Copyriot

One of the undeniable advantages of creative musical plagiarism is its power to dispel the aura of the musical artist and the popular myths following it. Reducing the ‘holy’ musical product to a sequence of rearrangeable data breaks its characteristics of psychoacoustic perfection and the hypnotic potential of its rhythm and melody.

Så inleder italienska Neural.it sin presentation av den mikrosamplings-baserade pop-generatorn “Let them sing it for you” av svensken Erik Bünger (som jag senast råkade springa på när vi flydde från en kravall på valborg i Berlin!) Neural.it tipsar också om neighbourhood research som låter dig se “IP-grannarna” till en www-adress.

Ingenstans i världen har så många människor så snabba internetuppkopplingar. Ingenstans förlägger folk sina liv till Internet med en sådan passion. Ingenstans i världen deltar så många i piratkopiering av film.

Medan folk i Sverige avfärdade Piratbyråns första maj-krav på 100 mbit åt alla som drömmerier, så tänker Sydkoreas regering förverkliga det om ett par år. Medan “i-världens” upphovsrättsindustri försöker attackera Internetutbyggnaden, prioriteras uppkopplandet i Sydkorea. Medan europeiska kablar förvaltas av monopol typ Skanova eller Deutsche Telekom, ser regeringarna i Sydkorea och Japan till att röja väg för fri konkurrens bland ISP:erna.

PS. Både Piratbyrån och Copyriot uppdateras ofta snabbt. Som tur är har båda RSS-flöden, som gör det möjligt att löpande läsa inläggen med ett särskilt program eller med särskilda webbtjänster. Piratbyråns RSS-flöde finns här, för Copyriot kolla efter den oranga knappen till höger på sidan. En av flera guider till RSS finns här.

I min rapport från konferensen Wizards of OS kallade jag Eben Moglens inledande tal för närmast leninistiskt. En hel del däromkring kan diskuteras – men intressant var paroll nummer fyra på hans kravlista. Efter fri mjukvara, fri hårdvara och fri kultur, är det nu fria spektrum som måste föras upp på dagordningen. Staten ska inte längre tilldela företag ensamrätt på frekvenser.
Golem.de ställde Eben Moglen några fler frågor och bad honom förklara hur “fria spektrum” kan leda till fri Internet-tillgång. Här är hans svar:

Vi lever i en värld, och det gäller alla utvecklade samhällen, där man sedan 1900-talets mitt har antagit att frekvensspektrat bör behandlas som man behandlar ägande av mark – någon måste sitta på exklusiva rättigheter för varje stycke. Till en början hade detta en teknisk grund – eftersom störningsproblem tog död på möjligheten att kommunicera om inte frekvenser och signalstyrkor delades upp. (…)
Ur denna tekniska nödvändighet blev sedan ett politiskt antagande. Regeringar och privata företag hade därigenom en relativt stark rätt att yttra sig. Regeringar använde detta för att stärka sin eget makt, och priviligierade företag eller privatpersoner använde det för att erhålla egna fördelar. Men i slutändan baserade sig det hela på det tekniska argumentet att frekvensspektrat inte kan användas gemensamt, eftersom det skulle “förslösas” om allmänheten fick fri tillgång.
Samma argumentation plockas fram för att rättfärdiga att var och en, på grund av det begränsade antalet fiskar i havet, inte ska få fiska hur mycket den vill, eftersom fiskarna då skulle ta slut och inte längre finnas till för alla. Men så funkar inte frekvensspektrat. (…) En dag kommer vi att upptäcka att frekvensspektrat låter sig användas utan rivalitet, och att det inte finns någon teknisk grund för att Rupert Murdoch ska erhålla ett större spektra än någon annan. Det finns ingen grund för att Deutsche Telekom ska erhålla mer än jag. Det är inte tekniskt nödvändigt.
Vad vi har att göra under de kommande tjugo åren eller så är att upplysa människor om att det gamla sättet att använda frekvensspektrat inte längre är tekniskt nödvändigt och inte heller politiskt eller ekonomiskt eftersträvansvärt ur den enskildes perspektiv. Betraktar man frekvensspektrat som en markegendom och licensierat det till en liten grupp, då betyder det att var och en som inte hör dit får betala dem genom telefon-, mobil- och TV-räkningar. Och dessa ekonomiska bidrag kan monopol, utsedda av regeringen, skrapa av.

Ordet “digital jordreform” envisas med att poppa upp i huvudet när jag läser Eben Moglen – som själv har en förkärlek för att jämföra rörelsen för informationsfrihet med levellers, diggers etc.
Är alltså framtiden trådlös?, fortsätter Golem.de med att fråga:

Se bara på vad som hände på 1990-talet: Tre glasfiber-ringar runt om Europa, byggda av organisationer som nu är bankrutt och vars högsta ledningar med nöd och näppe lyckats med att inte hamna i fängelset. (…)
Man byggde för många kabelburna nätverk vid slutet av 1900-talet. Alldeles för många. Alla tänkte att hela världen skulle behöva störra kapacitet och även vara beredd att betala för den. Och det stämde inte. Man behövde inte dessa stora kapaciteter. Faktum är att vad vi behöver är ett intelligent användande av frekvensspektrat. För flera år sedan föreslog Nicolas Negroponte från MIT något som kallades “The Network Switched”. Han var av åsikten att allt måste vändas på huvudet. Man borde integrera det kommersiella nätanvändandet i kabel, glasfiber och företagsnät, och basera det personliga användandet i etern. För tillfället råder den totalt motsatta situationen. Denna omvändning – att låta det kommersiella användandet gå i kabel och göra det icke-kommersiella trådlöst – är i stora drag den utveckling som vi just nu går igenom. (…)
I min bok, som jag hoppas kommer ut någon gång nu i dagarna [intervjun publicerades 17/6] föreslår jag någon som jag kallar för en “födslorätt till bandbredd”. Du existerar, alltså är du berättigad till att använda din per-skalle-andel av den trådlösa bandbredden. Kanske måste man köpa en billig WLAN-router, som passar i fickan och kostar ungefär som en mobiltelefon, men därefter har man samma rätt att använda bandbredden som alla andra.
När du åker till jobbet på morgonen, använder din arbetsgivare din bandbredd. När du på kvällen går på krogen eller går och bowlar eller spelar biljard, använder dessa din bandbredd. När du går till kyrkan på söndagen använder kyrkan din bandbredd. När företag behöver mer bandbredd för att bedriva sin verksamhet, så borde de köpa den av folk som säljer sin trådbundna bandbredd.
Då man bara använder en liten del av spektrat, kan var och en i samhället ställa en mängd bandbredd till förfogande. Och ju fler som använder detta system, desto mer bandbredd finns det eftersom det finns fler möjligheter att routa trafiken.
Det fungerar på följande vis: geografiskt routande nätverk, vilka med hjälp av GPS kan bestämma var varje nod befinner sig och hur mycket signalstyrka som behövs för att förbinda sig med nästa nod. Därför är det vid varje punkt möjligt att med ganska ringa signalstyrka transportera data från en person till en annan.

