över ordet i egenskap av kritiker av förslaget. Det hela hade börjat lite försent och föregående talare hade dragit över sin tid en hel del, vilket gjorde att jag blev tvungen att improviserat hoppa över lite saker vilket gjorde att det kändes lite osammanhängande. Efter att i ett dygn försökt tala en massa tyska var det inte heller helt smidigt att plötsligt sitta på ett podium och försöka snacka engelska inför publik.
Mitt tal varnade för att köpa den populära myten om upphovsrätt som ett fungerande system för ”artistlön”, och för att anta en ”harm reduction”-retorik där fildelning de facto stämplas som något skadligt genom ord som ”kompensation” och ”Entschädigung” (ung. ”de-damaging”). Drog också några exempel på den ekonomiska situationen hos musikskapare jag själv känner och hur den skulle kunna påverkas av en flatrate.
Angående frågan om ”Britney-effekten” tog jag upp att även om den skulle kunna avta, skulle den i online-sammanhanget bara ersättas av en potentiellt värre problematik: att en mycket stor del av de insamlade pengarna skulle få utbetalas till rättighetshavare till porrfilmer snarare än till de oberoende kulturproducenter man önskar gynna. Då kunde en tänkbar respons vara att låta ”online-STIM” införa kategorisering som ska ge ”bra” kultur mer pengar än ”dålig” – vilket faktiskt dagens insamlingsorganisationer för musikrättigheter gör. Men den vägen är knappast lyckad. Likväl blir stora kontroversiella avvägningsproblem oundvikliga för ett system som ska ”kompensera” digitalt kopierat material. Hur mycket ska film få i förhållande till musik, och hur bär vi oss åt om stillbilder och text också ska ha del?
Manuskriptet jag försökte snacka efter postas förhoppningsvis alldeles snart i redigerad form här på Copyriot, det har något annorlunda infallsvinklar än den tidigare texten ”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons.
Mitt intryck av diskussionen var att många i publiken intresserade sig av dessa problematiska aspekter och inte minst för att angripa själva grundtanken för traditionella fördelningsorganisationer som GEMA (tyska STIM). Bland de som engagerat sig i den tyska flatrate-kampanjen är förstås intresset mindre, då man sannolikt ser det som taktiskt fel att undergräva ”partilinjen” som föreskriver ett färdigdefinierat system för hur fildelning kan legaliseras utan att upphovsrätten i sig undergrävs. Som tidigare blir flatrate-diskussionerna lätt en smula splittrade, då idéns förfäktare faktiskt har två målsättningar som skiljer sig åt: å ena sidan stoppa DRM och kriminaliseringen av fildelare, å andra sidan genom ”kompensation” skapa bättre villkor för kulturproduktion.

Ett annat seminarium hölls under tisdagen, med bland andra Oliver Moldenhauer från Attac och med tyska som språk, om den tyska flatrate-kampanjen Fair Sharing. Detta framstod som mer kampanjinternt och värvningsinriktat, men ett aningen överdetaljerat berättande om hur man tänker sig hantera pressen etc. Man planerar att ordna ett copyparty där man tar betalt för inträdet och skänker pengarna till de upphovsrättsinnehavare vars musik man kopierat, och en ”virtual flatrate” där folk frivilligt går samman och betalar för att de fildelar, rapporterar kopieringarna och på samma sätt betalar rättighetsinnehavarna (i bägge fall för att få medieuppmärksamhet). Huruvida man vid dessa aktioner även ska betala avlidna arvingar till musiker, musikförlag och andra icke-kreativa rättighetsinnehavare, förblir oklart.
Utgångsperspektivet är i alla fall att ”staten kan sätta stopp för hela den digitala revolutionen i namn av att skydda musik och film”, och att en eskalering av konflikterna kring upphovsrätt därför måste hindras genom uppslutning kring en kompromissförslag. Men som en person i publiken uttryckte det, och fick rejäla applåder för: Varför samla in pengar till rättighetshavarna? Vore inte en försäkring för de enstaka av Tysklands 20 miljoner aktiva fildelare som drabbas av upphovsrättsindustrins åtal ett bättre syfte att samla pengar till? Generellt var nästan alla frågor från publiken mycket kritiska, även om kampanjens namnlistor för intresserade samtidigt samlade många namn i den överfulla salen.

