Copyriot

Sedan i fredags finns en tjänst för vad man kallar “legal nedladdning” av kopieringsskyddad digital musik. “Äntligen! Väntan har varit lång.” Så inleds pressmeddelandet från företaget som driver det hela, Inprodicon, Independent Provider of Digital Content (vad som skulle vara “independent” är oklart, då det är de största skivbolagen som står bakom). Pressmeddelandet är för övrigt skrivet av konsulten Ellinor Bille på PR-firman CGI:s kontor i Göteborg (vilket nog inte skulle vara offentligt men avslöjas eftersom hon glömt att rensa fältet “Egenskaper” i Word … n00b!).
Själva handeln sker på sajter med tillgång till Improdicons databas, bland andra Aftonbladet genom sin nya tjänst Poplife, Åhlens och Göteborgs-Posten. Utbudet imponerar inte. Att det uppges vara “över 100000 låtar” hjälper inte, jag hittar ändå över huvud taget ingen musik jag gillar. “Det mesta från Bob Dylan till Pugh Rogefeldt“, som det står i pressmeddelandet, säger väl det mesta om hur smalt utbudet är. Priset är i en klass som få lär acceptera: de flesta låtarna kostar 14,50.
Men vad som mest av allt demonstrerar det stora fiaskot är filformatet man har valt: WMA. Detta för att få ett kopieringsskydd som bara medgör tre kopieringar och tre bränningar. Baksidan är att tjänsten bara funkar för windows-användare och inte stödjer exempelvis iPod.
Det hela känns mest som något som IFPI har drivit fram i strategiskt syfte. “En av de viktigaste förutsättningarna i kampen mot olagligt spridning av musik på Internet” säger IFPI:s VD Lars Gustavsson. Argumentationen från deras sida har varit att medge viss självkritik för att man inte gjort musik tillgänglig på nätet, men att det är först när man sett till att det finns som man kan vinna någon som helst trovärdighet i en skärpt piratjakt.

Uppdatering 21/6: Bloggen Gärningsmannaprofilen kommenterar detta inlägg med att rubriken är för snäll – systemet är inte oimponerande utan direkt skrattretande.
Där påpekas också det bisarra att det kostar mer att ladda ner en skiva än att köpa den i butiken, och i stället för skivomslag får man då filer vars kopieringsskydd gör dem olyssningsbara efter att man installerat om systemet tre gånger. Gärningsmannaprofilen påminner också om Cory Doctorows omtalade föredrag om kopieringsskydd, vilket även jag kan rekommendera.
Missa inte heller kommentaren av en läsare som själv försökt testa tjänsten…

Tidskrifterna Glänta och Aiolos har gått samma och gjort ett tungt specialnummer kring Gilles Deleuze. Bland annat finns där flera kortare nyöversatta Deleuze-texter från böcker som tidigare knappt uppmärksammats i Sverige. Här följer lite klipp ur en av dem, betitlad Samtalet och ursprungligen utgiven 1977:

Konsten att formulera ett problem är mycket viktig [...] Inget sådant uppstår i en intervju, ett samtal eller en diskussion. Inte ens tänkandet, var sig det är på egen hand eller tillsammans med någon eller flera, är tillräckligt. Framför allt inte tänkandet. Det är ännu värre med invändningar. Varje gång någon har en invändning att göra får jag lust att säga “ok, ok, låt oss gå över till något annat”. Invändningar tillför aldrig någonting. Samma sak är det när någon ställer en generell fråga till mig. Målet är inte att svara på frågor utan att komma ur dem, ta sig ur dem. Många tror att bara genom att ständigt upprepa samma fråga kan man ta sig ur den. [...] Men det går aldrig till så när man ska komma ur något. Rörelsen uppstår alltid i ryggen på den som tänker eller i det ögonblick som han blinkar. [...] I allmänhet strävar frågorna mot en framtid (eller ett förflutet). [...] Vi tänker för mycket i historiska termer [...]
Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter. Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande. Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande [...] Getingen blir en del av orkidéns produktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen. [...]