Snacket om att ge alla en “födslorätt till bandbredd” som de sen ska kunna bedriva handel med, erinrar rätt mycket om den peruanske utvecklingsekonomen Hernando de Soto. Hans grej är institutionella reformer för att formalisera informella tillgångar utspridda på mikronivå bland fattiga, och på så vis göra dem till produktivt kapital i cirkulation. I Sverige har de Soto hypeats av tidskriften Axess och Timbro (samtidigt som han har påståtts vara inflytelserik över den politik som Lula bedriver i Brasilien).
Oavsett detta, så har Eben Moglen fattat nödvändigheten av att politisera frågan om det elektromagnetiska spektrat. Hans modell är naturligtvis inte det enda tänkbara alternativet till att låta militären och olika företag ha monopol på nästan alla svängningsantal. Här var vi en ännu helt opolitisk fråga, som har större ekonomisk, social och kulturpolitisk dignitet än det mesta som diskuteras idag. Staten prioriterar enkelriktad digital-TV och centraliserad 3G-telefoni, medan WLAN får trängas med mikrovågsugnar på det lilla 2,4 GHz-bandet.

På Rolux.org samlar Sebastian Lütgert några av sina småprojekt, från Internet Implorer till Excess4all, och så naturligtvis det uppmärksammade Textz.com. Tidigare intervjuade jag honom i en artikel för Piratbyrån: “Kriget mot piraterna kan inte vinnas“. Här följer lite översatta utdrag ur en annan intervju, gjord via e-post (vilket märks) och publicerad helt oredigerad här (PDF på tyska, 196K. Hittad via e-postlistan Rohrpost). Detta är verkligen en fulöversättning, gjord i all hast. Först fem frågor från intervjuaren Sascha Büttner, sedan korta associationer kring tre ord.

Varför ska Internet vara en plats för kommunikation, och inte blott för underhållning (nyckelord: Streaming media)? Är det inte alltid trevligare att sitta med sina vänner och väninnor i en mysig bar och underhålla sig gott?
Sebastian Lütgert: Nej. Det är alltid trevligare att skapa högsta möjliga grad av abstraktion och förkonstling. Mina vänner och väninnor vill detsamma. Den mysiga baren har nämligen stängt för länge sen. Den mysiga baren är för dyr. Medie-ekologin, som försvarar sina verklighets-reservat gentemot det påstådda informationsflödet (”inte sitta så länge framför bildskärmen”, “nu åter till en god bok” etc) har så länge man kan minnas varit vänsterns värsta fiende. Betydligt värre än nazistiska hemsidor, och faktiskt värre än kommunikationens spektakel. Den som i stället för att uppfylla sitt livs tekniska förmedlande med begär, tror sig kunna gå bakom ryggen på det i riktning mot en Egentlighet, den är inte min vän och inte min väninna.

Vilka begär uppfyller du ditt livs tekniska förmedlande med?
The Sims; SMS; att framställa musik, texter och konst med datorn; droger a priori ja; gå sent i säng när man måste upp tidigt; att lägga värde på kläderna och även hålla det för ett vänsterkrav: att mot varje essentialism företräda det konstnärliga; vid varje kritik som framförs mot den sociala och ekonomiska verklighet som det “tekniska framsteget” (dess förfrämligande, dess upplysning, dess dialektik osv.), veta att människor önskar sig det och att det inte är ideologiskt. Att vara galen i prylar är inte falskt medvetande. Det är verkligt begär. Just det är grejen med dem.

I ett flygblad kräver du: Inget mer arbete! Ingen mer fritid! Det senare stämmer in (på dig), antar jag, medan det första kravet (för dig) inte går att förverkliga. Från denna mejlintervju via Rolux till Minordomo och Bootlab: Arbete, arbete, arbete. Är ditt arbete betalt? Är det arbete? Vilket begrepp om arbete har du? Och när slår arbete över i exploatering (självexploatering) och slaveri?
“Inget mer arbete!” och “Ingen mer fritid!” innebär framför allt: Inget mer åtskiljande av livet i dessa båda sfärer. Inget mer “Nej, jag jobbar nu”, och inget mera “Nej, nu är jag ledig” – inte det heller. Nu är det ju bara så, att en falsk version av detta krav sedan länge redan är uppfyllt och härskar. I nätverksarbetet, uppmärksamhetsekonomin, gåvoekonomin, det immateriella arbetet eller hur man nu vill kalla det, är problemet just att arbetet blir fritidsartat och fritiden arbetsartad.
Även om inte “Arbeit macht frei”, så åtminstone “Arbeit macht Spaß”: arbete är attraktivt och avslutas med en bra betalning; Fritiden är full av deadlines och “Jag kan av yrkesmässiga grunder inte kosta på mig att inte gå ut i kväll” och så vidare.
Ett begrepp för arbete har jag inte, bara de fyra jag just nämnde, i fallande ordning. Men ett begrepp som jag över huvud taget inte har, det är självexploatering. “Självexploatering” är alltid sken-självexploatering, en snyftande form av autonom produktion och en förolämpning mot de främmande-exploaterade.