Presentationen av anonymiseringsnätverket Tor, som eventuellt kan passa för att anonymisera fildelning, skall ha varit intressant men jag var själv inte där.
Towards next-generation peer-to-peer systems var rubriken på ett föredrag av Magnus Kolweyh som forskar kring P2P-tillämpningar vid universitetet i Bremen. Inget vansinnigt spännande, men hans utgångspunkt var att man måste vara öppen för fler tillämpningar av P2P-tekniker än de tre som sker idag – fildelning, distributed computing och kommunikation – och att sättet att gå framåt var att betrakta folks faktiska beteendemönster på de stora fildelningsnätverken. Dessas utveckling går alltså hand i hand med utvecklingen av P2P-system som alls inte är förknippade med upphovsrättsintrång utan kanske snarare med utbildningsväsendet.

Ur en helt annan infallsvinkel, den juridiska, berördes frågor om upphovsrätt och P2P av advokaten Ulrike Mahlmann. Hon talade om European Directive on the Enforcement of Intellectual Property Rights (2004/48/EC). Direktivet, som ska vara implementerat i EU-ländernas nationella lagar den 29 april 2006 och sätter en minimistandard för vilka befogenheter piratjägare av olika slag ska ha gentemot misstänkta inkräktare på deras rättigheter. Direktivet klubbades i största hast strax innan de nya medlemsstaternas EU-inträde våren 2004, då det uppges ha befarats att dessa inte skulle stödja direktivet. Dess innehåll präglas av oklarheter som är intressanta ur advokatsynpunkt – exempelvis att det omfattar ”alla intellektuella egendomsrätter”, trots att någon allmänt accepterad lista över dessa inte finns.
Den som menar att den fått sin upphovsrätt kränkt, ska kunna ansöka hos domstol om att inhämta information inte bara från den misstänka förbrytaren, utan även mot företag som ”i kommersiella skala erbjuder tjänster som använts i upphovsrättsintrång (internetleverantörer och P2P-företag kommer i tankarna). När det handlar om konkurrerande företag som strider mot varandra, vilket är vad direktivet antagligen främst av all berör, är möjligheten för den klagande att låta konkurrentens varor beslagtas och bankpapper offentliggöras.
Liknande regler (Anton Piller-order) i Storbritannien ledde till mycket missbruk innan en grupp domare sparkade bakut. Men hur det vaga EU-direktivet kommer att implementeras i nationell lag och rättspraxis är omöjligt att säga förrän om några år, enligt Ulrike Mahlmann.

Vad innebär direktivet för en typisk tysk fildelare? frågade någon i publiken.
– Om han begår upphovsrättsintrång, kan det bli lättare för rättsinnehavaren att hitta honom, svarade Ulrike Mahlmann.
Kan ISP:s tvingas blockera viss trafik?
– Sådan blockering kan vara mycket svår och dyr, där måste finnas en kommersiell gräns. ISP:s måste nog helt enkelt vänta och kanske lobba ett tag, innan direktivet implementerats i nationell lag, går det inte att uppskatta konsekvenserna.
Säg att mjukvarupatent införs och ett företag säger att ditt fria operativsystem gör intrång i dess patent, villka åtgärder kan företaget då vidta för att hindra distributionen av detta operativsystem?
– I princip kommer de vara i stånd att använda alla de åtgärder jag har berättat om. Rättsinnehavaren kan begära en domstolsorder om att få fram bevismaterial. Frågan är vad som kommer krävas för att få ett sådant tillstånd, om det kommer räcka att rättighetsinnehavaren säger ”mitt patent har blivit kränkt, nu vill jag ha alla bevis” eller, troligare, att mer utförliga belägg kommer att krävas. Dagens tyska lag kräver nästan fullständig bevisning. Men direktivet tycks gå i riktning mot att mindre välgrundade misstankar ska kunna leda till tvångsåtgärder från domstol, sade Ulrike Mahlmann.

Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
1 Kommentar »

CCC I: Piratradio och Gesamtkunstwerk

3 januari 2005

Tjugoförsta upplagan av Chaos Communication Congress hölls alltså i Berlin strax innan nyår, med hela 3500 besökare. På grund av transportbranchens allmäna opålitlighet anlände jag första dagen rätt sent och missade ett par av de sammanlagt 200 presentationerna jag hade tänkt gå på. Men en del finns att hitta i den över 400 sidor tjocka boken med texter av föredragshållare (bland annat av mig) som jag hoppas kommer upp på nätet inom kort, tillsammans med de utlovade ljud- och bildupptagningarna av hela kongressen.