det dubbla infångandet, getingen OCH orkidén [...] Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något [...] Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld [...] Så här skulle ett samtal kunna vara:
Yes, I am a thief of thought
not, I pray, a stealer of souls
I have built an’ rebuilt
upon what is waitin’
(Bob Dylan) [...]
Förbund men inga par eller äktenskapliga band. Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter under förutsättning att jag också läggs i en väska. Att hitta, möta, stjäla i stället för att reglera, godkänna och döma. [...]
Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt. Låt oss bilda alldeles särskilda ord under förutsättning att vi använder dem så vanligt som möjligt och att vi ger upphov till den entitet som de utpekar på samma sätt som det vanligaste föremål. [...] ett bra sätt att läsa idag är att behandla en bok som man lyssnar på en skiva. [...] Det är inte alls fråga om svårighetsgrad eller begriplighet: begrepp är precis som ljud, färger eller bilder, det är olika slags grader av intensitet som passar en eller inte, som går hem eller inte går hem. Popfilosofi. [...]
Vi bör vara två språkiga, till och med inom ett enda språk, vi bör ha ett mindre språk inuti vårt eget språk, vi bör använda vårt eget språk mindre. [...]
Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annat idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. Man bör inte vara sakkunnig, kunna eller känna till området, men lära sig än det ena än det andra inom mycket olika områden. Det är bättre än “cut-up”. Det är snarare ett förfarande som “pick-me-up” eller “pick-up” [...]

Félix skrev om svarta hål [...] Hur ska man komma ut ur ett svart hål? Hur ska man sända signaler ur ett svart hål? undrade Félix. Jag skrev snarare om en vit vägg: vad är en vit vägg, en filmduk, hur ska man kunna putsa väggen och få en flyktlinje att gå över den? Vi förenade inte de två begreppen, vi upptäckte att vart och ett strävade av sig själv mot det andra, men bara för att skapa någon som varken var i det ena eller det andra. För svarta hål på en vit vägg blir ett ansikte [...] Ögonblickligen studsar problemet tillbaka och blir politiskt: vad är det för samhällen och kulturer som har behov av den här apparaten att fungera, det vill säga att producera, att “överkoda” hela kroppen och huvudet med ett ansikte och i vilket syfte?

I sommar ger Glänta ut Gilles Deleuzes Vecket. Leibniz & barocken. Och Symposion ska äntligen fortsätta att ge ut Nietzsches samlade skrifter i form av Otidsenliga betraktelser, som utkommer i november om man får tro bokhandlarnas katalog.

Indiska ISP:er säg på polisens order ha börjat blockera den hindunationalistiska sajten HinduUnity.org. Under parollen “Hinduize politics and militarize Hindus!” manar den till kamp mot tre hot: Hotet från de kristna med deras ekonomiska makt, hotet från muslimerna med sina “petro-dollars” och hotet från de otrogna sekulariserade hinduerna. Här finns skrattretande, påstått “autentiska” dokument som sägs bevisa hur muslimer konspirerar mot hinduer, särskilt genom att försöka “stjäla” deras kvinnor: “BEWARE HINDU AND SIKH GIRLS! Muslims want you“. Liksom en WorldNetDaily. Samtidigt manas till kamp emot “kristna korståg” i form av missionärer, men fienden tycks vara Vatikanen snarare än evangeliska pingstkyrkor.

Långa listor på små och stora historiska oförätter sedan flera hundra år – inklusive att ett muslimskt hushåll slaktade en ko år 1949. Episoder om hur arkiv är som hämtat ur Sions Vises protokoll.
Men samtidigt, under rubriken “Israel forever!” länkar man till ultranationalistiska judiska sidor och förklarar sig allierad med Kahane.org/JDL, en rörelse som är förbjuden i Israel på grund av sin rasism. Och Kahane.org länkar tillbaka. Det uppges (här & här) att när Hindu Unity tidigare fick sin domän stängd, lade Kahane-rörelsen upp den. Ett annat exempel är sidan Israelstorm gjord av en indisk hindunationalist som ett stöd för Israels extremhöger, och sprängfylld av rasism mot palestinier och muslimer.
Hindunationalisternas geopolitiska ideal är på kort sikt en allians mellan Indien, Israel och USA. Samtidigt drömmer Hindutva-rörelsen om att “ariskt” Indien kallat Aryavarta, ett begrepp som även Blavatsky gjorde centralt i sin teosofi och som idag predikas av den svenske ex-nazisten (numera självutnämnde libertarianen) Tommy Rydén i hans new age-sidoprojekt Arya Kriya. I England har rasistpartiet BNP försökt samarbeta med nationalistiska hinduer och sikher mot den gemensamma fienden muslimerna.