I texten “deleuze.net not found” skriver du att Internet är kontrollsamhällenas massmedium och att Linux-pingvinen är djuret på dess vapensköld. Open source (Linux som ställföreträdande bild) som nyliberalt marknadsinstrument?
Jag ställer mig alltid frågande, när det immateriella arbetets teoretiker, exempelvis Lazzarato men även många andra, på ett så endimensionellt sätt är “för” open source (och mot Microsoft). Arbetsteoretiskt är ju Microsoft fordismens sista dinosaurie. Den postfordistiska terrorregimen av nätverkande, infra-arbete, infinitesimalt mätande av arbetet, motivation och neo-kommunitarism – det börjar först med Linux. Som enda alternativ till XP skulle det trots allt vara dåligt. Och en annan sak: Klagandet på Microsoft i Europa innehåller alltid en av antisemitismens byggstenar. Det giriga amerikanska kapitalet, som med bits och bytes, alltså med ingenting, har förrikat sig så astronomiskt. Linux är det europeiska svaret på det amerikanska kapitalet. EU-approved. I Norditalien utvecklas det i familjeföretag. Kvinnornas roll. Förskräckligt.

Vilken funktion har lokalen “Bootlab” [Lokal i Berlin Mitte, som bland annat inhyser radiostationen Reboot.fm] Hur viktiga är sådana rum? Och hur hotade är de?
Labbet har flera vitt åtskilda funktioner, utöver såklart att låta 20-30 personer slippa sitta hemma (och betala telekom-avgifter). I stället delar de ett rum, ett flertal resurser och på sätt och vis också varandras tid. Dessutom ska lokalen naturligtvis också bevisa att tesen om autonoma media-labb är riktigt, och tesen om Corporate Media Labs falsk (det senare bevisas av alla dem i omgivningen som står tomma). För det behöver staden och folket så kallade “snittpunkter”, vilket är ett korkat begrepp; vad vi har, är en bio eller ett stort rum med bar för olika sorters evenemang. Sådana rum som Bootlab är både viktiga och oviktiga, där de är viktiga skrumpnar de oftast ihop, medan de snarare expanderar i den fas där de är oviktiga. De är mer eller mindre utsatta för faror, och det ska sägas att de kommer i lika delar utifrån som inifrån.
Jag citerar lite ur matrix.orf.at/bkissue/020203_1.htm: “Alltså, jag tror att Bootlab var en total nödvändighet vid den tidpunkt då vi grundade det, eftersom vi säkert gått och varit havande med idén i ett år och letat efter lokaler. Den grundläggande impulsen som förde till att folket här slog sig saman var, tror jag, att alla dessa människor inte hade någon mer lust att sitta ensamma och arbeta hemma. Och jag tror att de som var med och redan sedan länge jobbat med Internet mycket väl visste att man som komplement till nätet också behöver någon form av offentligt utrymme, eftersom det annars blir helt meningslöst.
Jag tror att det är i lika delar paradisiskt och ett helvete, detta sammanflätande av arbete och fritid och denna oskiljaktlighet, alltså det faktum att arbete allt mer ger ett fritidsaktigt intryck, när det är så kul och förlöper bitvis, icke-linjärt, medan å andra sidan fritiden allt mer ger intryck av att handla om en slags arbete. Man måste gå ut på krogen för att träffa person X, för att via Y få arbetet Z. Alltså detta ständiga upprätthållande av informella nätverk, och jag tror att de möjligheter och förutsättningar som finns här i labbet och under vilka sådant arbete och fritid försiggår, på en relativt exemplariskt vis gör det synligt och möjligt att pröva ut var gränserna för det går, testa i vilken utsträckning detta kors och tvärs av arbete, festande, pratande och skrivande är meningsfullt, och vid vilken punkt det verkligen bara stör.
En mycket pragmatisk sammanfattning är att Bootlab låter folk jobba under billiga förhållanden, utan att tvingas till att hela sin tid sitta i vidriga mediacenter med glasfasader för att representera vad det nya, dyra Berlin är.

konspirationsteorier.
Mycket, mycket viktiga! Paranoia är ett absolut giltigt, användbart, produktivt, månglovande och nödvändigt koncept. Om vi ska ha teorier ska vi även ha konspirationsteorier; det är ytterst sällsamt att folk oftast är mycket mer kritiska mot konspirationsteorier än mot alla andra sorters teorier. Precis som science klarast kan framställas som science fiction, blir politics klarast framställt som politics fiction. Burroughs!

warez.
Ett av dessa begrepp med “z”. I grunden funkar varje plural, som då bildas med “z” i stället för “s”. Z für zirkulieren, cirkulerande icke-egendom, temporär, svår att platsbestämma, väldigt väldigt omfångsrik: “501861 users online, sharing 77898K files (456704 GB)”.

copyright.
Infördes, som vi idag vet, “enbart och allena för att skydda upphovsmän gentemot stora koncerner” – vilket snarare skulle vara en grund att ta ställning “för” stora koncerner” och “mot” den så kallade lilla mannen, som ju ändå alltid är en ängslig kälkborgare, “småborgare” etc – det vill säga, om detta hade stämt. I verkligheten är copyright naturligtvis en grundsten i förvandlandet av alla sorters immaterial till egendom, utgörande en ständigt större del av näringslivskretsloppet i skiten kallad “kunskapssamhället”, vilket för sin del leds av folk vars rädsla kring åtminstone sin personliga “intellektuella egendom” framstår som ganska felaktigt uppmätt – då de hur som helst knappt kan säga en enda meningsfull sats, än mindre skriva (och sjunga kan de inte heller).

I morgon öppnas, för den som har vägarna förbi, en utställning på Café Moskau i Berlin, där Lütgert presenterar plakat som “skulle kunna komma direkt från Apples reklamavdelning”.