Första kvällen snackade b9punk från den framgångsrika piratradiostationen KBFR i Colorado USA. Parallellt med hennes föredrag var det tänkt att radiokollegan Monk skulle delta direkt från Colorado och det hela direktsändas på KBFR, men först framåt timmans slut börjar den transatlantiska dataöverföreningen förlöpa någorlunda smärtfritt så man hör vad som sägs i andra ändan. Det bluddriga direktljudet från coloradopiraterna som försöker göra sig förstådda väcker hur som helst många goda skratt i publiken, som når ända till nåt tusental FM-mottagare i Colorado.
B9punk berättar att stationen kom till efter att Monk skaffat sig en radiosändarutrustning och ansökt om tillstånd den formella vägen och varit på väg att få det, men under den ettåriga behandlingsperioden ändrades reglerna och ansökan avslogs. Då bestämde han sig, år 2001, för att börja sända ändå, i en del av FM-bandet där det fanns utrymme. Snart hörde flera av sig till honom och ville hjälpa till. Alla var missnöjda med den befintliga radiosituationen i Colorado, där de omkring femton stationerna alla utom en ägs av semimonopolisterna Clear Channel (som också blivit dominerande inom utomhusreklam i Sverige.)
– När vi startade var läget så att det bokstavligt talat fanns 15–20 låtar som spelades på radio, säger b9punk.
Efter ett tags källarverksamhet övergick de till att sända från två vans i rullande olika delar av staden Boulder eller på ett närbeläget berg, och man fattade det djärva beslutet att börja sända dygnet runt.
– Om FCC [Federal Communications Commission] skulle komma fick de komma. Och de kom. De såg ut precis som i serierna: en fet och en smal kille som svettades frenetiskt och gapade om att ”du har en piratradiostation”…
Publiken har rätt kul åt b9punk’s berättelse om hur hon blånekade, agenterna försvann och inte kom tillbaka (även om de hör av sig till medlemmar i piratradiogänget ett par gånger om året i hopp om att få förhöra dem). Uppenbarligen är inte den amerikanska frekvensregleringsmyndigheten FCC inte på långa vägar lika skräckinjagande som de framställs i Sealab 2021-episoden Radio Free Sealab…
– Vad vi lärde oss är att FCC faktiskt inte är farliga. de är en liten myndighet, som lyder under förordningar, inte lagar. Och de har sammanlagt två advokater. Vi har tre. [Applåder och gapskratt]
– I Colorado har FCC bara två agenter som letar olagligt frekvensanvändande, och de jobbar ju inte dygnet runt. I Florida är läget annorlunda, där hamnar piratradiosändare i fängelse, fortsätter b9punk.
För säkerhets skull har man som regel att aldrig använda riktiga namn i sändningarna. Nyligen lämnade några DJ:s KBFR efter att stationen skärpt regeln om ingen uppvigling i studion (några DJ:s hade nämligen blivit för uppspelta över att kunna sända oreglerad radio). Numera sänds programmen först via en shoutcast-server på internet, därefter tas de upp av folk med tillgång till FM-sändaren (vilkas identitet eller position DJ:sen i allmänhet inte ens känner till). Piratkanalen uppges ha blivit en lokal instutition, vars lyssnare räknas i tusental.
Varifrån får ni musiken? frågar någon i publiken.
– Från Kazaa, som alla andra! Vi har ett gigantiskt arkiv med terrabytes av ljud, men vi försöker spela annat än mainstreamartisterna och gör egna inspelningar av lokala band och spoken word-artister, svarar b9punk.
Därefter blir kommunikationskanalen bättre och Monk kan direkt från piratstudion i Colorado för kongressåhörarna i Berlin utlägga övertygelsen om att radiovågorna är allas egendom och inga företag med statens hjälp kan få ensamrätter. Han säger också att den tekniska aspekten av att sända piratradio på FM-bandet är ytterst enkel och billig, vad man behöver arbeta på är innehållet.
I diskussionen framkom även att Berlin har Europas mest överfyllda FM-band och hårdare kontroll än i USA, vilket gör förutsättningarna för piratradio rejält annorlunda. Där drivs däremot en kampanj för att fria radiostationer ska få tillträde till frekvenserna, och kontakter för utbyte av programmaterial mellan piratradion i Colorado och radioaktivisterna i Berlin knöts.
– Friheten i Colorado beror nog på att vi har stor landyta och relativt få invånare, sade b9punk.
”Varför börjar namnen på alla amerikanska piratradiostationer på K?”, frågade en åhörare med tysk brytning.
– Nja, faktum är att det bara är alla i västra USA som börjar på K, de på östkusten börjar på W”, svarade b9punk.