Högt tempo i presenteradet av diverse projekt präglade seminarierna under andra dagen av Outside in, som hölls på det helsköna stället Röda Sten i Göteborg. Om net.art och street art var två viktiga flyktlinjer bort från konstverkets kultvärde, så känns det som att vi nu befinner oss i ett fruktbart dubbelt infångande, där möjligheter och spänningar i fältet mellan “nätet” och “gatan” utforskas.
Jag har tidigare skrivit om sjukligt häftiga experiment kring musik och trådlös P2P som görs just nu i Dublin, och det verkar inte vara en slump att två av förmiddagens tre panelister var knutna till City Arts Centre i samma stad.

Jonah Brucker-Cohen var först ut med en presentation som kretsade kring vad som händer när ett nätverk placeras i en annan kontext. Förutom att vara konstruktören bakom Bumplist visade sig han bland annat ligga bakom en installation med webbsajt, som när den besöktes aktiverade några borrar på City Arts Center i Dublin och gav besked om med hur många procent den fysiska byggnaden hade förstörts på grund av det virtuella besöket. Konfrontativt. Som ett led i att undersöka den allmänna acceptansen av att använda öppna wlan, gjorde han WiFi-hog. Simpletext är en performance för datorer som genererar rörlig bild utifrån material från nätet samt musik, baserat på SMS som publiken skickar in i realtid. Detta och mycket annat presenterades hastigt medan Jonah Brucker lade fram sina idéer om sociala experiment.
Katherine Moriwaki tog över och började bland annat prata om kläder som ändrar utseende efter faktorer som beröring, ljudnivå och luftföroreningar, och om att göra en klassiskt kvinnlig accessoir som handväskan till en maskin för trådlös högteknologi. Ett mycket givande föredrag som svårligen låter sig sammanfattas utifrån de exempel som gavs.

Eftermiddagens seminarium lade mer tonvikt på gatan än på nätet. Fotografen Jocko Weyland pratade om hur det kan komma sig att 11-åriga kids kan se potentialer i betongytor som inte arkitekter kan se. Ur surf-kulturen utvecklades skateboarding, “basically a way of simulating a wave on concrete” – från början tydligt kopplad till lagöverträdelser, att bryta sig in på folks bakgårdar för att surfa i deras tomma pool etc. Senare byggdes ramper och parker med skateboarding som uttalat syfte. Här menar Jocko Weyland att modernismen fullföljs till sin spets: form och funktion blir ett, men inte som en följd av teoretiska manifest utan fött ur en praktik.
Gatukonstnären Swoon inledde med att berätta hur hon tröttnat på galleriernas prissatta, permanenta objekt och i stället började syssla med affischer som fick smälta in i gatornas lager-på-lager-processer. Mellan anekdoterna från hennes verksamhet i New York, Berlin och på Kuba blandades praktiska erfarenheter om hur man smidigast skapar lite mer kommunikativt kaos i gatubilden och sätter igång oväntade visuella samtal. Michael Rakowitz avslutade med att prata om ett kanske mer “ändamålsenligt” projekt som började med att han studerade nomadtält i Jordanien och hur de relaterade till vinden. Tillbaka i USA såg han hur uteliggare sov vid ventilationssystem, och började bygga temporära utymmen för urbana nomader av plast, kopplade till byggnaders varmluftutblås. Omkring 30 hemlösa har fått specialbyggda sovutrymmen.
Medan de i New York föredrog integritet genom svarta plastsäckar, prioriterade Bostons hemlösa säkerhet, de ville kunna se ut och vara synliga, sade Rakowitz som även berättade om hur det hela konfronterats med New Yorks nolltolerans-politik. Projektet skulle för övrigt med all säkerhet ha mött skarp kritik i Sverige, med standardfraesr om att man “legitimerar” och “accepterar” de sociala problem man försöker jobba med – fraser som är så typiska för diskurser kring drogmissbruk och sexarbete och som kännetecknar Sveriges marginaliserande och samtidigt självgoda socialpolitik.