Hälften av världens officiella betal-hotspots för trådlöst Internet ska nu sammankopplas till en enda tjänst, planerar Deutsche Telekoms dotterbolag T-Systems. Sammanlagt är avtal på gång som omfattar samordning av 10000 hotspots, så att man bara ska behöva betala ett abbonemang hos Deutsche Telekom för att komma åt dem. De hoppas alltså att folk ska vilja betala för något som redan är gratis!
Tro mig, de kommer inte att uppnå sitt mål. Möjligtvis sammankoppla några hotell och flygplatslobbys medan övriga försök till kommersiella hotspots läggs ner på grund av bristande lönsamhet – vilket vore en ypperlig typ av kreativ förstörelse. Annars har Deutsche Telekom redan lyckats förstöra Makedoniens Internet, och är huvudorsak till den dåliga standarden på nätuppkopplingarna även i sitt hemland.

Tyskland har i god ordning privatiserat hela sitt telenät, förutom de sista tio metrarna in i lägenheterna, vilket har lett till att monopolet kvarstår ograverat, med höga priser och dålig service. Deutsche Telekom heter detta allt omfattande monstrum, och dess effektivitet påminner om cykelteamet med samma namn som varje år mottar miljontals mark för att vinna Tour de France: det lyckas aldrig.
Erik van der Heeg, Berlinkrönika (PDF), Site #1, 2001

Här följer ett långt, kompakt inlägg, där jag först försöker extrahera fram det viktigaste om vad det omdiskuterade WIPO Broadcasting Treaty egentligen handlar om. Slutligen sammanfattas vad Justitiedepartementet uppger att Sveriges ståndpunkt är. Allra sist finns allla länkar.

1. Bakgrund till skyddet av sändningar
2. Processen inom WIPO
3. Mötet i Genève 7-9 juni
4. Sveriges officiella positioner
5. Källor/länkar

1. Bakgrund till skyddet av sändningar
I det tysta håller en ny typ av “intellektuell egendom” att införas. Nu är det de företag som sänder radio, teve och liknande som vill ha större ensamrätt till det egna materialet. Vad de främst vill komma åt är att andra vidaresänder deras signaler utan tillstånd. Ett exempel som har nämnts handlar om en karibisk tevestation som ska ha vidaresänt sändingar från olympiska spelen utan att betala för sig. Men de potentiella konsekvenserna av ett sådant “Broadcasting Treaty”, så som det formulerats i skisser inom WIPO (World Intellectual Property Organization), skulle bli betydligt vidare än så.

Avtalet skulle ge sändare rättigheter även över material som i sig är fritt att mångfaldiga. Skyddet skulle de erhålla automatiskt, bara genom att sända materialet. Ribban är alltså betydligt lägre än inom vanlig upphovsrätt, där man förutsätter att det finns en grad av kreativitet och originalitet inblandat.

Enligt förslagstextens artikel 8 ska “Broadcasting organizations … åtnjuta den exklusiva rätten att godkänna fixeringar av deras sändningar.” Folks utbyte av inspelningar från TV och radio ska alltså stoppas. Även när det handlar om något som i sig är tillåtet att dela med sig av, exempelvis en enkel inspelning av en politikers tal. Samma sak om upphovsmannen till en låt uttryckligen vill tillåta mångfaldigande genom exempelvis en Creative Commons-licens – om en radiostation spelar låten kan den ändå hävda exklusiv ensamrätt till sändningarna och förbjuda folk att spela in dem. Den som vill lagra eller vidarebearbeta en gammal film vars upphovsrätt har gått ut, ska inte få spela in den från teve, utan kommer att bli tvungen att leta upp det från originalkällan.
Artikel 15 föreskriver att sändningar ska ha en skyddstid på 50 år. Om fyrtio år, om våra barnbarn vill använda ett klipp ur dagens TV för att illustrera hur populärkulturen såg ut 2004 – då måste de cleara tillstånd med TV-stationen som äger klippet. Vi talar alltså om ännu en extra clearing som behöver göras, utöver den med innehavaren av den egentliga upphovsrätten.

Kanske behöver allt detta i sig inte låta så våldsamt farligt – det ska väl bara slå mot storskaliga, kommersiella signalstölder, inte mot enskilda som vill använda sina videobandspelare? Fast det är här som industrins ångvält, betitlat DRM kommer in i bilden. Genom att lägga in ett vattenmärke i digitala sändningar, en “Broadcast Flag”, öppnas för möjligheten att bygga in kopieringsskyddet i själva maskinerna som används för in- och uppspelning. Filmindustrin i USA diskuterar frågorna med hårdvarutillverkare i The Broadcast Protection Discussion Group (BPDG). När de har uppnått ett “konsensus” kommer de att springa till Washington och kräva att det får status som lag, skriver EFF, som har en bra bevakning av BPDG. Planerna gäller alltså ett förbud mot maskiner som över huvud taget kan spela in digitala tevesändningar om inte sändaren godkänner det. Dator-utvecklingen blir detaljstyrd. Då här skriver EFF:

Will it become illegal to write tamper-friendly, open-source software for playing with digital video? We think so. Will copy-prevention mechanisms in hard-drives, video cards, and sound-cards be mandatory in your PC, even if those mechanisms break all kinds of legit software? Sounds like it to us. Will your computer be full of anti-privacy unique serial numbers that get transmitted back to some Content Central whenever you touch their stuff? Guess.

Förslagstextens sextonde artikel föreskriver att samtliga WIPO:s medlemsländer måste ge “provide adequate legal protection and effective legal remedies against the circumvention of effective technological measures that are used by broadcasting organizations in connection with the exercise of their rights under this Treaty“. Men inför det möte som hölls 7-9 juni, förelåg även i skissen ett tilläggsförslag till denna artikel, som skulle kriminalisera varje hantering av “a device or system capable of decrypting or helping to decrypt an encrypted program-carrying signal“. Det skulle kunna betyda att världens regeringar tvingades införa licenser för tillverkning av allt som kan hantera signaler, från datorer till radioapparater. Men dessa tillägg kan nog sägas ha avfärdats av WIPO-mötet, då dess stupiditet var alltför uppenbar.

