Copyriot

Febril aktivitet råder kring danska Piratgruppen (syster till svenska Piratbyrån.
Med gitarristen Benjamin Teglbjærg i spetsen har några därifrån startat en namninsamling bland musiker som är medlemmar i Koda (danska motsvarigheten till Stim) men protesterar mot organisationens stöd till Antipiratgruppen. Antipiratgruppen har gjort sig känd för stämningar mot fildelare med skadeståndskrav upp till en halv miljon danska kronor, och juridiskt tveksamma hotbrev, vilket Piratgruppen tidigare riktat strålkastarna mot.
Musikernas namninsamling uppmärksammas i Politiken, där Koda säger att man inte har några planer på att sluta stödja antipiraterna.

Själv är jag, i egenskap av rättighetsinnehavare till musik, ansluten till Stim. Varje gång deras elände till tidskrift trillar ner blir jag lika förbannad: jurister, jurister och åter jurister (och någon gång Benny Andersson) förklarar hur viktigt det är för musiklivet att stärka upphovsrätten på varje punkt och jaga pirater hårdare. Stim, Koda, Gema, Ascap och de andra institutionerna som skapades för att administrera fördelning av upphovsrättspengar har påtagit sig en roll som korsfarare i en fråga där de sannerligen inte har något mandat från alla musiker (men däremot säkert från de förlag och bolag vilka tar emot en stor del av pengarna). Men med det Sovjet-artade musikmonopol som råder idag, finns egentligen inte alternativet att stå utanför.

Ett för internettelefonins framtid viktigt beslut fattades i tisdags i USA, där Federal Communications Commission beslutade att delstater inte har rätt att pålägga egna skatter eller regler på internettelefoni. I stället ska kommunikationen räknas som vilken internetkommunikation som helst, vilket naturligtvis är det enda logiska. Alternativet hade varit ett juridiskt gytter av 51 olika policies för tekniken att anpassa sig till, vilket vore ett allvarligt slag mot exempelvis Skype.

I våras krävde FBI större möjligheter till avlyssning (genom att tvinga utvecklare av program för internettelefoni att bygga in bakdörrar). Då protesterade National Taxpayers Union och en rad andra skattekritiska grupper i USA mot tendenserna till hårdare statlig reglering av denna teknik.

Regler som försvårar och skattebelägger internettelefoni ligger däremot i de traditionella telefonkolossernas intresse. Hur skraja monopolister som Telia är över tanken att fler skulle fatta att det faktiskt går att prata i telefon utan att gå genom dem, blir uppenbart i deras pågående reklamkampanj.

Nu försöker de sälja abbonemang på bredband med erbjudande om (ibland) gratis telefoni från fasta abbonemanget. Vilken urbota dum idé! Vad som behövs är en befrielse från kravet om att över huvud taget ha ett telefonabbonemang för att kunna skaffa internet via ADSL/VDSL. Men så länge Telia är kvar i sin monopolistiska position kommer de inte självmant gå med på det.

På måndag startar en rättegång i Stockholms tingsrätt. TV4 anklagas för brott mot upphovsrätten av Claes Eriksson och Vilgot Sjöman, uppbackade av rättighetshavarorganisationen KLYS. Frågan gäller huruvida det är brott mot den ideella upphovsrätten att som TV4 visa filmerna med reklamavbrott.
Det är förståeligt, men inte självklart. Vilgot Sjöman har gjort filmer sedan 1950-talet, och är präglad av ett helt annat medieklimat än dagens – ett klimat där exempelvis zappandet ännu inte fanns. Då hade “verket” (musikaliskt, filmiskt, litterärt) en betydligt fastare helhetskaraktär än idag, då vårt umgänge med kulturella objekt obönhörligen präglas av fjärrkontrollen, shuffle-funktionen, cut- & paste-kommandona och annat. Stämningsansökan beskriver en film så här:

Åtskiljs en del av filmen från en annan genom avbrott innebär detta att filmens kontinuitet, tempo och rytm störs och bryts. Den helhet som kompositionen av bilder, röster och musik utgör går därmed förlorad eller skadas.

För en yngre generation filmtittare, vars hela erfarenhet av rörlig bild är sammankopplad med möjligheten till snabbt zappande mellan kanaler, kan dock en sådan syn på det sammanhållna konstverket inte tas på allvar. Istället har nya förmågor för att kritiskt ta till sig det flimrande bildflödet utvecklats.
Därmed inte sagt att reklamavbrott är bra – verkligen inte. Men att varje uppbrytning i filmens tänkta flöde alltid skulle vara en kränkning mot konstnären är inte en hållbar inställning i längden. Inte minst eftersom dagens videokonstnärer gör just det ohämmade klippandet ur arkiven till en central del av sitt arbete (något som kanske allra mest tydligt kan ses i klubbkulturernas videoprojektioner).