(Detta var min andra direktrapport från en konferens på mindre än en vecka – se även rapporten från Wizards of OS i Berlin)

“De digitala allmänningarnas socialdemokrater” har tidigare använts som beteckning på en framväxande ideologi, präglad av Creative Commons. Det stämmer in minst lika bra på de förslag på “alternativa kompensationssystem” som nu presenteras som lösningen på hela fildelandets dilemma. Bland annat på konferensen Wizards of OS som hölls i Berlin
Där presenterades den 12 juni ett dokument med den ståtliga titeln Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights: Compensation without Control. Berlindeklarationens författare söker en realpolitisk väg bort från kopieringsskydd (Digital Rights Management, DRM), de säger sig vilja rädda både fildelningen och upphovsrätten. De manar till besinning: “Det är dålig politik att kriminalisera en betydande andel av befolkningen för att skydda en utdaterad affärsmodell åt en handfull spelare i en relativt liten industri.“
Men redan deras problemformulering förfaller mig skev: “Upphovsrättens främsta mål måste vara en balans mellan skapares rättigheter och allmänhetens.” För det första på grund av kvarhållandet av en konstlad uppdelning vid kategorierna “skapare” och “allmänhet”, vilket är ett sätt att försöka omformulera kulturens alla kretslopp i ett inbillat kund/leverantör-förhållande. Man blundar för tendenser som Walter Benjamin för 70 år sedan beskrev som att “distinktionen mellan författare och publik [är] på väg att långsamt förlora sin grundläggande karaktär. Skillnaden blir funktionell, börjar variera från fall till fall.” För det andra, därför att det visar sig att det inte bara är de som direkt sysslar med musik vars intäkter ska skyddas, utan även andra “rättighetsinnehavare”. Alltså vill man bygga ett system som ska låta musikförlag, skivbolag och andra reliker från en svunnen tid fortsätta sluka en stor del av kakan. Som ett sätt att medla i en social konflikt och se till att inte kapitalet begår självmord i jakten på vad som inför aktieägarna ser ut som snabba framgångar: Detta är ett skolexempel på socialdemokrati för de digitala allmänningarna.

Vidare hyllar deklarationen de “unikt europeiska” traditionerna inom upphovsrätten som kontrast mot USA:s ohämmade immaterialrätt (ett skvätt av kontinental Sonderweg-attityd). Dessa, förklaras det, utgörs av straffskatt på lagringsmedier (”kassettersättningsavgift”) som staten låter rättighetsorganisationernas byråkratier förmedla enligt minst deras ganska tvivelaktiga tariffer. Precis som vi haft avgifter på kopieringsmaskiner och kassetter, sedan på tomma CD-skivor och iPod:ar, ska vi nu även avgiftsbelägga internetuppkopplingar. Music flatrate kallas förslaget, och “Compensation without control” är formuleringen som ekar i varje beskrivning av målsättningen med systemet.
Berlindeklarationen vill alltså att Europeiska kommissionen antar en “flatrate”, en fast avgift för digital musik. Sammanslutningar som svenska STIM eller tyska GEMA ska sedan kanalisera pengarna till rättighetsinnehavare (bolag såväl som “verkliga” upphovsmän). “Vi uppmuntrar Kommissionen i sitt arbete för att stärka fördelningsorganisationernas roll i den digitala tidsåldern“, skriver man.
I förbifarten nämns att desssa organisationer måste bli öppnare och mer transparenta. Men är det inte naivt att förlita sig på organisationer som redan idag håller idéer om en absolut upphovsrätt för heliga, samma organisationer som är största hindret mot att friare licenser av Creative Commons-art börjar användas och som av tradition är allierade med och mjölkkossor åt musikförlagen?