2. Processen inom WIPO
28 september 2001 skickade EU ett förslag till WIPO, gällande större rättighetsskydd för sändare och “kampen mot signalpirateri”. Sedan dess någon gång har processen pågått där, nästan i det tysta. Att USA och EU har valt WIPO som forum, i stället för WTO och dess TRIPS-avtal, är en strategiförändring värd att notera. På 1980-talet tyckte USA att WIPO inte var tillräckligt “effektivt” och alltför mycket lyssnade till u-ländernas synpunkter. I stället kom man att driva sin intellektuella politik för skärpt “intellektuell egendom” genom WTO och dess TRIPS-avtal, vilket även gav möjligheter till handelssanktioner mot olydiga länder, något som inte finns i WIPO. Men medan TRIPS fick visa musklerna, började även WIPO att anta en mer pådrivande roll. Samtidigt har WTO, under åren som följde protesterna i Seattle 1999, blivit föremål för mycket kritisk granskning. WIPO å andra sidan har en anonym, diplomatisk, objektiv och opolitisk profil utåt. Tilläggas kan att WIPO är det enda FN-organ som får större delen av sina intäkter (drygt 90 procent) från den privata sektorn.

I WIPO beslutas saker i regel innan de har hunnit börja väcka debatt. Exempelvis är det WIPO Copyright Treaty från 1996 som ligger bakom EU-direktivet 2001-29-EC om “Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätten och närstående rättigheter i informationssamhället”, vilket i sin tur tvingar EU-länderna att skärpa upphovsrätten och införa förbud mot kringgående av kopieringsskydd. Tiden från WIPO-beslut till försenad svensk implementering närmar sig alltså tio år, och inte förrän bara formaliteter återstår och bindande avtal redan finns, så börjar en debatt att sippra fram! Med andra ord är det nu som WIPO:s planerade Broadcasting Treaty måste uppmärksammas, och inte när det en vacker dag blir nationell lag.

3. Mötet i Genève 7-9 juni
För en månad sedan, 7-9 juni, möttes WIPO:s ständiga kommitté för upphovsrätt i Genève. Där skulle de diskutera formuleringarna i det avtalsförslag som förelåg, samt besluta huruvida man skulle rekommendera WIPO att sammankalla en diplomatisk konferens”. Att rekommendera en sådan konferens – som kan fatta bindande beslut för länderna, och äger rum bakom slutna dörrar, bortom all insyn – kan tolkas som att säga “ja” till att sluta ett Broadcasting Treaty.
WIPO är inte direkt världens öppnaste organisation och mötet i juni var första gången som en samling representanter för kritiska organisationer fanns på plats. Bland annnat den flitige Cory Doctorow från EFF som varje dag bloggade rapporter inifrån WIPO.

Föga förvånande i immaterialrättsliga sammanhang, var det USA, Japan och EU som drev på för hårdare regler, medan Syd-länder sade nej. Främst Brasilien och Indien får beröm av Cory Doctorow och NGO-delegationen i Genève, för sitt öppna motstånd mot införande av nya och utvidgade ensamrätter.
De kritiska observatörerna rapporterar om sin förvåning över att mötesordföranden gång på gång konstaterar att det råder stor enighet om att driva frågorna vidare, fullständigt ignorerande de mycket kritiska inläggen från främst Syd-länder. När Indien går upp i talarstolen för att påpeka att det inte alls råder konsensus, svarar ordföranden att man visst är överens! När en skiss på tänkbara avtalsklausuler dyker upp, visar det sig att Kanadas omfattande omarbetade förslag (som i stället för inrättandet av ytterligare en typ av typen “intellektuell egendom” ville se ett snävare skydd mot signalstöld) ignorerades, liksom Singapores förslag på kortare skyddstid.

Sedan tidigare gäller de internationella avtalens skydd för broadcasting organizations i 20 år. Förslaget på nytt WIPO-avtal ökar detta till 50 år, vilket man beskriver som en “harmonisering” med TRIPS femtioåriga skyddstid för skivproducenter och artister (performers).
Eftersom det här inte handlar om några kreativa insatser, motiveras förlängningen med att skydda investeringar. Men patent, det vanligaste immaterialrättsliga skyddet för investeringar, gäller bara i maximalt 20 år. De flesta länder har redan någon form av skydd för sändningar, men att tvinga alla att ge sändarna femtio års ovillkorligt monopol på de egna sändningarna är en radikal skärpning.

Från Genève-mötet rapporteras att en mängd länder ville göra små mildringar i formuleringarna, men mötesordföranden satte sig på tvären och kämpade emot. Exakt vad man kom fram till i slutändan är svårt att säga. På pappret gjordes en eftergift för de många kritiska Syd-länderna när rekommendationen till WIPO:s generalförsamling om att förbereda “det möjliga sammanträdandet, vid en lämplig tid” av en diplomatisk konferens, ändrades till ungefär “möjligheten av att sammanträda“.
Det är i denna typ av diplomatiskt kodspråk som hela processen pågår, vilket effektivt minimerar möjligheterna att få till stånd en bredare debatt.

4. Sveriges officiella positioner
Union for the Public Domain bad för ett tag sedan om hjälp med att genomföra en internationell enkät över vad olika länders officiella ståndpunkter är i frågan om ett Broadcasting Treaty. Jag skickade vissa av frågorna till Justitiedepartementet, och fick svar av Elisabeth Bill. Här sammanfattar jag lite av dem (de fullständiga svaren kan jag skicka om någon är intresserad).

• Sverige är helt klart för att ett avtal sluts så snabbt som möjligt. “Datum för diplomatkonferens bör sättas ut”, skriver Elisabeth Bill.
  