DN:s kulturskribent Mårten Blomkvist skräder inte orden i sin kommentar:

Den ideella upphovsrätten är viktig. Utan den skulle vi antagligen inte ha någon skönlitteratur, några filmer eller någon konst alls.

Formuleringen är bara bisarr. Naturligtvis vet Mårten Blomkvist mycket väl att både skönlitteratur och konst skapades innan någon upphovsrätt alls fanns – och idag skapas även i länder som England och USA som har ett upphovsrättsligt system utan någon absolut ideell rätt.
Mårten Blomkvist fortsätter att argumentera för den ideella rättens helighet utifrån hur “hemskt” det annars kan bli för konstnärerna:

Om man verkligen avskyr reklamavbrott i film måste det kännas hemskt att se sin egen film utsättas för det. I varje film är varje bild, dess längd, dess relation till föregående och efterföljande bilder, utvald och bestämd av filmskaparna.

En arkitekt som utformat ett fantastiskt hus kan tycka att det känns hemskt om hans värsta fiende flyttar in där. En antisemitisk konstnär må kränkas av att hans tavla blir hängd på samma museivägg som en judisk konstnärs. Ulf Lundell tyckte det var hemskt att hans pinsamma brev blev infogat i en feministisk debattbok. Scientologerna tycker det är hemskt att deras böcker blir offentliga. Men betyder det att upphovsmännens känsloliv ska gå föra yttrandefriheten? Är det lagens uppgift att försöka skydda folk från att missförstås?
(Och är det rätt att samme Vilgot Sjöman tidigare kunnat hindra ett SVT-program att heta “Nyfiken Gud” eftersom han själv gjort “Nyfiken Gul”?)

Ideell upphovsrätt (som nyligen behandlades i inlägget licensfundamentalisterna är en moralisk rättighet som bygger på tanken på “de band som finns mellan en upphovsman och hans verk” (läs mer i denna uppsats i civilrätt (PDF)). Men denna moral är föränderlig, inte minst till följd av kulturens historiskt skiftande förutsättningar, tekniskt och ekonomiskt.
Hur mycket man än ogillar reklamavbrott i filmer finns det inga skäl att utbrista i så onyanserade hyllningssånger som DN:s Mårten Blomkvist.

Hey Apple, WTF, the very useful app “iPod Download” made our iPod 10 times better, we were finally able to easily get music off our iPod, but since we’ve updated iTunes to version 4.7, now (of course) it doesn’t work at all.

Apple har alltså “förbättrat” iTunes genom att medvetet omöjliggöra för iPod-användare att använda ett visst verktyg. Cory Doctorow förtydligar Apples budskap till sina kunder som “Eat shit and die“.
Hemsidan för iPodDownload förklarar att programmet tvingats bort från www av Apple-advokater. (”Unauthorized Apple iTunes® software code is being used” lyder anklagelsen, som kodaren forfarande väntar på närmare förklaring av.)

Tidigare, maj 2003, skedde en liknande inskräkning av funktionaliteten förklädd till en uppdatering (4.1). Då var det möjligheten att streama musik utanför sitt eget subnät som togs bort, även då motiverat som åtgärd för att hindra piratkopiering. Att fortsätta avstå från uppdatering av iTunes kommer inte vara möjligt om man vill uppdatera operativsystemet framöver.
Cory Doctorow:

What’s the lesson here? Well, Apple’s not on your side, even if you’re an Apple customer. If you buy into a proprietary platform where the music industry gets a veto, you’re scr0d. Every time you buy an iPod, you are financing legal and technical countermeasures aimed at taking away legitimate features that enable you to do more with your lawfully acquired music and hardware.

Samtidigt kan ingen förneka att Apples succé med iPod fullständigt är en följd av exploderande piratkopiering. Att fylla en iPod med musik köpt på någon av försäljningssajterna för DRM-musik skulle kunna kosta sexsiffriga belopp. Naturligtvis är det från fildelningsnätverken som den stora martparten av iPod-användarnas musik kommer ifrån. Piratkopieringen och iPod gynnar varandra ömsesidigt, samtidigt som Apple försämrar iPod i syfte att skada piratkopieringen. Om än inte lika helhjärtat som musikindustrin hade önskat. De senare visade senast i somras att man helst vill se att iPod:en försvinner helt, genom lobbyingen för “Induce Act” i USA.

Apple är dock långt ifrån ensamma om schizofrenin. Omtalat har varit inbördeskriget inom Sony: Sony Music vs. Sony Electronics, som Wired har berättat om:

As a member of the Consumer Electronics Association, Sony joined the chorus of support for Napster against the legal onslaught from Sony and the other music giants seeking to shut it down. As a member of the RIAA, Sony railed against companies like Sony that manufacture CD burners. And it isn’t just through trade associations that Sony is acting out its schizophrenia. Sony shipped a Celine Dion CD with a copy-protection mechanism that kept it from being played on Sony PCs. Sony even joined the music industry’s suit against Launch Media, an Internet radio service that was part-owned by - you guessed it - Sony.