CCC är ytterst välorganiserat med många frivilliga, men den stora kongresshallen är i minsta laget. De flesta föredrag, oavsett om de sker i stora salen eller i mindre rum, är överfulla fast det varje dag från tio på förmiddagen till midnatt pågår åtminstone sex olika programpunkter samtidigt. Och då är dessa ändå bara en mindre del av CCC. Hela källarplanet är hackcenter – exakt vad som försiggår är svårt att säga men … en del verkar vara i görningen. Uppehåller mig en stund längst in, hos tyska hackergruppen phenoelit (med parollen causing exceptions for fun and profit).
En annan del av kongresshallen är präglas av soffor samt aktiviteter så skilda som robotar, go, mat, lego men framför allt pixel- och videokonst. DJ:s, VJ:s och konstruktörer av osannolika maskiner skapar en soft helhet. Lägg därtill en del av kongresshallen där tyska Wikipedia håller till (och säljer sin enda tryckta bok: en samling artiklar om Sverige – enda förklaringen jag får är att ”älgar är coola”), diverse andra korridorinitiativ och ett frenetiskt hackande och bloggande och allt vad det heter.
Vad får man om man lägger samman allt detta. Svar: Gesamtkunstwerk.
Lek med tanken. Gå tillbaka till den gamla Copyriot-posten om Richard Wagner, upphovsmannarollen och allkonstverket, byt ut missionen att ena Folket till missionen att ena maskinerna till en emergent kraft. Byt ut Poeten mot Hackern. Nog säger det något? Remix kommer senare, eventuellt…
Nåja, enandet av de 3500 personernas maskiner gick väl rent tekniskt sisådär – fast att fixa fungerande internettillgång för alla var nog ändå en omöjlig uppgift. Kabel gick väl något bättre än trådlöst, men i bägge fallen för de flesta högst sporadiskt (vilket är förklaringen till att rapporten kommer något sent). Att röra sig i det dataimpregnerade ”allkonstverk” som kongresshallen vid Alexanderplatz förvandlas till är ändå en upplevelse intill förväxling lik att röra sig på internet. Och på ett eller annat sätt lyckades ändå några – gissningsvis från källaren – hacka och defacea ett antal webbsidor, vilket kongressens blogg berättar lite om.

Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
6 Kommentarer »

Godhatesfags.com hackad

2 januari 2005

Mirror of the hacked site: click here.

This site has been shut down by
The Gay/Lesbian Conspiracy

Bilden och texten ovan är vad som just nu möter den som går in på den högerkristna amerikanska sajten http://www.godhatesfags.com, driven av Westboro Baptist Church, känd för sitt fanatiska homohat vars proportioner är så bisarra att många avfärdar dem som ett skämt, vilket de dock inte är.

På senare år har de blivit allt mer besatta av ”Homo Fascist Sweden”, eftersom en svensk domstol tillämpat lagen om hets mot folkgrupp mot en hetsare som råkade befinna sig i en pingstkyrkas predikstol, Åke Green.
Senaste flygbladet från Westboro Baptist Church har rubriken Thank God for Tsunami & 2000 dead Swedes!!!. (Än en gång, de är på riktigt.) Men nu är alltså Godhatesfags.com hackad och ägd. AUH tar på sig ansvaret:

Arga unga hackare // 2k5 // Swedish hellbound faggot defenders
Arga Unga Hackare (AUH) är kända för att tidigare ha defaceat bland andra Linux.se (”Linux är kommunism!”), XMMS.org (”MP3 equals communism!”), Sverigedemokraterna (”Sverigepornokraterna”) och Sverigedemokraterna igen (”Köp svensk ganja!”) samt Antipiratbyrån (”Välkomna till Internet”). Dessutom har de gett ut ascii-zinet The Conspiracy, som bland annat på elegant vis en gång för alla gör upp med begrepp som ”whitehat” och ”blackhat” för att komma fram till den tydliga definitionen: ”HACKARE HACKAR!”.

Den som vill se hur Godhatesfags.com såg ut innan den blev ägd av AUH kan gå in på Godhatesamerica.com eller Godhatessweden.com där Westboro Baptist Church vänligt nog lagt upp kopior – kanske för att ursprungliga sidan blivit hackad förr. Nämnas kan även parodisidan Godhatesfigs.com.
För övrigt har kristdemokratiska riksdagsledamoten och fundamentalisten Chatrine Pålsson hänvisat till ”statistik” hämtad från Westboro Baptist Church. Får se om hon fortsätter göra det efter deras något magstarka flygblad om Tsunami-katastrofen.

Oh, btw: God hates FAQs!

Posted by copyriot
Filed in Uncategorized
4 Kommentarer »
Nyare poster »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.