Trots att modellen presenteras som unikt “europeisk”, har ärke-amerikanska EFF lanserat ett i stort sett identiskt förslag ungefär samtidigt. Skillnaden är att EFF betonar minskad statlig inblanding något mer. Därför vill de utforma pengainsamlandet som att fildelarna frivilligt betalar en avgift i storleksordningen 5 dollar per månad, vilket även ISP:er kan inkludera i sina abonnemangsavgifter. Sen får man kopiera hur och hur mycket man vill. Pengarna fördelas till rättighetsinnehavarna “baserat på populariteten hos deras musik” – Berlindeklarationen formulerar det som “baserad på det verkliga användandet av deras filer av slutanvändare”. Företag som Big Champagne nämns som exempel. Men otvivelaktigen kommer det att dyka upp P2P-program som bojkottar eller manipulerar övervakningssystemen. Musikindustrin kommer att börja kräva förbud mot P2P-nätverk utan statlig certifiering. Och då har vi ju hamnat ungefär i det vi ville undvika: DRM.
EFF hoppas att deras plan ska få musikindustrin – efter att ha erbjudits 3 miljarder dollar i oavkortat budgettillskott, ren profit – ska ta sitt förnuft till fånga. Som en extra bieffekt ska dessa företag gå från att på diverse sätt motverka Internets utbyggnad, till att aktivt stödja den eftersom mer bredband kommer få ökade intäkter som direkt följd. Och detta medan oetablerade artister lättare kan hitta en publik. Nappar inte musikindustrin, menar EFF att amerikanska kongressen kan tvinga fram lösningen i stället.
Grundidén som föreslås i Berlindeklarationen och av EFF är inte nya: Samma förslag har lagts av tyska Attac, liksom sedan några år av Ung Vänster. Dessa de “digitala allmänningarnas socialdemokrater” är präglade av en smått resignerad vilja till konsensus, kompromiss och konfliktminimering.
Flatrate är såklart bättre än pay-per-view. Men fria flöden är bättre än fasta avgifter. Och det finns inte ett alternativ till fildelningen – det finns en social konflikt, med en mångfald av utvägar och flyktlinjer!

Uppdatering 30/6: Kolla även detta inlägg för fler kritiska aspekter på förslaget.

Sammanlagt 93 trådlösa nätverk snappades upp från ett InterCity-tåg mellan Solna och Göteborg, varav de flesta öppna. Wardriving med järnväg funkade över förväntan, och gav högst vetenskaplig information om olika mellansvenska städers karaktär. Exempelvis finns det många öppna WLAN i Västerås, riktigt många. Örebro var däremot en ytterst stängd och krypterad stad. Har aldrig satt min fot på detta uppenbart ogästvänliga ställe och kan nu konstatera att jag inte ämnar göra det heller. Skövde hade en rätt OK ratio. I Falköping och Herrljunga fanns likaså flera öppna. Alingsås var dock inget att hänga i julgranen. Men enda riktiga luckan kunde noteras i glesbygden mellan bunkerns Kumla och Kapten Stofils Töreboda. Just när jag var på väg att skriva uppmaningen “Bojkotta Arboga!” på väg ut ur denna industrihåla, sade talsyntesen “found open network. SSID: default”, och strax därefter hittades ännu ett öppet, “Blackvelvet”.
För de som har vägarna förbi stationen i Enköping kan jag tipsa om att där finns ett öppet nätverk benämt “Montgomer“, och strax bredvid “sadelmakaren” som också är öppet och hade resans starkaste signal. Däremot var “lantmannen_direkt” ett stenkast bort WEP-krypterat (dessa protektionistiska bönder!).

I morse testades även den relativt oomtalade varianten wartramming, dvs letande efter trådlösa nätverk medelst spårvagn, i Göteborg. Typ 100 stycken mellan Biskopsgården och Majorna, en klar majoritet öppna (lyckades till och med surfa i ett par sekunder medan vagnen stod still i Masthugget!). Staden får faktiskt klart godkänt.

I en ny rapport av Julian Priest som varmt kan rekommenderas, The State of Wireless London, ges massor av intressant, välgrundad och peppande information relaterad till rörelsen för fria trådlösa nätverk (WiFi/WLAN) och dess möjligheter i allmänhet, och i London i synnerhet. Jag försöker mig på ett referat:

“Trip the loop, make your switch, consume the net” är parollen för ett manifest för fria nät som skrevs 2000, och det ger en vink av den sociokulturella bakgrunden till rörelsen för fria nätverk. Föregångare var en engelsk kultur som från 1980-talets mitt vuxit fram (kring technomusik, mobiltelefoner, ecstasy, piratradio, anarkism, fester). Efter millennieskiftets dot.com-crash, vände sig många åter till de gräsrotsbaserade idéerna om decentraliserade fria nätverk, som en sorts motvikt till de kommersiella luftslotten. WLAN blev den perfekta kombinationen av internet-utopi och handfast, rumslig realitet.

Nätverk kan delas upp i två skilda strukturer. Tidigare nämnda manifest förepråkade ett mesh, där det inte finns något centrum och varje punkt har flera olika möjliga vägar till varje annan punkt (man kunde kanske också säga rhizom). Den andra topologiska principen kan kallas star, bygger på centrala hubbar där all data passerar och är den princip som kommersiella bredbandsnätverk i allmänhet bygger på.