• På min fråga om huruvida avtalet bör ge sändarna rätten att begränsa fixering (inspelning/rippning) är svaret en undvikande, då Elisabeth Bill i stället börjar betona att det är “själva utsändningen (signalerna), inte innehållet i sändningen” som ska skyddas. Ja, men ska det exempelvis vara tillåtet att spela in en sändning av en gammal oskyddad film och sedan sprida den vidare? Inget egentligt besked. På en annan fråga svarar hon dock så här:

  Enligt gällande svensk rätt gäller en rad av de vanligaste inskränkningarna även för radio- och tv-företags utsändningar (se 48 § upphovsrättslagen), t.ex. kopiering för enskilt bruk och citaträtt. Ev. avvikelser från gällande rätt har inte diskuterats och är inte heller aktuellt i nuläget.

  
  
• Sverige stödjer i enlighet med EU införlivandet av artikel 16, som tvingar WIPO-länderna att förbjuda kringgående av tekniska kopieringsskydd för sändningar. Därmed måste man fråga sig om löftena om bibehållen citaträtt är värda så mycket mer än bitsen de är skrivna på – för om all teknologi som möjliggör citering förbjuds spelar “inskräningar” och “rättigheter” föga roll.
  
• Angående den föreslagna skyddstiden på 50 år från att sändningen sker, stödjer Sverige detta i likhet med EU. “Detta är i överensstämmelse med gällande svensk rätt”, enligt Elisabeth Bill.
  
• Frågan om “webcasting” ska inkluderas i avtalet, och hur det i så fall ska definieras, är kontroversiell även inom WIPO och kan ha svåröverskådliga konsekvenser. (Under öppningstalet till Wizards of OS (se min rapport) vill jag minnas att en av arrangörerna föreslog att man strategiskt skulle kunna stödja inkludering av webcasting redan i detta WIPO-avtal, bara för att fördröja och komplicera processen att få till ett avtal som alla skriver under…) Elisabeth Bill meddelar att Sverige vill vänta med att ta med webcasting (”en viktig fråga, men kräver fler studier”), för att “inte hindra att man går vidare i ‘övriga’ delar”. USA är däremot en pådrivare för att inkludera det redan nu.
  
• Sveriges representant vid WIPO-mötet den 7-9 juni var juristen Henry Olsson från Justitiedepartementet, även författare till en rad standardböcker om immaterialrätt.

Elisabeth Bill avslutar med att påpeka att det fortfarande är en öppen fråga hur det slutgiltiga avtalet kommer att se ut:

Ärendet kommer fortsätta diskuteras vid nästa möte i WIPO:s ständiga kommitté för upphovsrätt den 17-19 november 2004. Frågan om sammankallande av en diplomatkonferens kommer att övervägas dels vid WIPO:s General Assembly i september/oktober i år, dels vid en eventuell extraordinär session under första delen av nästa år.

5. Källor/länkar

Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) hittar man det omdiskuterade förslaget till avtal här: Standing Committee on Copyright and Related Rights (Eleventh Session, Geneva, June 7 to 9, 2004

IP Justice driver en resurssida om WIPO Broadcasting Treaty med mycket kritisk information.

Detsamma gör Consumer Project on Technology (CPTech)

James Love som leder CPTech varnade förra året för vad som var på gång i ett välformulerat inlägg.

Union for the Public Domain har bland annat tagit initiativ till en ovan nämnd enkät.

Hos dem kan man även hitta en mycket kritisk och välinformerad rapport från Oxford university.

De kritiska observatörerna sammanfattar sina noteringar från WIPP-mötet i Genève (det är ganska mycket text hur som helst).

Cory Doctorow tog även bilder från WIPO:s salonger

EFF bevakar som sagt BPDG (The Broadcast Protection Discussion Group) och deras strävan att förbjuda viss teknologi.

Svenska bloggen Mymarkup.net konstaterar att ämnet är svårt och att det är oklart vad Sveriges position var i frågan (hoppas det kan anses något mera utrett nu!)

Forskare med kritiska perspektiv på frågor om “intellektuell egendom” finns det en hel del av. Men ämnet är till sin natur omöjligt att placera i ett fack, så någon egentlig akademisk bas finns inte för upphovsrättskritik och besläktade intellektuella tendenser. Amerikanske upphovsrättskritikern och professorn i kulturhistoria Siva Vaidhyanathan har talar om “Critical Information Studies” som framväxande interdisciplinärt forskningsfält. Här hittade jag följande referat av ett tal han hållit om detta:

He outlined the work of a diverse and lively cadre of economists, sociologists, linguists, anthropologists, ethnomusicologists, communications scholars, lawyers, computer scientists, philosophers, librarians, literary scholars, and historians who work together to explore an emerging set of concerns. These include intellectual property, fair use, the impact of legal and computer codes on cultural practices and production, and what he called “semiotic democracy”–that is, “citizens’ ability to employ the signs and symbols ubiquitous in their environments in manners that they determine,” such as the right to make meaning from, read, and revise cultural products. (…)
Vaidhyanathan aptly characterized the debate between cultural studies people and political economists as “boring,” and offered up critical information studies as the solution. “These folks care about semiotic democracy AND the structure of entertainment industries,” he said

Begreppet “semiotisk demokrati” är lite väl gräddtårte-pompöst för min smak. Och Siva Vaidhyanathans fixering vid “försvaret” av nationellt specifika juridiska klausuler som fair use är desvärre typisk för en sorts i grunden ganska konservativ upphovsrättskritik som företräds av ett antal semi-hype:ade amerikanska professorer. You’ve read the wrong textz all that time, lad som en intervju med honom kommenterades när den postades på Nettime i våras. Men “Kritiska informationsstudier” (hur låter det egentligen?) som någon slags nästa steg efter Cultural Studies kanske inte är en så dum idé.

Studenttidningen Lundagård har i sitt senaste nummer en relativt ingående intervju med en företrädare för Piratbyrån. Man har en lokal vinkling, om att Lunds universitet har stoppat fildelningstrafiken med övriga Internet på studenternas nätverk.

I ett rum på Vildanden sitter sociologistudenten Magnus Eriksson och vill göra den olagliga verksamheten legitim. Han är en av dem som driver Piratbyrån, en lobbygrupp som arbetar för att stödja dem som fildelar upphovsrättsskyddat material. (…)
Magnus skriver sin C-uppsats om intellektuell egendom och i bokhyllan trängs Marx ”Kapitalet” med “Linux for Dummies” och böcker om C++programmering.

Uppsatsen som nämns är för övrigt en mycket tydliggörande genomgång av de filosofiska grundpremisserna bakom de olika linjerna bland dagens upphovsrättsmotståndare. Förutom en beskrivning av liberala amerikanska konstitutionalister som Lawrence Lessig och James Boyle, såväl som de marxister som talar om “new enclosures”, spåras andra idéer till Nietzsche, Foucault och Walter Benjamin. Är det OK om jag lägger upp den på www, Magnus?
Lundagård nämner även Piratbyråns uppmärksammade första maj-krav ”Välfärdssamhället börjar vid 100 Mbit”, som verkar ha retat upp vissa bittra individer. En av dessa kallar sig till och med “Bitter” på på vänstercommunity Socialism.nu, där han eller hon spyr galla över Piratbyrån. Resonemanget säger rätt mycket om hur vänsterns traditionella sätt att se på sin egen roll i förhållande till världen skiljer sig i grunden från den typ av “aktivism” som Piratbyrån sysslar med.

Både planka och piratbyrån leder ju i princip bara till att folk får hjälp att vara lata, att andra löser deras prolem åt dem, istället för att engagera folk att lösa sina egna problem. Dessutom sker detta på en individualistik basis (även om propagandan är vettig så är inte folks anledning att vara med det) där folk lätt kommer undan med att bara se till sin personliga vinst utan att se det kollektiva intresset vilket knappast är en bra väg framåt för en socialistisk rörelse. Åt helvete med att hjälpa andra, motivering i att hjälpa sig själva (eller egentligen i längden våra mål) är vad som behövs för folk. (…)
Det är inte ett dyft bättre än välgörenhet och att tro att klasshatet ökar för att men skapar en försäkringskassa eller bjuder på kopieringsskyddat material är bara patetisk

Utan korrekt medvetande räknas inte handlandet, är sensmoralen – enligt denna ganska vanliga vänsteruppfattning är den egna uppgiften att ha ett fördefinierat “mål”. För detta ska man sedan vinna anhängare som målmedvetet ska kämpa vidare, i enlighet med en fördefinierat strategi och befriade från omvärldens blå dunster. Jag tycker att Bokis satte bra ord på detta, i inlägget om Creative Commons och det “icke-kommersiella” som han skrev härom dagen:

Strömningar som surrealismen, leninismen med sitt klassmedvetande, socialdemokratin, Frankfurtskolan, osv bygger på att dela upp världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En sfär av rena bruksvärden och en av rena bytesvärden, en urgammal marxistisk uppfattning som går tillbaka på Hegels gränsens dialektik - På jobbet kämpar man till sig sina två kopek till rubeln och på fritiden (i öververkligheten, i kulturen, i tankevärlden eller någon annanstans “utanför” kapitalet) agerar man politiskt.

Andra inlägg i diskusionerna om Piratbyrån på Socialism.nu innehåller verkligt underhållande bitar, som ett resultat av ansträngningarna att försöka få ihop den ovan beskrivna världsbilden med att frågorna om intellektuell egendom utspelar sig utanför dess ramar. Att Piratbyrån vid ett tillfälle använt ordet “småföretag” får en trotskist att hojta om att man “avslöjar … sin hopplöst småborgerliga ståndpunkt”. Storföretag ger bättre möjligheter för arbetarklassen att organisera sig och uppnå “klassmedvetande”, och om patent kan gynna storföretag på bekostnad av småföretag så är det bra. Alldeles fantastiskt resonemang. Någon socialist av annat slag gör sedan sitt bästa för att hålla diskussionen på bottennivån genom anklagelser som “Produktion av “fri” programvara sker nog extremt sällan med utgångspunkten av vad samhället i sin helhet har för behov.“

En uppmärksam Copyriot-läsare noterade att Blogger och Google tydligen hade lyckats fixa ett rätt skönt ackompanjemang till föregående inlägg om sökning/markering: En annons från det fantasieggande företaget Svenska Tidssystem AB låg längst upp på sidan.
Sen upptäckte den uppmärksamme läsaren, Dr. Karl-Erik Rignell, ett konstverk betitlat tidsprocess5.JPG, och strax därefter var följande brev skickat:

Från: Karl-Erik Rignell
Ämne: Fwd: Tack!
Datum: den 5 juli 2004 00.03.05 MET
Till: rasmus@piratbyran.org

Kära Tidsadministratörer!

För en stund gjorde jag mitt dagliga besök på http://copyriot.blogspot.com. Där skrivs en hel del kring tid så jag antar att det är därför google.com valt att placera er riktade reklambanner just där.

Naturligtvis blev jag nyfiken på er banner. Väl på er sida hittade jag http://www.svensktid.se/images/tidsprocess5.JPG
Sällan har en så tydlig bild av hur makt fungerar skådats! Den dubbelriktade pilen som visar på maktens dubbelriktade relation! Sättet den illustrerar hur det går till att använda datorn till fordistisk tankeverksamhet! Kontroll OK! Samt sammanfattningen att SVENSKTID är av central betydelse i det här spelet.