Ett meshat nätverk har inte dykt upp i London. Däremot har en stor mängd fria nätverk kring enskilda freenetworks-entuasiaster, byggda på deras ADSL-anslutningar och i sin helhet alltså präglad av star-modellen. Även om kontrollen över stadens Internet-infrastruktur i grunden inte har förändrats, så har man skapat ett rejält stort datamoln. Ett de facto fritt, om än inte autonomt, nätverk. Saken är dock att bara tätheten av noder ökar lite mer, kommer det hela att relativt lätt gå att omforma till ett decentraliserat mesh-nätverk. Vilket naturligtvis är hysteriskt coolt. Hinder i vägen för fler noder per kvadratkilometer är dels tekniska (krånglighet), dels sociala (folks primära kontaktnät är inte baserat på grannskap).

Ekonomi då? Kan man verkligen erbjuda gratis trådlöst Internet? Saken är att när en basstation väl är baserad, är det ytterst billigt att låta andra använda nätet. Att däremot försöka ta betalt för trådlöst Internet för med sig en massa problem. Kommersiella hotspots måste lägga ut för betalsystem, reklam, support, kreditkontroll, byråkrati och så vidare – vilket tydligt ses i de höga priser som tas ut (utan att hotspotsen för den skull är särskilt lönsamma). Att ta betalt för trådlöst Internet är meningslöst slöseri, medan fria nätverk har betydande fördelar. (Man skulle kunna jämföra med hur nolltaxa i kollektivtrafiken skulle innebära att alla de pengar som plöjs ner i fullständigt improduktiv verksamhet som biljetter, kontroller, 100000-kronors monsterspärrar, hetskampanjer mot plankare, extra säkerthet etc skulle kunna användas till något bättre. Kolla in Planka.nu:s nya kampanj, Skattefinansiera kollektivtrafiken.)

Fria mesh-nätverk är grejen. För övrigt lär det vara en mardröm för piratjägare och telefonmonopol, men det är svårt att bry sig mindre. Sverige är tyvärr ett u-land på området, om man sneglar på hur det ser ut i England, Tyskland eller Danmark. Men mesh-molnet kommer att täcka även Stockholm. Nån gång.

Tyska journalisten Janko Röttgers släpper sin bok Mix, Burn & R.I.P. - Das Ende der Musikindustrie för fri nedladdning (PDF, 1.9 MB) under nya tyska Creative Commons-licensen. Skönt, då slapp jag leta upp och köpa den. Janko Röttgers skriver i en skön tidning som heter De:Bug (undertitel: Månadstidskrift för elektroniska levnadsaspekter). Boken handlar om fildelning och musikindustrins död och finns bara på tyska.
Men att släppa boken under en licens med villkoret No Derivative Works är enbart fånigt. Creative Commons-modellens valfrihet tycks tyvärr uppmuntra folk att lägga på onödiga restriktioner. Jaja, tro inte att vi kommer lyda. Som en röst som citerades i min rapport från seminariet om “Art as anti-copyright activism” sade: Det finns en massa rolig oreda att skapa även kring överträdandet av dessa “fria” licenser…

Vilket sammanträffande. Samtidigt som tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands uppmärksammas (Der Spiegel, Wired) för storskaligt skickande av rasistiska spammejl – så spammar deras inte fullt så digitala svenska broderparti Nationaldemokraterna buntar av papperstidningar med sina flygblad (Corren, Yelah).
Och i Italien väljer Berlusconi (visserligen inte nazist, men regeringskamrat med
Lega Nord som har ett nära samarbete med Nationaldemokraterna) SMS som sin spam-teknik (via Boing Boing).

När Eben Moglen, den knubbiga amerikanen som skrev licensen GNU GPL, höll sitt inledande tal på konferensen Wizards of OS 3 i Berlin, då insåg jag att vad Free Software Foundation försöker vara är inget mindre än ett leninistiskt parti. Ideologin hamrades in i åhörarna på kongresshallen, som i sin tur hamrade in fraserna i sina laptops, alla uppkopplade på ett formidabelt öppet trådlöst nätverk som Freifunk.net-gänget styrt upp åt alla deltagare: hackers och akademiker, upphovsrättskritiker och nätkonstnärer och några töntar i röda hattar.
Talet var ett försök av Eben Moglen att framställa dagens rörelse för informationsfrihet som den sista generationen av en strömning som i minst tusen år marscherat genom historien. En tusenårig rörelse för “tankefrihet”, som kämpat mot katolska kyrkans lärdomsmonopol, mot statliga censurregler och idag mot rättighetshavares kapitalistiska kontroll över informationen. (Eben Moglen gillar uppenbarligen den protestantiska reformationen väldigt mycket, och jämför exempelvis rörelsens nuvarande läge med 1500-talets början, precis innan den katolska kyrkan slets itu.)
Men, sade han, vad som skiljer oss från föregångarna är att de var dömda till utopism medan vi sysslar med något som redan finns. Utgår från running code, inte på idéer om framtida förändring. Rörelsen är immanent i teknologin. När man inte tyngs av utopier behöver det inte bli nån Pariskommun och ingen nedslagning av Pariskommunen. “Vi kämpar inte över vilken klass som ska besitta produktionsmedlen. Vi vet var de finns - de finns inne i våra huven“, menade Eben Moglen i en formulering som erinrar om Empire. “Vi behöver inte ta bort något från nån annan. Men det kommer finnas förlorare – de som vill ta som sin egen egendom det som vi har skapat.“
Fri mjukvara-rörelsen är enligt Eben Moglen inte en teknologisk rörelse, utan en frihetsrörelse som tog skepnad i användandet av ny teknologi. “En gång i tiden var det en hemlighet att detta var en politisk rörelse för frihet. Jag visste det, Stallman visste det, ni visste det… Men nu är det ingen hemlighet längre.“
På relativt marxistiskt vis talade han om hur den industriella kapitalismen har producerat de redskap som nu används för att upphävda den själv, dess ofriheter och orättvisor. Samtidigt fanns i den storslagna frihetsretoriken starka antydningar på att bara teknologins potentialer tilläts löpa fullt ut, skulle situationen automatiskt återgå till någon slags naturligt, fritt flödande tillstånd (ett sätt att tänka som känns väldigt, väldigt amerikanskt). Bland annat nämnde han att musikens fria utveckling avbröts när grammofonen kom och gjorde den till en fixerad vara, medan P2P nu åteför den till sitt ursprungliga, “rena” tillstånd.

“Det är som att säga att produktionens historia blev avbruten av fabrikens uppkomst. Frågan är väl snarare vem som styr fabriken, hur den kontrolleras och så vidare. Jag köper inte riktigt den här idén om att återgå till ett naturligt tillstånd så fort vi får använda tekniken. Men jag köper helt att med den teknologi som 1900-talet gav oss – datorer plus internet plus öppna protokoll etc – finns det knappast nåt sätt att få tillbaka anden in i flaskan, utan att använda sig av polisstatens metoder.” Så kommenterades Moglens inledningstal senare på dagen i ett annat seminarium av Sebastian Lütgert (Textz.com).
Detta seminarium, “Art as anticopyright activism” samlade folk från net.art-scenen och sådana som Lloyd Dunn från Detritus/Photostatic/Retrofuturism/Tape-Beatles. Inledde gjorde moderatorn Florian Cramer, en jävligt intressant filolog som tillhör en tysk skolbildning som sysslar med “mediearkeologi” och som i likhet med Sebastian Lütgert intresserar sig för vad som sker i gråzonerna och immanensfälten mellan litteratur och programkod. I stället för Powerpoint föredrog han mycket riktigt att projicera unix-prompten på projektorn och den vägen ta fram bildexempel ur plagiarism-konstens historia, med början hos dadaisten Kurt Schwitters och hans MERZ-projekt. En våning upp hölls en relaterad utställning med icke-metaforisk, direkt anti-copyright-konst. Allt från texter av Situationistiska internationalen och en lång haiku-version(!) av den “förbjudna” DeCSS-koden. Nätprojekt som Injunction Generator att använda direkt, och dokumentation av bland annat hur upphovsrättskritikern Kembrew McLeod 1998 lyckades varumärkesskydda frasen “Freedom of expression” i USA. (Han inledde sedan en mediekampanj där han bland annat skickade ett cease & desist-brev med hot om stämning till AT&T efter att de använt formuleringen i sin reklam.) Vem som helst kunde bränna hela utställningen på CD och ta med sig, det var en “take-away-show” som ena curatorn Inke Arns uttryckte det – och Walter Benjamin ler ner på Berlin från sin himmel.
Frågeställningarna som skulle ställas i denna del av Wizards of OS 3 var bland annat om det finns en särskild estetik för anti-copyright-konst, och om upphovsrättsfientlig konstnärlig aktivism bara ska ses som en kritisk reaktion på ett kulturellt status quo, eller som en tendens kapabel att forma en ny kultur.