Den är genial. Jag vill härmed önska er all lycka i det pågående kriget kring tid.

varma hälsningar
Dr Karl-Erik Rignell

Hur ofta har man inte googlat efter något som man visserligen vet att man har sparat lokalt på sin dator, men som är för jobbigt att leta fram? Det är lättare att hitta något bland en miljard websidor med Google, än vad det är att hitta någon på ens egen hårddisk, konstaterade nyligen Steve Jobs från Apple, i samband med presenterandet av Spotlight, en ny allomfattande sökmotor som byggs in i kommande Mac OS X-versionen Tiger. Apple har redan nosat på idén en del och levererat en och annan funktion fått mac-användarna att söka mer och sortera mindre, bl.a. med program som iTunes. Men likväl är det förbluffande hur det kan komma sig att det idag tar så mycket längre tid att söka upp nåt på sin egen hårddisk än att söka upp det bland all världens webbservrar.

In Jobs’ scheme, the hierarchy of files and folders is a dreary, outdated metaphor inspired by office filing. In today’s communications era, categorized by the daily barrage of new e-mails, websites, pictures and movies, who wants to file when you can simply search? What does it matter where a file is stored, as long as you can find it?
(Källa: Wired)

Alltså: Hög tid att sluta designa våra operativsystems gränssnitt för filhantering med det fordistiska kontoret som modell.

Gränssnittet formar hur datoranvändare uppfattar själva datorn. Det avgör också hur användarna tänker sig de olika mediaobjekt som de kommer åt via datorn. I det att gränssnittet fråntar olika medier deras ursprungliga distinktioner, påför det dem sin egen logik. Slutligen, genom att organisera data på särskilda sätt, bidrar ett gränssnitt med en distinkt uppfattning om världen. Ett hierarkiskt filsystem förutsätter exempelvis att världen kan organiseras i en logisk flernivå-hierarki. I kontrast mot det står www:s hypertext som modellerar världen som ett icke-hierarkiskt system, regerat av metonymi. Kort sagt, lång från att vara ett genomskinligt fönster till datan inuti datorn, för gränssnittet alltid med sig starka egna bidrag.

Så skriver Lev Manovich i sin bok The Language of New Media, innan han går vidare till att höja ett varnande finger för upprättandet av en content/interface-dikotomi (precis som Florian Cramer gör i det här referatet här på Copyriot).
I en annan text betonar Lev Manovich Apples historiska roll som sättare av normer för människa-dator-gränssnitt. Förutom att 1984 introducera den ofattbart inflytelserika metoden att presentera filer i “mappar” på ett “skrivbord”, nämner han även min egen gamla favorit HyperCard (1987) som en föregångare till HTML!

Jag uppfattar Manovich som en företrädare för skolbildningen mediearkeologi. Därav hans intresse för att rota i hur dagens dator-gränssnitt (som allt mer får karaktären av kultur-gränssnitt) inte är skapade ur intet, utan för med sig ett omfattande bagage. Makten som detta har över vårt nutida sätt att arbeta med datorer – och även över vårt tänkande i allmänhet – är dock ytterst svår att se, då vi inte är vana vid att ifrågasätta verklighetens gränssnitt.

Vad Apple gör är att sluta anpassa datorns gränssnitt efter hur folk hanterar papper på kontor, och som ny förebild ta hur folk verkligen hanterar information i nätverk. (Själv tror jag att P2P-nätverk är en pådrivande innovativ kraft i dessa sammanhang.) Och enligt Wired planerar även Microsoft att bygga in en allomfattande i nästa generation av Windows.

Kanske kan man tänka sig två sätt att hantera information. Den första har sorterandet som sin startpunkt, den andra har markerandet. Den första bygger på att varje objekt ska sorteras in på en enda plats, inordnad i en hierarkiskt förgrenad trädstruktur (men vi är trötta på träd!). När man sen vill ha någon information, ska man genast kunna veta till vilken plats i trädet man ska gå. Förutom insortering av filer i mapp-strukturer, är bibliotek i allmänhet och Klassifikationssystem för svenska bibliotek i synnerhet bra exempel på denna sorterandets logik. Helt annorlunda är då den logik som bygger på att objekten markeras för att sedan kunna sökas upp – vilket av naturliga skäl är lättare att genomföra med digital information än med papper. Här finns ingen samordnande hierarki utan en förbindelselinjerna som vägleder en är inte planerade från början.

Det intressanta är egentligen inte med vilka system som man snabbast hittar den information som man vill ha. Nej, de verkligt långtgående effekterna av detta ligger nog snarare i hur filhantering som bygger på markering och sökning i stället för på sortering påverkar de sätt på vilka vi till vardags producerar ny information. När jag skriver dessa meningar är det i medvetande om att folk kommer att hitta dem via sökmotorer, och att användande av andra ord direkt kommer innebära att texten ett annat slag av läsare. Samma sak om jag namnger en fil som jag tänker dela ut i ett P2P-nätverk, eller för den delen en fil jag själv vill kunna hitta i myllret på min egen hårddisk. Detta är något som påverkar språkets djupaste nivåer: exempelvis kommer jag ofta på mig själv med att undvika böjningar av vissa ord, bara för att göra min text mer googlingsbar! Å andra sidan innebär skrivande för ett medium avsett att navigeras med sökmotorer att man slipper kravet att “hålla sig till ämnet”, eftersom man inte längre behöver bekymra sig om att enkelt kunna inordna resultatet på en punkt i trädstrukturen.

Apple och Google kommer inte att rädda världen. Sökningens paradigm har alldeles säkert potentiellt dåliga effekter såväl som bra. Men när även enskilda datoranvändare börjar organisera sina arbetsprocesser på ett sätt som liknar P2P mer än kontor, så bör det även föra med sig att gränsen mellan vad som ligger på den lokala burken och vad som är åtkomligt via nätverk blir mindre skarp. Med 100 mbit till alla och distributerade filsystem av mer avancerat slag kommer kontorets strukturer snart att vara ett minne blott, och datorernas gränser mer upplösta. Vad detta innebär för upphovsrättens värnare är ganska lätt att räkna ut.

För övrigt är “search don’t sort” parollen som marknadsför GMail. Fan vad skönt det vore om den parollen på smidigt vis kunde tillämpas på städning, förresten…