Annars domineras konferensen inte så mycket av viljan att överträda upphovsrätten, som av hypen kring Creative Commons och mer eller mindre fria licenser som ett sätt att kringgå en stel upphovsrättsregim. Lanseringen av tyska versionen av Creative Commons (den första i Europa, och den första inom samma upphovsrättsliga tradition som Sverige tillhör), är tänkt som något av arrangemangets höjdpunkt, med självaste översteprästen från Stanford närvarande.
Sebastian Lütgert sällade sig dock inte till hypen även om han menade att licenser kunde fylla en funktion ibland:
“Vad som driver hela problematiken är glädje, folks glädjen i att inte respektera 1900-talets upphovsrättslagar. Personligen ser jag Creative Commons mer som en del av de digitala allmänningarnas socialdemokrati. ‘Låt oss behålla vissa rättigheter, vi ska inte vara så dramatiska’, typ. Jag ser fram emot den tid när folk aktivt försöker krossa Creative Commons. Jag är verkligen intresserad över den oreda det skulle kunna skapa.“
Medan vissa i publiken talade om att göra upphovsrätten mer balanserad och flexibel, drog Lütgert sin sköna catchphrase: “Mänskligheten kommer inte vara fri förrän den sista upphovsrättsinnehavaren är hängd i den sista patentadvokatens tarmar.” Han menade också att vad som behövs egentligen inte är mer medvetenhet och diskussion om upphovsrätten. Snarare mindre:
“Jag har ingen åsikt om upphovsrätt. Om jag hade varit konstnär hade jag inte brytt mig ett skvatt om det, då hade jag brytt mig om konst. Samma sak för en politiker eller aktivist. Den massivaste rörelsen som hotar upphovsrätten är de som går bortom den, de som över huvud taget inte bryr sig längre“, sade han och fortsatte med att förklara att Textz.com bjöd på gratis öl och gratis mat en trappa upp.
Ett exempel på vad jag nog skulle klassa som alldeles för mycket medvetenhet, är konferensens planer på att tillsammans med EFF leverera ett konkret förslag på ett bättre upphovsrättssystem, och en modell för “alternativ kompensering”. Varför det nästan alltid är dumt att ge sig in på att hitta “ersättningen” för dagens upphovsrätt har jag skrivit om förr och kommer skriva om igen.

För att återgå till Eben Moglen: I sitt pseudoleninistiska inledningstal formulerade han de fyra krav som han menar att rörelsen ställer: Fri mjukvara, vilket redan är uppfyllt. Fri hårdvara, ett i grunden konservativt krav om att stoppa klåfingriga regeringars och företags begränsningar av vilken teknik man ska få använda. Fri kultur, vilket är en fortsättning på krav ett och som refererar till en bok av en viss överstepräst. Fritt spektrum – ett sista krav vid vilket Eben Moglen uppehöll sig lite längre: Statligt garanterade ensamrätter över att få använda frekvensbandens olika delar “är ett ont vars tid har kommit”. Problemen kring det elektromagnetiska spektrat är mer komplicerade än de andra, men samtidigt finns redan redskapen för att ge alla fritt trådlöst Internet. “Vi kan bygga en tjock mesh som omfattar alla, och vi kan erbjuda folk kvalitét i kommunikationerna. Rupert Murdoch och Deutsche Telekom kommer att bli besvikna. Synd för dem“, sade han, och jämförde rörelsen för fria spektra med äldre strider för rätten att trycka böcker utan statlig licens.
Trådlösa praktiker är flitigt representerade på Wizards of OS. Inte för att jag förstår mycket av de koncept och tekniker för decentraliserade nätverk som den brokiga skaran wlan-entusiaster slänger ur sig. Men det är omöjligt att inte smittas av entusiasmen när de berättar om vilket “datamoln” de skapat i en stor del av Berlin dagen innan.